När Fredrik Reinfeldt 2006 deklarerade att jobben var den fråga som hans regerings framgång skulle mätas efter fanns det skäl att tro honom på hans ord. Men i valet 2010 föreföll dessa ord glömda. Det lät som den gångna mandatperioden inte hänt. I stället var det plötsligt nu först som jobbfrågan verkligen stod på spel.

Och på något märkligt sätt kom de undan med det. Trots att inte ens Riksrevisionen, efter att ha granskat vad som gjorts inom arbetsmarknadsområdet de senaste åren, kan säga med säkerhet om alliansens politik har gett några jobb eller inte.

När regeringen i dag lämnar sitt förslag till statsbudget till riksdagen säger man sig ha som främsta mål att ”föra Sverige tillbaka till full sysselsättning”, och ämnar därför fortsätta ”arbeta för att stärka arbetslinjen och minska utanförskapet”. 2006 innebar det ändrade a-kasseregler och höjda avgifter, vilket fick mängder av svenskar att lämna facket – samtidigt som vi gick in i en omfattande finanskris.

Nu står Anders Borg och säger att ”jobben kommer”, och låter skrämmande lik Göran Persson strax innan han förlorade valet och regeringsmakten. Facit efter fyra års borgerligt regeringsinnehav är en arbetslöshet på 8 procent. I valrörelsen 2006 kallade allianspartierna 6 procents arbetslöshet för massarbetslöshet och katastrof.

Den här gången kan dock inte Reinfeldt, Anders Borg eller nyutnämnde arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gömma sig bakom finanskrisen. Som DN:s Henrik Brors konstaterar så ”kommer regeringen inte att ha något att skylla på ifall den inte lyckats bidra till att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen under den här mandatperioden”.

Så vad är det egentligen man nu presenterar? Tja, Borg säger att man vill ”vårda genomförda reformer”, vilket låter väldigt mycket som att ”göra ingenting”. Faktum är att jobbpolitiken verkar stå och falla med att regeringens optimistiska tillväxtprognoser håller. Det är ett högt spel att spela. Det finns också märkliga inslag i budgeten, som bl a Aftonbladets Lena Mellin påpekat. Ett sådant område är en av de största föreslagna satsningarna; en tredje skattesänkning för ålderspensionärerna. Hur gynnar det jobben, regeringens mest prioriterade område?

Förhoppningsvis kommer alliansen att på allvar ställas till svars för sin politik den här gången, inte minst på det arbetsmarknadspolitiska området. För trots det knepiga parlamentariska läget talar det mesta för att regeringen får igenom sin budget. Spexfaktorn i riksdagen, Sverigedemokraterna, planerar visserligen att lägga ett eget budgetförslag – men det kommer förstås att röstas ned. När det fallit är det mest troliga scenariot att de antingen röstar för alliansbudgeten eller lägger ned sina röster. I teorin skulle förvisso Sd kunna stödja enskilda förslag i de rödgrönas budgetalternativ som då – ytterst hypotetiskt – kan få majoritet. Flera ledande Sverigedemokrater har dock gjort klart att partiet inte tänker rösta på den rödgröna budgeten i sin helhet.

Det lär alltså bli fyra år till av allianspolitik vi har att vänta oss.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Anders Borg, budget 2010.

Efter en otroligt lång och malande regeringsförklaring kom statsministern äntligen till vad alla politiknördar satt och väntade på: presentationen av vilka som tar plats i den nya regeringen.

Och det blev flera nyheter. En del hade redan läckt ut, varför det därför inte kom som någon stor överraskning att Cristina Husmark Pehrsson, Mats Odell, Tobias Krantz och Åsa Torstensson fick gå. Inte heller att Erik Ullenhag, Hillevi Engström, Ulf Kristersson och Stefan Attefall blir nya statsråd. Mer överraskande var namn som Anna-Karin Hatt, Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman.

Lite överraskande var det också att Per Schlingmann inte nämndes, men eftersom reglerna ännu inte tillåter att han som relativt nybliven svensk medborgare blir minister kommer han sannolikt tills vidare att att få en tung statssekreterarpost nära Reinfeldt.

Men själva regeringsförklaringen var alltså en 27-sidig snarkfest. Politiksajten Makthavare.se har gjort ett så kallat ordmoln av allt Reinfeldt sa, och som synes dominerade ”Sverige” och ”ska”. Även ”människor”, ”vill”, ”möjligheter” och ”arbete” förekom frekvent.

Till hans försvar ska sägas att Fredrik Reinfeldt sa en del bra saker om exempelvis invandring. Jag noterade att statsministerns ord om att ”generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv [har] berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer utvecklat samhälle”, inte fick sverigedemokraterna att lämna riksdagssalen. Däremot lämnade de tidigare på dagen Storkyrkan i protest när biskop Eva Brunne började tala om rasism och främlingsfientlighet.

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sa Eva Brunne i sin predikan. Detta blev tydligen för mycket för Sd.

Ommöbleringen i regeringen innebär att moderaterna stärker sin makt genom två nya ministerposter. Det återstår att se hur detta i praktiken kommer att avspegla sig i politiken.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, Sverigedemokraterna.

Den kommande mandatperioden kommer att bli problematisk för både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

Sahlin måste försöka klara av att vara en offensiv oppositionsledare som förnyar och profilerar sitt eget socialdemokratiska parti, samtidigt som hon håller ihop det rödgröna samarbetet. Hon förväntas också tydligt opponera sig mot allianspolitiken utan att hamna på samma sida som Sverigedemokraterna.

Reinfeldt kommer av allt att döma leda en minoritetsregering, då hans allianskompisar tappade en hel del väljarstöd och riksdagsmandat. Nu är det i och för sig inte alls omöjligt att leda minoritetsregeringar – genom åren har vi haft flera sådana som fungerat. Det som är nytt är de ganska låsta blocken och den faktor som stavas Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har möjlighet att avgöra omröstningar i riksdagen, och utmaningen för såväl alliansen som de rödgröna är att driva sina frågor utan att göra sig beroende av Sd:s stöd – detta har de nämligen inte väljarnas mandat till.

Redan har Sverigedemokraterna börjat visa musklerna, och det i frågan om vem som ska bli riksdagens talman. Detta brukar normalt sett göras upp partierna emellan utan större kontroverser. Den här gången blir det annorlunda. I skrivande stund är det en öppen fråga om den talman som väljs blir moderat eller socialdemokrat. Den mest lämpade s-kandidaten, Björn von Sydow, deklarerade att han inte ställer upp eftersom han inte ville ”riskera att väljas till talman med Sverigedemokraternas stöd”. Sd kontrade med att säga sig vara beredda att stödja den moderate kandidaten till talman, sittande Per Westerberg, om man själva fick andre vice talmansposten.

I fredags uppgav Dagens Nyheter att Westerberg var den ende kandidaten till talman, då socialdemokraterna påstods ha bestämt sig för att inte nominera någon egen. Detta förnekades dock av Mona Sahlin till TT när hon gick in till socialdemokraternas verkställande utskott på fredagsmorgonen. Sedan stod det klart att s förespråkade Kent Härstedt som talman.

Effekten blir alltså att antingen vinner det borgerliga förslaget, om Sd stöder det eller lägger ned sina röster – eller så vinner s-förslaget med stöd från Sd. Om det senare blir fallet kommer Reinfeldt, med all rätt, kunna säga att Sahlins tal om att socialdemokraterna ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång” skulle göra sig beroende av Sd, föll platt i den första omröstning som hölls i riksdagen. Och det till på köpet i en principiellt viktig fråga. Talmannen har formellt det näst högsta ämbetet i Sverige efter kungen. 

”Vi kan inte ta hänsyn till vad Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på i varje fråga”, sa Mona Sahiln på en pressträff i fredags, och tillade att socialdemokraterna även framöver kommer att följa samma princip om att inte bry sig om hur Sd eventuellt kommer att rösta. Så mycket för ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång”, alltså.

Det kan vara så att Sahlin spelar ett högt spel där hon räknar med att Sverigedemokraterna inte kan tänka sig att rösta för Kent Härstedt, då han varit aktiv i det antirasistiska arbetet och sannolikt gjort sig ovän med ganska många sverigedemokrater. Om så är fallet används Härstedt som en spelpjäs i en omröstning s räknar med att förlora och nomineringen endast är en markering.

Ekot konstaterar att talmansfrågan blev det första tillfället för Sd att i den nya parlamentariska situationen försöka sig på utpressning. Det lär följas av fler.

Det är förstås ohållbart av båda blocken att försöka driva igenom sina frågor utan att någon gång få stöd från Sd. Frågan är väl mest om de rödgröna kommer att kunna avhålla sig från att peka finger åt alliansen, om det nu blir alliansen som får sverigedemokraters röster först. Förr eller senare kommer det rimligen att drabba båda.

Alternativet är en lösning där Fredrik Reinfeldt knyter upp minst ett av de rödgröna partierna för ett långsiktigt samarbete. Detta känns dock inte så troligt. Mer sannolikt är blocköverskridande överenskommelser i vissa sakfrågor – som exempelvis invandringspolitiken – där såväl alliansen som de rödgröna är extra angelägna om att Sd inte ska kunna få inflytande.

Hur det än går lär mandatperioden bjuda på en hel del spänning och oväntade sängkamrater.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna.

Att Per Schlingmann hoppar av som partisekreterare för moderaterna kommer något överraskande, men saknar inte historiska paralleller. Företrädaren på posten, Sven Otto Littorin, lämnade också han jobbet kort innan Fredrik Reinfeldt höll sin regeringsförklaring 2006.

Själv tycker jag, helt ärligt, att det är riktigt kul att Sofia Arkelsten blir ny partisekreterare. Jag har träffat henne en hel del och har fått ett mycket positivt intryck. Hon är smart och cool och kan nog göra ett riktigt bra jobb. Häromdagen tippade jag henne som ny infrastrukturminister, något jag väl nu får äta upp.

På pressträffen i dag introducerade sig Arkelsten med orden ”Jag är nya moderaternas nya partisekretare”. Hon hade kunnat göra detta ännu mer tungvrickande genom att beteckna sitt parti som ”de ny-nya moderaterna”, för den transformation som moderaterna genomgått inför valet 2006 och under den gångna mandatperioden är av allt att döma bara början.

Den eftervalskampanj som just avgångne Schlingmann presenterade i går har temat ”Ansvar för hela Sverige”, och med ett moderat parti som stärkt sin position i riksdagen på bekostnad av sina allianskollegor – men ändå inte lyckats uppnå egen majoritet – så vilar nu detta ansvar mycket tungt på Fredrik Reinfeldts och Sofia Arkelstens axlar.

Moderaterna vill säkerligen fortsätta sitt förnyelsearbete, utan att främja sig alltför mycket från ”gammelmoderaterna”. Samtidigt ska Reinfeldt klara av att leda en minoritetsregering där även de mindre allianspartierna ska kunna känna sig som vinnare, trots att de minskar i väljarstöd. Det är en tuff utmaning som väntar dem.

Så vad händer nu med Per Schlingmann? Många har tippat honom som minister, men faktum är att han fram tills ganska nyligen varit tysk medborgare och för att bli minister i Sverige krävs det enligt uppgift att man varit svensk medborgare i minst tio år.

En rimlig gissning är därför att han i stället blir statssekreterare och blir i den rollen nära medarbetare till Fredrik Reinfeldt. Möjligen ersätter han då HG Wessberg på den posten, som i sin tur skulle kunna bli minister eller lämna regeringskansliet.

För att få höra från Schlingmann själv om vad han ska göra framöver, kom och lyssna när han gästar Makthavare.se på tisdag kväll!

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Sofia Arkelsten, moderaterna.

Även jag drar, i likhet med Johan Ingerö, mitt strå till stacken av spekulationer om hur Fredrik Reinfeldts nya regering ska se ut. Själv gissar jag på att det blir en del förändringar – och att den moderata tillväxten i riksdagen kommer att avspegla sig i regeringen.

Och nej, alla spekulationer här är inte superseriösa. Några är faktiskt på skämt (gissa gärna vilka). Men det är ju inte min uppgift att ge Reinfeldt goda råd…

Statsminister:
Fredrik Reinfeldt (m) sitter förstås kvar.

Utbildningsminister och vice statsminister:
Jan Björklund (fp) behåller greppet om utbildningsfrågorna och får, i kraft av ledare för det näst största regeringspartiet, ta över titeln som vice statsminister från Maud Olofsson (c).

Näringsminister:
Olofsson får däremot behålla detta jobb, men får sällskap på departementet av…

Minister för de gröna näringarna:
Annie Johansson (c) – en av centerpartiets skarpast lysande stjärnor som borde vara aktuell att ta över partiledarposten när Maud Olofsson lägger av (något som lär ske under mandatperioden). Johansson får småföretagar- och jordbruksfrågor på sitt bord, efter att superlojale klippan Eskil Erlandsson (c) får ägna sig åt sin egen gård på heltid.

Miljöminister:
Jakob Forssmed (kd), i dag statssekreterare i samordningskansliet.

Biträdande utbildningsminister och skolminister:
Tobias Krantz (fp) får förnyat förtroende.

Finansminister:
Anders Borg (m) har haft en nyckelroll i transformationen av moderaterna till ”det nya arbetarpartiet” och har skött jobbet som finansminister minst lika bra som en socialdemokrat hade gjort. Det ska alltså ses som gott betyg.

Biträdande finansminister samt kommun- och bostadsminister:
Mats Odell (kd) ersätts av partikamraten Stefan Attefall.

Utrikesminister:
Carl Bildt (m) har gjort sitt och är fortfarande kladdig av Lundin Oil. Jag tror inte att den ofta nämnda Gunilla Carlsson har någon chans att få ta över. I stället blir det en rejäl föryngring och överraskning: Anna Kinberg Batra, med bakgrund som bland annat EU-nämndens ordförande.

Invandrar-/migrationsminister:
Denna lite märkliga statsrådspost får Tobias Billström (m) behålla.

Arbetsmarknadsminister:
Här behövs en tuff moderat med partiledningens öra, efter avhoppade Sven Otto Littorin (m). Sannolikt ligger Hillevi Engström (m), tidigare ordförande i arbetsmarknadsutskottet, bra till.

Infrastrukturminister:
Åsa Torstensson (c) har inte imponerat. Hon ersätts av moderaternas talesperson kring klimat/miljö/energi/mat: Sofia Arkelsten (m).

Socialminister:
Göran Hägglund (kd) sitter kvar, men får oväntat besök på departementet av…

Biträdande socialminister samt äldre- och folkhälsominister:
Eva Flyborg (fp), riksdagsledamot från Göteborg. Hon ersätter Maria Larsson (kd). Spexigt nog tar Flyborg även över kulturpolitiken från Lena Adelsohn Liljeroth (m), som får gå.

Socialförsäkringsminister:
Detta politikområde har varit något av alliansregeringens akilleshäl, och här måste Reinfeldt visa att det tas nya tag. Gunnar Axén (m) tar därför över efter Cristina Husmark Pehrsson (m). Axén kan frågorna efter att ha varit ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. Bubblare: Ulf Kristersson (socialborgarråd i Stockholm).

Handelsminister:
Viktig post där två väldigt kompetenta politiker bör konkurrera om jobbet – sittande Ewa Björling (m) och nuvarande EU-minister Birgitta Ohlsson (fp). Min gissning blir att Björling får sitta kvar. Ohlsson blir i stället…

Integrations- och jämställdhetsminister:
Birgitta Ohlsson tar därmed över efter partikollegan Nyamko Sabuni, som dock blir kvar i regeringen.

Justitieminister:
Reinfeldt överraskar igen genom att peta moderaternas vice ordförande Beatrice Ask (m) – som kan ligga bra till för att bli riksdagens talman, om m kör hardball – och ersätta henne med folkpartisten Nyamko Sabuni. Hon får då, till många kramliberalers förtret, också ansvar för integritetsfrågorna.

Försvarsminister:
Sten Tolgfors (m) sitter kvar. Trots sin impopularitet i försvarskretsar. Reinfeldt markerar att hans nya moderater inte är samma försvarskramare som de gamla.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen.

Det har gått en dryg vecka sedan valet och oklarheten i regeringsfrågan består. Ska Fredrik Reinfeldt försöka regera med en minoritetsregering och löpande göra upp med oppositionspartier i sakfrågor, eller finns det planer på något annat?

I går meddelade miljöpartiets båda språkrör att man träffat Reinfeldt, men att något övergripande samarbete inte var aktuellt. Däremot sade man sig vara beredda att stödja allianspartierna i asyl- och medborgarrättsliga frågor, för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande.

Och i dag uppger Aftonbladet att även socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med regeringen om invandringspolitiken. Möjligen ter sig detta mer lockande för moderaterna än att samarbeta med mp. Historiskt sett har m och s haft ganska likartad syn i dessa frågor.

Med miljöpartiet som allianspartner blir det troligen mer generösa regler för arbetskraftsinvandring – något som socialdemokraterna med sin starka koppling till LO har många reservationer emot. Å andra sidan kommer knappast s ställa krav på att även papperslösa ska ges rätt till sjukvård, vilket mp förespråkar.

Fredrik Reinfeldt har nu alltså ett intressant förhandlingsläge som kan ge honom möjlighet att nå blocköverskridande överenskommelser om invandringspolitiken, samtidigt som det slår in en kil i det rödgröna samarbetet.

Under förra mandatperioden markerade Reinfeldt tydligt mot blocköverskridande överenskommelser om skol-, energi- och försvarspolitiken. Med dagens riksdagssituation är denna linje knappast möjlig att hålla. Det spel vi nu ser pågå är alltså bara början.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, Sverigedemokraterna.

I kväll möttes alla riksdagspartiledarna i en sista uppgörelse i SVT innan valet på söndag. Personligen är jag rätt glad att alla dessa utfrågningar och debatter är över. Eller i alla fall nästan. I morgon möts huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i TV4. Detta missar jag. Men bloggkollegan Johan Ingerö bevakar dramat – och själv kommenterar jag aftonens debatt.

Låt mig börja med att lyfta på hatten för SVT, Mats Knutson och Anna Hedemo. De visade var skåpet skulle stå i kväll med ett otroligt skickligt genomfört upplägg. Det är svårt att få sju partiers företrädare komma till tals, vara offensiva och inte avbryta varandra. Men det fungerade väldigt bra. Helt utan tekniska specialfinesser eller ansträngda lustigkurrar.

Däremot var det hela i längsta laget. Visst, det är bra att ge gästerna utrymme och det är bra att många ämnen kom upp. Men ändå. Två timmar nonstop är för mycket.

Precis som i går – men antagligen ännu mer den här gången – stod oerhört mycket på spel. Jag har hört att hela två miljoner svenskar uppskattas titta på SVT:s slutdebatt. De sista dagarna har det också hänt något i medierapporteringen om valrörelsen. Alliansregeringen har blivit oerhört pressade på frågan om deras förändring av sjukförsäkringen. Detta förefaller ha gett de rödgröna nytt mod – trots underläge i opinionsmätningarna. Plötsligt känns det inte längre som att valet redan är avgjort.

Det här präglade kvällens debatt. Alla var taggade till tusen och märkbart ordentligt pålästa med fakta och skarpa oneliners.

De rödgröna vann nog på att ha populära Maria Wetterstrand som mp-representant, snarare än Peter Eriksson som efter gårdagens debatt fick kritiska omdömen för sin insats. Dock var hon nog den i sitt lag som märktes minst den här gången. Lars Ohly var riktigt skarp i går men en aning mer nedtonad i kväll. I välfärdsfrågorna gick han däremot ut starkt. Och Mona Sahlin visade upp sig från sin mest statsministerlika sida, med den äran.

I den del av programmet där hon frågades ut av allianspartiledarna var hon förstås hårt ansatt, men behöll sitt lugn och sakliga ton – utan att för den del förlora engagemanget i rösten.

På allianssidan dominerade länge Jan Björklund debatten. Han tog kommandot såväl i diskussionen om skolan (väntat) som ungdomsarbetslösheten. Och han var retoriskt mycket skicklig. Björklund överglänste kollegan Maud Olofsson, som ju rimligen borde ha varit den i gruppen som borde kunnat ta poäng på regeringens näringspolitiska satsningen. Olofsson var överhuvudtaget rätt mycket offside under kvällen. Göran Hägglund blev stundtals hårt pressad – bland annat i frågan om sjukförsäkringarna, men klarade att replikera skapligt. Han gav dock ett ganska slitet intryck.

Fredrik Reinfeldt var även i kväll också ganska nedtonad. Han tog inte ens en sjundedel av debattiden i anspråk, något man hade kunnat förvänta sig om nu talartiden skulle fördelas jämt. Och han var inte i närheten av att dominera debatten han borde kunna göra i kraft av att vara statsminister. Reinfeldt hamnade i en del munhuggningsövningar med Mona Sahlin där ingen av dem direkt imponerade, men han förmodligen framstod som förlorare.

En stor nackdel Fredrik Reinfeldt har i sådana här debatter är hans monotona tonfall. Det är extremt sällan han låter känslomässigt engagerad; vare sig upprörd eller glad. Jag tror att han förlorar på det.

Jag vill inte kora någon vinnare i kvällens debatt. Båda sidor presterade på topp, om än med de individuella avvikelser jag redogjort för ovan. Och jag tror att de tittare som orkat sig igenom hela programmet faktiskt har fått lite mer på fötterna inför söndagens val.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

[UPPDATERAD] Debatten i TV4 mellan allianspartiledarna och de rödgröna var den näst sista innan valet. I morgon möts de igen i SVT, men med så mycket på spel för vardera gänget var nog uppladdningen redan inför kvällens sammandrabbning på topp.

Jag har tidigare gjort klart att jag inte varit så förtjust i TV4:s upplägg av de blockvisa partiledarutfrågningarna. Men i kväll var förutsättningarna annorlunda, med faktiska politiska motståndare i studion som var taggade inför en tuff debatt. Dessvärre kvarstod problemet Peter Jihde, hans tramsiga digitala skärm och ännu tramsigare påannonseringar. Mentometeromröstningarna ska vi inte ens prata om.

Snabbt blev tonen i programmet uppskruvad. Jan Björklund blev påtagligt irriterad när Lars Ohly ifrågasatte hur kunskapsmålen prioriterades i alliansens skola. Irriterat lät det också när Peter Eriksson munhöggs med Maud Olofsson om ungdomsarbetslösheten. Och när det strax innan avbrottet för nyheter debatterades klimatfrågor så stod i princip Eriksson och Fredrik Reinfeldt och skrek i munnen på varandra. Grälet återupptogs sedan, ännu hetsigare, efter pausen.

För min del ger den typen av ”debatt” absolut ingenting. Och det gör mig förbannad att det var scener som dessa som TV4:s hela upplägg verkade gå ut på. Jag ser jättegärna ett tufft debattklimat om viktiga sakfrågor, men det kräver programledare som ställer vettiga frågor och som låter debattörerna få utveckla sina resonemang (inom rimliga tidsramar). Tyvärr var det inte det vi fick se i kväll.

Politiskt var det två ganska jämna lag som stod emot varandra. Alliansen hade fördelen av att sitta på regeringsmakten och kunde hänvisa till en fyraårig mandatperiod där de fått bedriva den politik de gick till val på. Samtidigt ställdes de också till svars för alla de brister som finns i skolan, sysselsättningen, sjukersättningarna och många andra områden. De rödgrönas utmaning var att visa sig regeringsdugliga. Trots Mona Sahlins oomtvistliga gedigna erfarenhet så har hon aldrig vart statsminister, och hennes samarbetspartner mp och v har aldrig suttit i en regering.

Både Reinfeldt och Sahlin låg länge lågt i debatten, antagligen för att spara sin avsatta talartid och låta sina kollegor ta de första fajterna. Men i det vi kan kalla andra halvlek tog de desto mer utrymme. Reinfeldt gick starkt in i rollen som chef för sitt lag, med en landsfaderlig om än något teknokratisk ton. Sahlin, i synnerhet när sjukförsäkringarna hamnade i fokus, spelade skickligt på känslosträngar och ställde regeringen till svars för deras politik slår mot sjuka, utförsäkrade människor. I detta fick hon också stark uppbackning från Ohly och Eriksson, vars starka engagemang tydligt framkom.

Expressen skriver i dag om just sjukförsäkringarna och kallar regeringens hantering av dem för ”Fredrik Reinfeldts svaga punkt”, som sätter bilden av ”den hjärtlöse statsministern”. Och kanske är det detta som så här i valrörelsens sista timmar kan vända opinionen och ge en rödgrön valseger. Mona Sahlin och hennes gäng hoppas uppenbarligen det.

På söndag får vi svaret.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

Än en gång frågades ledande partiföreträdare ut i tv. I kväll var det TV4 som ställde allianspartiledarna mot väggen.

För oss som följt den senaste tidens många tv-sända utfrågningar fanns det kanske inte så mycket nyheter att förvänta, åtminstone inte på det politiska planet. Själva programmet var däremot lite överraskande. Dock inte på något positivt sätt. Men mer om det senare.

Självklart var Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund måna om att visa upp största möjliga enighet. Men redan tidigt i programmet framkom tydligt att centerpartiet avviker en del i arbetsmarknadspolitiken. De vill luckra upp Lagen om anställningsskydd och helst göra a-kassan obligatorisk. Detta tonades förstås ned, men det är trots allt ett faktum.

Och det här sätter fingret på en inbyggd paradox i ett flerpartisamarbete. Visserligen har man tillsammans bättre möjligheter att vinna majoritet i riksdagen för sina gemensamma uppfattningar. Men i de frågor där vissa partier – i synnerhet om de tillhör de mindre – har avvikande uppfattningar så är det svårt att övertyga väljarna varför man ska rösta just på dem, om de ändå inte kommer att driva sina frågor i regeringsställning.

Eller för att vara konkret: om man nu har borgerliga sympatier och lutar åt att centerpartiet är det parti som ligger närmast ens värderingar – varför ska man rösta på ett parti som i regeringsställning inte kommer att driva de särskiljande frågor de gått till val på? Är det då inte mer rationellt att rösta på något av de större partierna, i det här fallet moderaterna och folkpartiet, som förefaller dominera och få mest genomslag för sin politik?

Och just det här beteendet har vi kunnat se i opinionsmätningarna under mandatperioden. Moderaterna växer och Fredrik Reinfeldt får högt stöd i popularitets- och förtroendeundersökningar. På bekostnad av framförallt centerpartiet och kristdemokraterna, som får kämpa hårt för att uppfattas som relevanta.

Detta är nu inte unikt för alliansen. Hade vi haft en rödgrön trepartiregering hade vi förmodligen sett samma sak där.

Ett sätt att förhålla sig till detta är så som Fredrik Reinfeldt gjorde i TV4 i kväll: han var ovanligt nedtonad och tystlåten. Jag gjorde ingen ordentlig mätning, men mitt intryck är att Maud Olofsson och Jan Björklund fick betydligt mer utrymme än Reinfeldt och Hägglund.

Det samlande intrycket jag fick var dock att partiledarna skötte sig och levererade hyfsat tydliga besked – men inga nyheter. Och en viktig orsak till det är att programformatet var så dåligt. Min bloggkollega Johan Ingerö går in mer detaljerat på detta, och jag kan bara instämma. TV4 föreföll alltför förtjusta i att ”hotta upp” utfrågningen med grafik, omröstningar, och andra tekniska finesser. Det hela blev bara larvigt och tog fokus från politiken.

Dessutom var det hela på tok för långt. Två timmar, med start kl. 21 och med avbrott för nyheter, är rimligen betydligt mer än vad ens de allra mest intresserade orkar med. Frågan är om ens alliansens största fans kände sig stärkta och mer upplysta efter att ha sett och lyssnat sig igenom allting.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson, val 2010.

Jag har tidigare konstaterat att det är när Mona Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som hon brukar resa sig och slå som hårdast. I kväll visade hon återigen att detta stämmer.

Inför duellen i SVT mellan sittande statsminister Fredrik Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin så hade Reinfeldt ett rejält övertag. Dels är han de facto statsminister. Han behöver inte bevisa att han klarar av det jobbet (även om man naturligtvis kan – och bör – ha synpunkter på hur han sköter det). Han har också, enligt opinionsmätningarna, en stabil ledning.

Samtidigt är förstås inget ännu avgjort. Det återstår en vecka till valdagen och fortfarande kan mycket hända. Enligt en Sifoundersökning förra veckan är fortfarande c:a 1,2 miljoner väljare öppna för att byta block, och det är bland borgerliga väljare rörligheten är som störst.

För Mona Sahlin är det mycket som står på spel. Skulle det bli fortsatt alliansstyre vore det naturligtvis ett stort bakslag. Men skulle dessutom s backa väsentligt jämfört med valresultatet 2006 och moderaterna gå om och bli största parti – då lär hennes ledarskap och politiska inriktningsbeslut under mandatperioden kraftigt ifrågasättas internt.

Om tillräckligt många osäkra väljare såg kvällens tv-debatt så behöver detta inte bli aktuellt. Jag tycker att hon här tydligt visade att hon har vad som krävs och förtjänar att ta över statsministerposten.

Det inleddes med klimatfrågan och Sahlin var snabbt på offensiven. Hon var visserligen överens med Reinfeldt om att flyget ska bära sina miljökostnader genom att dess utsläpp bör införlivas i handeln med utsläppsrättigheter, men menade att ambitionerna på klimatområdet måste vara högre än de regeringen verkar vara nöjda med. Reinfeldt tyckte å sin sida att Sahlin inte borde gå så hårt fram med skatter på flyg och biltrafik att hon får folket emot sig.

Därefter böt man ämne till ungdomsarbetslöshet. Även här var Sahlin på hugget och Reinfeldt mer defensiv.

Delvis beror detta förstås på deras roller. Genom att vara sittande statsminister så måste Fredrik Reinfeldt försvara sin politik och försäkra att han och regeringen har koll på läget. Och som oppositionsledare kunde Mona Sahlin pressa honom om snart sagt alla brister som finns i samhället.

Nu tycker jag i och för sig inte att Sahlin tog alla chanser till attack som gavs, men hon var väldigt mycket på hugget. Hon hade bra formuleringar förberedda och lät genomgående säker på rösten när hon ställde Reinfeldt till svars. Faktum är att hon, för att ta till en idrottsmetafor, vid många tillfällen under SVT-debatten hade honom trängd mot repen – och rent av hade Reinfeldt nere för räkning.

Någon knockout blev det inte, men väl en klar poängseger för Mona Sahlin. Om en vecka får vi se om det också blir valresultatet.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, SVT, val 2010.