I kväll möttes alla riksdagspartiledarna i en sista uppgörelse i SVT innan valet på söndag. Personligen är jag rätt glad att alla dessa utfrågningar och debatter är över. Eller i alla fall nästan. I morgon möts huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i TV4. Detta missar jag. Men bloggkollegan Johan Ingerö bevakar dramat – och själv kommenterar jag aftonens debatt.

Låt mig börja med att lyfta på hatten för SVT, Mats Knutson och Anna Hedemo. De visade var skåpet skulle stå i kväll med ett otroligt skickligt genomfört upplägg. Det är svårt att få sju partiers företrädare komma till tals, vara offensiva och inte avbryta varandra. Men det fungerade väldigt bra. Helt utan tekniska specialfinesser eller ansträngda lustigkurrar.

Däremot var det hela i längsta laget. Visst, det är bra att ge gästerna utrymme och det är bra att många ämnen kom upp. Men ändå. Två timmar nonstop är för mycket.

Precis som i går – men antagligen ännu mer den här gången – stod oerhört mycket på spel. Jag har hört att hela två miljoner svenskar uppskattas titta på SVT:s slutdebatt. De sista dagarna har det också hänt något i medierapporteringen om valrörelsen. Alliansregeringen har blivit oerhört pressade på frågan om deras förändring av sjukförsäkringen. Detta förefaller ha gett de rödgröna nytt mod – trots underläge i opinionsmätningarna. Plötsligt känns det inte längre som att valet redan är avgjort.

Det här präglade kvällens debatt. Alla var taggade till tusen och märkbart ordentligt pålästa med fakta och skarpa oneliners.

De rödgröna vann nog på att ha populära Maria Wetterstrand som mp-representant, snarare än Peter Eriksson som efter gårdagens debatt fick kritiska omdömen för sin insats. Dock var hon nog den i sitt lag som märktes minst den här gången. Lars Ohly var riktigt skarp i går men en aning mer nedtonad i kväll. I välfärdsfrågorna gick han däremot ut starkt. Och Mona Sahlin visade upp sig från sin mest statsministerlika sida, med den äran.

I den del av programmet där hon frågades ut av allianspartiledarna var hon förstås hårt ansatt, men behöll sitt lugn och sakliga ton – utan att för den del förlora engagemanget i rösten.

På allianssidan dominerade länge Jan Björklund debatten. Han tog kommandot såväl i diskussionen om skolan (väntat) som ungdomsarbetslösheten. Och han var retoriskt mycket skicklig. Björklund överglänste kollegan Maud Olofsson, som ju rimligen borde ha varit den i gruppen som borde kunnat ta poäng på regeringens näringspolitiska satsningen. Olofsson var överhuvudtaget rätt mycket offside under kvällen. Göran Hägglund blev stundtals hårt pressad – bland annat i frågan om sjukförsäkringarna, men klarade att replikera skapligt. Han gav dock ett ganska slitet intryck.

Fredrik Reinfeldt var även i kväll också ganska nedtonad. Han tog inte ens en sjundedel av debattiden i anspråk, något man hade kunnat förvänta sig om nu talartiden skulle fördelas jämt. Och han var inte i närheten av att dominera debatten han borde kunna göra i kraft av att vara statsminister. Reinfeldt hamnade i en del munhuggningsövningar med Mona Sahlin där ingen av dem direkt imponerade, men han förmodligen framstod som förlorare.

En stor nackdel Fredrik Reinfeldt har i sådana här debatter är hans monotona tonfall. Det är extremt sällan han låter känslomässigt engagerad; vare sig upprörd eller glad. Jag tror att han förlorar på det.

Jag vill inte kora någon vinnare i kvällens debatt. Båda sidor presterade på topp, om än med de individuella avvikelser jag redogjort för ovan. Och jag tror att de tittare som orkat sig igenom hela programmet faktiskt har fått lite mer på fötterna inför söndagens val.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

[UPPDATERAD] Debatten i TV4 mellan allianspartiledarna och de rödgröna var den näst sista innan valet. I morgon möts de igen i SVT, men med så mycket på spel för vardera gänget var nog uppladdningen redan inför kvällens sammandrabbning på topp.

Jag har tidigare gjort klart att jag inte varit så förtjust i TV4:s upplägg av de blockvisa partiledarutfrågningarna. Men i kväll var förutsättningarna annorlunda, med faktiska politiska motståndare i studion som var taggade inför en tuff debatt. Dessvärre kvarstod problemet Peter Jihde, hans tramsiga digitala skärm och ännu tramsigare påannonseringar. Mentometeromröstningarna ska vi inte ens prata om.

Snabbt blev tonen i programmet uppskruvad. Jan Björklund blev påtagligt irriterad när Lars Ohly ifrågasatte hur kunskapsmålen prioriterades i alliansens skola. Irriterat lät det också när Peter Eriksson munhöggs med Maud Olofsson om ungdomsarbetslösheten. Och när det strax innan avbrottet för nyheter debatterades klimatfrågor så stod i princip Eriksson och Fredrik Reinfeldt och skrek i munnen på varandra. Grälet återupptogs sedan, ännu hetsigare, efter pausen.

För min del ger den typen av ”debatt” absolut ingenting. Och det gör mig förbannad att det var scener som dessa som TV4:s hela upplägg verkade gå ut på. Jag ser jättegärna ett tufft debattklimat om viktiga sakfrågor, men det kräver programledare som ställer vettiga frågor och som låter debattörerna få utveckla sina resonemang (inom rimliga tidsramar). Tyvärr var det inte det vi fick se i kväll.

Politiskt var det två ganska jämna lag som stod emot varandra. Alliansen hade fördelen av att sitta på regeringsmakten och kunde hänvisa till en fyraårig mandatperiod där de fått bedriva den politik de gick till val på. Samtidigt ställdes de också till svars för alla de brister som finns i skolan, sysselsättningen, sjukersättningarna och många andra områden. De rödgrönas utmaning var att visa sig regeringsdugliga. Trots Mona Sahlins oomtvistliga gedigna erfarenhet så har hon aldrig vart statsminister, och hennes samarbetspartner mp och v har aldrig suttit i en regering.

Både Reinfeldt och Sahlin låg länge lågt i debatten, antagligen för att spara sin avsatta talartid och låta sina kollegor ta de första fajterna. Men i det vi kan kalla andra halvlek tog de desto mer utrymme. Reinfeldt gick starkt in i rollen som chef för sitt lag, med en landsfaderlig om än något teknokratisk ton. Sahlin, i synnerhet när sjukförsäkringarna hamnade i fokus, spelade skickligt på känslosträngar och ställde regeringen till svars för deras politik slår mot sjuka, utförsäkrade människor. I detta fick hon också stark uppbackning från Ohly och Eriksson, vars starka engagemang tydligt framkom.

Expressen skriver i dag om just sjukförsäkringarna och kallar regeringens hantering av dem för ”Fredrik Reinfeldts svaga punkt”, som sätter bilden av ”den hjärtlöse statsministern”. Och kanske är det detta som så här i valrörelsens sista timmar kan vända opinionen och ge en rödgrön valseger. Mona Sahlin och hennes gäng hoppas uppenbarligen det.

På söndag får vi svaret.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

Än en gång frågades ledande partiföreträdare ut i tv. I kväll var det TV4 som ställde allianspartiledarna mot väggen.

För oss som följt den senaste tidens många tv-sända utfrågningar fanns det kanske inte så mycket nyheter att förvänta, åtminstone inte på det politiska planet. Själva programmet var däremot lite överraskande. Dock inte på något positivt sätt. Men mer om det senare.

Självklart var Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund måna om att visa upp största möjliga enighet. Men redan tidigt i programmet framkom tydligt att centerpartiet avviker en del i arbetsmarknadspolitiken. De vill luckra upp Lagen om anställningsskydd och helst göra a-kassan obligatorisk. Detta tonades förstås ned, men det är trots allt ett faktum.

Och det här sätter fingret på en inbyggd paradox i ett flerpartisamarbete. Visserligen har man tillsammans bättre möjligheter att vinna majoritet i riksdagen för sina gemensamma uppfattningar. Men i de frågor där vissa partier – i synnerhet om de tillhör de mindre – har avvikande uppfattningar så är det svårt att övertyga väljarna varför man ska rösta just på dem, om de ändå inte kommer att driva sina frågor i regeringsställning.

Eller för att vara konkret: om man nu har borgerliga sympatier och lutar åt att centerpartiet är det parti som ligger närmast ens värderingar – varför ska man rösta på ett parti som i regeringsställning inte kommer att driva de särskiljande frågor de gått till val på? Är det då inte mer rationellt att rösta på något av de större partierna, i det här fallet moderaterna och folkpartiet, som förefaller dominera och få mest genomslag för sin politik?

Och just det här beteendet har vi kunnat se i opinionsmätningarna under mandatperioden. Moderaterna växer och Fredrik Reinfeldt får högt stöd i popularitets- och förtroendeundersökningar. På bekostnad av framförallt centerpartiet och kristdemokraterna, som får kämpa hårt för att uppfattas som relevanta.

Detta är nu inte unikt för alliansen. Hade vi haft en rödgrön trepartiregering hade vi förmodligen sett samma sak där.

Ett sätt att förhålla sig till detta är så som Fredrik Reinfeldt gjorde i TV4 i kväll: han var ovanligt nedtonad och tystlåten. Jag gjorde ingen ordentlig mätning, men mitt intryck är att Maud Olofsson och Jan Björklund fick betydligt mer utrymme än Reinfeldt och Hägglund.

Det samlande intrycket jag fick var dock att partiledarna skötte sig och levererade hyfsat tydliga besked – men inga nyheter. Och en viktig orsak till det är att programformatet var så dåligt. Min bloggkollega Johan Ingerö går in mer detaljerat på detta, och jag kan bara instämma. TV4 föreföll alltför förtjusta i att ”hotta upp” utfrågningen med grafik, omröstningar, och andra tekniska finesser. Det hela blev bara larvigt och tog fokus från politiken.

Dessutom var det hela på tok för långt. Två timmar, med start kl. 21 och med avbrott för nyheter, är rimligen betydligt mer än vad ens de allra mest intresserade orkar med. Frågan är om ens alliansens största fans kände sig stärkta och mer upplysta efter att ha sett och lyssnat sig igenom allting.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson, val 2010.

[UPPDATERAD] Genom dagens uttalande gör Göran Hägglund två fel samtidigt. Han relativiserar den otäcka människosyn som Sverigedemokraterna står för genom att jämställa dem med ett etablerat riksdagsparti med en stabil väljarbas – och som mycket snart kan göra anspråk på statsrådsposter. Samtidigt visar han prov på en häpnadsväckande okunnighet om vad vänsterpartiet står för i dag.

Återigen vill jag påminna om att jag inte tillhör vänsterpartiets största fans. Jag hade helst sett ett s/mp-samarbete utan Lars Ohly och hans kamrater. V och dess föregångare har en pinsam historia av ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, många resor till ”broderpartier” i diktatoriska östländer, hyllningar till olika förtryckande kommunistledare och stöd för Berlinmuren. Detta fick vänsterpartiet att år 1993 publicera en vitbok om sina internationella förbindelser med diktatorer i bl a Sovjetunionen, Östeuropa och Kuba. År 1996 kom en utökad upplaga: http://www.marxistarkiv.se/sverige/skp-v/lik_i_garderoben.pdf. Man kan alltså sägas ha gjort upp med sitt förflutna. Det är mer än man kan säga om en del andra riksdagspartier – däribland med eget – med många skamligheter i bagaget.

Men om detta säger inte Göran Hägglund någonting.

I stället låter han ganska desperat i sin strävan att smutskasta det rödgröna samarbetet och säga att det är lika illa med vänsterpartiet som med Sverigedemokraterna. Antingen tyder detta på en stor okunskap hos Hägglund, eller så ljuger han. Frågan är vilket som är värst.

* * *

OBS: Jag har blivit uppmärksammad på att historikern och vetenskapsjournalisten Anders Björnsson gett ut en bok om Bondeförbundets/centerpartiets historia. 

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, val 2010.

[UPPDATERAD] Inte oväntat handlade den första frågan Göran Hägglund fick i SVT:s Utfrågat om begreppet verklighetens folk. Fortfarande var det lite oklart vilka som egentligen ryms i begreppet, eller snarare vilka som inte gör det. Möjligen handlar det om klåfingriga politiker som lägger sig i frågor som föräldraledighet. Men som programledarna konstaterade verkade inte Hägglund ha något att invända mot klåfingrighet mot homoadoption, så kallade kamphundar och alkoholinförsel från andra EU-länder.

Han medgav att detta kunde uppfattas som att han ville lägga sig i, men betonade att kristdemokraterna var ett värdedrivet parti: ”kristdemokraterna är inte anarkister”.

Lite nyheter framkom i utfrågningen. Bland annat sa Göran Hägglund att han ville att skillnaden mellan pensionärers och löntagares skatt skulle minska och helst försvinna – men medgav att några förslag om detta knappast lär komma under kommande mandatperiod, om det blir fortsatt alliansstyre. Han tyckte också att mammor och pappor i högre grad än i dag borde dela på föräldraledigheten (!) samt att SAOL:s definition av ”feminism” var tilltalande och något han själv skulle kunna ställa upp på – men ville ändå inte kalla sig feminist.

Apropå frågan om den skatt pensionärer betalar vill jag gärna ge Hägglund ett erkännande för att talat klarspråk: pensionärer har inte fått höjd skatt.

I programmet blev han stundtals hårt pressad, inte minst i början, om kristdemokraternas syn på hbt-personer, könsneutrala äktenskap och homoadoption. Men Hägglund klarade sig genomgående bra och gav många prov på sin omvittnade humor. Själv hade jag gärna sett att han t ex hade pressats lite mer på frågan om hur vårdnadsbidraget rimmar med alliansens uttalade bidragsmotstånd, samt om yttrandefrihetens gränser.

I opinionsmätningarna den senaste tiden förefaller nu kristdemokraterna klara fyraprocentsspärren och hänga sig kvar i riksdagen. Trots det finns det åtminstone i delar av partiet en insikt om att man är något av alliansens svagaste länk. Om kd gick stärkta ur kvällens tv-utfrågning återstår att se.

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, svt, val 2010.

I går avslöjade sajten Dagens Opinion att kristdemokraterna varumärkesskyddat begreppen ”Verklighetens folk” och ”Ett mänskligare Sverige”. Även Dagens Media skrev om detta, och Makthavare.se passade på att fråga RFSL – som ju själva bedriver en valrörelsekampanj på temat ”Verklighetens folk” – hur man ställde sig till detta.

Sedan plockade TT upp nyheten, vilket bland annat ledde till publiceringar i Aftonbladet och Dagens Nyheter.

För TT uppger kristdemokraterna att det inte är på grund av att RFSL velat visa att också hbt-personer ryms i begreppet ”Verklighetens folk” och att mycket återstår att göra för att allas verklighet ska respekteras, som man registrerat varumärket. Man uppger att kd brukar registrera de fraser de använder i kampanjer, och poängterar att partiet inte tänker agera mot RFSL.

Trots det så känns partiets agerande märkligt. För även om Göran Hägglund förvisso försökt ladda orden ”Verklighetens folk” med ett specifikt (om än något oklart) politiskt innehåll, så känns begreppet lite väl allmänt för att rimligen kunna ägas av ett enskilt parti. Dessutom var han inte först. Som Niklas Orrenius på Sydsvenskan påpekat så var det Ian Wachtmeister och Ny Demokrati som förde in uttrycket i svensk politik redan 1991. Även bloggen Alliansfritt Sverige har uppmärksammat detta.

Stor humor är det att kd också vill varumärkesskydda begreppet ”Ett mänskligare Sverige”, då det är en slogan även folkpartiet använt sig av – bland annat på valaffischer 1998.

För övrigt tipsar bloggen Partistaten RFSL att ansöka om att få registrera begreppet ”Göran Hägglund” på PRV, då detta (ännu) inte tycks vara varumärkesskyddat.

Ett år efter det omtalade talet om ”verklighetens folk” äntrar i kväll kristdemokraternas Göran Hägglund Almedalens scen. Givet partiets kräftgång i opinionen är det nog sannolikt att han kommer fortsätta på den inslagna vägen, där han utmålar sig som talespersonen för landets alla ”vanliga” människor.

Min erfarenhet är att ingen människa är särskilt vanlig. Alla har vi något som gör oss, var och en, unika. Och jo, jag är ytterst medveten om hur klyschigt det låter att uttrycka sig så.

Poängen är dock att Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är hyckleri. Tanken med detta ordval är att man ska måla upp en inre bild av ”vanliga” människor; mamma, pappa och 2,5 barn – vita, blonda svenskar som sitter runt köksbordet och pratar om det lilla livet. Semesterplaner, nivåer på veckopeng till barnen och vad det blir till middag. Alla som inte riktigt ser ut eller beter sig så här är alltså onormala. Inte riktigt ”verkliga”.

I sitt tal förra året förebyggde också Göran Hägglund den väntade kritikstormen mot dessa resonemang genom att i hårda ordalag angripa vänsterdebattörer och kulturskribenter för att just se till andra värden än vad den påhittade normalfamiljen kunde tänkas bry sig om. Den hårda retoriken har levt kvar, genom bland annat utfall mot politisk klåfingrighet som sägs hota människors fria val. Att det kristdemokratiska vårdnadsbidraget skulle vara ett sätt att från politiskt håll skicka signaler om hur tillvaron ska organiseras vill förstås inte Hägglund kännas vid.

Och ja, jag är själv lite hård i tonen nu märker jag. Men jag tycker verkligen att kristdemokraterna har ett obehagligt budskap och politiskt innehåll. Man balanserar på fyraprocentsgränsen till riksdagen. Själv skulle jag bara bli glad om Hägglund fick ta sin verklighets folk och gå.