Min bloggkollega Johan Ingerö uppmärksammade redan i natt det faktum att socialdemokraterna i dag arrangerar en pressträff med överläkaren vars fall blev en fråga Fredrik Reinfeldt pressades hårt om i gårdagens SVT-utfrågning. Ingerö menar att ”Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning”. Aftonbladet skriver om SVT:s ”tabbe” och på Twitter rullar konspirationsteorier.

Jag har ingen djupare insikt i det socialdemokratiska pr-maskineriet, men jag har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation. Som Mona Sahlins presschef Anna Helsén påpekar så har ju socialdemokraterna kunnat bli varse om fallet med överläkaren på samma sätt som SVT gjort, genom att det varit uppmärksammat i regionala medier. Och även om hans fall är unikt så är det ett talande exempel på hur de sjukregler alliansregeringen ändrat kan slå.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SVT, Aftonbladet, konspirationsteorier, val 2010.

Det är knappast förvånande att ordföranden för centerpartiet i Stockholm, Per Ankersjö, på Aftonbladet Debatt hävdar att miljöpartiet står ”så långt från mittenpolitik man kan komma”. Centerpartiet har ju de senaste åren själva fjärmat sig påtagligt mycket från sina gamla mittenideal. Inte konstigt då att man försöker hävda sin mittenposition genom att anklaga andra för att inte finnas där.

I Stockholm förefaller annars centerpartiets väljarfokus vara tydligt: man satsar på högutbildade innerstadsväljare med inkomster över 400 000 kronor om året. Det är nämligen innebörden i den valplan som Ekot tagit del av. Och för Ekot medger Ankersjö att man därmed i viss mån lämnar fattiga och ofta invandrartäta förorter därhän. Komiskt nog motiverar han detta med att centerpartiet ”är ett parti med ganska få resurser”.

Vad ”få resurser” innebär på centerpartistiska är svårt att först. Vi pratar här alltså om ett parti som 2005 blev ett av Europas rikaste när man sålde tidningskoncernen Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Dessa pengar förvaltas av partiets förvaltningsbolag Randello, som bara förra året gav centerpartiet 110 miljoner i utdelning.

Medan andra partier livnär sig på medlemsavgifter, lotterier, statliga anslag och generösa bidragsgivare, skulle centerpartiet klara sig utan de dryga 15 miljoner man får från skattebetalarna i år. Valbudgeten på 65 miljoner bekostas i praktiken helt med pengar från Randellos vinst, uppger Aftonbladet.

Per Ankersjö skriver att det fanns en tid då miljöpartiet var i den politiska mitten, men att man i samarbetet med v och s förflyttat sig långt åt vänster. Det är verkligen komiskt. Detta skriver alltså en företrädare för det parti som gjort kanske den längsta resan av alla i svensk politik.

För inte alltför länge sedan hade centerpartiet under Olof Johanssons ledning ett omfattande samarbete kring saneringspolitiken med Göran Perssons s-regering. Sedan Maud Olofsson tog över har partiet seglat iväg rejält och i många frågor hamnat till höger om moderaterna. Dörren till blocköverskridande överenskommelser slogs definitivt igen då c lämnade samarbetet med s och v om energipolitiken. Och sedan följde partiets ökända omsvängning i kärnkraftsfrågan.

Vad det är för slags mitten Per Ankersjö egentligen talar om är alltså väldigt oklart. Kanske ges några ledtrådar i den klassiska sketchen med Gösta Ekman, från revyn ”Glaset i örat” (1973):

Många mediesajter har i år presenterat sina egna varianter av partitest och kompasser där man genom att besvara ett antal frågor får veta vilket partis åsikter man förefaller ligga närmast.

Inga av dessa tester är givetvis heltäckande. Det finns många olika faktorer bakom människors partival. Åsiktslikhet i några utvalda frågor är förstås en betydelsefull del, men även sådant som förtroende för partiledare och andra företrädare kan ha betydelse – liksom ideologisk och klassmässig identifikation, en helhetsbedömning av vilken regering som vore bäst för Sverige etc.

Inte desto mindre är sådana här test ofta ganska roliga att göra och man får sig ofta en tankeställare när man ser resultaten.

I slutet av maj uppmärksammade bland annat Makthavare.se att den partikompass som Svenska Dagbladet köpt från TT Spektra innehöll en hel del brister. Det var exempelvis i det närmaste omöjligt att få resultatet ”socialdemokraterna” eller ”piratpartiet” i testet, hur man än svarade. Sedan dess har detta test delvis gjorts om och flera andra tester som presenterats efteråt verkar vara mer genomarbetade än vad som tidigare varit fallet.

Nu har även Aftonbladet, i samarbete med Amsterdam-baserade Kieskompas, tagit fram en valkompass. Detta test ger också bland annat möjlighet att sätta förtroendebetyg på de olika partiledarna, såväl i riksdagen som utanför.

När jag själv gjorde testet kändes resultatet ganska rätt:

Svenska Dagbladet rapporterar att många ledande politiker, såväl i alliansen som i den rödgröna oppositionen, anser att medierna inte behandlar opinionssiffror tillräckligt kritiskt – vare sig när det gäller partisympatiundersökningar eller mätningar kring enskilda frågor. Man är också kritiska mot den stora mängd undersökningar som presenteras och uttrycker oro för att detta skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Något ligger det förstås i detta. Att beställa opinionsundersökningar är en beprövad metod för partier, intresseorganisationer och andra att kunna påvisa stöd för en uppfattning man har. ”64 procent hyser inget förtroende för Mona Sahlin”, ”8 av 10 tycker att betyg från 7:e klass är bra”, ”Över tre fjärdedelar av folket stöder monarkin”. Alla dessa exempel är påhittade, men beroende på hur frågan ställs så är det fullt möjligt att få fram sådana resultat.

Lena Mellin skriver klokt att ”Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt”, och tillägger att många svarar ”som de tror förväntas av dem, särskilt om intervjuerna görs per telefon”.

Ett klassiskt sätt att få fram det resultat man önskar av en opinionsundersökning är att begränsa svarsalternativen. Om frågan t ex lyder: ”Vad skulle du rösta på om det vore val i dag; 1) Feministiskt initiativ, 2) Sverigedemokraterna, eller 3) Piratpartiet?”, så skulle dessa partier få betydligt högre opinionssiffror än de får i andra mätningar. Och sannolikt skulle vart och ett av dem kunna rapportera stora framgångar i opinionen.

En annan vanlig metod är att ladda svarsalternativen med inte fullt neutrala värderingar. Det lär troligen bli ett annat resultat om frågan formuleras ”Har du förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt?” än ”Har du fortfarande förtroende för Fredrik Reinfeldt, efter att han undanhållit information om Sven Otto Littorin för svenska folket?”.

Och som för att illustrera detta publicerar i dag både Aftonbladet och Expressen varsin opinionsmätning om just förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Aftonbladet har i går låtit Sifo intervjua 1000 personer mellan 18 och 65 år. De har bl a fått svara på frågan: ”Hur har förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt påverkats av Littorins avgång?”. 75 procent svarar att det inte påverkat förtroendet medan 18 procent uppger att det minskat.

Expressen redogör inte för några detaljer om undersökningen, men uppger att man låtit Demoskop fråga svenska folket hur deras förtroende för regeringen påverkats av den så kallade Littorinaffären. 32 procent av de tillfrågade säger att de fått minskat förtroende för regeringen och 31 procent säger att de fått det för Fredrik Reinfeldt.

Lite olika frågeställningar, som synes – och ganska olika resultat. Men riktigt intressant blir det när man tittar på hur detta presenteras.

Aftonbladet skriver att ”Var femte väljare har tappat förtroende för statsministern”, och preciserar det som att ”18 procent uppger att de nu känner mindre förtroende för statsministern än tidigare”. I Expressen beskrivs resultatet som att ”Nästan en tredjedel av väljarna har fått minskat förtroende för regeringen och statsministern efter Sven Otto Littorins avgång”.

Sant eller inte? Min poäng är att man som kritisk mediekonsument och väljare bör se till att få fram så mycket fakta som möjligt om de många undersökningar och mätningar som presenteras. Exakt hur är frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ har man fått ta ställning till? Under vilken period är mätningen genomförd? Hur många – och ur vilket urval – har egentligen svarat? Detta är frågor medierna bör redovisa, annars är siffrorna i sig inte mycket värda.