Så möttes de då i duell, huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Denna gång var arenan TV4:s Kvällsöppet, men redan söndag är det dags igen – då i SVT.

Det hela inleddes – som utlovat – ideologiskt och visionärt. Det här har varit Sahlins styrka i valrörelsen; hon har gjort upprepade försök att lyfta perspektivet från enskilda sakfrågor och procentsatser, till vilket samhälle vi vill ha. Reinfeldt har då konsekvent kontrat med att hänvisa till samtal han haft med människor ”på sina resor runt i landet” och försökt (ofta framgångsrikt) föra tillbaks diskussionen till vardagsnära plånboksfrågor.

I kväll blev det lite annorlunda. Det blev verkligen ett samtal om de båda partiledarnas samhällssyn och visioner. Och påtagligt ofta var det ett snarlikt språkbruk de använde när de talade om exempelvis rättvisa. Skillnaden i innehåll var dock påtaglig. ”Jag hatar verkligen samhällen med klyftor, där människor inte får chanser”, sa Mona Sahlin – med ord som förde tanken till Göran Persson. 

Formen för partiledarduellen innebar att tonläget och tempot blev lågt, något som faktiskt kändes välkommet efter de väldigt tuffa utfrågningarna i SVT där partiledarna hela tiden blev avbrutna och ganska respektlöst bemötta.

Efter den första reklampausen lät det dock lite annorlunda. Huvudsakligen höll sig debattörerna fortfarande till det ideologiska anslaget, men det blev en påtagligt hårdare ton dem emellan när man kom in på konkreta exempel.

Vem vann då? Tja, båda var skickliga. De är erfarna och drivna debattörer med välsmort munläder. Båda tappade de dock stundtals masken och visade påtaglig irritation över motståndaren. Jag gör inga anspråk på att göra någon retorisk analys (hej Elaine Bergqvist!) men tycker nog ändå att Sahlin lät mer äkta och empatisk i det hon sa. Reinfeldt föll alltför ofta in i statsministerrollen som skulle berätta ”hur det är”, snarare än att lyssna och resonera. Och jo, inte sällan gick tankarna till Göran Persson. Och det var inte tänkt som en komplimang.

Väl medveten om att jag förstås inte är objektiv så är min slutsats att Mona Sahlin är den som bör känna sig mest nöjd med kvällens debatt.

* * *

PS: Jag avstod från att recensera sammandrabbningen mellan Anders Borg och Thomas Östros. Orkade helt enkelt inte titta mer.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, TV4, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

I morse skrev miljöpartiets Peter Eriksson en debattartikel som förtjänar att uppmärksammas. Trots att fem av sju riksdagspartier anser att bidrag överstigande 20 000 kronor ska redovisas öppet, vägrar moderaterna och kristdemokraterna att uppge vilka som skänker dem pengar. Erksson menar att det nu är dags att införa tvingande lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas större bidragsgivare, och jag kan bara instämma.

Nyligen bloggade jag om utspelet från socialdemokraternas partisekreterare, där han menade att Fredrik Reinfeldt gynnat sig själv och sin familj genom att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under mandatperioden sänkt skatten för bl a paret Reinfeldt med 125 000 kronor per år. Jag skrev då att det var rätt grovt att anklaga Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv och att det inte fanns någon anledning att ta till slaskiga personangrepp. Nu annonserar socialdemokraterna på samma tema, vilket i mina ögon är precis lika illa.

Pengar är självklart viktigt i politiken. Utan pengar kan ett parti inte bedriva något effektivt opinionsbildningsarbete och har inte råd att rekrytera kompetenta människor som kan hjälpa till att föra ut sitt budskap. Däremot har, enligt min erfarenhet, pengar ytterst liten betydelse som drivkraft för människors politiska engagemang. Man tjänar nämligen ganska dåligt – i de allra flesta fall inget alls – på att vara politiker.

Dock är det relevant att granska var partier får sina pengar. Centerpartiet, t ex, är ett av Europas rikaste partier efter att ha sålt sin tidningskoncern Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Andra, som socialdemokraterna, får ekonomiskt stöd från LO samt drar in pengar genom lottförsäljning.

Moderaterna däremot är väldigt hemlighetsfulla. Man säger sig ha lagt ner flera av sina tidigare insamlingsfonder och ersatt dem med en fond, Återvalsfonden. Motivet för manövern är oklart men som Peter Eriksson skriver tyder mycket på att den tidigare formen med flera specialfonder riskerade avslöja finansiärernas sakpolitiska särintressen.

Moderaternas bidrag har skjutit i höjden under 2000-talet. Medan övriga partier tillsammans fick in c:a fyra miljoner i bidrag under valåret 2006, fick m drygt 30 miljoner. Under det senaste decenniet handlar det om mer än 80 miljoner.

I nästan alla andra länder är det självklart att partier måste redovisa sina bidragsgivare. Det är en förutsättning för att förhindra korruption och jäv. Starka ekonomiska intressen ska inte kunna påverka politiken genom att skänka pengar till makthavarna. Sverige är ett tämligen unikt undantag. I Europa är det utöver Sverige bara San Marino, Malta och Schweiz som saknar sådan lagstiftning.

Jag hoppas att det i kväll, när Fredrik Reinfeldt frågas ut i SVT, kommer frågor om när han är beredd att ge skattebetalarna och väljarna insyn i vilka som är moderaternas bidragsgivare. Det är en demokratifråga som känns alltmer relevant.

* * *

PS: För mer information om moderaternas hemlighetsmakeri kring sina bidragsgivare, se bloggen Partistaten. En annan källa om detta, samt om den borgerliga dominansen i opinionsbildningen, är wikin Ekokammaren.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Peter Eriksson, moderaterna, val 2010.

Utfrågningar, debatter och dueller avlöser just nu varandra. Vi är liksom i det skedet av valrörelsen. I dag var det dags igen, när Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt möttes i en debatt i Sveriges Radios Studio Ett. De diskuterade bland annat olika insatser för jobb samt skolpolitik. Hettade till på allvar gjorde det dock när skattesänkningar kom på tal.

Tonen mellan Sahlin och Reinfeldt var påtagligt spänd. Det märktes att opinionsläget är mycket jämt och mycket står på spel. Båda högg på varje tänkbar blotta hos motståndaren och gjorde sitt bästa för att utmåla det politiska alternativet till den egna partikonstellationen som inkompetent och illasinnad.

Som Johan Ingerö konstaterar så är den här sortens debatter ganska tröttsamma. För oss politiska nördar tillför det absolut ingenting; inga nya argument kommer fram och inga nyheter presenteras. Och de genomsnittsväljare som till äventyrs tar del av de här debatterna får antagligen en ganska skev bild av politiken. I själva verket är inte skillnaden mellan svenska riksdagspartier så avgrundsdjup som man kan få intrycket av när man lyssnar på partiföreträdare i valrörelser.

Men jag ska vara ärlig; Reinfeldt var marginellt mindre konfrontativ och aggressiv. Å andra sidan lät han väldigt mycket som Göran Persson i valet 2006: dryg, pompös och arrogant. Komiskt nog upprepade han dessutom samma argument som Persson använde då: arbetslösheten är inte så alarmerande, jobben kommer.

Det kan vara på sin plats att påminna om hur det gick för regeringen Persson 2006.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, val 2010.

Påfallande ofta när nyhetsreportrar går ut på stan för att tala med ”vanliga väljare” om hur de ska rösta så är det den egna privatekonomin och andra vardagsnära frågor som verkar styra. Och det är kanske inte så konstigt. Men för politiskt förtroendevalda – i synnerhet ju högre upp i hierarkin de återfinns – så går i allmänhet resonemangen annorlunda.

Och jag tror ärligt talat inte att det handlar om taktik, att man försöker dölja privategoistiska motiv bakom ideologi och vackra ord. Min erfarenhet är att de allra flesta politiker faktiskt vill väl. Man är övertygande om att de idéer man har är till största möjliga nytta för folket.

Så är det alltså generellt. Sedan finns det förstås undantag. Det finns de som ger sig in i politiken med syfte att gynna sig själva, sina närstående och sina smala särintressen. Sannolikt är de dock ganska få. Politiken är nämligen en väldigt omständlig väg att förändra saker på, och de som blivit rika på sitt politiska arbete i Sverige torde vara lätträknade.

Med detta sagt finns det förstås gott om exempel på där den politiska viljan och egenintresset råkar sammanfalla. Riksdagsledamöter med ett starkt engagemang i föreningslivet slåss ofta hårt för mer skattemedel till just föreningslivet. Och borgerliga politiker – i vilkas väljarkårer finns många höginkomsttagare – kämpar man inte sällan för skattesänkningar. För mer om detta, se exempelvis bloggen Partistaten.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i Aftonbladet att statsminister Fredrik Reinfeldt ”i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi”. Detta baserar han på att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under den gångna mandatperioden fattat beslut som lett till att paret Reinfeldt fått skatten sänkt med 125 000 kronor per år, jämfört med om 2006 års regler hade gällt i stället.

Jag har ingen anledning att betvivla att siffrorna stämmer, men det är ändå rätt grovt att anklaga Fredrik Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv. Som Mona Sahlin brukar påpeka så gynnas ju även hon personligen – rent ekonomiskt – av jobbskatteavdraget och andra beslut som alliansen fattat. Och som framkommit tidigare har ju även uttalade RUT-motståndare inom s och v själva ansökt om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. De höginkomsttagare som alltså kan sägas ha gynnats mest av den borgerliga politiken återfinns följaktligen inte enbart familjen Reinfeldt och deras sympatisörer.

Även om valrörelsen är inne i ett intensivt skede så finns det ingen anledning att ta till så slaskiga grepp som personangrepp.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Ibrahim Baylan, val 2010.

Svenska Dagbladet rapporterar att många ledande politiker, såväl i alliansen som i den rödgröna oppositionen, anser att medierna inte behandlar opinionssiffror tillräckligt kritiskt – vare sig när det gäller partisympatiundersökningar eller mätningar kring enskilda frågor. Man är också kritiska mot den stora mängd undersökningar som presenteras och uttrycker oro för att detta skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Något ligger det förstås i detta. Att beställa opinionsundersökningar är en beprövad metod för partier, intresseorganisationer och andra att kunna påvisa stöd för en uppfattning man har. ”64 procent hyser inget förtroende för Mona Sahlin”, ”8 av 10 tycker att betyg från 7:e klass är bra”, ”Över tre fjärdedelar av folket stöder monarkin”. Alla dessa exempel är påhittade, men beroende på hur frågan ställs så är det fullt möjligt att få fram sådana resultat.

Lena Mellin skriver klokt att ”Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt”, och tillägger att många svarar ”som de tror förväntas av dem, särskilt om intervjuerna görs per telefon”.

Ett klassiskt sätt att få fram det resultat man önskar av en opinionsundersökning är att begränsa svarsalternativen. Om frågan t ex lyder: ”Vad skulle du rösta på om det vore val i dag; 1) Feministiskt initiativ, 2) Sverigedemokraterna, eller 3) Piratpartiet?”, så skulle dessa partier få betydligt högre opinionssiffror än de får i andra mätningar. Och sannolikt skulle vart och ett av dem kunna rapportera stora framgångar i opinionen.

En annan vanlig metod är att ladda svarsalternativen med inte fullt neutrala värderingar. Det lär troligen bli ett annat resultat om frågan formuleras ”Har du förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt?” än ”Har du fortfarande förtroende för Fredrik Reinfeldt, efter att han undanhållit information om Sven Otto Littorin för svenska folket?”.

Och som för att illustrera detta publicerar i dag både Aftonbladet och Expressen varsin opinionsmätning om just förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Aftonbladet har i går låtit Sifo intervjua 1000 personer mellan 18 och 65 år. De har bl a fått svara på frågan: ”Hur har förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt påverkats av Littorins avgång?”. 75 procent svarar att det inte påverkat förtroendet medan 18 procent uppger att det minskat.

Expressen redogör inte för några detaljer om undersökningen, men uppger att man låtit Demoskop fråga svenska folket hur deras förtroende för regeringen påverkats av den så kallade Littorinaffären. 32 procent av de tillfrågade säger att de fått minskat förtroende för regeringen och 31 procent säger att de fått det för Fredrik Reinfeldt.

Lite olika frågeställningar, som synes – och ganska olika resultat. Men riktigt intressant blir det när man tittar på hur detta presenteras.

Aftonbladet skriver att ”Var femte väljare har tappat förtroende för statsministern”, och preciserar det som att ”18 procent uppger att de nu känner mindre förtroende för statsministern än tidigare”. I Expressen beskrivs resultatet som att ”Nästan en tredjedel av väljarna har fått minskat förtroende för regeringen och statsministern efter Sven Otto Littorins avgång”.

Sant eller inte? Min poäng är att man som kritisk mediekonsument och väljare bör se till att få fram så mycket fakta som möjligt om de många undersökningar och mätningar som presenteras. Exakt hur är frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ har man fått ta ställning till? Under vilken period är mätningen genomförd? Hur många – och ur vilket urval – har egentligen svarat? Detta är frågor medierna bör redovisa, annars är siffrorna i sig inte mycket värda.

Med några dagars perspektiv kan jag konstatera att det inte blev någon vidare lyckad Almedalsvecka för moderaterna.

Fredrik Reinfeldts tal, som inledde veckan, fick minst sagt blandat mottagande. Vissa tyckte att det var engagerat och spännande – andra tyckte att han utstrålade en hånfullhet som inte anstod en statsminister.

Därefter kom Sven Otto Littorins oväntade avhopp. Först kommunicerat som resultatet av en uppslitande vårdnadstvist som tärt på den moderate arbetsmarknadsministerns hälsa och skadade hans barn; något som väckte sympati hos många. Därefter framkom det att Aftonbladet hade uppgifter om att Littorin köpt sex av en prostituerad under sin tid som partisekreterare, något som var brottsligt men i dag är preskriberat. Reinfeldts agerande i affären kritiseras nu och kan komma att skada aliansen i valrörelsen.

Lägg till detta Makthavare.se:s avslöjande att moderata partitjänstemän från Stockholm inte får inte lyssna på oppositionens Almedalstal och inte heller får tala med journalister.

Allt detta är förstås tufft att bära för moderaterna, men det lär knappast avgöra valet.

Ännu återstår det två månader till valdagen. Den närmaste tiden lär det råda i det närmaste inrikespolitisk stiltje, då många partiföreträdare av tradition tar semester omedelbart efter Almedalsveckan. Men det betyder förstås inte att det kommer att vara helt tyst. Själv ser jag fram emot en fortsatt spännande valrörelse, förhoppningsvis inriktad på sakfrågor och vad de båda regeringsalternativen vill med framtiden.

Vid lunch i dag deltog jag i ett intressant panelsamtal i arrangemang av Aftonbladet. Fokus låg på moderaterna och Fredrik Reinfeldts Almedalstal i kväll, men även den påstådda mobbningen av Mona Sahlin diskuterades.

Förutom jag själv deltog Aftonbladets Lena Mellin och retorikexperten Elaine Bergqvist, samt högerdebattören och debutterande ledarskribenten Alice Teodorescu. Det hela leddes föredömligt av tidningens debattchef Karin Magnusson.

Det var kul att se att så många dök upp för att lyssna. Själv hade jag ärligt talat varit lite fundersam över om människor verkligen skulle hitta dit, men det gjorde de verkligen – och föreföll uppskatta arrangemanget.

Om Reinfeldt och moderaterna sa jag ungefär samma sak som jag tidigare i dag skrev här i ett blogginlägg; att han verkar försöka fullfölja omvandlingen av m från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” till ett som tar ansvar för hela landet och alla medborgare. Men jag varnade också för att han riskerar att tappa de borgerliga småpartierna, och faller centerpartiet och/eller kristdemokraterna ur riksdagen så faller därmed i praktiken allianssamarbetet och de återstående borgerliga partierna lär få svårt att skrapa ihop en riksdagsmajoritet.

Vad gäller den påstådda mobbningen av Mona Sahlin så kunde jag bara konstatera att det inte var något nytt. Att politiker genom tiderna väckt starka känslor – både positiva och negativa – är något som hör det politiska spelet till. Sedan tar det sig ibland omogna, korkade eller direkt otäcka former. Minns t ex hatkampanjerna mot Olof Palme.

Sedan ska man förstås vara medveten om att den socialdemokratiska indignationen över nidbilder, elaka YouTube-filmer och förfalskade brev också är en del av det politiska spelet.

I dag är det moderaternas dag i Almedalen. Fredrik Reinfeldt kommer att äntra scenen på helt andra villkor än när han var oppositionsledare i valrörelsen 2006. Då var han utmanaren som erbjöd svenska folket ett alternativ till de ”regeringströtta” socialdemokraterna.

Nu är det Reinfeldt och moderaterna som styr regeringen och landet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av den debattartikel som i dag publiceras i Dagens Nyheter, där alliansen knappt nämns. I stället slås det fast att moderaterna nu ska ta över rollen ”som samhällsbärande i svensk politik” – en uppgift som tidigare inmutats av socialdemokratin.

Moderaternas vandring mot mitten har berövat sociademokraterna och de rödgröna möjligheten att framställa Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke, konstaterar statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld på Makthavare.se. Och visst ligger det mycket i det. Bilden av moderaterna har verkligen förändrats under Reinfeldts ordförandeskap. Och eftersom att han, till skillnad från den politiskt betydligt mer erfarne Mona Sahlin, nu faktiskt är statsminister är det inte märkligt att han åtnjuter ett starkt förtroende i frågan om att leda en regering.

Men att åtnjuta förtroende för något man gör är en sak. Att fullfölja omvandlingen från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” (Reinfeldts egna ord!) till ett parti som tar ansvar för hela landet och alla medborgare, under landsfader Fredrik Reinfeldts vakande ögon – det är något helt annat.

Det ska bli mycket intressant att höra om han i Almedalen i kväll kan leverera några besked som tyder på att han faktiskt är beredd att ta sig an den utmaningen.