I politiken, och i synnerhet i valrörelser, handlar mycket om tajming. När ska utspel ske? Ska man försöka toppa Ekots lunchsändning eller räcker det med Rapport på kvällen? Vad planerar de politiska motståndarna och hur kan man på bästa sätt stjäla uppmärksamhet från vad de tar för sig. Detta är frågor som partiernas politiska strateger ständigt brottas med.

Då Mona Sahlin i kväll frågas ut i SVT kretsar just nu en hel del medieuppmärksamhet kring henne. Och Maria Wetterstrand lanserade i förmiddags sin bok Den nya gröna vågen. Kanske var det mot bakgrund av detta alliansen valde att presentera sitt valmanifest i dag.

Dokumentet kallas Jobbmanifestet och innehåller, som väntat, bland annat ett femte jobbskatteavdrag. Allianspartierna vill också fortsätta sälja statliga bolag och att fler ska jobba vidare efter pensionsåldern.

Fokus på ekonomi och jobb alltså, vilket sannolikt är klokt. Men antagligen hade inte strategerna som fattade beslutet om tillfället för presentationen av manifestet räknat med att SCB i morse skulle konstatera att arbetslösheten inte sjunker:

”Det relativa arbetslöshetstalet, andelen arbetslösa av arbetskraften, var 8,0 procent i juli 2010. /…/ Det är inte några statistiskt säkerställda förändringar jämfört med juli 2009.”

Det senaste året, då alliansen pratat mycket om sina insatser för jobben, har alltså inte arbetslösheten minskat. I juli låg ungdomsarbetslösheten på 25 procent, i stort sett oförändrat jämfört med månaderna innan.

Thomas Östros var snabbt ute med en kommentar och noterade att under mandatperioden har antalet arbetslösa ökat med 100 000 personer och sysselsättningen sjunkit med motsvarande 100 000 jobb.

I eftermiddag håller för övrigt Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson en pressträff – gissningsvis för att kommentera jobbmanifestet. Och det naturligtvis i syfte att låta sin syn på politiken prägla nyhetsrapporteringen.

Andra skriver intressant om politik, alliansen, arbete, Mona Sahlin, val 2010.

Johan Ingerö tar i sitt förra inlägg här på Proffstyckarbloggen upp påståendet att impotensen har ökat under alliansens tid vid makten. Självklart kan man ironisera över den något ansträngda vinkeln i artikeln han hänvisar till. Men faktum är att regeringen uppvisat just impotens – i betydelsen oförmåga – i den fråga man själv slagit fast var den viktigaste under mandatperioden; att minska arbetslöshet och utanförskap.

Siffror från regeringens eget arbetsmarknadsdepartement visar att ”utanförskapet”, det vill säga de i åldern 16-64 år som står utanför arbetsmarknaden, ökat med 6 528 personer de senaste fyra åren. Och det är särskilt gruppen arbetslösa som ökat.

Jag är förstås väl medveten om att vi haft en lågkonjunktur under den här perioden. Men det räcker inte som förklaring till att arbetslösheten i Sverige ökade snabbare i samband med finanskrisen än i de flesta andra europeiska länder. Alliansen, och då inte minst Fredrik Reinfeldt och moderaterna, kommer att få det tufft i valrörelsen när han tvingas svara på hur en arbetslöshet som 2006 höll på att sjunka (i september 2006 låg den på lite drygt 6 procent, enligt SCB) kunnat hamna på dagens högre nivåer (8,8 procent) efter att de borgerliga fått driva sin politik.

Ingerö skriver för övrigt också om Beatrice Ask, brott och straff samt vikten av trygghet. På något sätt känns inte just justitieminister Ask som garanten för trygghet – åtminstone inte rättstrygghet. Jag ber att få hänvisa till den bingobricka Piratpartiets Rick Falkvinge tagit fram, där man kan markera hennes uttalanden som vart och ett tar bort något av rättsstatens grunder.