När Fredrik Reinfeldt 2006 deklarerade att jobben var den fråga som hans regerings framgång skulle mätas efter fanns det skäl att tro honom på hans ord. Men i valet 2010 föreföll dessa ord glömda. Det lät som den gångna mandatperioden inte hänt. I stället var det plötsligt nu först som jobbfrågan verkligen stod på spel.

Och på något märkligt sätt kom de undan med det. Trots att inte ens Riksrevisionen, efter att ha granskat vad som gjorts inom arbetsmarknadsområdet de senaste åren, kan säga med säkerhet om alliansens politik har gett några jobb eller inte.

När regeringen i dag lämnar sitt förslag till statsbudget till riksdagen säger man sig ha som främsta mål att ”föra Sverige tillbaka till full sysselsättning”, och ämnar därför fortsätta ”arbeta för att stärka arbetslinjen och minska utanförskapet”. 2006 innebar det ändrade a-kasseregler och höjda avgifter, vilket fick mängder av svenskar att lämna facket – samtidigt som vi gick in i en omfattande finanskris.

Nu står Anders Borg och säger att ”jobben kommer”, och låter skrämmande lik Göran Persson strax innan han förlorade valet och regeringsmakten. Facit efter fyra års borgerligt regeringsinnehav är en arbetslöshet på 8 procent. I valrörelsen 2006 kallade allianspartierna 6 procents arbetslöshet för massarbetslöshet och katastrof.

Den här gången kan dock inte Reinfeldt, Anders Borg eller nyutnämnde arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gömma sig bakom finanskrisen. Som DN:s Henrik Brors konstaterar så ”kommer regeringen inte att ha något att skylla på ifall den inte lyckats bidra till att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen under den här mandatperioden”.

Så vad är det egentligen man nu presenterar? Tja, Borg säger att man vill ”vårda genomförda reformer”, vilket låter väldigt mycket som att ”göra ingenting”. Faktum är att jobbpolitiken verkar stå och falla med att regeringens optimistiska tillväxtprognoser håller. Det är ett högt spel att spela. Det finns också märkliga inslag i budgeten, som bl a Aftonbladets Lena Mellin påpekat. Ett sådant område är en av de största föreslagna satsningarna; en tredje skattesänkning för ålderspensionärerna. Hur gynnar det jobben, regeringens mest prioriterade område?

Förhoppningsvis kommer alliansen att på allvar ställas till svars för sin politik den här gången, inte minst på det arbetsmarknadspolitiska området. För trots det knepiga parlamentariska läget talar det mesta för att regeringen får igenom sin budget. Spexfaktorn i riksdagen, Sverigedemokraterna, planerar visserligen att lägga ett eget budgetförslag – men det kommer förstås att röstas ned. När det fallit är det mest troliga scenariot att de antingen röstar för alliansbudgeten eller lägger ned sina röster. I teorin skulle förvisso Sd kunna stödja enskilda förslag i de rödgrönas budgetalternativ som då – ytterst hypotetiskt – kan få majoritet. Flera ledande Sverigedemokrater har dock gjort klart att partiet inte tänker rösta på den rödgröna budgeten i sin helhet.

Det lär alltså bli fyra år till av allianspolitik vi har att vänta oss.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Anders Borg, budget 2010.