Det borgerliga parti som under mandatperioden klarat sig bäst i skuggan av moderaterna är utan tvekan folkpartiet. Och detta är antagligen Jan Björklunds förtjänst. Under hans partiledarskap (eller, nja, ska man vara noga så började det tidigare än så) har fp gjort en politisk resa och är i dag sannolikt det parti i svensk politik som är tydligast med sin ”lag och rätt”/”ordning och reda”-retorik. Huruvida detta verkligen är en korrekt bild av partiet och dess företrädare är en annan sak, men de har otvetydigt hittat en nisch där de verkar kunna samla ett stadigt väljarunderlag.

När Björklund i kväll tog plats i SVT:s Utfrågningen så var det tydligt att ambitionen att normalisera ståndpunkter som många uppfattar som kontroversiella. Påfallande ofta använde han argumentation av typen ”det är en sådan självklarhet”, och att ”de allra flesta” tycker som fp – men inte talar öppet om det. Det är en smart argumentationslinje som dels får de som tycker som partiet att känna sig bekräftade och dels får dem som inte håller med att fundera över om deras egna uppfattningar kanske är onormala.

Men faktum är att många av de folkpartistiska ståndpunkterna anno 2010 är kontroversiella. Uppfattningen om att skolelever inte ska få bära slöja i klassrummet är långt ifrån allmänt vedertagen. Det finns inget som säger att en slöja för ansiktet per definition skulle försvåra undervisningen. Om nu Björklund och folkpartiet har andra invändningar mot niqab och burka så får de väl tala klarspråk om det, inte ducka bakom ordnings- och pedagogikargument.

I programmet framträdde stundtals, vilket även min bloggkollega Johan Ingerö är inne på, en delvis mjukare sida av Jan Björklund än han oftast visar upp publikt. Men helhetsintrycket var ändå ändå en person som uttryckte sig skarpa ordalag med väldigt tydliga uppfattningar om rätt och fel; uppfattningar som var normativa och föreföll prägla det politiska program som folkpartiet står för i dag. Det är i mina ögon ganska fjärran från liberalismens ideal om individens frihet.

Men fp-ledaren klarade sig ändå bra i tv-studion. Vissa röster på bl a Twitter menade att han fick snällare frågor än Mona Sahlin, tidigare i veckan. Själv tyckte jag inte att frågorna var så värst annorlunda, men att programledarna möjligen missade en del tillfällen att ställa följdfrågor och lät Björklund komma undan lite för lätt.

På tisdag är det dags för Göran Hägglund att ta plats i studion. Vi får väl se hur upplägget fungerar då.

Andra skriver intressant om politik, Jan Björklund, folkpartiet, val 2010.

SVT-utfrågningen av Jan Björklund (FP) uppvisade samma mönster som utfrågningen av Mona Sahlin – fast tvärtom. Till skillnad från Sahlin började Björklund väldigt skakigt, och till skillnad från henne blev han bättre under sändningen gång.

Jag har lärt känna Björklund som något av en svensk variant av John McCain. Han slog sig fram både i Folkpartiet och i den allmänna debatten genom att vara uppriktig, direkt och fullkomligt respektlös inför heliga kor. Men på samma sätt som McCain under sitt försök att bli USA:s president frångick det recept som gjort honom så respekterad över partigränserna har Björklund också blivit mjukare, och mer mån om att vara alla till lags. Det märktes under kvällens utfrågning, och var inte till hans fördel.

När han fick frågan om ”varför det är viktigare att folk med höga inkomster får skatten sänkt än att folk med låga inkomster får det” trasslade han in sig i sina egna resonemang och bad nästan om ursäkt för den åsikt han så länge har hyst: om Sverige ska kunna konkurrera med nya växande ekonomier på exportmarknaden måste vi konkurrera om att hysa forskning och utveckling – och med höga skatter skrämmer vi bort forskare och utvecklare.

Problemet är att Björklund defensiva tonläge inte mildrar kritiken mot honom. Det enda som mildras är hans egen genomslagskraft. Han blixtrade till för ett kort ögonblick när han förklarade varför Lars Ohlys resonemang om sänkt skatt för fotbollsproffs i själva verket är lika tillämpbart på en lång rad yrkesgrupper. Men överlag var han för snäll, och för undergiven mot utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo – som än en gång gjorde ett bra jobb.

Men som sagt; det tog sig efterhand. Björklunds resonemang om kunskap i skolan, heltäckande slöja och situationen i Ryssland fungerade klart bättre, och när frågorna gled över till att handla om energi satt svaren som en smäck.

En intressant situation uppstod när Hedenmo ställde frågor om diskriminering, och exemplifierade med Jans två söner, vilka båda adopterats från Sydkorea. Björklund, som ofta uppvisat en sund motvilja mot att svara på den sortens oerhört personliga frågor, var tydligt motvillig även nu. Men situationen gav honom inget utrymme att backa, och han tvingades medge att jo, han är orolig över att barnen ska behandlas annorlunda på grund av deras tydligt icke-svenska bakgrund.

Och när han sa detta hände något mycket ovanligt. Hans lite hårda tonfall försvann, liksom tuffheten i hans blick. Jag tyckte mig till och med se (eller inbillade jag mig?) en svag antydan till blankhet i ögonen. FP-ledaren lurades visa en sida som tidigare aldrig kommit i närheten av offentligheten. I den mån utfrågningarna handlar om att visa partiledarna som individer snarare än bara partirepresentanter blev detta det hittills bästa ögonblicket i valbevakningen.

Annars bjöd inte Björklund på fler överraskningar än Sahlin, vilket väl knappast heller var att vänta. Det var inte hans bästa tv-ögonblick, och formatet föreföll passa honom illa. Han behöver en tydlig motståndare, alternativt en utfrågare att fokusera på. Kombinationen Knutsson-Hedenmo var inte riktigt hans grej, åtminstone inte i kväll. Å andra sidan skrämde han knappast bort några presumtiva FP-väljare heller. Plus minus noll, således.

Ps. På samma sätt som jag klagade på Henrik Dorsins klumpiga försök till buskisdrift med Mona Sahlin tänker jag klaga på hans idiotiska inspel om Björklund. Någon kanske anser att jag tillskriver hans gästspel i programmets mitt större betydelse än vad det har, men för mig förtar det en stor del av programmets seriösa inramning. Det finns mängder av lysande politisk satir. En sång om att Björklund ”är vikarierande Sverigedemokrat”,  ”alla barns skräck”  och ”äter skinka på Ramadan” är bara plump, okunnig och infantil. Så ut med idioten Dorsin, och ut med idioten på SVT som anlitade honom.

Utfrågningar, debatter och dueller avlöser just nu varandra. Vi är liksom i det skedet av valrörelsen. I dag var det dags igen, när Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt möttes i en debatt i Sveriges Radios Studio Ett. De diskuterade bland annat olika insatser för jobb samt skolpolitik. Hettade till på allvar gjorde det dock när skattesänkningar kom på tal.

Tonen mellan Sahlin och Reinfeldt var påtagligt spänd. Det märktes att opinionsläget är mycket jämt och mycket står på spel. Båda högg på varje tänkbar blotta hos motståndaren och gjorde sitt bästa för att utmåla det politiska alternativet till den egna partikonstellationen som inkompetent och illasinnad.

Som Johan Ingerö konstaterar så är den här sortens debatter ganska tröttsamma. För oss politiska nördar tillför det absolut ingenting; inga nya argument kommer fram och inga nyheter presenteras. Och de genomsnittsväljare som till äventyrs tar del av de här debatterna får antagligen en ganska skev bild av politiken. I själva verket är inte skillnaden mellan svenska riksdagspartier så avgrundsdjup som man kan få intrycket av när man lyssnar på partiföreträdare i valrörelser.

Men jag ska vara ärlig; Reinfeldt var marginellt mindre konfrontativ och aggressiv. Å andra sidan lät han väldigt mycket som Göran Persson i valet 2006: dryg, pompös och arrogant. Komiskt nog upprepade han dessutom samma argument som Persson använde då: arbetslösheten är inte så alarmerande, jobben kommer.

Det kan vara på sin plats att påminna om hur det gick för regeringen Persson 2006.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, val 2010.

Ja, vad kan man säga annat än att det verkligen börjar dra ihop sig till val? Det blev väldigt gnälligt och skälligt när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes i Sveriges Radios P1 nu på eftermiddagen. Jag tillbringade merparten av debatten sittandes i en bilkö, krypkörandes på ettans växel – med feber. Ändå tror jag att jag var på bättre humör än de båda partiledarna. Lena Mellins uppfattning att de var trevliga mot varandra delar jag inte alls. Otrevlig kan man som bekant vara utan att höja rösten.

Överlag är jag oerhört trött på den här sortens debatter, där alla argument är inövade, där replikerna endast undantagsvis bemöter något som motståndaren faktiskt har sagt och där det tycks vara förenat med diskvalifikation att ge uttryck för någon form av intellektuellt redbar tankebana. Visst kan det vara kul med lite retoriskt underhållningsvåld någon gång ibland, men när det blir normen upphör det snabbt att vara underhållande.

Mona Sahlin förlorar dock, ännu en gång, eftersom hon ständigt väljer att överdriva sin i och för sig säkert uppriktiga kritik mot Reinfeldt. Men det är faktiskt inte trovärdigt att hävda att alliansen har ”slitit sönder välfärden”, ”tvingat folk att lämna a-kassan”, ”saknar klimatpolitik”, ”genomfört gigantiska skattesänkningar för de som har allra mest” och så vidare. Om så verkligen hade varit fallet hade nog oppositionen lagt sig längre från regeringen när de presenterade sin budgetreservation i våras.

På samma sätt börjar Fredrik Reinfeldts statsmannamässiga poserande gå en smula till överdrivt. Blir han bara lite mer statsmannamässig kommer hans repliker att låta som Kungens nyårstal – och vi vet ju vilket mottagande de brukar få. Men vid sidan av det irriterande tonläget är han både sakligare och mer påläst än Sahlin, vilket ger honom den ena debattsegern efter den andra mot henne.

Så om Mona Sahlin inte vill ”bli uppläxad” så återstår nog bara en sak att göra: läxan.

Det är bara att gratulera Sverigedemokraterna till ett skickligt genomfört pr-stunt – så här mycket uppmärksamhet hade de knappast fått om de så upprepat Gudrun Schymans trick från i somras, då hon eldade upp 100 00 kronor i Almedalen.

I dag lanserade alltså Sd en reklamfilm man hade tänkt skulle visas i TV4, TV4 Fakta och TV4 Sport den 6-17 september. I varje fall hävdar partiet att det var tanken. Själv är jag skeptisk. Innehållet i filmen är nämligen så grovt; samhällets kostnader för pensioner ställs på ett mycket obehagligt sätt mot kostnaden för invandring. I filmen ses en äldre dam med rollator försöka ta sig fram till ett bord där två statsbudgethandläggare sitter med 100 000 000 kronor. Men hon blir ikapp- och möjligen förbisprungen av ett stort antal kvinnor i heltäckande burka och med barnvagnar. Budskapet är att all politik handlar om val och som väljare ska man alltså kunna välja ”invandringsbroms före pensionsbroms”.

Men då TV4-gruppen är ansvariga utgivare för det som visas i deras kanaler har de valt att kontrollera att filmen inte faller under lagen om hets mot folkgrupp. Och enligt de besked som framkommit kommer man inte att sända filmen. 

Detta kom knappast som en överraskning för Sd, även om man naturligtvis låtsas vara upprörda och hotar med rättsliga påföljder. I själva verket passar det här dem utmärkt. Partiet får massor med uppmärksamhet för filmen som nu sprids via YouTube, bloggar, Twitter och mediesajter. Samtidigt får de återigen iklä sig martyrrollen.

Missförstå mig rätt: jag tycker genuint illa om Sverigedemokraterna och deras till politik förklädda rasism. Och filmen är bland det äckligaste jag sett. Men trots det är jag lite imponerad över hur de lyckas ta sig in i det politiska samtalet; genom Agenda-debatten mellan Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman, genom sin våldtäktsrapport fylld med felaktigheter, och nu genom sin valfilm.

Jag hoppas bara väljarna ser igenom Sd:s manipulationer och inte ger dem förtroendet att ta plats i riksdagen.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, tv4, val 2010.

Det började riktigt bra för Mona Sahlin. Utfrågarna Mats Knutsson och Anna Hedenmo tedde sig under den första kvarten som två taggade och vassa forwards som trots flera anfall inte lyckades få hål på målvakten. Inte så att Sahlin briljerade, men hon gjorde vad hon skulle och föreföll inte nämnvärt pressad. Lite svettig blev hon visserligen när hon fick konkreta frågor om siffror, exempelvis a-kassan. Vi som hört henne få dessa frågor förr är vana vid svaret ”jag har inte just den siffran i huvudet”, men något vidare intryck ger det inte.

Men som sagt, till en början gjorde hon en habil insats, och parerade utan större problem alla frågor om skatter på inkomst, drivmedel och pensioner. Utfrågarna växlade, vilket är ovanligt i svensk journalistik, mellan vänster och högerperspektiv. Men Sahlin undvek fällorna och stannade tryggt och lugnt i mittfältet.

Det vill säga, ända tills programledarna plötsligt slog om till utrikespolitik. Då öppnade sig marken under den arma S-ledaren. Eller det gjorde den inte. Marken förblev intakt och Sahlin satt kvar i studion. Det var det som var problemet.

Sahlin kunde inte ge något rimligt svar på frågan varför det just är amerikanska baser och kärnvapen som måste monteras ned och skickas hem. Hon gjorde ett par desperata försök att lösgöra sig från det Ohlycksaliga utrikesprogrammet, men utan att lyckas. Frågorna klibbade fast som sovjetisk olja, och S-ledarens humör sjönk i samma takt som hennes frustration steg. ”Varför skriver ni inget om Ryssland, som just har varit i krig”, undrade Knutsson. ”Om det inte står något om det så borde det göra det”, blev det något bisarra svaret.

Efter den utrikespolitiska duvningen lyckades Sahlin aldrig komma tillbaka in i matchen. Visserligen kunde man nästan höra en lättnadens suck när utrikespolitiken ersattes med hemtama frågor om fastighetsbeskattningen, men vid det laget var Sahlins koncentration bruten. ”Vanliga villor ska inte få högre skatt”, försökte hon. ”Vad är då en vanlig villa?”, undrade programledningen. ”Det ska utredas”, förklarade Sahlin.

Med det svaret sammanfattade hon i stort sett hela den socialdemokratiska vilsenheten i ekonomiska frågor. Ty om hon inte vet vad hon menar med ”normal villa” vet hon heller ingenting om folks faktiska boendekostnader, och då vet hon inte särskilt mycket om folks ekonomi, och då vet hon inte om hon behöver dra in fyra miljarder på en ”skatt på förmögna” eller hur det kommer påverka ekonomin och dem som beskattas.

Hon vill med andra bara återinföra förmögenshetsskatten för att en borgerlig regering har avskaffat den. Något djupare raison d’etre har hon inte. Och just detta är, mer än något annat, det stora problemet i hennes valrörelse.

Ps. Det ljushuvud på SVT som anlitat Henrik Dorsin för att sjunga buskislustiga nidvisor om alla partiledare borde omgående hängas ut, helst till allmän beskådan så att vi kan kasta saker på honom. Politiker ska granskas, och granskas tufft. Men att tvinga dem att skratta åt dåliga och billiga skämt om sig själva i en tv-studio, när de har bjudits in för att tala om hur de vill styra landet är under all kritik. Det var säkert förnedrande för Sahlin, men även för oss som tittade och inte minst för SVT.

”Mona Sahlin ansågs länge vara en lysande tv-politiker. Om det fortfarande är sant så måste hon bevisa det i kväll”, skrev SvD:s Göran Eriksson tidigare i dag. Själv skulle jag vilja påstå att hon åtminstone den här mandatperioden varit ganska ojämn. Stundtals lysande, påfallande ofta ganska dålig. Men Eriksson hade rätt i att detta var ett avgörande framträdande i ett tufft opinionsläge.

Och väl medveten om att det jag skriver naturligtvis är partiskt så tycker jag att Sahlin gjorde en stark insats i SVT:s utfrågning.

Hon framstod i mina ögon som en revanschsugen oppositionspolitiker som var angelägen om att så snart som möjligt axla statsministerrollen och ta ansvar för ett land som hon menade var på väg åt fel håll. Det vill säga antagligen precis just det hon borde utstråla i det här läget.

Upplägget på utfrågningen, som sköttes av Anna Hedenmo och Mats Knutson, var ganska traditionellt. Det bröts av då och då med små filmklipp där ”vanliga människor” (journalisters favoritklyscha) berättade om sin situation och sin oro. Det var den invandrade städerskan som undrade vad som skulle hända med hennes jobb om en rödgrön regering avskaffade RUT-avdraget, och änkemannen som undrade om han skulle kunna bo kvar i sitt hus om fastighetsskatten höjdes.

På den sista punkten kom ett snabbt lugnande besked via Twitter. S-bloggaren Magnus Ljungkvist, känd för sin fallenhet för att snoka rätt på fakta, konstaterade att änkemannen i fråga ”tjänar strax under 600 000 kronor om året” och skulle knappast få lämna huset.

Mona Sahlin var noga med att markera att hon var oppositionsledare och i den rollen även företrädde vänsterpartiet och miljöpartiet, och inte bara socialdemokraterna. Hon betonade att man var tre olika partier med olika uppfattningar i många frågor, men att man var överens om de stora dragen och mycket snart skulle presentera sitt gemensamma valmanifest. På frågan om hur snart då, sneglade Sahlin på klockan och svarade ”mycket snart”. Besked är alltså gissningsvis att vänta i morgon eller i helgen.

Som oppositionsledare var hon också noga med att ge sina rödgröna samarbetspartier erkännande. Inte minst miljöpartiet framhölls tydligt i frågan om eventuell sänkt tjänstemoms, som alternativ till RUT-avdraget. På Twitter påminde för övrigt också frilansjournalisten Andreas Henriksson att Sahlin ”för några år sedan torgförde idéer om rut-liknande skattereduktion” och att hennes partidistrikt Stockholms län vill ha det.

Själv sa Sahlin att i hennes hem städade den som hade tid; hon själv, hennes man eller hennes son. Men hon hade inga moraliska invändningar emot att andra anlitar professionell städhjälp – en markering mot ”pigdebatten”, däremot sa hon sig vara emot att skattepengar skulle möjliggöra en sådan marknad.

Det blev också en intressant diskussion om Sverigedemokraterna och vad som händer om de kommer in i riksdagen. Sahlin var tydlig med att hon aldrig kommer att leda en regering som måste förlita sig på stöd från Sd, och uttryckte sin förhoppning om att – om inget block får majoritet – det kan bildas en blocköverskridande majoritetsregering. Själv sa hon sig vara beredd att diskutera detta med mittenpartierna, även om hon erkände att det var lite oklart om det fanns några sådana. Efter viss press framkom att hon ändå tänkte på c och fp.

På det hela taget var det i mitt tycke en bra utfrågning där Mona Sahlin skötte sig bra. Om den Sahlin som framträdde i SVT i kväll är den som väljarna har i tankarna på valdagen är chansen stor att vi kan få vår första kvinnliga statsminister i Sverige i höst.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna , svt, Mona Sahlin, val 2010.

Vi är några stycken som under lång tid har väntat, tjatat och påminnt alliansregeringen om att trygghet inte bara handlar om bidrag och stöd in absurdum, utan minst lika mycket om att känna sig trygg i den egna närmiljön. Under de gånga dygnen har vi fått ett par färska exempel på den sortens otrygghet från landets södra delar. På några få dygn har fem bussar och en taxi beskjutits i Malmö, och i närliggande Landskrona fick lärare och elever på den altmer ökända Dammhagsskolan hålla lektion utomhus, på grund av bombhot.

Nu blir detta äntligen en central fråga. Tillsammans med jobben, skolan och välfärdskvalitén är tryggheten en av fyra huvudpunkter i alliansens valmanifest. Det är verkligen välkommet. I just Landskrona har kommunen valt att anlita vaktbolag och sätta upp övervakningskameror på de mest utsatta områdena i stadskärnan. Traditionellt har vi överlämnat ansvaret för ordning och trygghet på polisen, men numera är poliserna få och dåligt organiserade. Så vaktbolagen har fått ta över, för dem som har råd att betala dem.

Det har varit förtvivlat svårt att få gensvar i dessa frågor. Politikerna är, av oklara skäl, rädda för att betraktas som hårdhjärtade och i mediesvängen har intresset också varit lågt. Åtskilliga Stockholmsjournalister har tvärtom suttit på redaktionen och skrivit nedlåtande om ”längre batonger” för att sedan sätta sig i taxin hem till trygga Hammarby sjöstad.

Men kanske håller vinden nu äntligen på att vända. Jag är övertygad om att verklighetens folk prioriterar de här frågorna betydligt mer än medierna.

Några enorma satsningar innhöll manifestet inte, vilket jag tror är klokt. I motsats till vad man kan tro när man lyssnar på debatterna så kan inte politiker besluta om vilken nivå arbetslösheten ska ligga på, eller hur världsekonomin mår för tillfället. I stället måste de, som alla andra, laga efter läge. Och det här valmanifestet, som skrivits under en omvälvande lågkonjunktur, lovar inte mer än vad som kan hållas.

Vi kan tryggt räkna med att Sahlin, Ohly och språkrören kommer att bjuda över alliansen på de flesta områden, men det är inte med överbudspolitik man visar ansvarskänsla. Inte minst Vänsterpartiet har en tendens att skriva valmanifest som mest av allt liknar tomtens julverkstad, och det är bra att alliansen väljer en annan väg.

Det enda som ingav oro under presskonferensen var Maud Olofsson. Hon föreföll inte ha roligt, inte vilja vara där. Jag minns hur entusiasmerande och bländande hon var för några år sedan, inte minst det år då alliansen bildades. Nu ger hon intryck av att vara slut, sliten och utbränd.

I sak är det inte konstigt. Hon har fått dra ett jättelass i regeringsarbetet, inte sällan i strid med föredettingar från Johansson-eran, som Börje Hörnlund som tagit varje chans att hugga kniven i hennes rygg. Partiledaruppdraget är oerhört utsatt, och de flesta orkar inte mer än högst tio år. Maud Olofsson har suttit i nio år nu, och kombinerat ordförandeskapet med jobbet som näringsminister i fyra av dem.

Men Centerpartiet har inte råd med en utsliten partiledare. Därtill är opinionsstödet alldeles för svagt. Maud Olofsson är inte i form att bedriva valrörelse, och det värsta är att det syns.

I politiken, och i synnerhet i valrörelser, handlar mycket om tajming. När ska utspel ske? Ska man försöka toppa Ekots lunchsändning eller räcker det med Rapport på kvällen? Vad planerar de politiska motståndarna och hur kan man på bästa sätt stjäla uppmärksamhet från vad de tar för sig. Detta är frågor som partiernas politiska strateger ständigt brottas med.

Då Mona Sahlin i kväll frågas ut i SVT kretsar just nu en hel del medieuppmärksamhet kring henne. Och Maria Wetterstrand lanserade i förmiddags sin bok Den nya gröna vågen. Kanske var det mot bakgrund av detta alliansen valde att presentera sitt valmanifest i dag.

Dokumentet kallas Jobbmanifestet och innehåller, som väntat, bland annat ett femte jobbskatteavdrag. Allianspartierna vill också fortsätta sälja statliga bolag och att fler ska jobba vidare efter pensionsåldern.

Fokus på ekonomi och jobb alltså, vilket sannolikt är klokt. Men antagligen hade inte strategerna som fattade beslutet om tillfället för presentationen av manifestet räknat med att SCB i morse skulle konstatera att arbetslösheten inte sjunker:

”Det relativa arbetslöshetstalet, andelen arbetslösa av arbetskraften, var 8,0 procent i juli 2010. /…/ Det är inte några statistiskt säkerställda förändringar jämfört med juli 2009.”

Det senaste året, då alliansen pratat mycket om sina insatser för jobben, har alltså inte arbetslösheten minskat. I juli låg ungdomsarbetslösheten på 25 procent, i stort sett oförändrat jämfört med månaderna innan.

Thomas Östros var snabbt ute med en kommentar och noterade att under mandatperioden har antalet arbetslösa ökat med 100 000 personer och sysselsättningen sjunkit med motsvarande 100 000 jobb.

I eftermiddag håller för övrigt Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson en pressträff – gissningsvis för att kommentera jobbmanifestet. Och det naturligtvis i syfte att låta sin syn på politiken prägla nyhetsrapporteringen.

Andra skriver intressant om politik, alliansen, arbete, Mona Sahlin, val 2010.

”Alla klagar på vädret men ingen gör något åt det”, brukar det heta. På ungefär samma sätt är det med tonläget i politiska debatter.

När debattens vågor går höga och kombattanter är hårda i tonen mot varandra så höjs det ofelbart röster om att det är alldeles för mycket smutskastning och tjuvnyp i politiken. Ungefär så som det skrivs i Aftonbladet i dag.

Men lika ofelbart så protesteras det när samtalstonen i stället blir lägre, tempot minskar och partiföreträdare i stället för mer resonerande dialog om samhällsutvecklingen. Då efterlyses mer passion och glöd, tydligare konfrontation och eldig retorik.

Människor blir helt enkelt aldrig nöjda.

För ett tag sedan bloggade jag om hur den politiska retoriken tog sig uttryck i valaffischer, annonser och tv-reklam. Jag konstaterade då att negative campaigning inte är detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Om man inte gör detta i en valrörelse så blir valet förmodligen väldigt svårt för de flesta väljare. Nyanserna mellan partierna går helt enkelt förlorade.

Därmed inte sagt att jag alltid vill ha ett politiskt samtal i stil med valrörelseretoriken. Ett sådant samhällsklimat vore nog outhärdligt. Men jag tror att en del hårda ord, ogina tolkningar och hätskhet är ofrånkomliga så här nära inpå ett val.

”Vi får de politiker vi förtjänar”, heter det också. Och lika sant är nog att vi också får den politiska debatt vi förtjänar.

Andra skriver intressant om politik, debatt, smutskastning, retorik, val 2010.