Spelar det någon roll vilka man umgås med som politiskt aktiv? Finns det en gräns för vem eller vilka man med bibehållen trovärdighet kan hänga med i en soffa och dricka champagne ihop med?

Frågorna verkar kanske underliga, men aktualiseras just nu när förbundssekreteraren i fp-anknutna Liberal Mångfald Philip Wendahl poserar på sin Facebook-sida till synes drickandes champagne med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Wendahl själv skriver som kommentar till bilden att han och Åkesson var ”rörande överens om att de partier [Wendahl] lyft som goda exempel inom invandring, islamism och frihetsfrågor inte är några systerpartier till SD”. Vidare skriver Wendahl att han och Åkesson kommer debattera framöver, ”för det är så liberala demokrater gör”. ”Vi isolerar inte utan debatterar med meningsmotståndarna oavsett om de råkar vara kommunister som Ohly eller nationalister som Åkesson”, tillägger han.

Till saken hör nu att det inte direkt är första gången som Philip Wendahl syns i märkliga sammanhang. Han är även krönikör hos den norska organisationen Human Rights Service (HRS), som i praktiken sägs fungera som det norska invandringskritiska Fremskrittspartiets tankesmedja. I en debattartikel i QX i våras argumenterade Wendahl för en positiv syn på den mördade holländske politikern Pim Fortuyn och dennes högerpopulistiska parti, något som uppmärksammades av Expo. Och han har uppmanat folkpartiet och Jan Björklund att ”bedriva en stramare invandringspolitik”.

Allt detta har fått Alex Bengtsson på Expo, tillika författare till boken Sverigedemokraterna har fel, skriva att Wendahl ”under det senaste året profilerat sig genom att sprida fördomar, generaliseringar och annan dynga riktad mot den muslimska minoriteten i Sverige och Europa”. ”Att han har omvalts till förbundssekreterare i organisationen Liberal Mångfald borde vara en rejäl väckarklocka för de liberaler som vill vara fortsatt trovärdiga antirasister”, skriver Bengtsson.

Med detta i bagaget slår sig alltså Philip Wendahl ned i en soffa i Visby under Almedalsveckan tillsammans med Jimmie Åkesson, förefaller dricka champagne ihop, diskuterar och poserar leende för kameran. Sedan publicerar han bilden på Facebook, rimligen räknandes med att reaktioner skulle följa.

Min poäng är inte att man inte ska umgås med politiska meningsmotståndare. Jag gör det själv regelbundet och tror att det gynnar det demokratiska samtalet. Man kan rent av hävda att otvunget umgänge över partigränserna är en av poängerna med Almedalsveckan. Men det finns en del saker man bör tänka på som politiskt aktiv i sådana sammanhang. Hur kan det uppfattas? Är det smart att till synes vänskapligt posera ihop med någon som torde borde stå väldigt långt ifrån en politiskt? Vilka signaler skickar det?

Allt detta är saker man bör ha i åtanke som företrädare för en organisation som säger sig arbeta mot diskriminering, främlingsfientlighet och intolerans.

* * *

PS: Blogginläggets rubrik syftar på en blogg med detta namn, som nu dessvärre verkar vara insomnad. I sin programförklaring slog man fast att ”Det måste finnas ett parti som försvarar individens fri- och rättigheter. Oavsett om de krafter som hotar dem är bruna, röda eller mörkblåa.”

Med några dagars perspektiv kan jag konstatera att det inte blev någon vidare lyckad Almedalsvecka för moderaterna.

Fredrik Reinfeldts tal, som inledde veckan, fick minst sagt blandat mottagande. Vissa tyckte att det var engagerat och spännande – andra tyckte att han utstrålade en hånfullhet som inte anstod en statsminister.

Därefter kom Sven Otto Littorins oväntade avhopp. Först kommunicerat som resultatet av en uppslitande vårdnadstvist som tärt på den moderate arbetsmarknadsministerns hälsa och skadade hans barn; något som väckte sympati hos många. Därefter framkom det att Aftonbladet hade uppgifter om att Littorin köpt sex av en prostituerad under sin tid som partisekreterare, något som var brottsligt men i dag är preskriberat. Reinfeldts agerande i affären kritiseras nu och kan komma att skada aliansen i valrörelsen.

Lägg till detta Makthavare.se:s avslöjande att moderata partitjänstemän från Stockholm inte får inte lyssna på oppositionens Almedalstal och inte heller får tala med journalister.

Allt detta är förstås tufft att bära för moderaterna, men det lär knappast avgöra valet.

Ännu återstår det två månader till valdagen. Den närmaste tiden lär det råda i det närmaste inrikespolitisk stiltje, då många partiföreträdare av tradition tar semester omedelbart efter Almedalsveckan. Men det betyder förstås inte att det kommer att vara helt tyst. Själv ser jag fram emot en fortsatt spännande valrörelse, förhoppningsvis inriktad på sakfrågor och vad de båda regeringsalternativen vill med framtiden.

Ett år efter det omtalade talet om ”verklighetens folk” äntrar i kväll kristdemokraternas Göran Hägglund Almedalens scen. Givet partiets kräftgång i opinionen är det nog sannolikt att han kommer fortsätta på den inslagna vägen, där han utmålar sig som talespersonen för landets alla ”vanliga” människor.

Min erfarenhet är att ingen människa är särskilt vanlig. Alla har vi något som gör oss, var och en, unika. Och jo, jag är ytterst medveten om hur klyschigt det låter att uttrycka sig så.

Poängen är dock att Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är hyckleri. Tanken med detta ordval är att man ska måla upp en inre bild av ”vanliga” människor; mamma, pappa och 2,5 barn – vita, blonda svenskar som sitter runt köksbordet och pratar om det lilla livet. Semesterplaner, nivåer på veckopeng till barnen och vad det blir till middag. Alla som inte riktigt ser ut eller beter sig så här är alltså onormala. Inte riktigt ”verkliga”.

I sitt tal förra året förebyggde också Göran Hägglund den väntade kritikstormen mot dessa resonemang genom att i hårda ordalag angripa vänsterdebattörer och kulturskribenter för att just se till andra värden än vad den påhittade normalfamiljen kunde tänkas bry sig om. Den hårda retoriken har levt kvar, genom bland annat utfall mot politisk klåfingrighet som sägs hota människors fria val. Att det kristdemokratiska vårdnadsbidraget skulle vara ett sätt att från politiskt håll skicka signaler om hur tillvaron ska organiseras vill förstås inte Hägglund kännas vid.

Och ja, jag är själv lite hård i tonen nu märker jag. Men jag tycker verkligen att kristdemokraterna har ett obehagligt budskap och politiskt innehåll. Man balanserar på fyraprocentsgränsen till riksdagen. Själv skulle jag bara bli glad om Hägglund fick ta sin verklighets folk och gå.

Jag tycker att Mona Sahlins Almedalstal i går var ett av de bättre hon hållit. Innehållsmässigt håller hon ofta en jämn, hög nivå. Däremot brister det i bland i framförandet. Sahlin har en tendens att tala till publiken som enförmanande tonårsmorsa som klappar en på huvudet. Ibland betonar hon också ord och meningar lite fel, så att det låter som att hon läser innantill.

Så lät det inte i går.

Hennes röst var stark, engagemanget var tydligt och budskapen glasklara.

Ska jag rikta någon kritik mot själva talet så var det möjligen lite väl många teman. Ett eller två hade utan problem kunnat strykas så att de övergripande resonemangen fått utvecklas mer.

Kanske är det så att vårens nedåtgående sprial i opinionsmätningarna för s varit nyttigt. Det har Mona Sahlin och partistrategerna att inse att valet i höst är långt ifrån vunnet ännu, och det krävs fortsatta ansträngningar i det politiska kommunikationsarbetet. Och det är sådana sammanhang, när Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning, som hon brukar resa sig och slå som hårdast.

Sedan håller jag verkligen inte med om allt Mona Sahlin sa. Jag saknar mycket av den omprövande, resonerande attityd som fanns inom socialdemokraterna direkt efter valförlusten 2006. Jag tror att mitt parti, som s i allra högsta grad är, hade stått bättre rustade att möta väljarna i den här valrörelsen om mer av den attityden hade präglat socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet i dag.

Se talet i sin helhet här, och döm själva: 

Trots att dagens politiska snackis varit Sven Otto Littorins någon oväntade avhopp som arbetsmarknadsminister, så är det egentligen centerpartiets dag i Almedalen.

Det har bland annat märkts genom att Solveig Ternström deklarerat att hon lämnar centerpartiet. Ett osvikligt sinne för tajming, värdigt någon som sysslat med dramatik större delen av sitt liv – åtminstone om hon ville få maximal uppmärksamhet.

Det är inte upp till mig att avgöra om Ternströms avhopp var en rimlig grej att göra, två månader innan valet. Hon kände säkert att förbudet mot att uppföra nya kärnreaktorer upphävs och tio nya kärnreaktorer får byggas, var för mycket för henne.

Men oavsett vilket så är centerpartiet ett parti med stora problem. Opinionssiffrorna rör sig kring 4-procentstrecket och partiledare Maud Olofsson omges av avgångsrykten.

I kväll kommer Olofsson att prata i Almedalen och försöka förmedla budskapet att hon och hennes parti gjort stora insatser för företagandet, miljön, jordbruket och infrastrukturen. Hon lär upprepa knepet om att tårögt tala om den historiska betydelsen för barnen och barnbarnen att man nu ignorerar resultatet av folkomröstningen om kärnkraften. Hon lär inte nämna Solveig Ternström.

I dag arrangerade Folkhälsoinstitutet en pandeldebatt om just folkhälsan. Moderator var Jens Orback, generalsekreterare vid Palmecentret och tidigare statsråd med ansvar för demokrati-, storstads-, integrations- och jämställdhetsfrågor.

På Folkhälsoinstitutets sajt beskrivs arrangemanget utförligt, liksom Orbacks bakgrund – och detaljer om paneldeltagarna Marie Söderqvist Tralau, Joakim Palme, Andreas Bergh, Eva Liedström Adler, Anne Brynolf och David Eberhard. Detta var information som en moderator kanske borde ha memorerat eller åtminstone skrivit ned på en lapp att ha till hands.

Vad som i stället skedde var att samtliga paneldeltagare presenterades utförligt av Orback, med akademiska titlar och allt. Samtliga, utom Anne Brynolf, som för publiken introducerades som ”…gör saker för Läkartidningen” och skriver krönikor på DN.

Osynliggörande är en klassisk härskarteknik som inte sällan används av drygt medelålders män mot unga kvinnor, Jens Orback.

Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ ska alltså i morse ha eldat upp 100 000 kronor som en manifestation för rättvisa löner mellan kvinnor och män. Summan som eldades upp motsvarar, enligt Fi, vad kvinnor i Sverige förlorar i lön varje minut jämfört med män.

Säga vad man vill om Schyman, men hon vet hur man väcker uppmärksamhet.

Problemet är väl möjligen att det gjorts förut. Och det i en betydligt större skala.

Redan 1994 eldade The K Foundation – ett av många alias för duon Bill Drummond och Jimmy Cauty (mer kända som bandet KLF) upp en miljon brittiska pund vid ett filmat event. Pengarna motsvarade vad bandet KLF dragit in på skivförsäljning under sin tid som en av de mest framgångsrika akterna på 90-talet.

KLF (även kända som bl a The Justified Ancients of Mu Mu – The JAMs och The Timelords) gjorde en mängd andra spektakulära publicitetsstunts som Schyman och Fi kanske kunde låta sig inspireras av. T ex eldade man upp ett antal exemplar av ABBA-skivan ”Dancing Queen” på en åker utanför Södertälje efter att Benny Andersson och Björn Ulvaeus vägrat prata med Drummond och Cauty – som utan tillstånd samplat stora delar av just ”Dancing Queen”. Just det vore kanske inte så klokt att göra för Fi, då Andersson är en av partiets bidragsgivare.

Ett annat trick att pröva på vore kanske annars det KLF gjorde på BRIT Awards-galan 1992, då man lät bandet Extreme Noise Terror framföra en thrash metal-version av KLF-hitten ”3 a.m. Eternal” och efter låten öppna eld med automatvapen – och lösa skott – mot publiken, varpå en röst i högtalarsystemet sade att ”The KLF have now left the music business”.

När den chockade publiken lämnade lokalen möttes de av ett dött får vid entrén, försedd med texten ”I died for you”.

Det här är sannolikt min mest fulltecknade dag under Almedalsveckan. I min kalender krockar 2-3 arrangemang i timmen med varandra, och jag kommer att behöva flänga runt en hel del för att hinna lyssna på valda delar och träffa människor jag aldrig hinner med annars.

Beklagar att detta sannolikt går ut över min möjlighet att skriva kloka analyser av allt spännande som händer – men min bloggkollega Johan Ingerö lär nog leverera desto mer…

I dag kommer bland annat partisekreterarna Ibrahim Baylan (s) och Per Schlingmann (m) att diskutera politiska kampanjmetoder med Torbjörn Nilsson från tidningen Fokus. Dessutom presenterar Nicklas Källebring från Synovate rykande färska opinionsundersökningar.

Jag ska också intervjuas av P3 Kultur om 80-talsfenomenet synthare – och vilken politisk kraft denna subkultur möjligen utgör i dag.

I kväll är det dessutom rödgrönt mingel – och så är mina kompisar på Makthavare.se med och arrangerar veckans hetaste DJ-battle på Gutekällaren.

I dag är det moderaternas dag i Almedalen. Fredrik Reinfeldt kommer att äntra scenen på helt andra villkor än när han var oppositionsledare i valrörelsen 2006. Då var han utmanaren som erbjöd svenska folket ett alternativ till de ”regeringströtta” socialdemokraterna.

Nu är det Reinfeldt och moderaterna som styr regeringen och landet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av den debattartikel som i dag publiceras i Dagens Nyheter, där alliansen knappt nämns. I stället slås det fast att moderaterna nu ska ta över rollen ”som samhällsbärande i svensk politik” – en uppgift som tidigare inmutats av socialdemokratin.

Moderaternas vandring mot mitten har berövat sociademokraterna och de rödgröna möjligheten att framställa Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke, konstaterar statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld på Makthavare.se. Och visst ligger det mycket i det. Bilden av moderaterna har verkligen förändrats under Reinfeldts ordförandeskap. Och eftersom att han, till skillnad från den politiskt betydligt mer erfarne Mona Sahlin, nu faktiskt är statsminister är det inte märkligt att han åtnjuter ett starkt förtroende i frågan om att leda en regering.

Men att åtnjuta förtroende för något man gör är en sak. Att fullfölja omvandlingen från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” (Reinfeldts egna ord!) till ett parti som tar ansvar för hela landet och alla medborgare, under landsfader Fredrik Reinfeldts vakande ögon – det är något helt annat.

Det ska bli mycket intressant att höra om han i Almedalen i kväll kan leverera några besked som tyder på att han faktiskt är beredd att ta sig an den utmaningen.

Aftonbladets politiska Lena Mellin är inget större fan av Almedalsveckan. Det har hon gjort klart genom åren. Man blir alltså inte förvånad när hon några dagar innan årets upplaga av denna unika politiska institution skriver en krönika om att ”under politikerveckans 42-åriga historia har det vid två (2) tillfällen hänt något som satt spår i svensk politik”.

Räknar man på det sättet har man ett märkligt perspektiv.

Då missar man nämligen helt betydelsen av att landets högsta politiska beslutsfattare, kommun- och landstingspolitiskt aktiva, ideellt engagerade i mängder av intresseorganisationer, professionella lobbyister, journalister och andra som brinner för samhällsförändring eller just sin hjärtefråga, under en vecka kommer varandra mer inpå livet än vad som aldrig någonsin är möjligt.

Och då är ändå Sverige ett väldigt öppet land med korta avstånd mellan politiker och ”vanligt folk”. Trots det är det sällan eller aldrig man som gräsrotsaktiv i t ex handikapprörelsen, en lokal kulturförening eller företrädare för en branschorganisation får tillfälle att träffa en riksdagsledamot eller minister öga mot öga och faktiskt få ett ordentligt samtal.

Därför är Almedalsveckan så fantastisk – och väl värd att bevara.

För min del blir det nionde året i rad jag deltar i detta Visbyevenemang. Och jag längtar redan till mitt tioårsjubileum.