Det brukar sägas att korv och politik har det gemensamt att man helst inte bör se hur de tillverkas. Till denna lista kan man i viss utsträckning även lägga valkampanjer. Visst, det låter inte snyggt att säga högt att man fokuserar på ”lågutbildade”, ”invandrare”, ”höginkomsttagare” eller någon annan grupp. Men faktum är att det är så det går till – i alla partier, organisationer eller företag.

Partierna delar ut information om fastighetsskatten i villaområden och bostadsrättsföreningar, och integrationspolitiska utspel i paraboltäta hyresområden. Det kan förvisso låta cyniskt, men handen på hjärtat: Är det någon som på fullaste allvar menar att de borde göra tvärtom? 

Betydligt allvarligare än detta är i så fall den invandrarsatsning som Socialdemokraterna är i färd med. I sken av att vara ”väljarskolor” organiseras stora möten med praktisk information om hur man röstar. Därefter inskrider partiledaren själv, eller någon annan känd-från-tv-sosse och håller ett kort brandtal, varefter publiken bokstavligt talad leds till vallokalen, där de får ”hjälp” att rösta. På Socialdemokraterna, naturligtvis.

Liknande metoder har använts på äldreboenden där de boende, varav vissa med långt utvecklad demens, får ”hjälp” att rösta. Det är liksom inte konstigt att samtliga fällande domar för valfusk i modern svensk tid har riktats mot socialdemokrater. Med kampanjmetoder som dessa är det mycket lätt hänt att man korsar gränsen mellan det olämpliga och det direkt olagliga.

Poängen är att alla partier använder olika grepp för att nå olika väljargrupper – och att det finns betydligt värre metoder än de som centern uppenbarligen använder.

UPPDATERING:

Nu uppdagas ännu ett exempel på ovanstående. Socialdemokraterna i Huddinge har vid flera tillfällen eskorterat väljare in i vallokalerna, vilket är förbjudet. Från partiets sida beklagas ”att diskussionen har uppstått” (däremot inte valfusket som sådant) och att det – än en gång – bara handlar om att de vill ”hjälpa” folk att rösta. Som sagt: det finns betydligt större problem än att Centerpartiet kategoriserar väljare. 

Jag måste medge att jag har varit rätt nervös inför den här utfrågningen. Maud Olofsson, som under långa perioder har varit en av Sveriges starkast lysande politiker, har under det senaste året gjort intryck av att ha tappat gnistan.

Det är på många sätt begripligt. Med sina nio år på posten har hon suttit längst av partiledarna, och i egenskap av näringsminister mitt i internationell finanskris har hon haft en tuffare mandatperiod än exempelvis utbildningsminister Björklund eller socialminister Hägglund. Men väljarna tar inte sådana hänsyn, och den uppgång som hon initierade för sitt parti har under denna mandatperiod brutits. Det fanns med andra ord skäl för oro inför den här utfrågningen.

Men redan efter några minuter kunde jag slappna av. Maud Olofsson gav klara och säkra svar på Mats Knutsons och Anna Hedenmos frågor. Hon pendlade mellan skratt och allvar på precis rätt sätt, och betonade sina ideologiska grundvalar på ett sätt som ingen annan partiledare hittills har gjort i valrörelsen. Sånt går hem, inte minst bland viktiga marginalväljargrupper som inte fått ut så mycket av denna mycket PR-mässiga valrörelse.

Därmed inte sagt att ideologin tog någon enorm plats i programmet. Tvärtom gick frågorna in på en mycket djupare detaljnivå än i någon av de tidigare utfrågningarna, inte minst när det gällde energi- och arbetsmarknadspolitiken. Men Olofsson hanterade situationen väl, och visade sig vara både påläst och så pedagogisk som situationen nu tillät. Det kan jämföras med Mona Sahlin, som ständigt kollapsar inför frågor som kräver något mer än svepande formuleringar och hurtiga punchlines.

Samtidigt visade Olofsson prov på sin gamla slagkraftighet, som när hon fick en fråga om att sätta sig i en Sahlin-ledd regering i händelse av att Sverigedemokraterna blir vågmästare. ”Aldrig i livet att jag sätter mig i en regering med en kommunist”, utbrast centerledaren och inkasserade därmed kvällens största applåd.

Pressad blev hon emellertid när det gällde Sveriges handelsförbindelser med Kina, en frågeställning som förvisso var lite märklig eftersom inget parti motsäger sig ekonomiska eller politiska kontakter med diktaturen. Men det var enda gången som hon kände ringrepen mot ryggen. Under snart sagt hela utfrågningen kontrollerade hon matchen såväl framåt som bakåt.

Tittarna bjöds kort sagt på en comeback för den gamla Maud, och en påminnelse om hur hon kunde leverera två framgångsval för ett centerparti som dessförinnan backat i åtta(!) val på raken. Nu är det slutspel, veteranen har lämnat serielunken och lirar nu med siktet inställt på SM-guld.

Centerpartiet löper stor risk att bli denna valrörelses stora loser. Visserligen verkar man nu inte längre ligga och balansera på fyraprocentspärren till riksdagen, men tappet jämfört med valresultatet 2006 (7,88 procent) ser ändå ut att bli stort.

Det är mycket som gått snett för centerpartiet och Maud Olofsson under mandatperioden. Omsvängningen i kärnkraftsfrågan, vilket bland annat fick profilen Solveig Ternström att hoppa av partiet, är förstås det mest spektakulära. Men hanteringen av FRA – där c-riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Annie Johansson först deklarerade sin tveksamhet till att rösta för regeringslinjen, men som till sist tvingades krypa till korset – innebar även den ett stort bakslag för partiet och Olofssons ledarskap.

När Maud Olofsson i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat så var det med ett tungt politiskt bagage att släpa på.

Inledningsvis kretsade mycket kring centerpartiets vallöfte 2006 om obligatorisk ursprungsmärkning av alla livsmedel, något som inte resulterat i något lagförslag från regeringen. I sanningens namn kretsade löjligt mycket kring denna faktiskt ganska perifera fråga. Därefter gick programledarna över till att pressa Olofsson om miljöbilspremien, bensinskatt och andra miljöfrågor. Mer relevant, men hon gled skickligt undan det mesta. Sedan blev det tuffare.

Hårt pressad blev hon exempelvis om sin styrning av Vattenfall, något som varit hett omdiskuterat under mandatperioden.

Frågan är om inte Maud Olofsson blev hårdast ansatt hittills i de partiledarutfrågningar vi kunnat se de senaste veckorna. Tonen från framförallt Anna Hedemo var påfallande ofta skarp och vid mer än ett tillfälle blev c-ledaren bryskt avsnoppad.

På frågan om eventuellt mittensamarbete om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i riksdagen svarade Olofsson bestämt nej, med hänvisning till att hon ”aldrig i världen [skulle sätta sig] i en regering med kommunister” – syftandes på vänsterpartiet.

Hur det än går i valet finns det mycket som tyder på att det här är Maud Olofssons sista valrörelse som partiledare. Hon har haft det riktigt tufft under mandatperioden och inte setts till så mycket i valrörelsen som man hade kunnat förvänta sig av ordföranden för ett regeringsbärande parti – tillika vice statsminister och näringsminister.

Själv kommer jag då inte sakna henne nämnvärt. Däremot kommer jag minnas henne från Knappnytts otroligt roliga guide till förstagångsväljare 2006, då hon beskrevs som en ”liten, liten partiledare med en väldigt, väldigt skränig röst”:

PS1: Läs gärna min förra spaning om centerextremismen.
PS2: Missa inte Makthavare.se:s recension av Maud Olofssons bok Ett land av friherrinnor.

Andra skriver intressant om politik, svt, centerpartiet, Maud Olofsson, val 2010.

Att göra politisk satir är svårt. Det kräver hyfsade kunskaper om politik för att bli relevant och stor komisk talang för att bli kul. Genom åren är det få som lyckats med detta. Alltför många brister i framförallt politikkunskaperna, alternativt så lägger man sig medvetet på en för låg nivå därför att man underskattar sin publik.

I USA finns två lysande exempel på kunnig, bitsk och väldigt rolig politisk satir: The Daily Show med Jon Stewart och The Colbert Report med Stephen Colbert. Båda klarar de av balansen mellan å ena sidan rappa och aktuella samhällskommentarer och å andra sidan humor med intelligens och värme. Hemligheten är sannolikt begåvade manusförfattare och respekt för ämnet.

När SVT inom ramen för programmet Utfrågat haft med komikern Henrik Dorsin för att sjunga nidvisor om partiledarna, har det bara blivit plumpt. I flera fall har Dorsin gått långt över gränsen. Om Björklund hette det t ex att han ”gillar krig i Afghanistan”, ”har vikariat som sverigedemokrat”, i riksdagen är ”minst human” och har Franco som förebild. Men att vara grov är en sak. Att faktiskt inte verka ha koll på ämnet är i sammanhanget värre.

Finns det t ex inget mer aktuellt och relevant att driva med Mona Sahlin om än att ”hon oss Toble-råna”? Eller att Lars Ohly ”drömmer om Mao Tse-Tung” och ”äter hellre lunch med Kim Jung-Il”?

I går var det premiär för SVT:s Elfte timmen. Till det yttre påminde det väldigt mycket om ovan nämnda The Daily Show. Men helt utan detta programs intelligens, tempo och humor. Och grundproblemet verkar vara att programledare Peter Settman och manusförfattarna helt enkelt inte har någon vidare koll på politiken. I stället blev det ganska grabbiga sketcher, trista – och i ärlighetens namn rätt dåliga – imitationer, och en synnerligen ansträngd intervju med Jan Björklund.

Sverige saknar inte komiker med intelligens och koll på politiken. Magnus Betnér, Henrik Schyffert, Nour El-Refai och Kristian Luuk, för att bara nämna några. Och ja, jag är väl medveten om att Schyffert kommit ut som sosse och att El-Refai hoppat i säng med Gudrun Schyman. Betnér röstade för övrigt på Feministiskt initiativ 2006 och kryssade moderaten Christofer Fjellner i EU-valet 2009. Att komiker bekänt politisk färg tycker jag dock inte diskvalificerar dem från att göra skarp politisk satir.

Jag tror inte att Elfte timmen hade blivit bättre, skarpare eller roligare om det letts av Magnus Betnér. Det är liksom inte hans format. Däremot är jag övertygad om att han hade kunnat leverera betydligt intelligentare och mer relevanta politiska kommentarer på samma sändningstid. Men vill man nu prompt göra en svensk The Daily Show hade sannolikt Kristian Luuk passat bättre som programledare än Peter Settman. Den förre hade nog åtminstone vetat att Jan Björklund inte gör sin första valrörelse i år och att Fredrik Reinfeldt knappast skulle erbjudas någon ministerpost alls om folkpartiet skulle få 51 procent av rösterna i valet.

PS: Apropå humor och koll på svensk politik, läs gärna Betnérs fantastiska sågningar av Sverigedemokraterna på hans blogg.

Andra skriver intressant om politik, svt, satir, Henrik Dorsin, Peter Settman, val 2010.

Dagens ord i valrörelsen är ”bröstpump”. På Twitter och Facebook suckar intelligentsian tungt. När ska valrörelsen börja handla om något väsentligt, undras det lite här och var. Jag menar att frågorna till Lars Ohly om föräldraförsäkringen, och hans beramade svar om bröstpumpen, är något av det mest relevanta som skett under denna valrörelse. En paus i verkligheten mellan butlers i tunnelbanan, clowner i äldrevården och kommunala fladdermusholkar.

De allra flesta anser att barn är något som två (vanligtvis) vuxna (förhoppningsvis) personer skaffar tillsammans. Ansvaret är gemensamt, vilket inte nödvändigtvis innebär att båda föräldrarna måste göra exakt samma saker under alla de arton år som barnet i juridisk mening är just ett barn. Om den ena föräldern är egen företagare och den andra är löntagare är det ofta mest praktiskt att den senare stannar hemma. Om den ena föräldern arbetar och den andra studerar förlorar familjen tusentals kronor varje månad på att den senare gör det.

Barn är inte tjänstemannaprodukter, och det är heller inte familjelivet i övrigt. Den flexibilitet som finns i föräldraförsäkringen, i form av möjligheten att överlåta dagar på sin medförälder, finns där för att de allra flesta av oss vill ha det så. Och det är faktiskt vi som finansierarar systemet, vad Ohly och Jonas Morian än tror.

Bröstpumpen blev dagens ord eftersom Lars Ohlys nonchalanta svar – att kvinnor som vill fortsätta amma helt enkelt får skaffa bröstpump – visade oss en glimt av den verkliga Lars Ohly och av den verkliga vänsterpartismen. Det handlar inte om välmenande rättviseälskare som bara vill ge alla människor samma chans här i världen. Det handlar om en ideologi för vilken enskilda människors känslor och behov är irrelevanta.

Jag har ingenting emot amningspumpar. De är tvärtom mycket praktiska, kan jag som tvåbarnsfar intyga. Men någonting är på väg att gå rejält snett när svenska partiledare sitter i tv och dikterar villkoren för det goda föräldraskapet, och utdelar praktiska bröstskötselråd till landets kvinnor.

Lars Ohly har tidigare uttryckt sin irritation över att pressen drar in hans barns val att gå i friskola i debatten, som motargument mot honom. Det är begripligt. Men faktum är att han ständigt drar in alla våra barn i sin politik, reducerar dem – och oss – till statistik i hans feminist-index. Och det är precis lika kränkande.

Lars Ohly är inte välkommen in i mina barns rum, och han ska hålla fingrarna borta från andra människors bröst. 

Efter utfrågningen av Lars Ohly i SVT i går har en diskussion uppstått om det ”tvång” vänsterpartiet sägs vilja utsätta svenska barnfamiljer för. Otroliga överord har använts, som att ”Ohly vill rycka spädbarn ur famnen på deras mödrar”. Tankarna går till ”kosackvalet” 1928, då den tidens moderater – Allmänna valmansförbundet – bland annat tog fram valaffischer med budskapet att ”Envar som röstar på ’Arbetarepartiet’, röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall”.

Ohly i färd med att genomdriva familjebandens upplösning

Ska vi kanske försöka diskutera saken lite mer sansat?

Det handlar alltså om föräldraförsäkringen som såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet och miljöpartiet på olika sätt vill utveckla i syfte att vika fler föräldraledighetsdagar åt pappan. Ett i mitt tycke utmärkt förslag som dels skulle betyda att betydligt fler pappor än i dag faktiskt stannade hemma med sina barn under den första tiden, och dels innebära att en anledning till att kvinnor diskrimineras karriär- och lönemässigt togs bort.

I dag får som bekant kvinnor en sämre löneutveckling än män, bland annat på grund av de i högre grad än män är föräldralediga med sina barn. Det förefaller också vara ett faktum att kvinnor har svårare att få vissa jobb – och inte minst chefsposter – därför att många arbetsgivare inte vill ”riskera” att dessa kvinnor ska vara borta från jobbet under lång tid av föräldraledighet. Om pappor var hemma med sina barn i ungefär lika hög utsträckning som barnens mammor så skulle detta inte längre vara en faktor. I synnerhet inte om föräldraledigheten var lagstadgad.

Nu har dock de rödgröna valt att inte föra fram frågan om utvecklad föräldraförsäkring i valrörelsen. Skälet är att opinionsundersökningar visar att det finns ett starkt motstånd mot detta. Det ses därför inte som en valvinnarfråga.

Personligen tycker jag att detta är trist. Jag tycker att politiken ibland måste kunna gå före och driva på i en samhällsutveckling, trots att det finns motstånd mot det. Det saknas knappast exempel på frågor där många varit emot förändringar, men sedan de väl genomförts har de blivit allmänt accepterade. Högertrafikomläggningen, förbudet mot barnaga samt möjligheten för samkönade par att adoptera barn, för att bara nämna några stycken.

* * *

PS: Läs gärna Gustav Almestad (AKA @GrovtInitiativ) om detta.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, föräldraförsäkring, Lars Ohly, val 2010.

”Låt mig gå tillbaka till sjuttiotalet…” inledde Lars Ohly ett svar på en fråga om ungdomsarbetslösheten. Det får nog sägas vara en utmärkt beskrivning av utfrågningen i dess helhet. Lars Ohly bevisade än en gång att Vänsterpartiet är det verkliga nostalgipartiet i den svenska debatten.

Det måste sägas att Lars Ohy, liksom 2006, gjorde ett mycket bra jobb rent tekniskt. Han framstod som säkrast av de hittills utfrågade partiledarna, och i charm och humor är han nästan Göran Hägglunds jämbördige. Men så är det också lätt att vara säker i korken om man är fullkomligt dogmatisk – och det är Ohly.

Detta framgick redan av svaret på den första fråga som ställdes: Varför röstade Vänsterpartiet för svensk medverkan i Afghanistan 2002? Enligt Ohly berodde det på att partiet fick garantier om att insatsen inte skulle samordnas med USA. När så ändå skedde blev partiet motståndare till insatsen.

Den vänsterpartistiska synen på Sveriges och alla andra länders insatser i Afghanistan står alltså och faller med den organisatoriska kopplingen till USA. Samtidigt kunde inte Ohly ge något trovärdigt svar på vad som kommer hända med Afghanistans flickskolor om de utländska trupperna dras tillbaka och fältet lämnas fritt åt de talibanska styrkorna. Den frågan är av allt att döma betydligt mindre viktig än att Sverige i alla sammanhang tar avstånd från USA.

Ett annat exempel på Ohlys dogmatism är hans svar om föräldraförsäkringen, ett område där Vänsterpartiet trots allt snack om ”folkflertalet” anser att politikerna ska köra över folket – och dessutom säger det högt. När Mats Knutson och Anna Hedenmo försökte få honom att svara på vad som händer med barn som fortfarande ammas när halva föräldraledigheten har gått, hånflinade V-ledaren bara och konstaterade att ”det finns något som heter bröstpump”.

Sällan blir den social(istisk)a ingenjörskonstens iskyla så tydlig som när det gäller just synen på enskilda människor och deras privata angelägenheter. Den syns inte så tydligt i en debatt om de rent ekonomiska konsekvenserna av, säg, friskolereformen. Men när Ohly vill rycka spädbarn ur famnen på deras mödrar och kasta åt de sistnämnda varsin bröstpump, ja blir den konkretionen närmast brutal.

Och det är också en grej: varför denna besatthet vid det första föräldraåret? ”Man ska inte kunna välja bort sina barn”, säger Ohly. Men om vi jämför en vanlig nio-till-femmare som inte tar ut någon föräldraledighet alls med en proffspolitiker som Ohly – som knappast är hemma till halv sex på kvällen – så torde det vara ganska enkelt att se vem som totalt sett tillbringar mest tid med sina barn. Men för Ohly handlar det enbart om den mätbara och nationalekonomiskt överblickbara tiden. Inget annat räknas.

Det är något djupt obehagligt med denna dogmatism, och det skrämmer bort folk. Det är därför Ohly inte kommer i närheten av det väljarstöd som Gudrun Schyman nådde på sin tid. Och även om han på många sätt gjorde en stark insats i kväll så tvivlar jag på att den kommer ge någon vidare utdelning till hans parti.

Riktigt så ”starka ledare” som Ohly vill väljarna helt enkelt inte ha.

Båda blocken har sina svaga punkter. För alliansen är det centerpartiet och kristdemokraterna (som enligt den senaste Sifomätningen bara klarar fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop), och för de rödgröna är det vänsterpartiet. Detta var förstås Lars Ohly väl medveten om när han i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat.

Själv tillhör jag dem som jublade över samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, men inte kände mig alls lika entusiastisk över att få med vänsterpartiet på köpet. Jag tyckte i stället att Lars Ohly genom s/mp-samarbetet fick en perfekt politisk roll sig serverad på ett fat: möjligheten att få fortsätta vara i vänsteropposition mot såväl alliansen som mot de rödgröna – utan att behöva ta ansvar för sina politiska idéer. Dessvärre lockade tydligen möjligheten till ministerposter mer. Och för partistrategerna hos s och mp insåg man väl att sannolikheten för att på egen hand få tillräckligt mycket röster för majoritet i riksdagen helt enkelt var för liten.

I SVT i kväll försäkrade Ohly att samarbetet de rödgröna emellan fungerade utmärkt, även om socialdemokraterna i kraft av sin storlek fick något mer uppmärksamhet än v och mp. Ett återkommande tema i programmet var annars frågor där vänsterpartiet och Ohly själv fått backa och kompromissa. Men hans rutin fick honom ändå att klara av att hålla god min, även när han blev avbruten och pressad i frågor som skatt och rättspolitik.

Hårt pressad blev han också – med all rätt – om svenskt tillbakadragande från Afghanistan och att USA ska lämna alla sina militära baser utomlands. Sedan är inte Lars Ohly utrikespolitisk talesperson för de rödgröna, även om man lätt kan få det intrycket när det ständigt är han som krävs på besked om utrikespolitiska ställningstaganden. Skälet till detta är givetvis att att vänsterpartiet, med sin i mångt och mycket pinsamma historia, inte är representativa i de här frågorna.

Totalt tycker jag nog ändå att Ohly klarade sig bra i tv. I likhet med Göran Hägglund är han avväpnande med underfundig humor och – vilket är ovanligt bland politiker – öppenhet om att omständigheter kan få en att ändra uppfattning. Detta är en egenskap jag själv gärna skulle se premierades mer, men tyvärr blir det i stället snarare något som politiska journalister väljer att angripa.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, SVT, Lars Ohly, val 2010.

Kollegan Jonas Morian skriver, apropå den stroke-drabbade läkarens medverkar på Socialdemokraternas presskonferens, att han ”har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation”. Men låt oss betänka vad som skedde. En person vars levnadsöde användes som murbräcka mot statsministern – som för övrigt blir släpad till KU om han uttalar sig om enskilda fall – annonseras ut av det ledande oppositionspartiet i samma stund som valrörelsens viktigaste utfrågning av statsministern just ska börja.

Mats Knutson, en av utfrågarna, twittrar efteråt att skulden ligger hos läkaren. SVT har frågat om hans eventuella partikopplingar och han har förnekat alla sådana. Men kort senare säger programmets ansvariga utgivare Eva Landahl att någon sådan fråga inte har ställts, och att det var ett misstag. Förvirringen är därmed total. Vem visste vad? Vem frågade vad? Det gamla snacket om kopplingar mellan socialdemokratin och SVT riskerar att blåsa upp igen, trots att SVT på senare år faktiskt har varit mer balanserat än huvudkonkurrenten TV4.

Klart är att socialdemokratin, sin politiska förtroendekris till trots, fortfarande har kvar sina hårda valrörelsenypor.

UPPDATERING:

Jag skriver i NEO om reaktionerna på Samhall efter inslaget, och efter S-utspel om ”skruvsortering” på företaget.  Samhall menar att det inte kan ha gått till som läkaren hävdar. – Det är inte Försäkringskassan som hänvisar foilk till oss, säger Samhalls pressekreterare Anders Ekberg.

Min bloggkollega Johan Ingerö uppmärksammade redan i natt det faktum att socialdemokraterna i dag arrangerar en pressträff med överläkaren vars fall blev en fråga Fredrik Reinfeldt pressades hårt om i gårdagens SVT-utfrågning. Ingerö menar att ”Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning”. Aftonbladet skriver om SVT:s ”tabbe” och på Twitter rullar konspirationsteorier.

Jag har ingen djupare insikt i det socialdemokratiska pr-maskineriet, men jag har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation. Som Mona Sahlins presschef Anna Helsén påpekar så har ju socialdemokraterna kunnat bli varse om fallet med överläkaren på samma sätt som SVT gjort, genom att det varit uppmärksammat i regionala medier. Och även om hans fall är unikt så är det ett talande exempel på hur de sjukregler alliansregeringen ändrat kan slå.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SVT, Aftonbladet, konspirationsteorier, val 2010.