”Alla klagar på vädret men ingen gör något åt det”, brukar det heta. På ungefär samma sätt är det med tonläget i politiska debatter.

När debattens vågor går höga och kombattanter är hårda i tonen mot varandra så höjs det ofelbart röster om att det är alldeles för mycket smutskastning och tjuvnyp i politiken. Ungefär så som det skrivs i Aftonbladet i dag.

Men lika ofelbart så protesteras det när samtalstonen i stället blir lägre, tempot minskar och partiföreträdare i stället för mer resonerande dialog om samhällsutvecklingen. Då efterlyses mer passion och glöd, tydligare konfrontation och eldig retorik.

Människor blir helt enkelt aldrig nöjda.

För ett tag sedan bloggade jag om hur den politiska retoriken tog sig uttryck i valaffischer, annonser och tv-reklam. Jag konstaterade då att negative campaigning inte är detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Om man inte gör detta i en valrörelse så blir valet förmodligen väldigt svårt för de flesta väljare. Nyanserna mellan partierna går helt enkelt förlorade.

Därmed inte sagt att jag alltid vill ha ett politiskt samtal i stil med valrörelseretoriken. Ett sådant samhällsklimat vore nog outhärdligt. Men jag tror att en del hårda ord, ogina tolkningar och hätskhet är ofrånkomliga så här nära inpå ett val.

”Vi får de politiker vi förtjänar”, heter det också. Och lika sant är nog att vi också får den politiska debatt vi förtjänar.

Andra skriver intressant om politik, debatt, smutskastning, retorik, val 2010.

Det är sällan det bjuds på några överraskningar i politiska debatter. Och ju fler deltagare i panelen, desto kortare talartid för var och en och därmed mindre utrymme att utveckla resonemang. Sådana ser dessvärre spelreglerna ut.

SVT gjorde i kväll några försök att tillföra lite spänst och glöd genom grepp som ”Förhöret” där först alliansrepresentanterna fick ställa varsin kort fråga till socialdemokraternas ekonomiske talesperson Thomas Östros – som skulle besvara frågorna lika kortfattat och utan att argumentera. Senare i programmet fick de rödgröna göra motsvarande med finansminister Anders Borg.

Andra kreativa inslag var att låta politikerna i studion gissa vad ett antal vardagshushållsvaror som kaffe och ost kostade. Eftersom alla knappast handlar samma märken på samma butiker blev det lite grann som att fråga hur långt ett snöre är. Dessutom delades det ut sedelbuntar á 25 tusen kronor i låtsaspengar och uppmaningar att plocka bort vad respektive deltagare vill ta i skatt på en sådan lön. Och så, naturligtvis, det numera nästan obligatoriska högläsandet av kommentarer som tittare mejlat in. TV-mediets motsvarighet till ”Ring P1”.

Trots detta blev det ändå ganska förutsägbart. I det här läget av valrörelsen är skiljelinjerna mellan blocken tämligen fastslagna och man har inte råd att tveka eller resonera. De båda ”lagen” var för övrigt väldigt sammansvetsade och svarade i termer som ”Vi rödgröna vill…” och ”I alliansen är vi överens om…”.

Det fanns alltså ingen anledning att förvänta sig några överraskningar i debatten, däremot skedde ett och annat ”slip of the tongue” som ibland var underhållande och ibland mest pinsamt. När Mikaela Valtersson (mp) inte visste riktigt vad ett paket tvättmedel kostade så svarade hon att hon inte var den i familjen som tvättade och inte heller köpte tvättmedel. Detta skattrades det glatt åt, men jag misstänker att en man som sagt samma sak inte kommit undan lika lätt. Direkt pinsamt blev det när Carl B Hamilton (fp) tog till ett riktigt gubbigt tilltal mot Ulla Andersson (v) och hävde ur sig ”Du sa att du var trött Ulla, så ta och slappna av lite nu”.

En stor diskussion, med all rätt, blev det kring ungdomsarbetslösheten. Ni vet den där som enligt Svenskt Näringsliv ligger på c:a 30 procent, enligt Arbetsförmedlingen snarare är på 5-10 procent och enligt statsminister Fredrik Reinfeldt är en synvilla. Det kan vara på sin plats att påpeka att ungdomar är den grupp i samhällen som haft den sämsta ekonomiska utvecklingen under 2000-talet.

Sammanfattningsvis då? Tja, något i den här stilen kanske:

Bäst i debatten: Mikaela Valtersson. Stack ut – inte bara med sin blommiga, turkosa topp – utan också genom klokskap och pedagogisk skicklighet
Sakligast i debatten: Anders Borg. Det får man ändå ge honom, att han på ett tydligt och klart sätt redogjorde för sina resonemang och sin politik.
Ettrigast i debatten: Ulla Andersson. Vänsterpartisten som framstår som de rödgrönas svar på Maud Olofsson.
Göran Persson i debatten: Thomas Östros. Hans ”Säg aldrig till mig att jag inte respekterar städerskor”, när han berättade om sin arbetarklassbakgrund och sin mamma som jobbat som städerska, har potential att bli årets ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” (Göran Persson i en tv-debatt mot Carl Bildt 1998)
Verklighetens folk i debatten: Stefan Attefall. Kristdemokraternas representant gjorde ett ganska blekt intryck, men var skicklig på att hålla sig till partilinjen om att ifrågasätta politikens gränser samt föra makroperspektivet till köksbordsnivå.
Offside i debatten: Carl B Hamilton. Inledde med att ställa sig lite grann vid sidan av sin talarstol, för att sedan möblera om i studion under pågående debatt. Lågvattenmärken kom sedan med det ovan nämnda utfallet mot Ulla Andersson.
Osynligast i debatten: Roger Tiefensee. Ja just det, centerpartiet var ju också med. Tiefensee sa ju att… (bläddrar bland anteckningarna). Eh… Äh.

Andra skriver intressant om politik, svt, debatt, Anders Borg, Thomas Östros, Mikaela Valtersson, Ulla Andersson, Carl B Hamilton, Stefan Attefall, Roger Tiefensee, val 2010.