Återigen hemma i Sverige efter två veckors semester går mycket av dagen åt att tvätta – samt att läsa ikapp mig kring vad som skett under min frånvaro. Och jag konstaterar att jag hittar paralleller mellan mina tvättbestyr och debatten om de politiska annonskampanjerna inför valet.

Min bloggkollega Johan Ingerö menar att den kampanj som LO rullat ut är ”helt och hållet negativ” samt ”en av de fulaste i Sveriges politiska historia”. Det kan ligga något i det – men det finns ändå skäl att hålla isär begreppen.

Den kampanj LO nu kör är, skulle jag vilja påstå, definitivt på gränsen till att betraktas som negativ. Man avbildar ledande alliansföreträdare och klistrar på dem epitet som ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Man ger sig alltså på enskilda personer och deras karaktär, i negativa ordalag.

Det är dock inte detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Att rösta handlar om vägval. Och i ett land där (och nu vet jag att partisekreterare och kampanjmakare blir sura) de politiska skillnaderna mellan partierna inte är avgrundsdjupa så krävs det lite tillskruvad retorik och breda penseldrag i valrörelser för att väljarna ska kunna uppfatta att det gör någon skillnad att rösta på det ena eller andra alternativet.

En av av Sveriges mest erfarna politiska kampajmakare är Bosse Krogvig. Han är socialdemokrat, men respekterad i snart sagt alla läger. I Fokus slår han fast att ”val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla”, samt att man ”måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet”. Krogvig menar vidare att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och att sådana knappt förekommer i svenska valrörelser. Vad som därmed är vanligt, och som inte minst socialdemokraterna ägnat sig åt i många valrörelser, är vad Krogvig kallar aggressiva kampanjer – och som då snarare handlar om att presentera motståndarens politik i ett mindre fördelaktigt ljus.

Han får dock mothugg av den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson som i Fokus hävdar att negativa kampanjer är just när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, menar Esaiasson, är negativa i en svensk valrörelse.

Smuts eller kontraster? Kanske är det bara en fråga om perspektiv.

Klart är i vilket fall som helst vi ännu inte sett slutet på utspel, annonser, filmklipp och andra kampanjinslag där de politiska alternativen och partiföreträdarna framställs som än oskuldsvita och än rejält smutsfläckade, allt beroende på avsändare.