Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

I den första av Sylvester Stallones filmer om tungviktsboxaren Rocky Balboa får huvudrollsinnehavaren chansen att möta världmästaren Apollo Creed. Matchen får en oväntad inledning när amatören Rocky får in en fullträff på mästaren, som faller som en fura. Creed reser sig dock på skakiga ben och tar sig därefter successivt tillbaka in i matchen, och vinner till slut en knapp poängseger.

Detta är även en god beskrivning av SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt. Programledarna Mats Knutson och Anna Hedenmo gick ut hårt med frågor om besparingar inom sjukförsäkringen och a-kassan, och exempel från diverse utsatta människors vardag. När Reinfeldt konfronterades med berättelsen om en överläkare som drabbats av en stroke och som av Försäkringskassan föreslagits arbeta på Samhall i stället för att fortsätta som överläkare på deltid blev det något av ett Erlander-moment.

Tage Erlander fick 1966 en fråga om vilket råd han hade till ett ungt par som saknade bostad, och muttrade osäkert att ”de får väl ställa sig i bostadskö”. På samma sätt framstod Reinfeldt i det ögonblicket som något distanserad, byråkratisk och okänslig. Det var knappast hans mest skimrande tv-stund, om jag uttrycker mig diplomatiskt.

Överlag fick Reinfeldt en tuffare utfrågning än någon av de tidigare partiledarna, vilket är helt i sin ordning eftersom han i egenskap av regeringschef har en helt unik roll. Men han hade klarat sig bättre om han varit något mer rakt på sak, lite mindre strykrädd och framförallt avhållit sig från att inleda vart och varannat svar med den avståndstagande formuleringen ”Låt oss konstatera att…”.

På samma sätt som Mona Sahlin och Jan Björklund gav han intryck av att befinna sig i en ovälkommen förhörssituation, snarare än att som Göran Hägglund delta med liv och lust i ett politiskt samtal. Genom att gå i den fällan framstod han bitvis som tvekande, trots att hans svar mestadels var sakligt korrekta.

Under den senare halvan kom han dock igen, agerade mer avslappnat och levererade rakare repliker. Mycket kretsade naturligtvis kring Sveriges ekonomiska situation, och här kan jag tycka att Knutsson och Hedenmo för första gången under utfrågningarna brast något i omdöme. Det är faktiskt helt orimligt att jämföra Sveriges situation 2006, under en galopperande högkonjunktur, med hur det ser ut nu när vi fortfarande känner av efterskalven av den största globalekonomiska jordbävningen på en mansålder.

I frågorna om utanförskapet visade sig Reinfeldt åter från sin starka sida, och slog fast att man inte kan betrakta de arbetsföra respektive sjukskrivna/arbetslösa som två konstanta grupper. De flesta människor rör sig mellan dessa skikt under livets gång, och vår politik syftar till att föra folk till arbete, avgjorde han, och tillade att han ärvde ett land som sjukskrev och förtidspensionerade sina medborgare av arbetsmarknadspolitiska skäl.

Det där tål att upprepas. Alliansens reformer, exempelvis besparingarna inom sjukförsäkring och a-kassa, kan ju inte betraktas i ett vakuum. De måste ställas mot den politik som rådde tidigare, och den politiken var fullständigt ohållbar. Reinfeldt slog fast den poängen, men borde ha gjort det ännu tydligare, och med mer nerv.

Summa summarum så var det en klart godkänd insats, efter en mycket kämpig inledning. Han var marginellt bättre än Mona Sahlin, ungefär jämbördig med Jan Björklund men inte alls lika övertygande som Göran Hägglund. Han kommer att behöva prestera bättre än såhär innan valdagen kommer.

UPPDATERING:

På Socialdemokraternas hemsida framgår att den läkare som figurerade i utfrågningen, och som nämns här ovan, ska medverka på en pressträff tillsammans med Mona Sahlin och Ylva Johansson redan i morgon. Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning…

UPPDATERING 2:

På Twitter har Mats Knutson hävdat att de frågat läkaren om eventuella partikopplingar, men att denne svarat att sådana inte finns. Nu säger dock Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s valprogram att frågan inte ställdes, men att så borde ha skett. Hur ska de ha det egentligen? Det här blir rörigare och rörigare.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

I morse skrev miljöpartiets Peter Eriksson en debattartikel som förtjänar att uppmärksammas. Trots att fem av sju riksdagspartier anser att bidrag överstigande 20 000 kronor ska redovisas öppet, vägrar moderaterna och kristdemokraterna att uppge vilka som skänker dem pengar. Erksson menar att det nu är dags att införa tvingande lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas större bidragsgivare, och jag kan bara instämma.

Nyligen bloggade jag om utspelet från socialdemokraternas partisekreterare, där han menade att Fredrik Reinfeldt gynnat sig själv och sin familj genom att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under mandatperioden sänkt skatten för bl a paret Reinfeldt med 125 000 kronor per år. Jag skrev då att det var rätt grovt att anklaga Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv och att det inte fanns någon anledning att ta till slaskiga personangrepp. Nu annonserar socialdemokraterna på samma tema, vilket i mina ögon är precis lika illa.

Pengar är självklart viktigt i politiken. Utan pengar kan ett parti inte bedriva något effektivt opinionsbildningsarbete och har inte råd att rekrytera kompetenta människor som kan hjälpa till att föra ut sitt budskap. Däremot har, enligt min erfarenhet, pengar ytterst liten betydelse som drivkraft för människors politiska engagemang. Man tjänar nämligen ganska dåligt – i de allra flesta fall inget alls – på att vara politiker.

Dock är det relevant att granska var partier får sina pengar. Centerpartiet, t ex, är ett av Europas rikaste partier efter att ha sålt sin tidningskoncern Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Andra, som socialdemokraterna, får ekonomiskt stöd från LO samt drar in pengar genom lottförsäljning.

Moderaterna däremot är väldigt hemlighetsfulla. Man säger sig ha lagt ner flera av sina tidigare insamlingsfonder och ersatt dem med en fond, Återvalsfonden. Motivet för manövern är oklart men som Peter Eriksson skriver tyder mycket på att den tidigare formen med flera specialfonder riskerade avslöja finansiärernas sakpolitiska särintressen.

Moderaternas bidrag har skjutit i höjden under 2000-talet. Medan övriga partier tillsammans fick in c:a fyra miljoner i bidrag under valåret 2006, fick m drygt 30 miljoner. Under det senaste decenniet handlar det om mer än 80 miljoner.

I nästan alla andra länder är det självklart att partier måste redovisa sina bidragsgivare. Det är en förutsättning för att förhindra korruption och jäv. Starka ekonomiska intressen ska inte kunna påverka politiken genom att skänka pengar till makthavarna. Sverige är ett tämligen unikt undantag. I Europa är det utöver Sverige bara San Marino, Malta och Schweiz som saknar sådan lagstiftning.

Jag hoppas att det i kväll, när Fredrik Reinfeldt frågas ut i SVT, kommer frågor om när han är beredd att ge skattebetalarna och väljarna insyn i vilka som är moderaternas bidragsgivare. Det är en demokratifråga som känns alltmer relevant.

* * *

PS: För mer information om moderaternas hemlighetsmakeri kring sina bidragsgivare, se bloggen Partistaten. En annan källa om detta, samt om den borgerliga dominansen i opinionsbildningen, är wikin Ekokammaren.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Peter Eriksson, moderaterna, val 2010.

Att vara ung och stå utanför arbetsmarknaden är tufft. Många kan vittna om Moment 22-situationen att bli nekad arbete med hänvisning till att man saknar erfarenhet. Att få in den där första foten på arbetsmarknaden kan vara väldigt svårt, och inte ens om/när man lyckas med det så är det självklart att man kan behålla jobbet eller komma vidare i karriären.

Från politiskt håll görs det många olika satsningar på att få unga i arbete, även om vissa verkar ta frågan på något större allvar än andra…

Och så finns det dem som fnyser och hånfullt säger att det väl bara är att ta sig i kragen, rulla upp skjortärmarna och ta de jobb som finns – eller starta eget. I dag var det entreprenören och debattören Linda Skugge som i ett svavelosande debattinlägg skriver att ungomar är lata och odugliga.

Egentligen borde man väl inte låta sig provoceras. Det är lite grann som bloggkommentarer från så kallade troll, som spyr ur sig okvädningsord. De verkar gå igång på att få folk att reagera.

Samtidigt tycker jag att Skugges inlägg är en smula tragiskt. Jag tvivlar inte alls på det hon skriver om att hon minsann slitit hårt och alltid sett till att försörja sig genom arbete. Och det är säkert sant att hon har dåliga erfarenheter av ungdomar som inte gjort det hon förväntat sig av dem när hon anställt dem. Samtidigt noterar jag att vi inte får veta vad det är för jobb och arbetsvillkor hon erbjudit. Är det verkligen rimligt att man som ung ska behöva acceptera vilka villkor och lönenivåer som helst, bara för att man är ung? Jag tycker inte det.

Jag har själv jobbat parallellt med skolgång under större delen av min ungdom. Jag har delat ut tidningar, sålt julkort, jobbat i en korvgrill och i olika affärer. Jag har även extraknäckt här på Aftonbladet med att digitalisera gamla tidningsklipp. Men jag har aldrig tyckt att min arbetsinsats varit så lite värd att jag inte skulle få en rimlig ersättning för det jag gjort – och har det funnits uppenbara faror i min arbetsmiljö så har jag påpekat det.

Linda Skugge skriver att hon ”horar och drar ner brallorna hela dagarna”. Det är, tycker jag, upp till henne att göra det. Men det är inte rimligt att kräva att alla andra ska göra det. Självrespekt är, för att parafresera moderaternas annonser, också en anledning till att ha ett jobb.

Andra skriver intressant om politik, Linda Skugge, arbete, moderaterna, val 2010.

Fördelen med folk som inte kandiderar till något är att de inte behöver stryka folk medhårs. Linda Skugges debattartikel om jobbkrisen är ett bra exempel. Skugge skriver:

”Jag har haft alla möjliga jobb, kassörska, au pair, jobbat på Posten, kafébiträde – jag har gjort allt! Jag är en förortsunge som utan utbildning och kontakter skaffade mig alla jobb själv.”

Jag kan verkligen relatera till detta, eftersom beskrivningen även passar in på mig. Men när Skugge ger sig på arbetsmarknadens unga lyxlirare blir igenkänningsfaktorn om möjligt ännu högre:

”Värst är de som är för ’fina’ för riktigt arbete, de som sätter någon slags ’personlig integritet’ främst. Som en tjej som skrev på min blogg att hon tycker att det är att ’sälja ut sin själ och integritet’ att jobba på McDonalds och likställer McDonaldsjobb med att prostituera sig.”

Ovanstående kan naturligtvis avfärdas som en oinyanserad karikatyr. Men alla som lyssnat till exempelvis Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson vet att de här attityderna inte bara existerar, utan dessutom har sina politiska skyddsänglar. I vänsterns föreställningsvärld är jobb något man har rätt till – vilket rimligen även innebär att någon annan är skyldig att tillhandahålla jobb. Dessutom jobb som ger åtta timmars lön för sex timmars bekvämt, underhållande och utvecklande arbete.

Låt mig avslöja något, alla tjugoåringar som sitter hemma och undrar varför ingen erbjuder er några välbetalda jobb med fria utlandsresor och gratis webbuppkoppling: it’s not gonna happen!

Jag började som springvikarie på dagis och fritids när jag var sexton. Jag har även bytt blöjor på åldringar, sålt meningslösa rabatthäften över telefon och sprungit som en skållad råtta i ändlösa sjukhuskorridorer. Det var inte kul, och det var ingen picknick. Men så ser i allmänhet de första åren på arbetsmarknaden ut. I synnerhet om man inte skaffat sig någon efterfrågad utbildning.

Men låt mig även avslöja något annat. Man dör inte av att slita hund under en period. I dag, när jag uteslutande arbetar med roliga och utvecklande arbetsuppgifter, är jag rätt glad över de jobbiga åren eftersom de sätter den stress och trötthet som jag, liksom alla andra, fortfarande kan uppleva i perspektiv.

Och just perspektiv är något som rätt många arbetslösa ungdomar faktiskt skulle må bra av. 

Efter två halvlyckade/halvmisslyckade utfrågningar – Mona Sahlins och Jan Björklunds – kunde vi i kväll notera valrörelsens första riktiga framgång. Kristdemokraternas Göran Hägglund fick en lika tuff duvning som de tidigare partiledarna, men klarade sig betydligt bättre. Med några få svackor som undantag ägde han diskussionen genom hela den timslånga sändningen.

Nyckelordet är för övrigt just ”diskussion”. Hägglund svarade rakt och mestadels kristallklart på Mats Knutssons och Anna Hedenmos frågor, men ifrågasatte vid ett par tillfällen premisserna för deras frågor. Samtidigt avväpnade han dem med sin berömda självdistans, som när han inledde ett svar till Hedenmo med frasen ”ja, visst är det konstigt?” Just så går samtal till, och det är med samtal man når tittarna. Inte med krampaktiga svar som ger sken av att det handlar om ett polisförhör inför självaste Gunvald Larsson.

Dessutom växlade Hägglund från den rena fråga-svar-mallen genom att med jämna mellanrum återkomma till mer filosofiska utgångspunkter om gränsen mellan det privata och det politiska, och funderingar kring politikens begränsningar. Det gav djup åt hans sakpolitiska ställningstaganden, något som få om ens några andra svenska partiledare i dag mäktar med.

Göran Hägglund har därmed blivit den partiledare i årets valrörelse som artikulerar den borgerliga rösten, som inte bara beskriver utan också personifierar den borgerliga berättelsen.

Den filosofiska dimensionen förvirrade uppenbarligen utfrågarna. Anna Hedenmo hade tydliga problem med att förstå hur man som Hägglund kan vara för ökad delning av föräldraledigheten utan att samtidigt vilja lagstifta om det. Hon gjorde flera försök att utmåla detta som någon form av hyckleri, varpå Hägglund till slut tog ned det hela till grundskolenivå: ”jag tycker hemskt mycket om sill, men jag vill inte göra det obligatoriskt att äta sill.”

Det kan, den något profana liknelsen till trots, vara något av det mest djupsinniga som har sagts under denna valrörelse. Jag vet inte hur pass benägna väljarna är att belöna partiledare för intellektuella resonemang, men jag tycker verkligen att Hägglund förtjänar att belönas. De fem, sex, sju procent som hans parti legat på i de senaste mätningarna känns väl snålt.

Jag tror dock fortfarande att KD kan göra en riktigt bra slutspurt, och om resten av valrörelsen går som kvällens utfrågning kan jag inte se annat än att de också kommer att göra det.

[UPPDATERAD] Inte oväntat handlade den första frågan Göran Hägglund fick i SVT:s Utfrågat om begreppet verklighetens folk. Fortfarande var det lite oklart vilka som egentligen ryms i begreppet, eller snarare vilka som inte gör det. Möjligen handlar det om klåfingriga politiker som lägger sig i frågor som föräldraledighet. Men som programledarna konstaterade verkade inte Hägglund ha något att invända mot klåfingrighet mot homoadoption, så kallade kamphundar och alkoholinförsel från andra EU-länder.

Han medgav att detta kunde uppfattas som att han ville lägga sig i, men betonade att kristdemokraterna var ett värdedrivet parti: ”kristdemokraterna är inte anarkister”.

Lite nyheter framkom i utfrågningen. Bland annat sa Göran Hägglund att han ville att skillnaden mellan pensionärers och löntagares skatt skulle minska och helst försvinna – men medgav att några förslag om detta knappast lär komma under kommande mandatperiod, om det blir fortsatt alliansstyre. Han tyckte också att mammor och pappor i högre grad än i dag borde dela på föräldraledigheten (!) samt att SAOL:s definition av ”feminism” var tilltalande och något han själv skulle kunna ställa upp på – men ville ändå inte kalla sig feminist.

Apropå frågan om den skatt pensionärer betalar vill jag gärna ge Hägglund ett erkännande för att talat klarspråk: pensionärer har inte fått höjd skatt.

I programmet blev han stundtals hårt pressad, inte minst i början, om kristdemokraternas syn på hbt-personer, könsneutrala äktenskap och homoadoption. Men Hägglund klarade sig genomgående bra och gav många prov på sin omvittnade humor. Själv hade jag gärna sett att han t ex hade pressats lite mer på frågan om hur vårdnadsbidraget rimmar med alliansens uttalade bidragsmotstånd, samt om yttrandefrihetens gränser.

I opinionsmätningarna den senaste tiden förefaller nu kristdemokraterna klara fyraprocentsspärren och hänga sig kvar i riksdagen. Trots det finns det åtminstone i delar av partiet en insikt om att man är något av alliansens svagaste länk. Om kd gick stärkta ur kvällens tv-utfrågning återstår att se.

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, svt, val 2010.

Det var med kniven mot struparna som de fyra rödgröna ledarna i dag presenterade sitt gemensamma valmanifest. Den samlade bilden från de många opinionsmätningarna är att Alliansen leder med omkring fem procentenheter, och inom socialdemokratin spekulerar veteraner som Kjell-Olof Feldt öppet om varför valet går åt skogen.

Presskonferensen började dock dåligt. När partiledare inleder linjetal med en disclaimer kan man dra slutsatsen att självförtroendet inte är på topp. Mona Sahlin, hårt märkt av de gångna två årens ekonomisk-politiska debatt, inskärper vikten av stabila statsfinanser med överdriven tydlighet. Tvivlet på hennes förmåga att hantera ekonomin, hennes eget tvivel om att hon förmår övertyga väljarna om att hon kan hantera ekonomin, sken som en lysande aura runt hela scenen.

Det märkliga är att det högljudda tonläget – Maria Wetterstrands anförande var rena utskällningen – baseras på ett reformutrymme om tolv miljarder, eller något över en procent av statens totala utgifter. Inom denna dryga procent ryms hela skillnaden mellan civilisation och barbari, mellan solidarisk välfärdspolitik och iskall nyliberalism, om man får tro oppositionen.

Det blir därför en rätt tunn soppa, de högljudda kockarna till trots, som på flera punkter har en tydlig bismak av borgerlig buljong: Sänkt restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare och dessutom sänkt maxtaxa i barnomsorgen – en präktig present till medelklassen.

Dock saknas inte röda inslag. Höjt underhållsstöd, höjt studiebidrag, höjt bostadsbidrag för ensamstående, höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt studielån och så vidare. Däremot har de tre partierna uppenbarligen inte kommit överens om föräldraförsäkringen, som helt förbigås med tystnad. Här vet vi dock att samtliga partiledare och språkrör frustar av iver att kvotera. Vinner de kan vi räkna med att de förr eller senare tvångsdelar föräldraledigheten, alldeles oavsett vad Sveriges föräldrar anser om saken.

I stort sett fick vi alltså vad vi hade räknat med. Vänsterpartiet har förhandlat dåligt, och Lars Ohly tvingas nu inte bara försvara de budgetregler han så hett avskyr, utan även det tillfälligt höjda överskottsmål som Anders Borg har infört. Bara där har Ohly tvingats ge upp 30-40 miljarder att leka med. Det är alltså inget mörkrött manifest. Däremot ett fantasilöst sådant. Det enda förslag som känns relevant på mer än några års sikt är satsningen på utbyggt tågnät.

Det var ingen vinnarbudget som presenterades, och det var verkligen inga segervissa politiker som presenterade den.

[UPPDATERAD] Inför dagens presentation av det rödgröna valmanifestet – högtidligt kallat regeringsplattform – kom två nya opinionsundersökningar som sannolikt var dyster läsning för oppositionens strateger.

Enligt Skop minskar socialdemokraterna med 1,2 procentenheter till 30 procent. Samtidigt ökar moderaterna med 0,4 till 31,6 procent och blir därmed största parti. Alla nuvarande riksdagspartier hamnar ovanför fyraprocentsspärren medan Sverigedemokraterna hamnar under. Fem procentenheter är i denna mätning allt som skiljer de båda blocken åt; alliansen får 49,8 medan de rödgröna får 44,8. Samtidigt påpekar Skop att alla förändringar ligger inom den statistiska felmarginalen.

Även United Minds ger alliansen valsegern med nästan fyra procentenheter över de rödgröna. Socialdemokraterna stöds bara av rekordlåga 27,3 procent. Och även här är m störst med 29,3 procent. Totalt får allianspartierna 48,1 procent medan de rödgröna får 44,4. Observera dock att centerpartiet balanserar på riksdagströskeln med 4,2 procent och Sd kan få en teoretisk vågmästarroll med 5,6.

Läs dock gärna Makthavare.se:s kommentar till dessa mätningar.

Mot bakgrund av opinionsläget var hur som helst behovet för oppositionsledare Mona Sahlin att rycka tillbaks initiativet och ledartröjan mycket stort. Därför var det nog klokt av henne att vid dagens pressträff inleda med att tala om vikten av stabila statsfinanser och fullt ut finansierade förslag med höga välfärdsambitioner.

Inte oväntat ligger i det rödgröna manifestet mycket fokus på jobben, med ”investeringar i Sveriges konkurrenskraft”: tolv miljarder mer till välfärden, sänkt skatt för småföretag, sänkt restaurangmoms samt satsningar på infrastruktur och bostäder. De kan också tänka sig att sänka momsen i andra delar av tjänstesektorn samt sänka arbetsgivaravgifter, minska sjuklönekostnader eller införa ett riskkapitalavdrag. Redan i partiernas gemensamma vårbudget utlovades 100 000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser, något som nu upprepades.

Tidigare har det också framkommit att de rödgröna vill behålla det så kallade ROT-avdraget, åtminstone under den kommande mandatperioden. Man vill dessutom utvidga det till att gälla även hyreshus och bostadsrättsföreningar. Vidare föreslås ett nytt klimatavdrag för hushåll som vill göra större klimatinvesteringar.

Jag ska inte här gå in och i detalj kommentera varje enskild del i manifestet, däremot konstaterar jag att det som helhet känns genomtänkt och ideologiskt drivet. Vid olika tillfällen under dagens pressträff användes begrepp som ”ödesfråga”. Och det var tydligt att de rödgröna partiledarna och språkrören ville betona att valet i år handlar om vilket samhälle vi vill ha – nu och framöver.

Sannolikt är det den typen av retorik som krävs just nu. Valet kan mycket väl komma att avgöras av den stora mängden osäkra väljare som ännu inte bestämt sig eller vill säga vad de tänkt rösta på. De rödgröna har allt att vinna på att öka mobiliseringen bland sina sympatisörer och de som inte är nöjda med samhällsutvecklingen under den gångna mandatperioden. Kanske kan dagens besked ge Sahlin, Wetterstrand, Eriksson och Ohly de röster de så väl behöver.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010.