Den rubriken får sägas vara kontentan av Mona Sahlins presskonferens i dag. Fokus låg visserligen på de nya namn som ska utreda och förhoppningsvis också lösa partiets kris. Men Mona Sahlin sitter kvar, enligt uppgift för att ”en enig partiledning har bett mig sitta kvar”. Sitter kvar gör även partisekreteraren Ibrahim Baylan, liksom hela verkställande utskottet (VU).

Vi tar det igen: Mona Sahlin har gjort en sämre valrörelse än någon av sina företrädare. Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson förlorade visserligen val de också, men ingen av dem avvisades på personliga grunder av väljarna. Mona Sahlin åtnjöt före valet förtroende av ännu färre än de som röstade på hennes parti. Hon var helt enkelt ett sänke. Men hon sitter kvar.

Ibrahim Baylan har i sin relation med medier och väljare agerat sällsynt stolpigt och osmidigt, vilket gett honom öknamnet ”Bagdad-Baylan” (efter den irakiska informationsministern Baghdad Bob, som försäkrade att inga amerikanska trupper fanns i staden, medan de amerikanska stridsvagnarna rullade förbi i bakgrunden.) på nätet. Hans strategi under valrörelsen slog fullständigt fel. Men han sitter kvar.

Så vad borde socialdemokratin göra i stället? Låt mig för en stund låtsas att jag önskar partiet en bättre framtid, och utifrån det ge ett förslag: Ställ till med fullständig vårstädning! Rensa ut alla de där dammiga inventarierna från Göran Perssons regering. Mona Sahlin, som själv varit med sedan början av åttiotalet, samlade runt sig en inre krets av uteslutande veteraner från Persson-regeringen. Det var utöver Baylan även den antikarismaktiske Sven-Erik Österberg, den semestersugne Thomas Bodström, Ylva Johansson, Leif Pagrotsky, Thomas Östros…

Vi snackar om ett gäng med sammanlagt omkring femtio års regeringserfarenhet. Vilka möjligheter – eller ens ambitioner – hade de att tänka nytt?

Partiet borde nu inventera sin riksdagsgrupp och sina mest framgångsrika kommunalråd för att där hitta en ny ledning, en som inte tyngs ner av gammalt bagage. För en ny partiledare är det faktiskt bättre att vara i stort sett okänd, som Reinfeldt var 2004, än att vara alldeles för känd, som Mona Sahlin var 2007. Reinfeldt kunde etablera en egen bild av sig själv. Sahlin tvingades kämpa mot en sedan länge etablerad bild av henne.

Ingen kriskommission kan ändra på den saken. 

I dag håller socialdemokraternas partistyrelse ett extra möte för att dra upp riktlinjerna för en så kallad kriskommission – eller möjligen en haveri-dito – efter valförlusten. En person ska också utses för att leda kommissionen. Vilka som i övrigt ska ingå sägs ska bestämmas senare.

Det saknas dock inte personer som i varierande grad av omtanke om socialdemokratins bästa är snabba med att slå fast vad som gått snett, vilka som är de skyldiga och bör få lämna sina poster. Flera halvtunga socialdemokrater kräver att samarbetet med mp och v avbryts. Andra har pekat på att partiets relation med fackföreningsrörelsen successivt har försvagats. För lite påstås ha gjorts för att fackföreningsrörelsen ska känna sig lyssnad på, vilket ska ha bidragit till socialdemokraternas dåliga valresultat.

Mest absurda av alla är nog ändå de som hävdar att socialdemokratin backat på grund av ”högervridning”. Varför skulle då i hela friden människor som var besvikna över detta hos s, rösta borgerligt?

Själv tillhör jag dem som tror att samarbetet med vänsterpartiet skadade socialdemokratin, både politiskt och förtroendemässigt. Denna förklaring köper däremot inte miljöpartiets tidigare språkrör Per Gahrton, som i stället menar att det var samarbetet med mp ”som fått kärnkraftskramare och materialistiska tillväxtfanatiker i s-partiet att resa borst”.

I grunden är det förstås för tidigt att slå fast exakt vad socialdemokratins kraftiga tillbakagång beror på. Kriskommissionen som partistyrelsen utser får därför ett oerhört viktigt jobb. Och som jag skrivit tidigare hoppas jag innerligt att man inte nöjer sig med att i denna grupp enbart ha med människor som själva varit ytterst inblandade i partiets valplanerings- och valrörelsearbete. Det måste in perspektiv utifrån.

Analysarbetet bör också ske relativt öppet, och gärna på flera olika håll. Tidigare har jag nämnt det lysande initiativet Eftervalsdebatt.se. Även Dagens Arena och – en smula mer oväntat – pr-byrån Gullers grupp bedriver intressanta valanalyser.

En sak är säker: krav på Mona Sahlins omedelbara avgång fyller ingen som helst funktion. Hon har varit tydlig med att hon är partiledare såväl i med- som motgång. Sahlin bör definitivt vara involverad i den självrannsakning som socialdemokratin nu genomgår. Ledarskapsfrågan får tas senare.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, val 2010.

Jag har hört många säga – och skriva i bl a kommentarer till blogginläggen här – att Sd kom in för att andra partier inte tagit integrationsproblemen på allvar. Andra uttrycker sig grövre och pratar om invandrare som problemet.

Själv är jag av en annan uppfattning.

Det finns onekligen utanförskap i Sverige. Många människor får inte utnyttja sina livschanser. Brister i utbildningssystemet, sociala stigman grundade på bostadsmiljö och härkomst, arbetslöshet och andra faktorer stänger i varierande grad ute människor. Detta är reella problem – men de handlar inte om invandring.

När jag läser artikeln i Aftonbladet om att nästan var tredje i stadsdelen Almgården i Malmö röstat på Sverigedemokraterna, tycker jag mig tydligt se problemen. Här bor alltså många unga människor utan jobb eller högre utbildning. Några av dem har invandrarbakgrund, andra har varit svenskar i många generationer. Men de förenas i utanförskap.

I någon mening har de alltså mycket gemensamt. Trots det blir utanförskapet en källa till missnöje, oro och våld. Det tar sig uttryck i uppeldade bilar, våld – och röster på ett i grunden främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det är sorgligt och kräver politiska insatser. Men det är insatser som bör riktas mot skolan, boendemiljö och åtgärder för att få människor i arbete. Förlorar man sig i stället i begrepp som ”integrationsproblem” så kommer man inte komma någon vart.

Andra skriver intressant om politik, integration, Sverigedemokraterna, val 2010.

På gårdagens presskonferens i Rosenbad beskrev Fredrik Reinfeldt Sverigedemokraterna som en hård ideologisk kärna omgiven av folk som på olika sätt har hamnat, om inte utanför samhället så åtminstone på efterkälken. Det är en av de nyktrare beskrivningar av SD vi har hört efter valet. Vill man förstå det partiet, och hur det kan bekämpas, bör man absolut läsa den här artikeln i dagens Aftonbladet.

I artikeln rapporterar tidningens utsände från Sverigedemokraternas starkaste valdistrikt, stadsdelen Almgården i Malmö. Där får vi bland andra möta Anna Handberg, en söt och såvitt man kan utläsa fullt frisk 23-åring som lever på bidrag och som stör sig på att invandrarna … lever på bidrag.

”Jag lever på 2 000 kronor i månaden i socialbidrag. Jag tycker att Sverige först och främst borde tänka på sina egna medborgare innan vi hjälper andra. … Jag är verkligen missnöjd med hur Malmö ser ut. Jag vet invandrare som kan ta hit hela sin familj när som helst och de får bidrag. Vad får jag?”

Maud Olofsson talade för några år sedan om hur svenskarna måste gå från att vara matade fågelungar, och ett bättre exempel på att hon har rätt är svårt att finna. För hur agerar en matad fågelunge när matningen upphör? Den sparkar ut ungen bredvid från boet, för att på så sätt maximera sina egna överlevnadschanser. Det är så att säga Bo Landin-versionen av vad Anna Handberg vill göra.

Noterbart är också att trygghetsfrågorna har dragit Handberg till SD:

– Det är en hel del rån och sånt så jag är försiktig. Där jag bodde förut hörde jag skottlossning flera gånger i veckan.

Men är det bara invandrare som du är rädd för?

– Det är dom som bråkar.

Det här visar varför man inte får låta bidragsberoendet slå rot. Det visar varför riktiga poliser – inte dialogpoliser – måste sättas in mot kriminella ligor och gäng. Det visar varför krav på egen försörjning och en tydlig linje mot brott är nödvändiga ingredienser i ett tolerant och öppet samhälle. Den som är bidragsberoende och rädd för att utsättas för brott blir otrygg, och toleransen är otrygghetens första offer.

Så hur hanterar då Södermalms välbeställda chicvänster de 300 000 personer som av ungefär dessa skäl röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen? Genom att gå till Sergels torg och demonstrera mot dem. Demonstrera mot Handberg och andra människor som i grund och botten är offer för destruktiv bidragskultur och flummig brottspolitik. Sällan har det nya klassamhället – den mediala storstadsklassen mot resten – illustrerats så tydligt.

I dag har det hållits dubbla presskonferenser. Först ut var Fredrik Reinfeldt och direkt efteråt Miljöpartiets båda språkrör.

Fredrik Reinfeldt tog kommando direkt: Sverigedemokraterna består av en hård kärna, som i sin tur omges av ett par hundra tusen väljare som vi måste förstå för att kunna nå. Nu ska vi noggrant gå igenom valresultatet, och alla spekulationer och ”källor säger”-rykten om person- och regeringsfrågor som ni hår från någon annan än mig är fel. Jag kommer att kontakta MP, men vägrar förhandla via media.

Det var en lysande uppvisning.

Därefter var det alltså dags för Miljöpartiet, som trots ett sämre än väntat valresultat har guldläge. Å ena sidan har de Alliansen som är beredda att betala väldigt bra för att slippa fundera på Sverigedemokraterna i fyra år. Å andra sidan har de en skadeskjuten socialdemokrati vars enda hopp om framtida regeringsinnehav är att MP vill fortsätta samarbeta med dem.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har med andra ord möjlighet att kräva att försvarets samtliga helikoptrar körs ned i marken med nosen före och byggs om till vindkraftverk. Så otroligt stark är deras förhandlingsposition.

Men i stället väljer rören att ”vänta och se” tills efter onsdagsräkningen eftersom mandatfördelningen kan ändras, underförstått att Alliansen fortfarande kan få majoritet. Det kan bara finnas ett skäl till detta agerande. MP-ledningen vill och hoppas att Alliansen ska få egen majoritet, eftersom de själva då slipper det svåra valet mellan att hålla ihop de rödgröna och att neutralisera SD.

Istället kräver de att Reinfeldt kallar till samtal med alla partier, utom naturligtvis SD, något som skulle förvandla MP till statister. Den tuffa sanningen är nämligen att Miljöpartiet är vågmästare i exakt samma utsträckning som Sverigedemokraterna är det. Skillnaden är att de gröna gör allt för att slippa spela den rollen.

Den är för svår. Den är för kontroversiell. Dagens kemisk-politiska upptäckt är därmed att miljöpartister imploderar vid kontakt med ansvar.

Det här är helt enkelt inte seriöst. 

För mig som socialdemokrat finns det all anledning att vara självkritisk i dag. Vad gick snett och vad hade vi kunnat göra annorlunda?

Jag tror inte att det handlar om Mona Sahlin. Man bör komma ihåg att hon inledde ett ambitiöst och viktigt förändringsarbete av socialdemokratin. Hon införde en ny, öppnare och mer tillåtande ledarstil. Och rådslagsarbetet utvecklade partiets ställningstaganden på många betydelsefulla områden.

Samarbetet med miljöpartiet var också historiskt och hade kunnat tillföra enormt mycket. Men sedan avstannade mycket av det positiva som påbörjats. Och från att ha haft enormt starka opinionssiffror sjönk stödet för de rödgröna kraftigt.

Sahlin gjorde på valnatten klart att hon inte har några planer på att avgå. Jag tror henne. Jag tror också att det skulle skicka fel signaler att säga något annat. Mona Sahlin har inlett ett nödvändigt förändringsarbete av det socialdemokratiska partiet, och det arbetet bör få fortsätta.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är hon som är partiets främsta företrädare när vi möter väljarna i valet 2014. Men partiledardiskussionen kan vänta ett tag. Det finns angelägnare frågor för dörren.

Socialdemokraterna kommer snart att sätta ihop sin egen eftervalsanalysgrupp där – förhoppningsvis – även personer som inte varit direkt inblandade i valarbetet släpps in. Men redan nu har s-bloggaren Erik Laakso tillsammans med några andra tagit initiativ till webbsajten Eftervalsdebatt.se där frågan om socialdemokratins framtid, vägval, politik och förnyelse tas upp. Alla ”som önskar se en starkare socialdemokrati resa sig upp ur den ökenvandring som råder” hälsas välkomna att delta.

Jag tror att detta är väldigt viktigt. Centrala analyser i all ära, men den viktigaste diskussionen måste nu ske öppet – och med så många som möjligt. Eftervalsanalysen börjar nu, men lär behöva fortsätta länge.

På Eftervalsdebatt.se skriver bl a Per Åhlström (tidigare ledarskribent på Nya Norrland) att socialdemokraterna bör byta partistyrelse och avkräva alla som kandiderar att de avger en egen politisk programförklaring. ”Ska man åstadkomma något i politiken måste man veta vad man vill och ha en uppfattning om vilken strategi som krävs för att få det som man vill”, menar Åhlström, och tillägger att det i dag är ”för många i partiorganisationen som har som enda merit att de gör som de blir tillsagda”.

Men även på andra ställen skrivs det intressanta saker om valresultatet ur ett s-perspektiv. På den utmärkta nyhets- och debattsajten Dagens Arena citerar Marika Lindgren Åsbrink (bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg) Sigmar Gabriels uppmärksammade installationstal efter den tyska socialdemokratins katastrofval 2009: ”Det var inte ett val vi förlorade. Vi har förlorat i flera omgångar”. Nederlaget, menade Gabriel, beror på att det under lång tid rått stora missförstånd kring det som brukar kallas ”den politiska mitten”. Mitten är inte en fast plats som enskilda partier måste anpassa sig efter för att vinna väljare. Den politiska mitten utgörs i stället av själva problemformuleringsprivilegiet i samhället.

Socialdemokratin var framgångsrik på den tiden man innehade problemformuleringsprivilegiet: ”Vi övertygade folket och fick steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. Socialdemokratin hade erövrat den och det måste vi göra igen”, sa Gabriel.

Marika Lindgren Åsbrink skriver att den svenska socialdemokratins största problem i dag är att vi inte upplevs som relevanta. Den senaste mandatperioden har vi ägnat alldeles för mycket tid åt just det Sigmar Gabriel beskrev: ”I stället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.” Det måste bli ändring på det nu.

På Dagens Arena skriver också den tidigare SSU-ordföranden, numera pr-konsulten, Niklas Nordström att problemet handlar om politiken och hur socialdemokraterna som parti är relevanta för den tid vi lever i.

Nordström menar att socialdemokraterna ”måste moderniseras och på djupet förstå vilka värderingar och trender som påverkar väljarna i Stockholmsregionen för att bli relevanta i människors vardag också i storstaden”. Han slår också fast att det rödgröna samarbetet inte har levererat och att ”det var fel att först gå in i ett samarbete och först därefter definiera den egna politiken”.

Många kloka ord – och mycket att tänka på oss som vill göra socialdemokratin redo för en stark comeback.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, val 2010.

Det hände oerhört mycket i går. Socialdemokraterna gjord sitt sämsta val sedan 1914, och Moderaterna sitt bästa på ungefär lika länge. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Om detta handlar alla rubriker i dag. Men det jag tänkte mest på igår, ja det sista jag tänkte innan jag utmattad rasade ner i min säng vid tretiden i natt, var Miljöpartiets genomklappning.

Jag kan förstå Peter Erikssons och Maria Wetterstrands besvikelse. De hade bespetsat sig på de 12-13 procent som mätningarna pekade på i våras. På ministerposter. På den plats i historieböckerna som hade följt av att Miljöpartiet slutligen hade slagit igenom som seriöst regeringsfähigt parti. Jämfört med dessa grandiosa planer är partiets ”valframgång” i form av drygt sju procent och fortsatt opposition givetvis en rejäl näsbränna.

Erikssons och Wetterstrands stora projekt har varit att stöpa om Miljöpartiet till ett modernt och ansvarstagande parti. Men när de i går mötte pressen visade de att de själva inte har förstått vad ansvar faktiskt innebär. I synnerhet Maria Wetterstrand betedde sig som en studentpolitiker som blivit dumpad av drömprinsen.

Fredrik Reinfeldt gjorde det enda rätta. Han konstaterade att Alliansen gjort ett betydligt bättre val än de rödgröna men att någon majoritet inte kunnat nås. Alltså sträckte han ut en hand till MP, varpå Wetterstrand spottade i den. I SVT kritiserade hon regeringen för att den sitter kvar, utan majoritet. Men hon berättade inte vad den borde ha gjort istället. Hon har avkrävt Reinfeldt besked om att SD ska hållas ute, och när han agerar precis just så så skäller hon ut honom även för det.

Maria Wetterstrand tog därmed på sig rollen som valkvällens stora barnrumpa, trots konkurrensen från Lars ”jag vill inte sminka mig i samma rum som Åkesson” Ohly.

Det hela är mycket enkelt. Miljöpartiet har fått en stående inbjudan att ta ansvar, att se till så att SD marginaliseras. Om de inte vill acceptera den är det deras sak, men då ska de inte heller gnälla när Alliansen vinner en omröstning om, säg energipolitiken, med hjälp av just SD.

Att ta politiskt ansvar är inte bara att få sitta i regering med Mona Sahlin. Det är också förmågan att laga efter läge, minimera skador och navigera genom stormar. Igår visade Miljöpartiet att det inte har tillnärmelsevis den mognad som krävs.

Låt oss hoppas att de ändrar besked när den värsta besvikelsen har lagt sig.

Det var dimmigt och kallt i Stockholm när jag klev upp i morse. Sverige verkar ha blivit några grader kallare.

Jag tillbringade hela kvällen och natten i går på aftonbladet.se:s webbtevevalavaka och kommenterade vallokalundersökningar, prognoser och valresultat i takt med att de trillade in. Detta varvades med spekulationer om valresultatets betydelse.

Ännu är inte alla röster slutgiltigt räknande. Teoretiskt kan det bli en del smärre ändringar, men troligen står sig huvddragen. Och resultatet kan inte gärna beskrivas annorlunda än katastrofalt.

Det värsta, som jag ser det, är inte att Sverige med största sannolikhet får ett fortsatt alliansstyre. Det värsta är inte heller att socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin. Det värsta är inte ens att sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nej, värst av allt är att vi nu har ett väldigt osäkert parlamentariskt läge där inget av de block som gick till val har fått majoritet. Man kommer därför tvingas till märkliga och kortsiktiga uppgörelser under mandatperiden, vilket inte borgar för någon vidare stabil politik.

Mona Sahlin uttryckte det väl i natt: det här valet har inga vinnare.

Vad valresultatet innebär för socialdemokratin och Sahlin själv ber jag att få återkomma till.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, val 2010.

Vi som gillar ishockey är väl bekanta med det gamla ordstävet ”det svåraste som finns är att leda med 3-0”. Det syftar på det övermod som kan drabba den som har medvind, och risken att övermodet gör att man tappar greppet om motståndaren. För två år sedan ledde det rödgröna blocket med tjugo procentenheter. Men Alliansen kom ikapp och förbi, och förra söndagen visade flera mätningar att regeringspartier ledde med åtta-nio procentenheter.

Konventionell visdom säger att båda dessa ledningar borde vara helt ointagliga. Ändå pekar nu mycket på att det blir en jämn rösträkning i morgon. Båda blocken har därmed tappat 3-0-ledningar. Viktigt i sammanhanget är naturligtvis de båda blockens ledare och statsministerkandidater, och mot den bakgrunden var fyrans ansats inför kvällens program rätt intressant.

I stället för att hålla ytterligare en debatt mellan de två – något som efter den gångna veckans debattorgie hade varit helt överflödigt – blev det en parallell utfrågning av dem båda, i skilda studios i skilda städer. Utfrågningarna varvades med tittarfrågor och dessutom två lite längre porträtt av de båda partiledarna.

Det som slog mig mest var hur de betedde sig i utfrågningarna. Reinfeldt kritiseras ibland för att vara väl stel och formell, med ett från tittarperpektiv mycket begränas känsloregister. Sahlin kritisera tvärtom för att vara för yvig, för känslostyrd och för att vara personlig på ett sätt som ibland slår över åt det slippriga hållet.

I kvällens program kämpade de inte mot varandra, utan mot dessa bilder av sig själva. Reinfeldt log och gav mer personliga svar, även om sin familj, än brukligt. Sahlin undvek tvärtom alla utsvävningar, och agerade konsekvent enligt den gängse bilden av statsmannamässighet. Möjligen är det det oroliga opinionsläget som får dem att så tydligt försöka desarmera sina respektive nidbilder.

Lyckades de? Både ja och nej. Reinfeldt framstod onekligen som mer sympatisk än annars. Men han behärskade ”sin” utfrågare Jenny Östergren bättre än tittarfrågorna. I svaren på de senare blev han åter igen något omständig och otydlig. Han hade behövt ge klarare svar.

Mona Sahlin kändes mer seriös än i vissa andra sammanhang, men spelade inte sin roll så väl att den kändes naturlig. Tvärtom ingav hon ett tillrättalagt intryck. Hur troligt är det att hon verkligen anser att ”det inte handlar om att jag vill bli statsminister”? Alla som träffat politiker på den nivån vet att de nått så långt genom kombination av politiska och personliga ambitioner. Enkelt uttryckt: livet som toppolitiker är så påpassat och inrutat att ingen som inte verkligen vill befinna sig i den miljön står ut med den. Självklart vill hon, just hon, bli statsminister. Och hon har velat det länge.

Liksom Reinfeldt hade hon vissa problem med tittarfrågorna. Hennes svar var visserligen tydligare än hans, men hon kändes distanserad, ja nästan kyligt avvisande, gentemot frågeställarna. Så är vi inte vana att se Mona Sahlin.

Så långt fördel Reinfeldt, således. Slutpunkten bjöd dock på en liten vändning. De båda kandidaterna fick några minuter på sig att hålla ett ”tal till nationen”. Mona Sahlin har helt uppenbart identifierat sjukförsäkringen som sitt sista halmstrå, och talade om att ytterligare 40 000 kommer att utförsäkras under nästa mantatperiod om Alliansen sitter kvar. ”Det kan bli vem som helst av oss”.

Fredrik Reinfeldt höll ett mer blodfattigt tal, där betoningen låg på ansvarstagande men också på gamla meriter. Det var nog inte en klockren strategi. Regeringen har visserligen hanterat lågkonjunkturen väl, och vunnit väljarstöd på detta. Men den som betraktar detta som den viktigaste frågan befinner sig nog redan tryggt i Alliansens kolumn. Han hade behövt komma ut genom tv:n med ett personligt och framåtblickande budskap, och det gjorde han inte.

Frågan som de båda partiledarna nu ställer sig när de sitter i sina bilar på väg från studion lyder antagligen: ”Lyckades jag övertyga mina kritiker om att jag inte är som de tror?” För i kväll kämpade de inte mot någon annan än sig själva.

I kväll möttes alla riksdagspartiledarna i en sista uppgörelse i SVT innan valet på söndag. Personligen är jag rätt glad att alla dessa utfrågningar och debatter är över. Eller i alla fall nästan. I morgon möts huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i TV4. Detta missar jag. Men bloggkollegan Johan Ingerö bevakar dramat – och själv kommenterar jag aftonens debatt.

Låt mig börja med att lyfta på hatten för SVT, Mats Knutson och Anna Hedemo. De visade var skåpet skulle stå i kväll med ett otroligt skickligt genomfört upplägg. Det är svårt att få sju partiers företrädare komma till tals, vara offensiva och inte avbryta varandra. Men det fungerade väldigt bra. Helt utan tekniska specialfinesser eller ansträngda lustigkurrar.

Däremot var det hela i längsta laget. Visst, det är bra att ge gästerna utrymme och det är bra att många ämnen kom upp. Men ändå. Två timmar nonstop är för mycket.

Precis som i går – men antagligen ännu mer den här gången – stod oerhört mycket på spel. Jag har hört att hela två miljoner svenskar uppskattas titta på SVT:s slutdebatt. De sista dagarna har det också hänt något i medierapporteringen om valrörelsen. Alliansregeringen har blivit oerhört pressade på frågan om deras förändring av sjukförsäkringen. Detta förefaller ha gett de rödgröna nytt mod – trots underläge i opinionsmätningarna. Plötsligt känns det inte längre som att valet redan är avgjort.

Det här präglade kvällens debatt. Alla var taggade till tusen och märkbart ordentligt pålästa med fakta och skarpa oneliners.

De rödgröna vann nog på att ha populära Maria Wetterstrand som mp-representant, snarare än Peter Eriksson som efter gårdagens debatt fick kritiska omdömen för sin insats. Dock var hon nog den i sitt lag som märktes minst den här gången. Lars Ohly var riktigt skarp i går men en aning mer nedtonad i kväll. I välfärdsfrågorna gick han däremot ut starkt. Och Mona Sahlin visade upp sig från sin mest statsministerlika sida, med den äran.

I den del av programmet där hon frågades ut av allianspartiledarna var hon förstås hårt ansatt, men behöll sitt lugn och sakliga ton – utan att för den del förlora engagemanget i rösten.

På allianssidan dominerade länge Jan Björklund debatten. Han tog kommandot såväl i diskussionen om skolan (väntat) som ungdomsarbetslösheten. Och han var retoriskt mycket skicklig. Björklund överglänste kollegan Maud Olofsson, som ju rimligen borde ha varit den i gruppen som borde kunnat ta poäng på regeringens näringspolitiska satsningen. Olofsson var överhuvudtaget rätt mycket offside under kvällen. Göran Hägglund blev stundtals hårt pressad – bland annat i frågan om sjukförsäkringarna, men klarade att replikera skapligt. Han gav dock ett ganska slitet intryck.

Fredrik Reinfeldt var även i kväll också ganska nedtonad. Han tog inte ens en sjundedel av debattiden i anspråk, något man hade kunnat förvänta sig om nu talartiden skulle fördelas jämt. Och han var inte i närheten av att dominera debatten han borde kunna göra i kraft av att vara statsminister. Reinfeldt hamnade i en del munhuggningsövningar med Mona Sahlin där ingen av dem direkt imponerade, men han förmodligen framstod som förlorare.

En stor nackdel Fredrik Reinfeldt har i sådana här debatter är hans monotona tonfall. Det är extremt sällan han låter känslomässigt engagerad; vare sig upprörd eller glad. Jag tror att han förlorar på det.

Jag vill inte kora någon vinnare i kvällens debatt. Båda sidor presterade på topp, om än med de individuella avvikelser jag redogjort för ovan. Och jag tror att de tittare som orkat sig igenom hela programmet faktiskt har fått lite mer på fötterna inför söndagens val.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.