Det borgerliga parti som under mandatperioden klarat sig bäst i skuggan av moderaterna är utan tvekan folkpartiet. Och detta är antagligen Jan Björklunds förtjänst. Under hans partiledarskap (eller, nja, ska man vara noga så började det tidigare än så) har fp gjort en politisk resa och är i dag sannolikt det parti i svensk politik som är tydligast med sin ”lag och rätt”/”ordning och reda”-retorik. Huruvida detta verkligen är en korrekt bild av partiet och dess företrädare är en annan sak, men de har otvetydigt hittat en nisch där de verkar kunna samla ett stadigt väljarunderlag.

När Björklund i kväll tog plats i SVT:s Utfrågningen så var det tydligt att ambitionen att normalisera ståndpunkter som många uppfattar som kontroversiella. Påfallande ofta använde han argumentation av typen ”det är en sådan självklarhet”, och att ”de allra flesta” tycker som fp – men inte talar öppet om det. Det är en smart argumentationslinje som dels får de som tycker som partiet att känna sig bekräftade och dels får dem som inte håller med att fundera över om deras egna uppfattningar kanske är onormala.

Men faktum är att många av de folkpartistiska ståndpunkterna anno 2010 är kontroversiella. Uppfattningen om att skolelever inte ska få bära slöja i klassrummet är långt ifrån allmänt vedertagen. Det finns inget som säger att en slöja för ansiktet per definition skulle försvåra undervisningen. Om nu Björklund och folkpartiet har andra invändningar mot niqab och burka så får de väl tala klarspråk om det, inte ducka bakom ordnings- och pedagogikargument.

I programmet framträdde stundtals, vilket även min bloggkollega Johan Ingerö är inne på, en delvis mjukare sida av Jan Björklund än han oftast visar upp publikt. Men helhetsintrycket var ändå ändå en person som uttryckte sig skarpa ordalag med väldigt tydliga uppfattningar om rätt och fel; uppfattningar som var normativa och föreföll prägla det politiska program som folkpartiet står för i dag. Det är i mina ögon ganska fjärran från liberalismens ideal om individens frihet.

Men fp-ledaren klarade sig ändå bra i tv-studion. Vissa röster på bl a Twitter menade att han fick snällare frågor än Mona Sahlin, tidigare i veckan. Själv tyckte jag inte att frågorna var så värst annorlunda, men att programledarna möjligen missade en del tillfällen att ställa följdfrågor och lät Björklund komma undan lite för lätt.

På tisdag är det dags för Göran Hägglund att ta plats i studion. Vi får väl se hur upplägget fungerar då.

Andra skriver intressant om politik, Jan Björklund, folkpartiet, val 2010.

Om det är något politikområde som verkligen kan ta fram skillnaderna i värderingar mellan folk till vänster respektive höger på den politiska skalan, så är det skolan. Det kan handla om huruvida skolor ska få drivas privat eller inte, och om de i så fall ska få ta ut vinst. Det kan gälla synen på betyg, och det kan röra hur resurserna på bästa sätt ska fördelas mellan skolor och enskilda elever.

Häromdagen föreslog socialdemokraterna, med hänvisning till en rapport från Skolverket, lagstiftning om att alla kommuner måste ge skolor särskilda pengar efter faktorer som utländsk bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå och annat som kan visa på segregation. Man menar att andelen elever som går ut nian med fullständiga betyg har minskat under mandatperioden, samtidigt som lärartätheten har sjunkit.

Detta var förstås utmanande. Skolpolitiken är ju något som ligger folkpartiet, och inte minst Jan Björklund själv, varmt om hjärtat. Att få pikar från s för brister på detta område var nog inte kul för folkpartiledaren. Och i dag kom svaret: ”Nu är det de högpresterande elevernas tur att få sin del av kakan”, deklarerade Björklund under en presskonferens i förmiddags.

Redan har alliansregeringen infört så kallade spetsutbildningar på gymnasienivå i Sverige. Nu vill fp utvidga företeelsen till grundskolan. Redan i högstadiet ska alltså barnen delas in i elitklass eller allmänklass. ”Spetsutbildningar för högpresterande elever” kallar man det för. Och antagningen är tänkt att ske via särskilda prov.

Några extra resurser till skolan blir det dock inte. Enligt Björklund kommer staten inte att skjuta till pengar för detta. I stället ska det bli ett annat sätt att organisera skolan, så det inte kostar mer.

Skillnaden mellan den socialdemokratiska och folkpartistiska synen på skolan och eleverna har sällan varit tydligare. Å ena sidan mer resurser till skolor i utsatta områden där elever halkar efter – å andra sidan genvägar för högpresterande elever, utan att det får kosta något. Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

Spelar det någon roll vilka man umgås med som politiskt aktiv? Finns det en gräns för vem eller vilka man med bibehållen trovärdighet kan hänga med i en soffa och dricka champagne ihop med?

Frågorna verkar kanske underliga, men aktualiseras just nu när förbundssekreteraren i fp-anknutna Liberal Mångfald Philip Wendahl poserar på sin Facebook-sida till synes drickandes champagne med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Wendahl själv skriver som kommentar till bilden att han och Åkesson var ”rörande överens om att de partier [Wendahl] lyft som goda exempel inom invandring, islamism och frihetsfrågor inte är några systerpartier till SD”. Vidare skriver Wendahl att han och Åkesson kommer debattera framöver, ”för det är så liberala demokrater gör”. ”Vi isolerar inte utan debatterar med meningsmotståndarna oavsett om de råkar vara kommunister som Ohly eller nationalister som Åkesson”, tillägger han.

Till saken hör nu att det inte direkt är första gången som Philip Wendahl syns i märkliga sammanhang. Han är även krönikör hos den norska organisationen Human Rights Service (HRS), som i praktiken sägs fungera som det norska invandringskritiska Fremskrittspartiets tankesmedja. I en debattartikel i QX i våras argumenterade Wendahl för en positiv syn på den mördade holländske politikern Pim Fortuyn och dennes högerpopulistiska parti, något som uppmärksammades av Expo. Och han har uppmanat folkpartiet och Jan Björklund att ”bedriva en stramare invandringspolitik”.

Allt detta har fått Alex Bengtsson på Expo, tillika författare till boken Sverigedemokraterna har fel, skriva att Wendahl ”under det senaste året profilerat sig genom att sprida fördomar, generaliseringar och annan dynga riktad mot den muslimska minoriteten i Sverige och Europa”. ”Att han har omvalts till förbundssekreterare i organisationen Liberal Mångfald borde vara en rejäl väckarklocka för de liberaler som vill vara fortsatt trovärdiga antirasister”, skriver Bengtsson.

Med detta i bagaget slår sig alltså Philip Wendahl ned i en soffa i Visby under Almedalsveckan tillsammans med Jimmie Åkesson, förefaller dricka champagne ihop, diskuterar och poserar leende för kameran. Sedan publicerar han bilden på Facebook, rimligen räknandes med att reaktioner skulle följa.

Min poäng är inte att man inte ska umgås med politiska meningsmotståndare. Jag gör det själv regelbundet och tror att det gynnar det demokratiska samtalet. Man kan rent av hävda att otvunget umgänge över partigränserna är en av poängerna med Almedalsveckan. Men det finns en del saker man bör tänka på som politiskt aktiv i sådana sammanhang. Hur kan det uppfattas? Är det smart att till synes vänskapligt posera ihop med någon som torde borde stå väldigt långt ifrån en politiskt? Vilka signaler skickar det?

Allt detta är saker man bör ha i åtanke som företrädare för en organisation som säger sig arbeta mot diskriminering, främlingsfientlighet och intolerans.

* * *

PS: Blogginläggets rubrik syftar på en blogg med detta namn, som nu dessvärre verkar vara insomnad. I sin programförklaring slog man fast att ”Det måste finnas ett parti som försvarar individens fri- och rättigheter. Oavsett om de krafter som hotar dem är bruna, röda eller mörkblåa.”