Fyra av tio väljare säger sig vilja se snällare valrörelser, vilket denna tidning anser styrker den rubrik som meddelar att ”väljarna är trötta på skitsnacket”. Själv skulle jag nog inte gå fullt så långt. Även bortsett från den grundskolematematiska omständigheten att ”fyra av tio” faktiskt inte konstituerar någon majoritet, så är detta ungefär vad väljare brukar svara.

Men valrörelse efter valrörelse visar att så kallad negative campaigning fungerar, och att väljarna tar intryck av negativa påståenden om kandidaterna. Och jag tror att ett visst mått av aggressiva utspel dessutom är helt nödvändigt för att en valrörelse ska bli meningsfull. Föreställ er en debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, där båda endast får använda sina positiva argument:

FR: Jag lovar att stå upp för arbetslinjen!

MS: Jag lovar att återställa rättvisan!

FR: Det ska löna sig att arbeta!

MS: Det ska löna sig att ha arbetat!

FR: Vi vill ge folk mer frihet!

MS: Vi med!

FR: Frihet innebär för mig att man får behålla lite mer av sina egna pengar!

MS: Frihet för mig är att inte vara rädd för att förlora jobbet!

Och så vidare. Nu påstår jag inte att de två rivalernas debatter är några retoriska fyrverkerier i dagsläget heller, men riktigt så usla är de faktiskt ändå inte. En debatt  och en meningsfull valrörelse förutsätter att även negativa åsiktsströmningar kanaliseras. Om jag är förbannad på någon skatt eller någon regel måste jag kunna säga det, och jag måste kunna kritisera den som förespråkar samma skatt eller regel.

Och när man gör detta är det ofrånkomligt att man utgår från sin egen tolkning. Därför yrar Socialdemokraterna om ”pensionärsskatten”, medan allianspartierna hotar med vänsterblockets ”ungdomsskatt”. Att några sådan skatter varken har eller kommer existera är ovidkommande för dem. Jag kan förvisso tycka att Sveriges journalister kunde göra ett bättre jobb med att avslöja politikernas begreppsförvrängningar, men att de inte gör det är faktiskt inte politikernas fel.

Låt mig gå ett steg längre: jag menar även att det är helt nödvändigt att granska och utvärdera enskilda polikers kompetens och kunskaper, för att på så sätt komma fram till om de är sina uppgifter vuxna. Själv är jag uppriktigt bekymrad över vad som kan hända med Mona Sahlin vid spakarna i ett skarpt läge. Jag anser att hon har agerat alldeles för omdömeslöst och okunnigt i flera sammanhang. Jag hoppas även att justitieminister Beatrice Ask får se sig om efter ett annat jobb efter valet, samtidigt som jag hoppas att allianspartierna får behålla regeringsmakten.

Vi måste kunna diskutera våra folkvaldas kompetens och omdöme, utan att få struntprat om ”manliga härskartekniker”, ”drev” och dylikt dunkade i huvudet. Vi måste kunna kritisera politiker, även om de råkar vara kvinnor, på samma sätt som vi tidigare har kritiserat och angripit Göran Persson och Carl Bildt.

Våra valrörelser behöver definitivt inte bli snällare. Däremot behöver de bli hederligare, intellektuellt sett. Men det är något som partierna aldrig kommer att åstadkomma på egen hand. Det är mediernas roll att hålla efter dem. När våra journalister blir bättre på att läsa statsbudget än krognotor kommer det politiska samtalet att bli både sakligare oc hederligare. Tufft kommer det dock att behöva vara även framöver.

Ps. För att ta ett dagsaktuellt exempel: jag tycker att det vore anmärkningsvärt om ingen reagerar på att Ali Esbati, ledande vänsterpartist och riksdagskandidat från Stockholm, på sin blogg sprider en kampanjlåt av gruppen Kartellen, vars medlemmar dömts för anstiftan till mord, grova rån, vapenbrott och annat. Inte för att det lär göra från eller till i hans politiska arbete, men för att det faktiskt är rimligt att avkräva politiker någon form av omdöme.

Det är sällan det bjuds på några överraskningar i politiska debatter. Och ju fler deltagare i panelen, desto kortare talartid för var och en och därmed mindre utrymme att utveckla resonemang. Sådana ser dessvärre spelreglerna ut.

SVT gjorde i kväll några försök att tillföra lite spänst och glöd genom grepp som ”Förhöret” där först alliansrepresentanterna fick ställa varsin kort fråga till socialdemokraternas ekonomiske talesperson Thomas Östros – som skulle besvara frågorna lika kortfattat och utan att argumentera. Senare i programmet fick de rödgröna göra motsvarande med finansminister Anders Borg.

Andra kreativa inslag var att låta politikerna i studion gissa vad ett antal vardagshushållsvaror som kaffe och ost kostade. Eftersom alla knappast handlar samma märken på samma butiker blev det lite grann som att fråga hur långt ett snöre är. Dessutom delades det ut sedelbuntar á 25 tusen kronor i låtsaspengar och uppmaningar att plocka bort vad respektive deltagare vill ta i skatt på en sådan lön. Och så, naturligtvis, det numera nästan obligatoriska högläsandet av kommentarer som tittare mejlat in. TV-mediets motsvarighet till ”Ring P1”.

Trots detta blev det ändå ganska förutsägbart. I det här läget av valrörelsen är skiljelinjerna mellan blocken tämligen fastslagna och man har inte råd att tveka eller resonera. De båda ”lagen” var för övrigt väldigt sammansvetsade och svarade i termer som ”Vi rödgröna vill…” och ”I alliansen är vi överens om…”.

Det fanns alltså ingen anledning att förvänta sig några överraskningar i debatten, däremot skedde ett och annat ”slip of the tongue” som ibland var underhållande och ibland mest pinsamt. När Mikaela Valtersson (mp) inte visste riktigt vad ett paket tvättmedel kostade så svarade hon att hon inte var den i familjen som tvättade och inte heller köpte tvättmedel. Detta skattrades det glatt åt, men jag misstänker att en man som sagt samma sak inte kommit undan lika lätt. Direkt pinsamt blev det när Carl B Hamilton (fp) tog till ett riktigt gubbigt tilltal mot Ulla Andersson (v) och hävde ur sig ”Du sa att du var trött Ulla, så ta och slappna av lite nu”.

En stor diskussion, med all rätt, blev det kring ungdomsarbetslösheten. Ni vet den där som enligt Svenskt Näringsliv ligger på c:a 30 procent, enligt Arbetsförmedlingen snarare är på 5-10 procent och enligt statsminister Fredrik Reinfeldt är en synvilla. Det kan vara på sin plats att påpeka att ungdomar är den grupp i samhällen som haft den sämsta ekonomiska utvecklingen under 2000-talet.

Sammanfattningsvis då? Tja, något i den här stilen kanske:

Bäst i debatten: Mikaela Valtersson. Stack ut – inte bara med sin blommiga, turkosa topp – utan också genom klokskap och pedagogisk skicklighet
Sakligast i debatten: Anders Borg. Det får man ändå ge honom, att han på ett tydligt och klart sätt redogjorde för sina resonemang och sin politik.
Ettrigast i debatten: Ulla Andersson. Vänsterpartisten som framstår som de rödgrönas svar på Maud Olofsson.
Göran Persson i debatten: Thomas Östros. Hans ”Säg aldrig till mig att jag inte respekterar städerskor”, när han berättade om sin arbetarklassbakgrund och sin mamma som jobbat som städerska, har potential att bli årets ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” (Göran Persson i en tv-debatt mot Carl Bildt 1998)
Verklighetens folk i debatten: Stefan Attefall. Kristdemokraternas representant gjorde ett ganska blekt intryck, men var skicklig på att hålla sig till partilinjen om att ifrågasätta politikens gränser samt föra makroperspektivet till köksbordsnivå.
Offside i debatten: Carl B Hamilton. Inledde med att ställa sig lite grann vid sidan av sin talarstol, för att sedan möblera om i studion under pågående debatt. Lågvattenmärken kom sedan med det ovan nämnda utfallet mot Ulla Andersson.
Osynligast i debatten: Roger Tiefensee. Ja just det, centerpartiet var ju också med. Tiefensee sa ju att… (bläddrar bland anteckningarna). Eh… Äh.

Andra skriver intressant om politik, svt, debatt, Anders Borg, Thomas Östros, Mikaela Valtersson, Ulla Andersson, Carl B Hamilton, Stefan Attefall, Roger Tiefensee, val 2010.

Det blev faktiskt en riktigt bra debatt mellan riksdagspartiernas ekonomiska talespersoner. Stor eloge till programledarna Sverker Olofsson och Linda Nilarve som höll debattörerna i strama tyglar och stoppade det värsta smutskastandet, osakligheterna och överdrifterna.

De första tio minuterna var emellertid ingen hit. Vi befinner oss mitt i den värsta internationella lågkonjunkturen på en mansålder, och våra politikers kunskaper om priset på tvättmedel och kaffe är inte direkt vad Sverige står och faller med. Även diskussionen om ”girighetskulturen” i våra börsbolag var föga mer än billig populism. Andelen multimiljonärer är försvinnande liten, och att låta dem spela huvurollen medan miljontals vanliga löntagare reduceras till statister känns rätt oseriöst. Plus dock till Anders Borg (M) som i denna diskussion höll sig till banksektorn, en bransch där excesser riskerar hamna på skattebetalarnas räkning.

I övrigt är mitt bestående intryck att Sverige håller på att amerikaniseras på så vis att valrörelserna plötsligt har förvandlats till SM i skattesänkningar. Thomas Östros (S) talade mer, och ivrigare, om ungdomsavdrag än om offentliga utgifter, medan Borg slogs för sänkta skatter inom servicesektorn. Vem hade kunnat tro det för några år sedan?

Ulla Andersson (V) utgjorde faktiskt debattens enda riktiga vänsterröst. Där talades det enbart om ökade utgifter. Möjligen plockade hon en del poäng på detta, då Thomas Östros konsekvent placerade sig strax till mitten om mitten och därmed gjorde en och annan S-väljare besviken.

Ungdomsarbetslösheten diskuterades flitigt, och där tycker jag nog att samtliga partier vore betjänta av något mer ödmjukhet. Visst är dagens ungdomsarbetslöshet förfärande hög, men det var den även 2006 när Sverige surfade på en internationell högkonjunktur. Vår ungdomsarbetslöshet är strukturell, snarare än konjunkturbunden, och det hänger ihop med den obefintliga lönespridningen. Ingen arbetsgivare anställer en oprövad rookie när kostnadsskillnaden jämfört med en rutinerad och beprövad kandidat bara är en eller ett par tusenlappar.

I övrigt var debatten väldigt jämn, sett till antalet snygga formuleringar och retoriska poänger. Bäst var Thomas Östros, som annars tenderar att vara både gnällig och osaklig. Om han är skakad av de vikande opinionssiffrorna så lyckades han dölja det. Även Stefan Attefall (KD) var i god form, och levererade inte bara bra punchlines, utan stod även för ideologiska resonemang om personlig frihet. Därmed lockade han möjligen en och annan vilsen moderat som saknar frihetsdimensionen i valrörelsen.

Riktigt lustigt blev det i diskussionen om RUT-avdraget, när Mikaela Valtersson (MP) försökte sig på att retoriskt fråga om alliansen vill sänka skatten inom alla sektorer som plågas av svartarbete. ”Ska ni sänka restaurrangmomsen också”, frågade hon till synes helt ovetandes om att alliansen just i dag har lovat göra just det. Därmed bjöd hon Attefall på en gratispoäng, och tittarna på en lektion om vikten att veta vad man pratar om.

En annan höjdpunkt var greppet att låta politikerna själva ställa frågor till Östros och Borg. Där fick retoriken delvis vika för sakliga fakta, vilket höjde nivån. SVT får gärna upprepa den biten när det blir dags för partiledardebatt om några veckor.

Intressantast blev det när debattörerna avkrävdes egna definitioner på välfärdsbegreppet. Handlar det om välfärdens kärna eller mer av allt till alla? Även här stack Ulla Andersson ut på vänsterkanten, medan hennes rödgröna kollegor trängdes med allianspartierna i prioriteringsfacket. Carl B Hamilton (FP) levererade på denna punkt dagens begrepp, när han anklagade Östros för att vara en ”krisförnekare”.

Mitt något paradoxala intryck av debatten är att vänstersidan sammantaget (och huvudsakligen tack vare Thomas Östros) gjorde bättre ifrån sig, men att idésegern tillfaller alliansen. Socialdemokraternas mest konkreta åsikt på skatteområdet är en sänkning för pensionärerna, så att dessa kommer ner till samma nivå som vanliga löntagare befinner sig på, mot vänsterpartiernas vilja. Att förklara denna självmotsägelse är inte enkelt, men Östros lyckades över förväntan i kväll.

Betygen för debattörerna utfaller därmed som följer:

Thomas Östros (S): Väl godkänt. Han var lugn, saklig och pedagogisk, samtidigt som han med kirurgisk precision undvek alliansmotståndarnas fällor.

Anders Borg (M): Godkänt. Finansministern var saklig och seriös, men förmådde inte sticka ut ur mängden, vilket får ses som ett misslyckande mot bakgrund av hans ämbete och omvittnade kompetens.

Roger Tiefensee (C): Med minsta möjliga marginal godkänt. Han var surrig, bitvis svårbegriplig och nervös. Att han klarar sig från underkänt beror på att han tog tjuren vid hornen i frågan om privata alternativ i välfärden.

Carl B Hamilton (FP): Godkänt. Han är både bildligt och bokstavligt talat alliansens professor, på gott och ont. Några fyrverkerier ger han aldrig upphov till. Men han vet vad han snackar om, och gör mycket sällan bort sig. Tog ner Ulla Andersson och Mikaela Valtersson på jorden vid mer än ett tillfälle.

Stefan Attefall (KD): Väl godkänt, av skäl som redan nämnts. Blir ibland lite väl kamreraktig, men var ikväll både taggad och slagkraftig.

Ulla Andersson (V): Godkänt. Tjänade på att få hela vänsterfältet för sig själv, och undvek den lite snyftande stil hon gjort sig känd för i riksdagsdebatterna. Behöver dock bli mer påläst innan hon når de verkliga höjderna.

Mikaela Valtersson (MP): Icke godkänt. Valtersson är normalt en av sitt partis bästa debattörer, men visade sig från sin sämsta sida i kväll. Arg, bjäbbig och dåligt påläst var hon en dålig representant för det nya moderna Miljöpartiet.

Påfallande ofta när nyhetsreportrar går ut på stan för att tala med ”vanliga väljare” om hur de ska rösta så är det den egna privatekonomin och andra vardagsnära frågor som verkar styra. Och det är kanske inte så konstigt. Men för politiskt förtroendevalda – i synnerhet ju högre upp i hierarkin de återfinns – så går i allmänhet resonemangen annorlunda.

Och jag tror ärligt talat inte att det handlar om taktik, att man försöker dölja privategoistiska motiv bakom ideologi och vackra ord. Min erfarenhet är att de allra flesta politiker faktiskt vill väl. Man är övertygande om att de idéer man har är till största möjliga nytta för folket.

Så är det alltså generellt. Sedan finns det förstås undantag. Det finns de som ger sig in i politiken med syfte att gynna sig själva, sina närstående och sina smala särintressen. Sannolikt är de dock ganska få. Politiken är nämligen en väldigt omständlig väg att förändra saker på, och de som blivit rika på sitt politiska arbete i Sverige torde vara lätträknade.

Med detta sagt finns det förstås gott om exempel på där den politiska viljan och egenintresset råkar sammanfalla. Riksdagsledamöter med ett starkt engagemang i föreningslivet slåss ofta hårt för mer skattemedel till just föreningslivet. Och borgerliga politiker – i vilkas väljarkårer finns många höginkomsttagare – kämpar man inte sällan för skattesänkningar. För mer om detta, se exempelvis bloggen Partistaten.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i Aftonbladet att statsminister Fredrik Reinfeldt ”i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi”. Detta baserar han på att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under den gångna mandatperioden fattat beslut som lett till att paret Reinfeldt fått skatten sänkt med 125 000 kronor per år, jämfört med om 2006 års regler hade gällt i stället.

Jag har ingen anledning att betvivla att siffrorna stämmer, men det är ändå rätt grovt att anklaga Fredrik Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv. Som Mona Sahlin brukar påpeka så gynnas ju även hon personligen – rent ekonomiskt – av jobbskatteavdraget och andra beslut som alliansen fattat. Och som framkommit tidigare har ju även uttalade RUT-motståndare inom s och v själva ansökt om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. De höginkomsttagare som alltså kan sägas ha gynnats mest av den borgerliga politiken återfinns följaktligen inte enbart familjen Reinfeldt och deras sympatisörer.

Även om valrörelsen är inne i ett intensivt skede så finns det ingen anledning att ta till så slaskiga grepp som personangrepp.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Ibrahim Baylan, val 2010.

Jag har tidigare skrivit om att partisekreterarens jobb är att i alla lägen slå på den egna partitrumman – och på motståndarens huvud. Marita Ulvskog uttryckte detsamma med ännu mindre finkänslighet i en debatt mot Folkpartiets Johan Jacobsson: ”han är partisekreterare, han är van att snacka skit.” Ibrahim Baylans gästspel på dagens debattsida med anledning av familjens Reinfeldts skatt är därmed en värdig insats i vad som faktiskt är partisekreterares kärnuppgift, nämligen att sprida propaganda som är så korkad att ingen partiledare vill sätta sitt namn under den.

Påståendet att Fredrik Reinfeldt skulle ha sänkt skatten av privatekonomiska skäl är dock så enfaldigt att det egentligen borde vara diskvalificerat från en så stor debattsida som Aftonbladets. Över huvud taget är det totalt oseriöst att diskutera skattepolitik utifrån vad en enda familj tjänar. Till saken hör dessutom att båda makarna Reinfeldt är heltidspolitiker, vilket innebär att de har noll inflytande över sin lön. Vi andra kan förhandla med chefen, men deras löner bestäms av oberoende arvodesnämnder.

Men om, säger om, man ändå ska diskutera skattepolitik utifrån ett individperspektiv så föredrar jag att nämna Stefan Persson, ägare till klädkedjan Hennes & Mauritz. Miljardären Persson var nämligen en av dem som av Socialdemokraterna medgavs vissa undantag från förmögenhetsbeskattning. Persson betalade visserligen en ansenlig summa – 62 miljoner kronor – i förmögenshetsskatt under den regering som Ibrahim Baylan ingick i. Men om han hade tvingats skatta för sina H&M-aktier hade notan blivit 1,5 miljarder kronor.

En av världens rikaste svenskar fick alltså av Baylans egen regering en skattepresent på närmare en och en halv miljard kronor. Samtidigt hade vi världens hårdast beskattade låg- och medelinkomsttagare. Ibrahim Baylan och de andra socialdemokraterna visste nämligen vad alla ekonomiskt bevandrade vet: vill man säkra statskassan så bör man i första hand beskatta Föda, Fastigheter och Fattigt folk.

De kan nämligen inte fly ur landet.

Under min period i Folkpartiet lärde jag mig hur lätt det är att börja knarka opinionsmätningar. Jag blev medlem i partiet 1998, ett av dess ur opinionssynpunkt mörkaste år. Under mina fyra första år var varje mätning en plåga att läsa. Glädje var att ha en statistiskt säkerställd position ovanför riksdagsspärren. Mätningar var också ett ständigt samtalsämne på olika partimöten. Jag minns särskilt en kvinnlig gräsrot i Farsta som sa, halvt till oss och halvt till sig själv: I trettio år har jag varit medlem och delat ut flygblad för det här partiet. Ska jag nu få se det gå under?

Detta var våren 2002, och de återkommande mätningarna hade blivit ett olidligt tungt ok att bära för oss som skulle arbeta i den kommande höstens valrörelse.

Men alla vet vad som hände senare det året. Folkpartiet lade i integrationsväxeln, och ägde plötsligt valrörelsen. Partiet tredubblades på några få veckor, och var plötsligt Sveriges tredje parti, med häng på andraplatsen. Under de där heta valveckorna började jag varje dag med att kasta mig på morgontidningen i hallen och titta på dagens mätning. Så gott som varje dag visade Sifo och de andra instituten att stödet för Folkpartiet var på uppåtgående, vilket gav den energikick som krävdes för ytterligare en dags hårt kampanjarbete.

Mätningarna är för politiskt aktiva vad betyg är för plugghästen. De kan ge världens självförtroende, eller sänka en totalt. Jag tror inte ett ögonblick på att Mona Sahlin bara skakar av sig de många mätningar som visar att förtroendet för henne som person är lågt, och alltjämt sjunkande. Sådant kan man inte ignorera, med mindre än att man är gjord av sten. Det är därför högst sannolikt att mätningarna påverkar hennes valarbete negativt. Frågan ”vad ska du göra för att folk ska börja se dig som en trovärdig statsministerkandidat” är inget man vill höra minuten innan man går upp på scen för att tala eller in på fabriken för att skaka hand.

På samma sätt är de höga förtroendesiffrorna för Fredrik Reinfeldt sannolikt doping för M-ledaren. Han vet att folket ser honom som en duglig ledare, och kan bete sig därefter. Det ger honom självförtroende när han diskuterar sakfrågor och råg i ryggen när han ska möta de väntande journalisterna.

Därmed kan mätningarna sägas urholka demokratin, genom att stjäla fokus från sakfrågorna och reducera valet till en skönhetstävling. Men man kan även vända på det. Andelen partiaktiva är lägre än någonsin. Partierna är inte längre mass- eller folkrörelser. De är i hög grad professionella kampanjmaskiner, inställda på spinn, slagord och seger.

Därmed är länken mellan partierna och deras väljare svagare än någonsin, och kanske finner vi här förklaringen till att så många politiker i hög grad ägnar sig åt frågor som väljarna är fullkomligt ointresserade av: republik, genuscertifierade förskolor, clowner inom äldrevården och what not. Här har mätningarna därför en roll att spela.

Den senaste Sifon, gjord under förra veckan, visade ett osannolikt försprång för alliansen. Det var sannolikt en tillfällig dip, en effekt av den veckans rättvist utskrattade förslag om butlers i tunnelbanan.Lita på att vänsterstrategerna tog den på allvar. De kommer att snacka mindre om butlers, och i nästa mätning lär det bli betydligt jämnare. På så vis får väljarnas åsikter genomslag, inte bara på valdagen utan även till vardags.

Det är knappast något exempel på starka band mellan väljarna och deras valda, men det är bättre än ingenting.

Återigen tycks opinionsmätningar vara det hetaste i valrörelsen. Beroende på vilket institut och mätmetod man litar mest på så är antingen 1) allianspartiernas ledning i det närmaste ointaglig, 2) det väger i det närmaste jämt mellan s och m, eller 3) de rödgröna leder ytterst knappt.

Även valets joker, Sverigedemokraterna, har ett mycket oklart opinionsläge. Enligt Aftonbladet/United Minds stöds Sd av 6,5 procent. Hos Sifo får de 3,7 och Novus 4,2 procent.

Aftonbladets Lena Mellin konstaterar att de många olika mätningarna och metoderna visserligen inte ger en entydig bild av tillståndet i nationen, men att de ändå är ganska samstämmiga. Och, som hon skriver: ”Som väljare, och konsument av opinionsmätningar, måste man dock vara observant”.

Därför rekommenderar jag varmt de sammanvägda mätningar – poll of polls – som görs på lite olika håll. Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson presenterar t ex på sin blogg ”mätningarnas mätning”; ett viktat medelvärde av aktuella resultat från Sifo, Novus, Synovate, Demoskop och SCB. Enligt denna (senast uppdaterad 22 augusti) har alliansen 48,9 procent av väljarstödet medan de rödgröna får 45,6. Sd ser ut att klara riksdagsspärren med ett nödrop och kan med sina 4 procent hypotetiskt bli vågmästare.

SVT har på sin sajt ett så kallat Väljarindex som tagits fram av Svensk Opinion och som sammanställer undersökningar från Demoskop, Novus, Sentio, Sifo, Synovate och United Minds. Här får alliansen 47,9 procent, de rödgröna 45,5 och Sd 4,6.

Men sedan är inte heller procenten allt. För att få en bättre bild av vilket parlamentariskt läge som kan uppstå efter valet bör opinionssiffrorna räknas om till riksdagsmandat. Och för det har Valmyndigheten ett utmärkt redskap kallat Valsimulatorn. När jag häromdagen använde detta redskap för att, med utgångspunkt från SVT:s Väljarindex (endast ytterst marginella förändringar har skett sedan dess), få fram hur det skulle se ut i landets främsta politiska församling om det dåvarande opinionsläget blev valresultat såg siffrorna ut så här:

moderaterna: 30,8 (110 mandat)
folkpartiet: 7,0 (25)
kristdemokraterna: 5,3 (19)
centerpartiet: 5,0 (18)
socialdemokraterna: 30,9 (110)
miljöpartiet: 9,2 (33)
vänsterpartiet: 5,1 (18)
sverigedemokraterna: 4,6 (16)

Allianspartierna fick i detta scenario alltså 172 riksdagsmandat och de rödgröna 161. Sverigedemokraterna får en vågmästarroll med 16 mandat.

Andra skriver intressant om politik, opinion, val 2010.

[UPPDATERAD] Vad socialdemokratin just nu inte behövde var väl en skandal av den art som Aftonbladet i dag avslöjar: att två män som kandiderar för partiet i valet tagits på bar gärning av polisen när de hade sex med prostituerade – i ett LO-förbunds övernattningslägenhet, i samband med att de var i Stockholm för att delta i arbetet med en valupptakt.

Det är så mycket dumt på en gång så att man baxnar.

Det är sedan 1998 förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Att dessutom göra det i samband med sitt politiska arbete, i en lägenhet som tillhandahålls av ett fackförbund, är i det närmaste gränslöst korkat.

De båda männen uppges kandidera för socialdemokraterna i var sin kommun i Mellansverige. En av dem sägs vara en facklig profil i sin hemort och har tidigare haft kommunpolitiska uppdrag. Den andre är förtroendevald inom LO. Deras respektive karriärer är nu nog att betrakta som över.

Den ene säger till Aftonbladet att han tänkt hjälpa till i valrörelsen fram till den 19 september men ska inte ta några uppdrag, för att inte skada sig själv och partiet.

Själv tycker jag att de båda gör bäst i att hålla sig borta från valrörelsen. Långt borta.

* * *

PS: Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan verkar hålla med mig. ”Ägnar man sig åt sexköp åker man ut med huvudet före”, säger Baylan till Expressen.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, val 2010, sexköp.

Med lite drygt en månad kvar till valet så kan man konstatera att detta hittills varit en mycket märklig valrörelse. För första gången står två formaliserade flerpartisamarbeten mot varandra, något man kanske hade trott skulle minska enskilda partiutspel. Så verkar inte ha blivit fallet.

Tvärtom har mer eller mindre märkliga utspel kommit i strid ström under våren och sommaren, från i princip alla partier. Svensk mästare i märkligheter är nog ändå justitieminister Beatrice Ask (m).

Ask har i år bland annat uttryckt att det är bra att poliser får välbetalda jobb av bolag som figurerar i utredningar de själva leder; hon vill tvinga barn att lämna urinprov utan deras föräldrars vetskap; skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare så att deras familjer och grannar ser vilka typer de är; vill låta polis och åklagare leka judge Dredd och döma folk enligt löpandebandprincipen eftersom man inte ska belasta rättsväsende och domstolar i onödan; att det ska bli lättare att kameraövervaka folk; samt att vi i Sverige ska börja genomföra rättegångar utan både den anklagade och vittnen.

(Tack till Anna Troberg för kartläggning av Asks många klavertramp.)

Andra skriver intressant om politik, Beatrice Ask, val 2010.

Mitt under brinnande valrörelse 1998 lanserade Socialdemokraterna förslaget om maxtaxa på dagis. Som valfläsk betraktat var det ett genidrag, inte minst eftersom förslagets ekonomiska profil riktades mot den medelklass – folk i storstäder med hyfsade inkomster som betalat en hel del skatt och började undra vad de egentligen fått för pengarna – som Socialdemokraterna fått en mer ansträngd relation till.

Att jag nu kom att tänka på detta beror på att jag blivit tillfrågad om att skriva om valets knäppaste vallöfte eller utspel. Det fick mig att fundera över när jag senaste hörde ett parti utlova en verkligt omfattande (i positiv eller negativ bemärkelse) reform. Och det färskaste exemplet jag hittar är alltså maxtaxan.

2006 var bort-med-sossarna-valet. Det fanns en utbredd (och högst begriplig) trötthet på självgoda sossar som inte levererat sedan budgetsaneringen, som inte hade kraft nog att ta tag i viktiga frågor som integration och nyföretagande och som ständigt beviljade de egna kompisarna diverse landshövdingsposter. Behovet av nytänk och utsikten att få lite lägre skatter ersatte de stora sakfrågorna.

2002 var integrationsvalet. Det mesta kretsade kring en symbolisk lösning på ett högst verkligt problem, nämligen den allt djupare klyfta som uppstått mellan svenskar och invandrare – ekonomiskt, socialt, kulturellt och språkligt. Valrörelsen passerade i övrigt utan att några särskilt minnesvärda vallöften. Det vi minns tydligast är försöken att bilda en blågrön minoritetsregering med Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet.

Men som sagt: de stora och dyra reformernas tid är förbi. Socialdemokraterna morrar visserligen om regeringens skattesänkningar, men den enda skatt de själva uttalar sig någorlunda konkret om är den så kallade pensionärsskatten – och den lovar de alltså att sänka. De stora visionernas och utspelens tid tycks vara oåterkalleligen förbi.

Jag tror att det är mot denna bakgrund vi ska försöka förstå de gångna dygnens omdefinition av välfärdsbegreppet (butler och tvättstuga i tunnelbanan, utflykter till Stockholms skärgård) från socialdemokratiska före detta arbetarepartiet. Socialdemokraterna ägnade nittonhundratalet i dess helhet åt att utlova presenter och gratis glass om man bara röstade på dem. Och nu tycks efterfrågan på presenter ha tagit slut.

Det betyder inte att det inte finns verkligt svåra utmaningar för våra riks- landstings- och kommunpolitiker att ta tag i: Vi har en strukturell arbetslöshet som är högre än den förväntade jämviktsarbetslösheten (NAIRU). Det har inte skapats ett enda nettojobb inom svensk privat sektor sedan femtiotalet. Det tar sju år för en genomsnittlig invandrare att komma in på arbetsmarknaden.

Inget av detta kan dock lösas med ytterligare bidrag eller offentliga satsningar. Det är strukturella problem som hänger intimt samman med vår ekonomiska och arbetspolitiska situation. Den som vill ge sig på dessa områden måste vara redo att slakta heliga kor, och det är inte Socialdemokraterna. Så mycket enklare då att utlova en ”satsning” som översatt till vanlig svenska innebär att om det händelsevis finns lediga utrymmen i SL-systemet, och om någon kan tänka sig att hyra dessa utrymmen i syfte att bedriva exempelvis tvätteriverksamhet, barnomsorg eller speceriaffärer där, ja då kommer vi från socialdemokratiskt håll inte att ha några invändningar mot detta. Och dessutom är vi för könsneutrala toaletter.

Detta är, försiktigt uttryckt, på en lite annan nivå än den gamla arbetarrörelsens krav på demokrati och en dräglig tillvaro. Någon enskild värsting bland dessa tramsutspel är svår att peka ut. Men det går att peka på en orsak till att utspelen har blivit så tramsiga. Vi har helt enkelt nått gränsen för vad man kan åstadkomma med politisk ingenjörskonst.