När Fredrik Reinfeldt 2006 deklarerade att jobben var den fråga som hans regerings framgång skulle mätas efter fanns det skäl att tro honom på hans ord. Men i valet 2010 föreföll dessa ord glömda. Det lät som den gångna mandatperioden inte hänt. I stället var det plötsligt nu först som jobbfrågan verkligen stod på spel.

Och på något märkligt sätt kom de undan med det. Trots att inte ens Riksrevisionen, efter att ha granskat vad som gjorts inom arbetsmarknadsområdet de senaste åren, kan säga med säkerhet om alliansens politik har gett några jobb eller inte.

När regeringen i dag lämnar sitt förslag till statsbudget till riksdagen säger man sig ha som främsta mål att ”föra Sverige tillbaka till full sysselsättning”, och ämnar därför fortsätta ”arbeta för att stärka arbetslinjen och minska utanförskapet”. 2006 innebar det ändrade a-kasseregler och höjda avgifter, vilket fick mängder av svenskar att lämna facket – samtidigt som vi gick in i en omfattande finanskris.

Nu står Anders Borg och säger att ”jobben kommer”, och låter skrämmande lik Göran Persson strax innan han förlorade valet och regeringsmakten. Facit efter fyra års borgerligt regeringsinnehav är en arbetslöshet på 8 procent. I valrörelsen 2006 kallade allianspartierna 6 procents arbetslöshet för massarbetslöshet och katastrof.

Den här gången kan dock inte Reinfeldt, Anders Borg eller nyutnämnde arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gömma sig bakom finanskrisen. Som DN:s Henrik Brors konstaterar så ”kommer regeringen inte att ha något att skylla på ifall den inte lyckats bidra till att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen under den här mandatperioden”.

Så vad är det egentligen man nu presenterar? Tja, Borg säger att man vill ”vårda genomförda reformer”, vilket låter väldigt mycket som att ”göra ingenting”. Faktum är att jobbpolitiken verkar stå och falla med att regeringens optimistiska tillväxtprognoser håller. Det är ett högt spel att spela. Det finns också märkliga inslag i budgeten, som bl a Aftonbladets Lena Mellin påpekat. Ett sådant område är en av de största föreslagna satsningarna; en tredje skattesänkning för ålderspensionärerna. Hur gynnar det jobben, regeringens mest prioriterade område?

Förhoppningsvis kommer alliansen att på allvar ställas till svars för sin politik den här gången, inte minst på det arbetsmarknadspolitiska området. För trots det knepiga parlamentariska läget talar det mesta för att regeringen får igenom sin budget. Spexfaktorn i riksdagen, Sverigedemokraterna, planerar visserligen att lägga ett eget budgetförslag – men det kommer förstås att röstas ned. När det fallit är det mest troliga scenariot att de antingen röstar för alliansbudgeten eller lägger ned sina röster. I teorin skulle förvisso Sd kunna stödja enskilda förslag i de rödgrönas budgetalternativ som då – ytterst hypotetiskt – kan få majoritet. Flera ledande Sverigedemokrater har dock gjort klart att partiet inte tänker rösta på den rödgröna budgeten i sin helhet.

Det lär alltså bli fyra år till av allianspolitik vi har att vänta oss.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Anders Borg, budget 2010.

Det är sällan det bjuds på några överraskningar i politiska debatter. Och ju fler deltagare i panelen, desto kortare talartid för var och en och därmed mindre utrymme att utveckla resonemang. Sådana ser dessvärre spelreglerna ut.

SVT gjorde i kväll några försök att tillföra lite spänst och glöd genom grepp som ”Förhöret” där först alliansrepresentanterna fick ställa varsin kort fråga till socialdemokraternas ekonomiske talesperson Thomas Östros – som skulle besvara frågorna lika kortfattat och utan att argumentera. Senare i programmet fick de rödgröna göra motsvarande med finansminister Anders Borg.

Andra kreativa inslag var att låta politikerna i studion gissa vad ett antal vardagshushållsvaror som kaffe och ost kostade. Eftersom alla knappast handlar samma märken på samma butiker blev det lite grann som att fråga hur långt ett snöre är. Dessutom delades det ut sedelbuntar á 25 tusen kronor i låtsaspengar och uppmaningar att plocka bort vad respektive deltagare vill ta i skatt på en sådan lön. Och så, naturligtvis, det numera nästan obligatoriska högläsandet av kommentarer som tittare mejlat in. TV-mediets motsvarighet till ”Ring P1”.

Trots detta blev det ändå ganska förutsägbart. I det här läget av valrörelsen är skiljelinjerna mellan blocken tämligen fastslagna och man har inte råd att tveka eller resonera. De båda ”lagen” var för övrigt väldigt sammansvetsade och svarade i termer som ”Vi rödgröna vill…” och ”I alliansen är vi överens om…”.

Det fanns alltså ingen anledning att förvänta sig några överraskningar i debatten, däremot skedde ett och annat ”slip of the tongue” som ibland var underhållande och ibland mest pinsamt. När Mikaela Valtersson (mp) inte visste riktigt vad ett paket tvättmedel kostade så svarade hon att hon inte var den i familjen som tvättade och inte heller köpte tvättmedel. Detta skattrades det glatt åt, men jag misstänker att en man som sagt samma sak inte kommit undan lika lätt. Direkt pinsamt blev det när Carl B Hamilton (fp) tog till ett riktigt gubbigt tilltal mot Ulla Andersson (v) och hävde ur sig ”Du sa att du var trött Ulla, så ta och slappna av lite nu”.

En stor diskussion, med all rätt, blev det kring ungdomsarbetslösheten. Ni vet den där som enligt Svenskt Näringsliv ligger på c:a 30 procent, enligt Arbetsförmedlingen snarare är på 5-10 procent och enligt statsminister Fredrik Reinfeldt är en synvilla. Det kan vara på sin plats att påpeka att ungdomar är den grupp i samhällen som haft den sämsta ekonomiska utvecklingen under 2000-talet.

Sammanfattningsvis då? Tja, något i den här stilen kanske:

Bäst i debatten: Mikaela Valtersson. Stack ut – inte bara med sin blommiga, turkosa topp – utan också genom klokskap och pedagogisk skicklighet
Sakligast i debatten: Anders Borg. Det får man ändå ge honom, att han på ett tydligt och klart sätt redogjorde för sina resonemang och sin politik.
Ettrigast i debatten: Ulla Andersson. Vänsterpartisten som framstår som de rödgrönas svar på Maud Olofsson.
Göran Persson i debatten: Thomas Östros. Hans ”Säg aldrig till mig att jag inte respekterar städerskor”, när han berättade om sin arbetarklassbakgrund och sin mamma som jobbat som städerska, har potential att bli årets ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” (Göran Persson i en tv-debatt mot Carl Bildt 1998)
Verklighetens folk i debatten: Stefan Attefall. Kristdemokraternas representant gjorde ett ganska blekt intryck, men var skicklig på att hålla sig till partilinjen om att ifrågasätta politikens gränser samt föra makroperspektivet till köksbordsnivå.
Offside i debatten: Carl B Hamilton. Inledde med att ställa sig lite grann vid sidan av sin talarstol, för att sedan möblera om i studion under pågående debatt. Lågvattenmärken kom sedan med det ovan nämnda utfallet mot Ulla Andersson.
Osynligast i debatten: Roger Tiefensee. Ja just det, centerpartiet var ju också med. Tiefensee sa ju att… (bläddrar bland anteckningarna). Eh… Äh.

Andra skriver intressant om politik, svt, debatt, Anders Borg, Thomas Östros, Mikaela Valtersson, Ulla Andersson, Carl B Hamilton, Stefan Attefall, Roger Tiefensee, val 2010.