Några av de tidigare debatterna mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har urartat till sura gräl, och bitvis har de två statsministerkandidaterna låtit som ett gammalt äkta par som borde, men inte förmår, ta ut skilsmässa. Förmodligen har ingen av dem tjänat på det.

Men så blev det inte i kvällens debatt. Tvärtom var både Reinfeldt och Sahlin oerhört måna om att vara sakliga, lugna och tydliga, utan att för ett ögonblick glömma bort att det faktiskt är fajt, och bara en vecka kvar till valet. 

Det är svårt att peka på någon vinnare i den här debatten. Jag har sällan sett Mona Sahlin så fokuserad och koncentrerad som i kväll, vilket förvisso inte är konstigt med tanke på att hon de facto slåss för sitt politiska liv. På samma sätt hade Reinfeldt, som ibland blir lite väl loj i tv-debatter, lagt på ett extra kol. Duellerna mellan dessa politiker har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, jämförbara med drabbningarna mellan Gösta Bohman och Olof Palme. Men närmare än i kväll lär det aldrig bli.

Det skulle inte förvåna mig om det senare kommer fram att de båda har övat med låtsasdebatter, efter amerikansk modell, mot partikamrater som inte bara kopierar motståndarens argument, utan även stil och sätt att tala.

Får då osäkra väljare någon information som de inte redan hade? Njae, det är mer tveksamt. Mona Sahlin gick in i studion med målet att vända den rådande valvinden. Reinfeldts mål är tvärtom att konsolidera den. Men båda var tvungna att hamra in de redan utmejslade argumentet för att nå osäkra väljare, och samtidigt vara tydliga och tuffa för att stärka de som redan befinner sig i deras respektive fållor

Mona Sahlins huvudbesked, att skattesänkningar är det enda som hotar välfärden, var dock inte speciellt begåvat. Den gångna finanskrisen, som ju satt alla möjliga länder med alla möjliga system i gungning, visar att betydligt fler faktorer spelar roll. Fredrik Reinfeldt var tydlig med att budgetbalans kommer först, och att vi sedan får laga efter läge. Med den något mer verklighetsbaserade analysen säkrade statsministern en debattseger med minsta möjliga marginal. 

Med nio dagar kvar till valet har slutspelsstämningen börjat infinna sig. Det är grinigt, stökigt och småfult. Med detta sagt, jag har full förståelse för Göran Hägglunds oförmåga att välja mellan Jimmie Åkesson och Lars Ohly.

För många låter det säkert helt bisarrt. I svensk medial diskurs är Ohly en välmenande och trevlig kille som inte fullt ut kan avkrävas ansvar för sin politik. En charmig drömmare som vi tycker om, därför att han har humor, utstrålning, snackar mycket om fotboll och i grunden vill väl. Han är grannen vi ringer på hos när vi just upptäckt att vi glömt köpa mjölk och att affären stängde för tio minuter sedan.

Jimmie Åkesson är enligt samma tankemönster något helt annat. Hans dumheter motiveras, till skillnad från Ohlys dito, inte av naiv välvilja utan av onda tankar om andra människor. Ohly har fel, men menar väl. Åkesson har fel och är dessutom ondskefull. Ungefär så resonerar rätt många medieliberaler som gärna hänger med ytterkantsvänstern på fritiden, men som inte ens skulle skaka hand med en Sverigedemokrat.

Själv fäster jag mig inte särskilt mycket vid intentioner. Jag bryr mig mer om resultat, vilka konsekvenser ett visst politiskt beslut faktiskt får. Göran Hägglund resonerar uppenbarligen likadant, eftersom han tar lika reflexmässigt avstånd från Ohly som från Åkesson.

Jag tycker att han resonerar klokt. Lars Ohly må ha slutat kalla sig kommunist, men har såvitt jag vet inte bytt några av de åsikter han hyste innan sitt lilla namnbyte. Han var medlem i den klart antidemokratiska Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Inte på sjutiotalet, utan tills alldeles nyligen för några år sedan när medierna uppmärksammade medlemskapet. Han, och flera av hans partikamrater, har en närmast entusiastisk syn på Venezuelas alltmer despotiske president Hugo Chávez.

Dessutom har Ohly själv vissa uppenbara problem med att ställas inför två politiska alternativ. Han klarade inte av att välja mellan Israel och Iran. Han har sagt sig föredra Fidel Castro framför inte bara George W Bush, utan även framför Tony Blair, socialdemokrat med nära personliga och politiska band till Mona Sahlins parti.

Så även om Lars Ohly är en jättetrevlig kille (det är han!) så är han också en person som har förtvivlat svårt att förstå gränsen mellan demokrati och diktatur. Han företräder en alltmer utdaterad, men likafullt obehaglig, vänster utan frihetliga drag som hyllar statsmakt, förbud och regleringar. 

Är han politiskt jämförbar med Jimmie Åkesson? Nej, de två partiledarna är nog oense om det mesta. Men på samma sätt kan man säga att flugsvamp och batterisyra är helt olika saker, utan att för den sakens skull vilja ha någotdera nedrört i lunchsoppan. Göran Hägglund har i mina ögon helt rätt. Riksdagen vore oerhört mycket trevligare utan både Åkesson och Ohly, och ingen av dem duger som samarbetspartner åt ett borgerligt parti.

[UPPDATERAD] Genom dagens uttalande gör Göran Hägglund två fel samtidigt. Han relativiserar den otäcka människosyn som Sverigedemokraterna står för genom att jämställa dem med ett etablerat riksdagsparti med en stabil väljarbas – och som mycket snart kan göra anspråk på statsrådsposter. Samtidigt visar han prov på en häpnadsväckande okunnighet om vad vänsterpartiet står för i dag.

Återigen vill jag påminna om att jag inte tillhör vänsterpartiets största fans. Jag hade helst sett ett s/mp-samarbete utan Lars Ohly och hans kamrater. V och dess föregångare har en pinsam historia av ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, många resor till ”broderpartier” i diktatoriska östländer, hyllningar till olika förtryckande kommunistledare och stöd för Berlinmuren. Detta fick vänsterpartiet att år 1993 publicera en vitbok om sina internationella förbindelser med diktatorer i bl a Sovjetunionen, Östeuropa och Kuba. År 1996 kom en utökad upplaga: http://www.marxistarkiv.se/sverige/skp-v/lik_i_garderoben.pdf. Man kan alltså sägas ha gjort upp med sitt förflutna. Det är mer än man kan säga om en del andra riksdagspartier – däribland med eget – med många skamligheter i bagaget.

Men om detta säger inte Göran Hägglund någonting.

I stället låter han ganska desperat i sin strävan att smutskasta det rödgröna samarbetet och säga att det är lika illa med vänsterpartiet som med Sverigedemokraterna. Antingen tyder detta på en stor okunskap hos Hägglund, eller så ljuger han. Frågan är vilket som är värst.

* * *

OBS: Jag har blivit uppmärksammad på att historikern och vetenskapsjournalisten Anders Björnsson gett ut en bok om Bondeförbundets/centerpartiets historia. 

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, val 2010.

Kvällens påhitt från fyrans Kvällsöppet – en ”ideologiduell” mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – var dödsdömt på förhand. De båda partiledarna har som alla andra sina brister och förtjänster, men gemensamt för dem båda är att de är oerhört pragmatiska. Att bjuda in dem för att diskutera ideologi är lite som att bjuda in två helnykterister till vinprovning.

Mycket riktigt blev det en repris av samma debatt som de utkämpat vid något tjugotal tillfällen under denna mandatperiod, fast med den skillnaden att de nu petade in ordet ”ideologi” överallt där det ansågs få plats. Reinfeldt brukar i regel vinna de här fajterna, i kraft av att vara den intelligentare och mer sakkunniga av de två. Här fick dock sakfrågorna stryka på foten, vilket gav Sahlin möjligheten att komma undan med oavgjort.

Den stora förloraren blev alla som – rimligen mot bättre vetande – faktiskt förväntade sig en diskussion om ideologi. Ty varken statsministern eller oppositionsledaren har den ringaste uppfattning om vad ideologi betyder.

Ideologi handlar inte om vad man tycker, utan om varför man tycker som man gör. Det är inte ideologisk att säga sig vara emot ekonomiska klyftor. Ideologi är att förklara varför man anser att klyftorna är eller inte är ett problem, beroende på vilket man anser. Ideologi är att förklara varför man vill låta föräldrar själva fatta beslut om fördelningen av föräldraledigheten (som Reinfeldt tycker) eller varför man anser att politiker ska hindra dem från att göra det (som Sahlin anser).

Visst kan man uppskatta det valfebriga ordkrigandet mellan Reinfeldt och Sahlin, om man är lagd åt det hållet. Men som ideologiduell betraktad blev debatten ett Formel 1-lopp mellan två skrotbilar som omgående borde beläggas med ideologiskt körförbud.

Så möttes de då i duell, huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Denna gång var arenan TV4:s Kvällsöppet, men redan söndag är det dags igen – då i SVT.

Det hela inleddes – som utlovat – ideologiskt och visionärt. Det här har varit Sahlins styrka i valrörelsen; hon har gjort upprepade försök att lyfta perspektivet från enskilda sakfrågor och procentsatser, till vilket samhälle vi vill ha. Reinfeldt har då konsekvent kontrat med att hänvisa till samtal han haft med människor ”på sina resor runt i landet” och försökt (ofta framgångsrikt) föra tillbaks diskussionen till vardagsnära plånboksfrågor.

I kväll blev det lite annorlunda. Det blev verkligen ett samtal om de båda partiledarnas samhällssyn och visioner. Och påtagligt ofta var det ett snarlikt språkbruk de använde när de talade om exempelvis rättvisa. Skillnaden i innehåll var dock påtaglig. ”Jag hatar verkligen samhällen med klyftor, där människor inte får chanser”, sa Mona Sahlin – med ord som förde tanken till Göran Persson. 

Formen för partiledarduellen innebar att tonläget och tempot blev lågt, något som faktiskt kändes välkommet efter de väldigt tuffa utfrågningarna i SVT där partiledarna hela tiden blev avbrutna och ganska respektlöst bemötta.

Efter den första reklampausen lät det dock lite annorlunda. Huvudsakligen höll sig debattörerna fortfarande till det ideologiska anslaget, men det blev en påtagligt hårdare ton dem emellan när man kom in på konkreta exempel.

Vem vann då? Tja, båda var skickliga. De är erfarna och drivna debattörer med välsmort munläder. Båda tappade de dock stundtals masken och visade påtaglig irritation över motståndaren. Jag gör inga anspråk på att göra någon retorisk analys (hej Elaine Bergqvist!) men tycker nog ändå att Sahlin lät mer äkta och empatisk i det hon sa. Reinfeldt föll alltför ofta in i statsministerrollen som skulle berätta ”hur det är”, snarare än att lyssna och resonera. Och jo, inte sällan gick tankarna till Göran Persson. Och det var inte tänkt som en komplimang.

Väl medveten om att jag förstås inte är objektiv så är min slutsats att Mona Sahlin är den som bör känna sig mest nöjd med kvällens debatt.

* * *

PS: Jag avstod från att recensera sammandrabbningen mellan Anders Borg och Thomas Östros. Orkade helt enkelt inte titta mer.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, TV4, val 2010.

Maria Wetterstrand har under de gångna åren varit den minst ifrågasatta av Sveriges partiledare. Faktum är att jag inte på rak arm kan minnas något enda tillfälle då medierna verkligen har satt tänderna i henne. Det är i sammanhanget mycket talande att Henrik Dorsins nidvisa inte handlade om Wetterstrand – utan om hennes inte fullt så mediebegåvade medrör Peter Eriksson. 

I övrigt blev det dock en tuff utfrågning, och ställd inför Mats Knutsons och Anna Hedenmos ettrighet var Wetterstrand vid ett par tillfällen nära att helt tappa humöret.

Som väntat blev hon rejält pressad om huruvida Miljöpartiet kan tänka sig att byta block för att blockera Sverigedemokraterna. Hon fastnade i formuleringen ”jag kan inte se någon sådan möjlighet”, men klarade inte heller av att ge ett rakt och otvetydigt ”nej”. I stället försökte hon slå i tittarna att Alliansens ledare har sagt sig redo att bli beroende av SD, ett påstående som hon tvingades backa från när en tittarkommentar påpekade felaktigheten.

Wetterstrands självpåtagna status som ”grön liberal” får nog anses vara rejält naggad efter hennes svar på frågan om att under några års tid förbjuda nya köpcentra. Enligt Wetterstrand ”utarmas” andra affärer och stadskärnor av dessa – vilket på ren svenska betyder att hon ser ett problem i att svenska familjer (för det är just familjer) har möjlighet att handla till lägre priser, och att de inte borde åka så mycket bil som regelbundna resor till stora gallerior innebär.

Den egna familjens resor var hon något mindre sugen på att diskutera. Till saken hör att hon är gift med en ledande grön politiker i Finland, med vilken hon har två barn. Det innebär av naturliga skäl rätt mycket resor för deras del, vilket faktiskt är värt att diskutera offentligt mot bakgrund av Miljöpartiets förslag att stoppa allt inrikesflyg söder om Sundsvall. Ilskan blänkte i Wetterstrands blick när hon konstaterade att med deras livssituation så måste de helt enkelt flyga. I stället krävde hon minskat affärsresande – ett riskfritt krav för hennes del, eftersom hon inte ägnar sig åt sådana.

Jag kan inte säga att kvällens program gav något stöd åt hennes hittillsvarande stjärnstatus i svensk politik. Hon klarade sig hyfsat, och fick in ett par skapliga punchlines. Men mitt intryck är snarast att hennes framgångar till viss del beror på att hon aldrig har fått en rejäl politisk utmaning. Så hårt ansatt som hon nu blev har hon aldrig blivit tidigare, och resultat blev därefter.

Hon är en habil miljödebattör, och riktigt vass i energifrågor. Men sjukförsäkringsfrågorna klarade hon sämre, och när hon angreps från hemmaplan (varför ska vi inte ha en köttskatt, med tanke på de koldioxidutsläpp som köttproduktionen orsakar?) blev hon inledningsvis helt ställd. Även på det ekonomiska området snubblade hon tidvis runt på måfå. Hon slog fast att RUT-avdraget är en kostnad för staten, bara för att en halv minut senare förespråka sänkt tjänstemoms.

Nej, detta var en hyfsad insats. Men inte heller mer än så.

UPPDATERING:

Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarblogg har hittat ett kongressbeslut där det framgår tydligt att Miljöpartiet, i motsats till vad Wetterstrand sa, visst förespråkar köttskatt. 

För de som hängt med här på bloggen så kommer det nog inte som en överraskning att miljöpartiet är mitt näst-bästa-parti, efter socialdemokraterna. Jag tillhör dem som jublade över samarbetet mellan s och mp. En viktig förklaring till det är att mp har en grundsyn i många frågor som ligger nära min egen. Miljöpartiet har också klarat att ompröva sakpolitiska ställningstaganden som tiden sprungit förbi. Dessutom han man identifierat och mutat in viktiga politikområden där de andra partierna inte kunna ge några svar.

Detta har mina egna socialdemokrater en del att lära av.

Miljöpartiet går till val under parollen ”Modernisera Sverige”, och det är förstås något man lätt kan driva med. För vilka talar stolt om att de vill vrida tiden tillbaks? Men jag tror att mp är något viktigt på spåren. Man dras inte med samma långa arv som de flesta andra riksdagspartierna och man har i många frågor ett befriande fräscht perspektiv.

Baksidan av det är förstås att man saknar rutin, något socialdemokratin knappast varit sen att utnyttja i de många och långa förhandlingar som pågått mellan de tre rödgröna partierna.

Maria Wetterstrand har varit språkrör för miljöpartiet sedan 2002 och är (vid sidan av kollegan Peter Eriksson) den av dagens riksdagspartiledare som suttit näst längst på sin post. Bara Maud Olofsson har suttit (ett år) längre. Hon är med andra ord inte direkt orutinerad.

Detta framkom tydligt när hon i inledningen av SVT:s Utfrågat pressades på frågan om mp skulle kunna stödja eller ingå i en alliansregering för att undvika att Sverigedemokraterna får inflytande i riksdagen. Läs mer om det här. Wetterstrand fick tålmodigt upprepa gång på gång att både miljöpartiet och alliansen gett tydliga besked i den frågan.

Pressad blev hon, som väntat, också om flyg- och bensinskatter. Och i de här frågorna har ju mp svårt att övertyga glesbygdsväljare, som inte har så värst mycket alternativ till bilen. Själv tycker jag dock att Wetterstrand klarade argumentationen kring detta. Hon var t ex mycket tydlig med att det inte blir mer än 49 öres höjning av bensinskatten den kommande mandatperioden – om det nu blir en rödgrön regering.

Stilpoäng får hon även för att hon stod upp för överenskommelsen om arbetskraftsinvandring – som svar på en tittarfråga som argumenterade för jobb åt ”svenskar” först.

Däremot var det trist att Maria Wetterstrand inte stod upp för miljöpartiets tidigare stöd för RUT-avdraget (ja, jag är för det – även om jag gärna hade sett systemet konstruerat lite annorlunda än i dag). Självklart måste mp kompromissa i många frågor, men det hade varit välkommet om hon ändå markerat på detta och en del andra områden vad hon själv tyckte. I stället blev svaret påfallande ofta att ”vi har inga förslag om det” eller ”vi tycker inte det”, där ”vi” kunde stå för såväl miljöpartiet som det rödgröna trepartisamarbetet.

Men totalt sett klarade ändå Wetterstrand Utfrågat väldigt bra. Det här var ju det sista avsnittet i SVT:s serie och möjligen kan det ha gynnat henne och mp att vara sist ut. Jag tror att hon med det här framträdandet stärkte sin ställning bland rödgröna väljare (där hon förvisso redan är väldigt populär), kan ha övertygat ett antal tveksamma/soffliggare att rösta på miljöpartiet – och rent av gjort lite inbrytningar bland medelklassväljare i större städer som hittills lutat åt alliansen.

Andra skriver intressant om politik, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, SVT, val 2010.

Som man frågar får man svar, heter det. När nu Svenska Dagbladet avslöjar att miljöpartistiska regionordförande kan tänka sig att stödja en alliansregering för att förhindra att Sverigedemokraterna blir vågmästare, är det knappast förvånande.

Faktum är att jag hade blivit mer förvånad om de svarat annorlunda. Om en blocköverskridande koalitionsregering är det enda sättet att hindra Sd från att få inflytande så bör ansvarskännande politiker rimligen överväga detta. Även Mona Sahlin har ju som bekant öppnat för detta, även om det mötts med kalla handen från centerpartiet och folkpartiet.

Peter Eriksson rycker ut och försvarar det rödgröna samarbetet, men uppger också att om de inte får majoritet så är ett samarbete med mittenpartierna ett tänkbart alternativ.

Man ska ha klart för sig vad det är som står på spel. Oavsett hur mycket s, mp och v vill ha ett regeringsskifte så är de också smärtsamt medvetna om att en regering utan majoritet i riksdagen och som måste förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin budget och sakpolitik, vore ett mycket sämre alternativ än ett fortsatt alliansstyre.

Detta kommer de förstås inte säga högt. I valrörelsen är det viktigt att betona kampen mellan de båda regeringsalternativen alliansen och de rödgröna. Sverigedemokraterna är en faktor man helst inte nämner för att inte ge dem mer betydelse än de förtjänar.

Som jag ser det måste vi få en stabil regering efter valet. Jag ser helst en rödgrön regering med en egen majoritet i riksdagen. Fungerar inte det bör alternativ två vara en mittenregering, och om inte heller det fungerar så är – tyvärr – ett fortsatt alliansstyre (med eller utan stöd av mp) det minst dåliga alternativet.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, miljöpartiet, val 2010.

Egentligen är det ganska lätt att göra den här sortens reportage, så frågan är varför det inte görs oftare. Svenska Dagbladet har scoopat rejält med sin rundringning till Miljöpartiets distriktsordföranden för att pejla intresset för att korsa blockgränsen. Det visar sig att 18 av 26 tycker att det egna partiet bör regera med Alliansen om det är vad som krävs för att neutralisera Sverigedemokraterna som vågmästare.

Tajmingen kunde inte vara värre för Miljöpartiet. Maria Wetterstrand är kvällens gäst i den sista av SVT:s utfrågningar. Hon kommer att få lägga en betydande del av tiden på att slå fast var Miljöpartiet hör hemma – och vad värre är: hon kommer knappast att kunna göra det med trovärdighet.

Ty även om språkrören har uteslutit samarbete med Moderaterna så kommer detta att så djupa tvivel om de grönas roll i svensk politik. Och den sortens tvehågsenhet belönas inte såsom ”ansvarsfull” av väljarna, utan bestraffas såsom ”svekfull”. Minns hur Folkpartiet och Centerpartiet sjönk som stenar på den tiden de svävade på målet om samarbete med Socialdemokraterna. Det är den rollen Miljöpartiet nu riskerar att överta.

Därmed inte sagt att detta är någon jättehit för Alliansen heller. Miljöpartiet må dela borgerliga uppfattningar om valfrihet inom välfärden och en sund skepsis mot skattehöjningar som mirakelkur mot allt från butgetunderskott till nageltrång, men i grunden finns den mossiga konsumtions- och civilisationskritiken kvar under den SoFo-hippa ytan. Och den är inte borgerlig. Dessutom skulle de tvingas lösa upp ett antal stenhårda knutar inom försvars- säkerhets- och utrikespolitiken

Jag ser därför inga som helst förutsättningar för ett organiserat samarbete. I synnerhet Miljöpartiet skulle drabbas av alla interna svekdebatters moder, och dessutom bränna de mödosamt uppbyggda relationerna till Socialdemokraterna och LO. Varken Maria Wetterstrand och Peter Eriksson eller deras förmodade efterträdare Mikaela Valtersson och Gustaf Fridolin är så dumma att de betalar detta skyhöga pris enbart för att rädda Alliansen från Sverigedemokraterna.

Kaos, inte uppluckrad blockpolitik, är vad som väntar om SD blir vågmästare.

Att centerpartiet tagits med fingrarna i syltburken i fråga om att göra skillnad på folk och folk är förstås smått pinsamt för dem. Men som Johan Ingerö påpekar så förekommer det snart sagt överallt att partier, organisationer och företag gör riktade utskick till t ex vissa bostadsområden, kvinnor, pensionärer, Volvoägare och höginkomsttagare. Det är i sig inget konstigt med att rikta utvalda budskap till utvalda målgrupper, så länge de sammantagna budskapen också hänger ihop.

Det som sticker i ögonen i det här fallet är förstås det cyniska uppmärkandet av valmaterialet med grupper som ”Välbeställda villaägare” respektive ”Lågutbildade och äldre”. Man hade rimligen kunnat formulera detta lite snyggare.

Centerpartiet har gissningsvis problem med att mobilisera vissa av sina tidigare viktiga väljargrupper bland kärnkraftsmotståndare och glesbygdsbor, och kämpar för sin politiska relevans och överlevnad. Mot den bakgrunden är det fullt förståeligt att man försöker formulera sitt budskap för att på bästa sätt övertyga dessa väljare om att lägga sin röst på c i valet – samtidigt som man inte vill alienera nya stödtrupper bland de mer allmänborgerliga i storstäderna.

Balansgången blir därför stundtals svår. Och den här gången verkar man ha trillat dit.

Andra skriver intressant om politik, centerpartiet, val 2010.