Jag har funderat väldigt mycket inför årets riksdagsval. I snart sagt alla tidigare val jag fått rösta har jag valt socialdemokraterna, ett parti jag varit troget sedan 14-årsåldern. Den här gången har det inte känts lika självklart.

Orsaken är det rödgröna samarbetet. Jag blev mycket glad över s/mp-samarbetet – men betydligt mindre entusiastisk när även v kom med. Faktum är att jag länge övervägde att rösta på miljöpartiet, dels på grund av att jag känner ganska stor sympati för dem och många av deras företrädare – men dels också för att bidra till att stärka mp-inflytandet i en rödgrön regering.

Det var dock i ett annat skede av valrörelsen, när det i opinionsmätningarna stundtals såg ut som att s och mp kunde få majoritet i riksdagen utan vänsterpartiet. Sedan dess har mycket hänt. I nuläget känns det oerhört svårt för mig att rösta på något annat parti än socialdemokraterna.

Och när jag på sistone suttit och gjort de flesta partitester som finns att tillgå – och även granskat riksdagskandidaters ställningstaganden och jämfört dem med varandra, visar det sig att jag åsiktsmässigt förefaller ligga närmast just s och mp. Inte så förvånande kanske, men intressant att se det bekräftat. Dock visar det sig inte finnas några socialdemokrater i min valkrets, Stockholms kommun, som ligger riktigt nära mina åsikter.

Faktum är det nästan bara är miljöpartister som hamnar riktigt nära mig enligt Valpejl.se. Men, som sagt: det blir ingen av dem jag kryssar i år.

En viktig orsak till det att det finns fler orsaker än åsiktsgemenskap till att välja ett parti eller en enskild kandidat. Kloka Cecilia Garme påminner om att man röstar med hjärnan, hjärtat och samvetet – förnuft och känsla. Dessutom, vilket inte är oviktigt, så kan personliga relationer spela in. Själv har jag förmånen att känna ganska många på den socialdemokratiska riksdagslistan för Stockholm, vilket innebär att jag faktiskt utan vidare kan ta kontakt med och resonera med den person som får mitt kryss om/när hon eller han blir invald.

Och jag gillar verkligen idén med att ha ”sin egen” riksdagsledamot; en som jag givit ett personligt förtroende att ta plats i Sveriges främsta beslutande församling och fatta bra beslut. Självklart betyder inte det att jag kan tvinga henne eller honom att rösta som jag vill. Men personvalskryssen förpliktigar. Som riksdagsledamot sitter man inte bara på sitt partis eller sin valkrets mandat – man har också ett högst påtagligt mandat från de väljare som kryssat en.

Mot den bakgrunden har jag bestämt mig för att kryssa Eric Sundström.

Eric är en god vän till mig och tog över posten som ordförande för Socialdemokratiska pressföreningen när jag gjort mitt där. Han har sin bakgrund i Stockholms län (inte oväsentligt, om man har koll på socialdemokratisk internpolitik), har pluggat utomlands i bland annat USA, är mycket engagerad i frågan om Europasamarbetet, och tar i Valpejls enkät ställning för att personvalets betydelse i Sverige ska stärkas.

Detta är betydelsefullt för mig. Eric är också en person jag känner att jag kan ringa och prata med inför en viktig omröstning på en partikongress eller i riksdagen och resonera med honom om hur han lutar åt att rösta och vilka argument han har för det. Och jag är övertygad om att han skulle lyssna på mig och ta intryck om jag skulle argumentera emot.

Så grattis Eric! Gör mig stolt.

* * *

PS1: I valet 2006 fick socialdemokraterna i Stockholm sex riksdagsplatser. Om Eric Sundström på plats 16 faktiskt ska bli invald måste han därmed realistiskt sett kryssa sig förbi en hel del andra (bland andra Börje Vestlund, Teres Lindberg, Sven Britton, Olle Burell och Mattias Vepsä). En annan möjlighet är att det faktiskt blir en rödgrön regering och att flera av de översta namnen på listan (som Mona Sahlin, Anders Ygeman, Veronica Palm och Ylva Johansson) blir statsråd.

PS2: Hade valkretsarna sett annorlunda ut så hade jag kryssat på min favoritkandidat i valet – Evin Cetin. Dessvärre har jag inte möjlighet att rösta på henne, då hon står på listan för Stockholms län.

Andra skriver intressant om politik, Valpejl.se, Makthavare.se, Eric Sundström, Evin Cetin, val 2010.

Jag har ju inte direkt sparat på krutet i mina anklagelser mot TV4 i samband med de gångna kvällarnas separata blockutfrågningar. I kväll slipper jag dock hacka på kanalen. Faktum är att kvällens debatt med samtliga partiledare är en av de bästa sjumannadebatter jag sett. Sändningen har delats in i flera olika kapitel – skolan, jobben, miljön osv – där en medlem av respektive block har huvudansvaret för debatten. Det skapade ordning och reda, vilket inte brukar vara fallet när samtliga partiledare möts på en gång.

Skoldebatten blev både stunsig och underhållande, med en god blandning av retorik och fakta. Den inledande konfrontationen mellan Jan Björklund och Lars Ohly satte standarden i en tydlig och välargumenterad drabbning om det ämne som väljarna prioriterar högst av alla. Även Peter Eriksson, som ibland ger ett lite sömnigt intryck i debatter, var på tårna. Den enda som föreföll sacka efter något var Mona Sahlin, som inte riktigt hängde med i den faktaspäckade diskussionen utan retirerade till slagord.

Huvudnumret var huruvida alla gymnasieutbildningar verkligen måste ge högskolebehörighet. Det blev dock en smula märkligt, eftersom partiledarkretsen är ett gott exempel på att man mycket väl kan klara sig utan akademisk examen, så länge man är bra på andra saker. Reinfeldt och Eriksson är ekonomer, och Jan Björklund har sin officersutbildning. Men Mona Sahlin, Maud Olofsson, Göran Hägglund och Lars Ohly saknar helt akademiska meriter, och tycks klara sig rätt bra ändå.

Efterhand började dock valfebern märkas. Under jobbdebatten listade Fredrik Reinfeldt en lång rad vänsterförslag för att påvisa en rödgrön underfinansiering motsvarande cirka 20 miljarder kronor. Det fick Peter Eriksson att helt tappa humöret. Ännu argare blev han under miljökapitlet, där anklagelserna haglade genom luften och programledarna hade fullt sjå med att hålla ordning på framförallt Eriksson.

Med undantag för Lars Ohly, som cementerade sin position som en av Sveriges skickligaste debattörer, blev det en rätt dålig kväll för vänsterblocket. Mona Sahlin gav återigen ett ganska tomt och tunt intryck, och Erikssons utbrott och tendens till svammel förstärkte den folkliga bilden av politiska debatter som ”tjafs mellan folk som aldrig kan erkänna att de någonsin har haft fel”.

Debattens bottennapp blev det råkurr som ersatte vad som skulle ha blivit en debatt om energipolitiken. I stället för saklig information fick tittarna lyssna till tre-fyra partiledare som halvskrek i munnen på varandra, varav det enda som kunde uppfattas var Peter Erikssons hysteriska ”du ljuger!”. Inte informativt, och absolut inte snyggt.

Hos Alliansen var det Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund som stod för styrkan. Maud Olofsson var, precis som i SVT-utfrågningen, synnerligen väl påläst. Men tyvärr var hon också ganska spänd och gäll,  vilket gjorde det svårt för henne att inge förtroende. Göran Hägglund, med sin rätt lågmälda stil, hade påtagliga problem med att nå igenom. Hans styrka är utfrågningar, inte hetsiga sjumannadebatter, och under vårdavsnittet sopade Mona Sahlin golvet med honom.

Men det sammantagna intrycket är ändå att Alliansen har argumenten och sakligheten, medan vänsterblocket förlitar sig på känsloutspel. Och med enbart känslor vinner man inte en valdebatt. Det blev en tydlig alliansseger i en mestadels pigg och underhållande debatt.

[UPPDATERAD] Debatten i TV4 mellan allianspartiledarna och de rödgröna var den näst sista innan valet. I morgon möts de igen i SVT, men med så mycket på spel för vardera gänget var nog uppladdningen redan inför kvällens sammandrabbning på topp.

Jag har tidigare gjort klart att jag inte varit så förtjust i TV4:s upplägg av de blockvisa partiledarutfrågningarna. Men i kväll var förutsättningarna annorlunda, med faktiska politiska motståndare i studion som var taggade inför en tuff debatt. Dessvärre kvarstod problemet Peter Jihde, hans tramsiga digitala skärm och ännu tramsigare påannonseringar. Mentometeromröstningarna ska vi inte ens prata om.

Snabbt blev tonen i programmet uppskruvad. Jan Björklund blev påtagligt irriterad när Lars Ohly ifrågasatte hur kunskapsmålen prioriterades i alliansens skola. Irriterat lät det också när Peter Eriksson munhöggs med Maud Olofsson om ungdomsarbetslösheten. Och när det strax innan avbrottet för nyheter debatterades klimatfrågor så stod i princip Eriksson och Fredrik Reinfeldt och skrek i munnen på varandra. Grälet återupptogs sedan, ännu hetsigare, efter pausen.

För min del ger den typen av ”debatt” absolut ingenting. Och det gör mig förbannad att det var scener som dessa som TV4:s hela upplägg verkade gå ut på. Jag ser jättegärna ett tufft debattklimat om viktiga sakfrågor, men det kräver programledare som ställer vettiga frågor och som låter debattörerna få utveckla sina resonemang (inom rimliga tidsramar). Tyvärr var det inte det vi fick se i kväll.

Politiskt var det två ganska jämna lag som stod emot varandra. Alliansen hade fördelen av att sitta på regeringsmakten och kunde hänvisa till en fyraårig mandatperiod där de fått bedriva den politik de gick till val på. Samtidigt ställdes de också till svars för alla de brister som finns i skolan, sysselsättningen, sjukersättningarna och många andra områden. De rödgrönas utmaning var att visa sig regeringsdugliga. Trots Mona Sahlins oomtvistliga gedigna erfarenhet så har hon aldrig vart statsminister, och hennes samarbetspartner mp och v har aldrig suttit i en regering.

Både Reinfeldt och Sahlin låg länge lågt i debatten, antagligen för att spara sin avsatta talartid och låta sina kollegor ta de första fajterna. Men i det vi kan kalla andra halvlek tog de desto mer utrymme. Reinfeldt gick starkt in i rollen som chef för sitt lag, med en landsfaderlig om än något teknokratisk ton. Sahlin, i synnerhet när sjukförsäkringarna hamnade i fokus, spelade skickligt på känslosträngar och ställde regeringen till svars för deras politik slår mot sjuka, utförsäkrade människor. I detta fick hon också stark uppbackning från Ohly och Eriksson, vars starka engagemang tydligt framkom.

Expressen skriver i dag om just sjukförsäkringarna och kallar regeringens hantering av dem för ”Fredrik Reinfeldts svaga punkt”, som sätter bilden av ”den hjärtlöse statsministern”. Och kanske är det detta som så här i valrörelsens sista timmar kan vända opinionen och ge en rödgrön valseger. Mona Sahlin och hennes gäng hoppas uppenbarligen det.

På söndag får vi svaret.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

Som om den här valrörelsen inte redan var märklig nog…

Lars Ohly avslutade alltså kvällens partiledarutfrågning med att fria till sin sambo Åsa Hagelstedt. Aftonbladet har tidigare rapporterat att Hagelstedt vill ligga lite lågt med kommentarer om deras relation, eftersom hon inte vill att hennes arbete ska hamna i skuggan av hans. Kvällens stunt får väl sägas vara en avvikelse från den planen.

Några som dock har större anledning att vara upprörda över Ohlys tilltag är Mona Sahlin och Peter Eriksson, vars politiska budskap nu helt kommer att överskuggas av frieriet.

Jag tillönskar givetvis Lars Ohly all lycka i familjelivet, men jag tycker ändå att detta var höjden av omdömeslöshet. Fyrans utfrågning, med alla sina fel och brister, handlar trots allt om villkoren i Sverige under de kommande fyra åren. Miljontals människor påverkas konkret i sin vardag av vilken regering vi får efter söndagens val. I det läget sticker Ohly, annars ingen vän av individualism, iväg på någon slags skolboksromantisk egotripp.

Dessutom hör Ohly till de politiker som värjt sig mot att få frågor om sin familj, även när frågorna har varit rimliga såsom i fallet med hans barn som ju går i två av de friskolor som Ohly vill förbjuda. Genom att fläka ut sig och de sina på det här sättet så har han avsagt sig alla anspråk på rätten till en privat sfär bortom de mediala bevakningen.

Denna rekordbisarra valrörelse blev plötsligt ännu mer bisarr.

I går imponerade inte direkt TV4:s upplägg när man samlade allianspartiledarna för en utfrågning. Mina förväntningar var därför inte särskilt höga när det i kväll var de rödgrönas tur att ta plats i tv-studion. Och när jag redan när vinjetten spelades upp hörde en förvirrad Peter Jihde be om ursäkt för att han gått vilse, växte inte direkt mitt förtroende.

Men jag återkommer till programmet. Först något om förutsättningarna.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men som det påpekats på många håll på sistone så har de rödgröna – och då inte minst Mona Sahlin själv – haft det tufft i medierna under valrörelsen. Påfallande ofta utmålas hon och de andra som förlorare, mindre kompetenta och inte mogna uppgiften att regera. Och det kan man förstås tycka, men det är oroväckande när det är journalister – som ska vara konsekvensneutrala – som förmedlar den här bilden.

Observera att jag absolut inte talar om att redaktionerna pratat ihop sig om att sänka oppositionens chanser i valet. Snarare tror jag att det finns någon sorts inbygd logik i att förstärka bilden av dem som förefaller leda och betona svagheterna hos dem som ligger under.

Därmed inte sagt att inte de rödgröna själva gjort en del märkligheter i valrörelsen, som butlers i tunnelbanan, clowner i äldreomsorgen och strippor på vänsterpartiets familjedag. Detta inger naturligtvis inte förtroende. Det tar också fokus från det viktiga bakomliggande politiska grundbudskap man faktiskt går till val på.

I tv-programmet handlade inledningsvis mycket om skolan, ett område där det ju faktiskt finns en del skillnader i synen hos s, mp och v. Under Mona Sahlins partiledarskap har socialdemokratin utvecklat en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Detta har jag tidigare bloggat om.

Lars Ohly erkände i TV4 att den rödgröna överenskommelsen om skolpolitiken inte var den där vänsterpartiet rönt störst framgångar i förhandlingarna med sina samarbetspartner. Men oavsett vad man tycker om innehållet i uppgörelsen så har oppositionspartierna förmodligen landat i ställningstaganden som faktiskt är valbara. Ytterst lite skiljer nu i praktiken mellan de båda regeringsalternativens skolpolitik. Det betyder förvisso att väljarna inte har så mycket att välja på i just den här frågan, men å andra sidan förefaller båda alternativen nu stå för uppfattningar som en stor del av väljarkåren instämmer i.

En annan viktig del i början av kvällens program kretsade kring integrationsfrågor, invandring och – förstås – Sverigedemokraterna. Sahlin passade då på att markera hårt mot dem som kallar sig socialdemokrater men som inte respekterar tanken om alla människors lika värde, genom motstånd mot homosexualitet och invandring.

Generellt visade Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly upp en enad fasad – samtidigt som framförallt Eriksson och Ohly då och då markerade att man hade avvikande åsikt, men ändå var nöjda med de gemensamma linjer man enats om.

Och min slutsats om programmet i sig då? Jo, jag tyckte att programledarna skötte sig bättre i kväll än i går. Frågorna kändes genomgående mer seriösa, de utfrågade fick komma till tals – utan att få breda ut sig orimligt, och det kom oftare relevanta följdfrågor. Men fortfarande var det väldigt störande med det ständiga hänvisandet till Jihdes digitala skärm där han växlade mellan opinionsundersökningar, tittarkommentarer och filmklipp.

En annan viktig invändning mot formatet är att de rutinerade partiledarna inte fick något ordentligt mothugg. Programledarna bör ju rimligen inte gå in i rollen av politiska motståndare. I stället måste de, när inte partiföreträdarna har några att debattera mot, verkligen borra djupt i det gästerna säger. Och i detta tyckte jag inte att Malou von Sivers och Jenny Östergren räckte till. De var bättre än igår men fortfarande inte bra nog, för att man som tittare/väljare skulle få ordentligt svar på sina frågor.

Det var nog för övrigt till de rödgrönas fördel att vara en person mindre i laguppställningen jämfört med alliansgänget. Alla fick nu komma till tals och också utveckla sina resonemang, något som det blev väldigt lite utrymme för i går.

Med det sagt tror jag ändå inte att utfrågningen i TV4 var den vändpunkt de rödgröna så väl behöver just nu. Intrycket de gjorde var huvudsakligen gott – men kan knappast beskrivas som en succé.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, val 2010.

I kväll var det alltså dags för del två av TV4:s valbevakning, och denna gång var det de rödgröna partiernas tur att genomgå den gemensamma blockutfrågningen.

Efter kritikstormen mot gårdagens program är det omöjligt att inte diskutera även kvällens program ur ett strikt journalistiskt perspektiv. TV4 har enligt min uppfattning gjort bort sig rejält under denna valrörelse. Först anställdes den kända och uttalade vänsterdebattören Lena Sundström som ”politisk kommentator” på fyrans nyhetsredaktion, och därefter kom alltså gårdagens skandalösa utfrågning.

Kvällens program håller ett annat tonläge. De rödgröna ledarna får inom rimliga gränser tala till punkt, men viktigast är att frågeställningarna är neutrala. Frågorna till Alliansen var ofta av typen ”ni har ju gjort såhär, vilket är hemskt för den och den”, vilket tvingade partiledarna att först försvara sig mot den underförstådda anklagelsen innan de, i den mån de inte blev avbrutna, kunde gå in i själva sakfrågan. Den intervjutekniken är en av de journalistiska dödssynderna.

Så lät det emellertid inte i kväll. Frågorna var neutrala, vilket gav de rödgröna ledarna utrymme att ge raka och begrlipliga svar. Följdfrågorna var få och väldigt vänliga. Stämningen i studion var mer åt det mysiga hållet. Det dröjde trekvart in i sändningen innan partiledarna utsattes för någon skarp frågeställning, nämligen när Jenny Östergren frågade varför de rödgröna inte vill rulla tillbaka jobbskatteavdraget om det nu är så förfärligt.

Något liknande de har-du-slutat-slå-din-fru-frågor som haglade över Alliansen i gårdagens program såg vi inte röken av.

Det finns en viss logik i att sittande regering pressas hårdare. Så var det även i SVT-utfrågningarna, och som jag tidigare har skrivit här i bloggen har jag egentligen inga synpunkter på det. Men där Mats Knutson och Anna Hedenmo växlade mellan höger- och vänsterperspektiv och inte minst krävde partiledarna på saklig grund för deras åsikter är detta bara fluffigt och infantilt. Och det beror inte bara på det löjliga underhållning light-formatet.

Nå, vad insatsen från de rödgröna beträffar så gjorde de en habil insats. Inte minst Lars Ohly har en förmåga att formulera sig slagkraftigt utan att bli innehållslös. Men det blev ju en smula löjligt när han började prata om sin ”vision om en värld utan vapen” och, när den spektakulärt ointressanta republik kontra monarki-frågan dök upp, behovet av ”ett demokratiskt statsskick. En följfråga på temat ”är inte Sverige en demokrati?” hade helt klart varit på sin plats i det läget.

Vänsterblocket behövde en succé, och någon succé blev det inte.

Än en gång frågades ledande partiföreträdare ut i tv. I kväll var det TV4 som ställde allianspartiledarna mot väggen.

För oss som följt den senaste tidens många tv-sända utfrågningar fanns det kanske inte så mycket nyheter att förvänta, åtminstone inte på det politiska planet. Själva programmet var däremot lite överraskande. Dock inte på något positivt sätt. Men mer om det senare.

Självklart var Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund måna om att visa upp största möjliga enighet. Men redan tidigt i programmet framkom tydligt att centerpartiet avviker en del i arbetsmarknadspolitiken. De vill luckra upp Lagen om anställningsskydd och helst göra a-kassan obligatorisk. Detta tonades förstås ned, men det är trots allt ett faktum.

Och det här sätter fingret på en inbyggd paradox i ett flerpartisamarbete. Visserligen har man tillsammans bättre möjligheter att vinna majoritet i riksdagen för sina gemensamma uppfattningar. Men i de frågor där vissa partier – i synnerhet om de tillhör de mindre – har avvikande uppfattningar så är det svårt att övertyga väljarna varför man ska rösta just på dem, om de ändå inte kommer att driva sina frågor i regeringsställning.

Eller för att vara konkret: om man nu har borgerliga sympatier och lutar åt att centerpartiet är det parti som ligger närmast ens värderingar – varför ska man rösta på ett parti som i regeringsställning inte kommer att driva de särskiljande frågor de gått till val på? Är det då inte mer rationellt att rösta på något av de större partierna, i det här fallet moderaterna och folkpartiet, som förefaller dominera och få mest genomslag för sin politik?

Och just det här beteendet har vi kunnat se i opinionsmätningarna under mandatperioden. Moderaterna växer och Fredrik Reinfeldt får högt stöd i popularitets- och förtroendeundersökningar. På bekostnad av framförallt centerpartiet och kristdemokraterna, som får kämpa hårt för att uppfattas som relevanta.

Detta är nu inte unikt för alliansen. Hade vi haft en rödgrön trepartiregering hade vi förmodligen sett samma sak där.

Ett sätt att förhålla sig till detta är så som Fredrik Reinfeldt gjorde i TV4 i kväll: han var ovanligt nedtonad och tystlåten. Jag gjorde ingen ordentlig mätning, men mitt intryck är att Maud Olofsson och Jan Björklund fick betydligt mer utrymme än Reinfeldt och Hägglund.

Det samlande intrycket jag fick var dock att partiledarna skötte sig och levererade hyfsat tydliga besked – men inga nyheter. Och en viktig orsak till det är att programformatet var så dåligt. Min bloggkollega Johan Ingerö går in mer detaljerat på detta, och jag kan bara instämma. TV4 föreföll alltför förtjusta i att ”hotta upp” utfrågningen med grafik, omröstningar, och andra tekniska finesser. Det hela blev bara larvigt och tog fokus från politiken.

Dessutom var det hela på tok för långt. Två timmar, med start kl. 21 och med avbrott för nyheter, är rimligen betydligt mer än vad ens de allra mest intresserade orkar med. Frågan är om ens alliansens största fans kände sig stärkta och mer upplysta efter att ha sett och lyssnat sig igenom allting.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson, val 2010.

När jag på nittiotalet på allvar började följa med i politiken var det fortfarande inte ovanligt att de borgerliga partiledarna tog repliker på varandra, närhelst det vankades tv-debatter. Så sent som inför valet 1998 minns jag några heta meningsutbyten mellan Kristdemokraternas Alf Svensson och Lennart Daléus, vars centerparti inte fullt ut identifierade sig som en del av borgerligheten.

Ett program som fyrans Utfrågningen, med ett gemensamt avsnitt för de borgerliga och ett för de rödgröna, hade varit helt otänkbart. Men tiderna har förändrats, och till det bättre enligt mig.

Därmed inte sagt att programmet var bra, för det var det nämligen inte. Tvärtom faktiskt. TV4 förefaller ha jobbat ihjäl sig med formatet, men glömt bort frågeställningarna. Tonläget är snuttifierat, och programledarna håller en oacceptabelt låg nivå. Peter Jihde fjantar omkring som i en sändning från Melodifestivalen, Malou von Sivers tycks sätta någon slags ära i att inte låta någon prata till punkt, och Jenny Östergren är så dåligt påläst att jag kommer på mig själv med att treva efter skämskudden. (Tror människan verkligen att Centerpartiet vill avskaffa LAS??)

Partiledarnas agerande blir därefter. Både Göran Hägglund och Jan Björklund härsknade snabbt till, och rätteligen så. Problemet är att frågorna är så dumma att partiledarna utöver att besvara dem även fastnar i metadebatter om frågornas utgångspunkt. Resultatet blir pannkaka, men skulden ligger inte hos alliansledarna utan hos programledningen som beter sig som amatörer. Kontrasten mot SVT, där Mats Knutson och Anna Hedenmo gjorde en mycket professionell insats, är i det närmaste hjärtskärande.

Att ett riksdagsval behandlas på det här sättet är en förolämpning mot såväl politiker som väljare. Jag antar att jag skulle kunna skriva något om sakfrågorna som trots allt behandlades, men jag förmår helt enkelt inte. Det katastrofala formatet reducerade politiken till en undanskymd kuliss.

Så TV4: Gör om gör rätt, alternativt gör inte om och håll er till Idol.

Rättspolitiken är en av de viktigaste nycklarna en borgerlig politiker kan ha i sin knippa. Den är nämligen en av de frågor som enligt internationell erfarenhet kan få väljare med traditionell vänsterprofil att välja högeralternativet. Det var rättspolitiken som lät republikanerna Rudy Giuliani och Michael Bloomberg bli borgmästare i stabilt demokratiska New York. Det var rättspolitiken som lät konservative Boris Johnson bli borgmästare i Labor-fästet London.

I Sverige har justitieminister Beatrice Ask på många sätt spelat bort denna Alliansens potentiella vinnarhand. Den fråga hon varit tydligast med är att straffen för sexköp ska skärpas. Och handen på hjärtat, det är inte sexköpare folk oroar sig för när de går från krogen, väntar på nattbussen eller hör det senaste ryktet om inbrott hos grannen.

Att döma av hennes defensiva ton i kvällens duell mot Thomas Bodström har hon fortfarande inte förstått frågans strategiska betydelse. Bodström lade sig konsekvent på Asks ”högra” sida, med tal om straffskärpningar och även nya brottsrubriceringar – såsom ”synnerligen grov” våldtäkt. Asks bästa svar löd för det mesta ”men det har vi ju redan gjort.”

På en enda punkt gick Ask till attack (även om det skedde efter att programledaren KG Bergström närmast serverat ämnet på silverfat) nämligen i frågan om återinförd halvtidsfrigivning. Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill återinföra den praxis som avskaffades för nära tjugo år sedan, nämligen att brottslingar kommer ut efter halva tiden. Bodström avfärdade attacken med att ”vi är ännu inte helt ense” inom det rödgröna blocket.

Men hur oense är de? Är Bodström verkligen så skeptisk till halvtidsfrigivning? Nej knappast. Som justitieminister flaggade han i DN för just detta.

Thomas Bodström kunde, delvis tack var sin halvbluff, vinna debatten. Eller rättare: Ask förlorade den åt honom. 

Jag har tidigare konstaterat att det är när Mona Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som hon brukar resa sig och slå som hårdast. I kväll visade hon återigen att detta stämmer.

Inför duellen i SVT mellan sittande statsminister Fredrik Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin så hade Reinfeldt ett rejält övertag. Dels är han de facto statsminister. Han behöver inte bevisa att han klarar av det jobbet (även om man naturligtvis kan – och bör – ha synpunkter på hur han sköter det). Han har också, enligt opinionsmätningarna, en stabil ledning.

Samtidigt är förstås inget ännu avgjort. Det återstår en vecka till valdagen och fortfarande kan mycket hända. Enligt en Sifoundersökning förra veckan är fortfarande c:a 1,2 miljoner väljare öppna för att byta block, och det är bland borgerliga väljare rörligheten är som störst.

För Mona Sahlin är det mycket som står på spel. Skulle det bli fortsatt alliansstyre vore det naturligtvis ett stort bakslag. Men skulle dessutom s backa väsentligt jämfört med valresultatet 2006 och moderaterna gå om och bli största parti – då lär hennes ledarskap och politiska inriktningsbeslut under mandatperioden kraftigt ifrågasättas internt.

Om tillräckligt många osäkra väljare såg kvällens tv-debatt så behöver detta inte bli aktuellt. Jag tycker att hon här tydligt visade att hon har vad som krävs och förtjänar att ta över statsministerposten.

Det inleddes med klimatfrågan och Sahlin var snabbt på offensiven. Hon var visserligen överens med Reinfeldt om att flyget ska bära sina miljökostnader genom att dess utsläpp bör införlivas i handeln med utsläppsrättigheter, men menade att ambitionerna på klimatområdet måste vara högre än de regeringen verkar vara nöjda med. Reinfeldt tyckte å sin sida att Sahlin inte borde gå så hårt fram med skatter på flyg och biltrafik att hon får folket emot sig.

Därefter böt man ämne till ungdomsarbetslöshet. Även här var Sahlin på hugget och Reinfeldt mer defensiv.

Delvis beror detta förstås på deras roller. Genom att vara sittande statsminister så måste Fredrik Reinfeldt försvara sin politik och försäkra att han och regeringen har koll på läget. Och som oppositionsledare kunde Mona Sahlin pressa honom om snart sagt alla brister som finns i samhället.

Nu tycker jag i och för sig inte att Sahlin tog alla chanser till attack som gavs, men hon var väldigt mycket på hugget. Hon hade bra formuleringar förberedda och lät genomgående säker på rösten när hon ställde Reinfeldt till svars. Faktum är att hon, för att ta till en idrottsmetafor, vid många tillfällen under SVT-debatten hade honom trängd mot repen – och rent av hade Reinfeldt nere för räkning.

Någon knockout blev det inte, men väl en klar poängseger för Mona Sahlin. Om en vecka får vi se om det också blir valresultatet.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, SVT, val 2010.