I kväll möttes alla riksdagspartiledarna i en sista uppgörelse i SVT innan valet på söndag. Personligen är jag rätt glad att alla dessa utfrågningar och debatter är över. Eller i alla fall nästan. I morgon möts huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i TV4. Detta missar jag. Men bloggkollegan Johan Ingerö bevakar dramat – och själv kommenterar jag aftonens debatt.

Låt mig börja med att lyfta på hatten för SVT, Mats Knutson och Anna Hedemo. De visade var skåpet skulle stå i kväll med ett otroligt skickligt genomfört upplägg. Det är svårt att få sju partiers företrädare komma till tals, vara offensiva och inte avbryta varandra. Men det fungerade väldigt bra. Helt utan tekniska specialfinesser eller ansträngda lustigkurrar.

Däremot var det hela i längsta laget. Visst, det är bra att ge gästerna utrymme och det är bra att många ämnen kom upp. Men ändå. Två timmar nonstop är för mycket.

Precis som i går – men antagligen ännu mer den här gången – stod oerhört mycket på spel. Jag har hört att hela två miljoner svenskar uppskattas titta på SVT:s slutdebatt. De sista dagarna har det också hänt något i medierapporteringen om valrörelsen. Alliansregeringen har blivit oerhört pressade på frågan om deras förändring av sjukförsäkringen. Detta förefaller ha gett de rödgröna nytt mod – trots underläge i opinionsmätningarna. Plötsligt känns det inte längre som att valet redan är avgjort.

Det här präglade kvällens debatt. Alla var taggade till tusen och märkbart ordentligt pålästa med fakta och skarpa oneliners.

De rödgröna vann nog på att ha populära Maria Wetterstrand som mp-representant, snarare än Peter Eriksson som efter gårdagens debatt fick kritiska omdömen för sin insats. Dock var hon nog den i sitt lag som märktes minst den här gången. Lars Ohly var riktigt skarp i går men en aning mer nedtonad i kväll. I välfärdsfrågorna gick han däremot ut starkt. Och Mona Sahlin visade upp sig från sin mest statsministerlika sida, med den äran.

I den del av programmet där hon frågades ut av allianspartiledarna var hon förstås hårt ansatt, men behöll sitt lugn och sakliga ton – utan att för den del förlora engagemanget i rösten.

På allianssidan dominerade länge Jan Björklund debatten. Han tog kommandot såväl i diskussionen om skolan (väntat) som ungdomsarbetslösheten. Och han var retoriskt mycket skicklig. Björklund överglänste kollegan Maud Olofsson, som ju rimligen borde ha varit den i gruppen som borde kunnat ta poäng på regeringens näringspolitiska satsningen. Olofsson var överhuvudtaget rätt mycket offside under kvällen. Göran Hägglund blev stundtals hårt pressad – bland annat i frågan om sjukförsäkringarna, men klarade att replikera skapligt. Han gav dock ett ganska slitet intryck.

Fredrik Reinfeldt var även i kväll också ganska nedtonad. Han tog inte ens en sjundedel av debattiden i anspråk, något man hade kunnat förvänta sig om nu talartiden skulle fördelas jämt. Och han var inte i närheten av att dominera debatten han borde kunna göra i kraft av att vara statsminister. Reinfeldt hamnade i en del munhuggningsövningar med Mona Sahlin där ingen av dem direkt imponerade, men han förmodligen framstod som förlorare.

En stor nackdel Fredrik Reinfeldt har i sådana här debatter är hans monotona tonfall. Det är extremt sällan han låter känslomässigt engagerad; vare sig upprörd eller glad. Jag tror att han förlorar på det.

Jag vill inte kora någon vinnare i kvällens debatt. Båda sidor presterade på topp, om än med de individuella avvikelser jag redogjort för ovan. Och jag tror att de tittare som orkat sig igenom hela programmet faktiskt har fått lite mer på fötterna inför söndagens val.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

[UPPDATERAD] Debatten i TV4 mellan allianspartiledarna och de rödgröna var den näst sista innan valet. I morgon möts de igen i SVT, men med så mycket på spel för vardera gänget var nog uppladdningen redan inför kvällens sammandrabbning på topp.

Jag har tidigare gjort klart att jag inte varit så förtjust i TV4:s upplägg av de blockvisa partiledarutfrågningarna. Men i kväll var förutsättningarna annorlunda, med faktiska politiska motståndare i studion som var taggade inför en tuff debatt. Dessvärre kvarstod problemet Peter Jihde, hans tramsiga digitala skärm och ännu tramsigare påannonseringar. Mentometeromröstningarna ska vi inte ens prata om.

Snabbt blev tonen i programmet uppskruvad. Jan Björklund blev påtagligt irriterad när Lars Ohly ifrågasatte hur kunskapsmålen prioriterades i alliansens skola. Irriterat lät det också när Peter Eriksson munhöggs med Maud Olofsson om ungdomsarbetslösheten. Och när det strax innan avbrottet för nyheter debatterades klimatfrågor så stod i princip Eriksson och Fredrik Reinfeldt och skrek i munnen på varandra. Grälet återupptogs sedan, ännu hetsigare, efter pausen.

För min del ger den typen av ”debatt” absolut ingenting. Och det gör mig förbannad att det var scener som dessa som TV4:s hela upplägg verkade gå ut på. Jag ser jättegärna ett tufft debattklimat om viktiga sakfrågor, men det kräver programledare som ställer vettiga frågor och som låter debattörerna få utveckla sina resonemang (inom rimliga tidsramar). Tyvärr var det inte det vi fick se i kväll.

Politiskt var det två ganska jämna lag som stod emot varandra. Alliansen hade fördelen av att sitta på regeringsmakten och kunde hänvisa till en fyraårig mandatperiod där de fått bedriva den politik de gick till val på. Samtidigt ställdes de också till svars för alla de brister som finns i skolan, sysselsättningen, sjukersättningarna och många andra områden. De rödgrönas utmaning var att visa sig regeringsdugliga. Trots Mona Sahlins oomtvistliga gedigna erfarenhet så har hon aldrig vart statsminister, och hennes samarbetspartner mp och v har aldrig suttit i en regering.

Både Reinfeldt och Sahlin låg länge lågt i debatten, antagligen för att spara sin avsatta talartid och låta sina kollegor ta de första fajterna. Men i det vi kan kalla andra halvlek tog de desto mer utrymme. Reinfeldt gick starkt in i rollen som chef för sitt lag, med en landsfaderlig om än något teknokratisk ton. Sahlin, i synnerhet när sjukförsäkringarna hamnade i fokus, spelade skickligt på känslosträngar och ställde regeringen till svars för deras politik slår mot sjuka, utförsäkrade människor. I detta fick hon också stark uppbackning från Ohly och Eriksson, vars starka engagemang tydligt framkom.

Expressen skriver i dag om just sjukförsäkringarna och kallar regeringens hantering av dem för ”Fredrik Reinfeldts svaga punkt”, som sätter bilden av ”den hjärtlöse statsministern”. Och kanske är det detta som så här i valrörelsens sista timmar kan vända opinionen och ge en rödgrön valseger. Mona Sahlin och hennes gäng hoppas uppenbarligen det.

På söndag får vi svaret.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

Än en gång frågades ledande partiföreträdare ut i tv. I kväll var det TV4 som ställde allianspartiledarna mot väggen.

För oss som följt den senaste tidens många tv-sända utfrågningar fanns det kanske inte så mycket nyheter att förvänta, åtminstone inte på det politiska planet. Själva programmet var däremot lite överraskande. Dock inte på något positivt sätt. Men mer om det senare.

Självklart var Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund måna om att visa upp största möjliga enighet. Men redan tidigt i programmet framkom tydligt att centerpartiet avviker en del i arbetsmarknadspolitiken. De vill luckra upp Lagen om anställningsskydd och helst göra a-kassan obligatorisk. Detta tonades förstås ned, men det är trots allt ett faktum.

Och det här sätter fingret på en inbyggd paradox i ett flerpartisamarbete. Visserligen har man tillsammans bättre möjligheter att vinna majoritet i riksdagen för sina gemensamma uppfattningar. Men i de frågor där vissa partier – i synnerhet om de tillhör de mindre – har avvikande uppfattningar så är det svårt att övertyga väljarna varför man ska rösta just på dem, om de ändå inte kommer att driva sina frågor i regeringsställning.

Eller för att vara konkret: om man nu har borgerliga sympatier och lutar åt att centerpartiet är det parti som ligger närmast ens värderingar – varför ska man rösta på ett parti som i regeringsställning inte kommer att driva de särskiljande frågor de gått till val på? Är det då inte mer rationellt att rösta på något av de större partierna, i det här fallet moderaterna och folkpartiet, som förefaller dominera och få mest genomslag för sin politik?

Och just det här beteendet har vi kunnat se i opinionsmätningarna under mandatperioden. Moderaterna växer och Fredrik Reinfeldt får högt stöd i popularitets- och förtroendeundersökningar. På bekostnad av framförallt centerpartiet och kristdemokraterna, som får kämpa hårt för att uppfattas som relevanta.

Detta är nu inte unikt för alliansen. Hade vi haft en rödgrön trepartiregering hade vi förmodligen sett samma sak där.

Ett sätt att förhålla sig till detta är så som Fredrik Reinfeldt gjorde i TV4 i kväll: han var ovanligt nedtonad och tystlåten. Jag gjorde ingen ordentlig mätning, men mitt intryck är att Maud Olofsson och Jan Björklund fick betydligt mer utrymme än Reinfeldt och Hägglund.

Det samlande intrycket jag fick var dock att partiledarna skötte sig och levererade hyfsat tydliga besked – men inga nyheter. Och en viktig orsak till det är att programformatet var så dåligt. Min bloggkollega Johan Ingerö går in mer detaljerat på detta, och jag kan bara instämma. TV4 föreföll alltför förtjusta i att ”hotta upp” utfrågningen med grafik, omröstningar, och andra tekniska finesser. Det hela blev bara larvigt och tog fokus från politiken.

Dessutom var det hela på tok för långt. Två timmar, med start kl. 21 och med avbrott för nyheter, är rimligen betydligt mer än vad ens de allra mest intresserade orkar med. Frågan är om ens alliansens största fans kände sig stärkta och mer upplysta efter att ha sett och lyssnat sig igenom allting.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson, val 2010.

Det borgerliga parti som under mandatperioden klarat sig bäst i skuggan av moderaterna är utan tvekan folkpartiet. Och detta är antagligen Jan Björklunds förtjänst. Under hans partiledarskap (eller, nja, ska man vara noga så började det tidigare än så) har fp gjort en politisk resa och är i dag sannolikt det parti i svensk politik som är tydligast med sin ”lag och rätt”/”ordning och reda”-retorik. Huruvida detta verkligen är en korrekt bild av partiet och dess företrädare är en annan sak, men de har otvetydigt hittat en nisch där de verkar kunna samla ett stadigt väljarunderlag.

När Björklund i kväll tog plats i SVT:s Utfrågningen så var det tydligt att ambitionen att normalisera ståndpunkter som många uppfattar som kontroversiella. Påfallande ofta använde han argumentation av typen ”det är en sådan självklarhet”, och att ”de allra flesta” tycker som fp – men inte talar öppet om det. Det är en smart argumentationslinje som dels får de som tycker som partiet att känna sig bekräftade och dels får dem som inte håller med att fundera över om deras egna uppfattningar kanske är onormala.

Men faktum är att många av de folkpartistiska ståndpunkterna anno 2010 är kontroversiella. Uppfattningen om att skolelever inte ska få bära slöja i klassrummet är långt ifrån allmänt vedertagen. Det finns inget som säger att en slöja för ansiktet per definition skulle försvåra undervisningen. Om nu Björklund och folkpartiet har andra invändningar mot niqab och burka så får de väl tala klarspråk om det, inte ducka bakom ordnings- och pedagogikargument.

I programmet framträdde stundtals, vilket även min bloggkollega Johan Ingerö är inne på, en delvis mjukare sida av Jan Björklund än han oftast visar upp publikt. Men helhetsintrycket var ändå ändå en person som uttryckte sig skarpa ordalag med väldigt tydliga uppfattningar om rätt och fel; uppfattningar som var normativa och föreföll prägla det politiska program som folkpartiet står för i dag. Det är i mina ögon ganska fjärran från liberalismens ideal om individens frihet.

Men fp-ledaren klarade sig ändå bra i tv-studion. Vissa röster på bl a Twitter menade att han fick snällare frågor än Mona Sahlin, tidigare i veckan. Själv tyckte jag inte att frågorna var så värst annorlunda, men att programledarna möjligen missade en del tillfällen att ställa följdfrågor och lät Björklund komma undan lite för lätt.

På tisdag är det dags för Göran Hägglund att ta plats i studion. Vi får väl se hur upplägget fungerar då.

Andra skriver intressant om politik, Jan Björklund, folkpartiet, val 2010.

Om det är något politikområde som verkligen kan ta fram skillnaderna i värderingar mellan folk till vänster respektive höger på den politiska skalan, så är det skolan. Det kan handla om huruvida skolor ska få drivas privat eller inte, och om de i så fall ska få ta ut vinst. Det kan gälla synen på betyg, och det kan röra hur resurserna på bästa sätt ska fördelas mellan skolor och enskilda elever.

Häromdagen föreslog socialdemokraterna, med hänvisning till en rapport från Skolverket, lagstiftning om att alla kommuner måste ge skolor särskilda pengar efter faktorer som utländsk bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå och annat som kan visa på segregation. Man menar att andelen elever som går ut nian med fullständiga betyg har minskat under mandatperioden, samtidigt som lärartätheten har sjunkit.

Detta var förstås utmanande. Skolpolitiken är ju något som ligger folkpartiet, och inte minst Jan Björklund själv, varmt om hjärtat. Att få pikar från s för brister på detta område var nog inte kul för folkpartiledaren. Och i dag kom svaret: ”Nu är det de högpresterande elevernas tur att få sin del av kakan”, deklarerade Björklund under en presskonferens i förmiddags.

Redan har alliansregeringen infört så kallade spetsutbildningar på gymnasienivå i Sverige. Nu vill fp utvidga företeelsen till grundskolan. Redan i högstadiet ska alltså barnen delas in i elitklass eller allmänklass. ”Spetsutbildningar för högpresterande elever” kallar man det för. Och antagningen är tänkt att ske via särskilda prov.

Några extra resurser till skolan blir det dock inte. Enligt Björklund kommer staten inte att skjuta till pengar för detta. I stället ska det bli ett annat sätt att organisera skolan, så det inte kostar mer.

Skillnaden mellan den socialdemokratiska och folkpartistiska synen på skolan och eleverna har sällan varit tydligare. Å ena sidan mer resurser till skolor i utsatta områden där elever halkar efter – å andra sidan genvägar för högpresterande elever, utan att det får kosta något. Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

Spelar det någon roll vilka man umgås med som politiskt aktiv? Finns det en gräns för vem eller vilka man med bibehållen trovärdighet kan hänga med i en soffa och dricka champagne ihop med?

Frågorna verkar kanske underliga, men aktualiseras just nu när förbundssekreteraren i fp-anknutna Liberal Mångfald Philip Wendahl poserar på sin Facebook-sida till synes drickandes champagne med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Wendahl själv skriver som kommentar till bilden att han och Åkesson var ”rörande överens om att de partier [Wendahl] lyft som goda exempel inom invandring, islamism och frihetsfrågor inte är några systerpartier till SD”. Vidare skriver Wendahl att han och Åkesson kommer debattera framöver, ”för det är så liberala demokrater gör”. ”Vi isolerar inte utan debatterar med meningsmotståndarna oavsett om de råkar vara kommunister som Ohly eller nationalister som Åkesson”, tillägger han.

Till saken hör nu att det inte direkt är första gången som Philip Wendahl syns i märkliga sammanhang. Han är även krönikör hos den norska organisationen Human Rights Service (HRS), som i praktiken sägs fungera som det norska invandringskritiska Fremskrittspartiets tankesmedja. I en debattartikel i QX i våras argumenterade Wendahl för en positiv syn på den mördade holländske politikern Pim Fortuyn och dennes högerpopulistiska parti, något som uppmärksammades av Expo. Och han har uppmanat folkpartiet och Jan Björklund att ”bedriva en stramare invandringspolitik”.

Allt detta har fått Alex Bengtsson på Expo, tillika författare till boken Sverigedemokraterna har fel, skriva att Wendahl ”under det senaste året profilerat sig genom att sprida fördomar, generaliseringar och annan dynga riktad mot den muslimska minoriteten i Sverige och Europa”. ”Att han har omvalts till förbundssekreterare i organisationen Liberal Mångfald borde vara en rejäl väckarklocka för de liberaler som vill vara fortsatt trovärdiga antirasister”, skriver Bengtsson.

Med detta i bagaget slår sig alltså Philip Wendahl ned i en soffa i Visby under Almedalsveckan tillsammans med Jimmie Åkesson, förefaller dricka champagne ihop, diskuterar och poserar leende för kameran. Sedan publicerar han bilden på Facebook, rimligen räknandes med att reaktioner skulle följa.

Min poäng är inte att man inte ska umgås med politiska meningsmotståndare. Jag gör det själv regelbundet och tror att det gynnar det demokratiska samtalet. Man kan rent av hävda att otvunget umgänge över partigränserna är en av poängerna med Almedalsveckan. Men det finns en del saker man bör tänka på som politiskt aktiv i sådana sammanhang. Hur kan det uppfattas? Är det smart att till synes vänskapligt posera ihop med någon som torde borde stå väldigt långt ifrån en politiskt? Vilka signaler skickar det?

Allt detta är saker man bör ha i åtanke som företrädare för en organisation som säger sig arbeta mot diskriminering, främlingsfientlighet och intolerans.

* * *

PS: Blogginläggets rubrik syftar på en blogg med detta namn, som nu dessvärre verkar vara insomnad. I sin programförklaring slog man fast att ”Det måste finnas ett parti som försvarar individens fri- och rättigheter. Oavsett om de krafter som hotar dem är bruna, röda eller mörkblåa.”