Att centerpartiet tagits med fingrarna i syltburken i fråga om att göra skillnad på folk och folk är förstås smått pinsamt för dem. Men som Johan Ingerö påpekar så förekommer det snart sagt överallt att partier, organisationer och företag gör riktade utskick till t ex vissa bostadsområden, kvinnor, pensionärer, Volvoägare och höginkomsttagare. Det är i sig inget konstigt med att rikta utvalda budskap till utvalda målgrupper, så länge de sammantagna budskapen också hänger ihop.
Det som sticker i ögonen i det här fallet är förstås det cyniska uppmärkandet av valmaterialet med grupper som ”Välbeställda villaägare” respektive ”Lågutbildade och äldre”. Man hade rimligen kunnat formulera detta lite snyggare.
Centerpartiet har gissningsvis problem med att mobilisera vissa av sina tidigare viktiga väljargrupper bland kärnkraftsmotståndare och glesbygdsbor, och kämpar för sin politiska relevans och överlevnad. Mot den bakgrunden är det fullt förståeligt att man försöker formulera sitt budskap för att på bästa sätt övertyga dessa väljare om att lägga sin röst på c i valet – samtidigt som man inte vill alienera nya stödtrupper bland de mer allmänborgerliga i storstäderna.
Balansgången blir därför stundtals svår. Och den här gången verkar man ha trillat dit.
Centerpartiet löper stor risk att bli denna valrörelses stora loser. Visserligen verkar man nu inte längre ligga och balansera på fyraprocentspärren till riksdagen, men tappet jämfört med valresultatet 2006 (7,88 procent) ser ändå ut att bli stort.
Det är mycket som gått snett för centerpartiet och Maud Olofsson under mandatperioden. Omsvängningen i kärnkraftsfrågan, vilket bland annat fick profilen Solveig Ternström att hoppa av partiet, är förstås det mest spektakulära. Men hanteringen av FRA – där c-riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Annie Johansson först deklarerade sin tveksamhet till att rösta för regeringslinjen, men som till sist tvingades krypa till korset – innebar även den ett stort bakslag för partiet och Olofssons ledarskap.
När Maud Olofsson i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat så var det med ett tungt politiskt bagage att släpa på.
Inledningsvis kretsade mycket kring centerpartiets vallöfte 2006 om obligatorisk ursprungsmärkning av alla livsmedel, något som inte resulterat i något lagförslag från regeringen. I sanningens namn kretsade löjligt mycket kring denna faktiskt ganska perifera fråga. Därefter gick programledarna över till att pressa Olofsson om miljöbilspremien, bensinskatt och andra miljöfrågor. Mer relevant, men hon gled skickligt undan det mesta. Sedan blev det tuffare.
Hårt pressad blev hon exempelvis om sin styrning av Vattenfall, något som varit hett omdiskuterat under mandatperioden.
Frågan är om inte Maud Olofsson blev hårdast ansatt hittills i de partiledarutfrågningar vi kunnat se de senaste veckorna. Tonen från framförallt Anna Hedemo var påfallande ofta skarp och vid mer än ett tillfälle blev c-ledaren bryskt avsnoppad.
På frågan om eventuellt mittensamarbete om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i riksdagen svarade Olofsson bestämt nej, med hänvisning till att hon ”aldrig i världen [skulle sätta sig] i en regering med kommunister” – syftandes på vänsterpartiet.
Hur det än går i valet finns det mycket som tyder på att det här är Maud Olofssons sista valrörelse som partiledare. Hon har haft det riktigt tufft under mandatperioden och inte setts till så mycket i valrörelsen som man hade kunnat förvänta sig av ordföranden för ett regeringsbärande parti – tillika vice statsminister och näringsminister.
Själv kommer jag då inte sakna henne nämnvärt. Däremot kommer jag minnas henne från Knappnytts otroligt roliga guide till förstagångsväljare 2006, då hon beskrevs som en ”liten, liten partiledare med en väldigt, väldigt skränig röst”:
Det är knappast förvånande att ordföranden för centerpartiet i Stockholm, Per Ankersjö, på Aftonbladet Debatt hävdar att miljöpartiet står ”så långt från mittenpolitik man kan komma”. Centerpartiet har ju de senaste åren själva fjärmat sig påtagligt mycket från sina gamla mittenideal. Inte konstigt då att man försöker hävda sin mittenposition genom att anklaga andra för att inte finnas där.
I Stockholm förefaller annars centerpartiets väljarfokus vara tydligt: man satsar på högutbildade innerstadsväljare med inkomster över 400 000 kronor om året. Det är nämligen innebörden i den valplan som Ekot tagit del av. Och för Ekot medger Ankersjö att man därmed i viss mån lämnar fattiga och ofta invandrartäta förorter därhän. Komiskt nog motiverar han detta med att centerpartiet ”är ett parti med ganska få resurser”.
Vad ”få resurser” innebär på centerpartistiska är svårt att först. Vi pratar här alltså om ett parti som 2005 blev ett av Europas rikaste när man sålde tidningskoncernen Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Dessa pengar förvaltas av partiets förvaltningsbolag Randello, som bara förra året gav centerpartiet 110 miljoner i utdelning.
Medan andra partier livnär sig på medlemsavgifter, lotterier, statliga anslag och generösa bidragsgivare, skulle centerpartiet klara sig utan de dryga 15 miljoner man får från skattebetalarna i år. Valbudgeten på 65 miljoner bekostas i praktiken helt med pengar från Randellos vinst, uppger Aftonbladet.
Per Ankersjö skriver att det fanns en tid då miljöpartiet var i den politiska mitten, men att man i samarbetet med v och s förflyttat sig långt åt vänster. Det är verkligen komiskt. Detta skriver alltså en företrädare för det parti som gjort kanske den längsta resan av alla i svensk politik.
För inte alltför länge sedan hade centerpartiet under Olof Johanssons ledning ett omfattande samarbete kring saneringspolitiken med Göran Perssons s-regering. Sedan Maud Olofsson tog över har partiet seglat iväg rejält och i många frågor hamnat till höger om moderaterna. Dörren till blocköverskridande överenskommelser slogs definitivt igen då c lämnade samarbetet med s och v om energipolitiken. Och sedan följde partiets ökända omsvängning i kärnkraftsfrågan.
Vad det är för slags mitten Per Ankersjö egentligen talar om är alltså väldigt oklart. Kanske ges några ledtrådar i den klassiska sketchen med Gösta Ekman, från revyn ”Glaset i örat” (1973):
Det har bland annat märkts genom att Solveig Ternström deklarerat att hon lämnar centerpartiet. Ett osvikligt sinne för tajming, värdigt någon som sysslat med dramatik större delen av sitt liv – åtminstone om hon ville få maximal uppmärksamhet.
Det är inte upp till mig att avgöra om Ternströms avhopp var en rimlig grej att göra, två månader innan valet. Hon kände säkert att förbudet mot att uppföra nya kärnreaktorer upphävs och tio nya kärnreaktorer får byggas, var för mycket för henne.
Men oavsett vilket så är centerpartiet ett parti med stora problem. Opinionssiffrorna rör sig kring 4-procentstrecket och partiledare Maud Olofsson omges av avgångsrykten.
I kväll kommer Olofsson att prata i Almedalen och försöka förmedla budskapet att hon och hennes parti gjort stora insatser för företagandet, miljön, jordbruket och infrastrukturen. Hon lär upprepa knepet om att tårögt tala om den historiska betydelsen för barnen och barnbarnen att man nu ignorerar resultatet av folkomröstningen om kärnkraften. Hon lär inte nämna Solveig Ternström.