Generellt tycker jag att de som arrangerar en fest har rätt att bjuda vilka de vill. Om man som värd tycker att t ex Kalle inte riktigt passar in i sällskapet, inte kan bete sig ordentligt i sociala sammanhang eller dylikt så borde det vara helt i sin ordning att inte bjuda inom honom. Det tror jag även DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing skulle instämma i.

Men i en del fall kan det förstås bli komplicerat. Om ens barn fyller år och vill bjuda alla i klassen utom just Kalle så gränsar det till mobbning. På samma sätt vore det svårt att tänka sig en firmafest där alla i personalen utom just Kalle bjöds in.

När nu Jimmie Åkesson som ende riksdagspartiledare inte bjuds in till Nobelfesten av Nobelstiftelsen så ser det väldigt underligt ut.

”Läser man Alfred Nobels testamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationell tillhörighet. SD:s värderingar står i direkt strid med detta”, säger Michael Sohlman, vd för Nobelstiftelsen.

Det är en tolkning av partiets värderingar Åkesson själv nog knappast skulle ställa upp på. Att de kraftigt vill minska invandringen och har en nationalchauvinistisk värdegrund är en sak, men deras politik står nog inte i konflikt med Nobels testamente.

Och även om så vore fallet så har det på gästlistan till Nobelfesterna genom åren knappast saknats exempel på ambassadörer och andra företrädare för länder med minst sagt tveksam politik.

Vid några tillfällen på 1990-talet bestämde sig Nobelstiftelsen för att inte som vanligt bjuda partiledarna till den stora festen. Motiveringen var något i stil med att de stal uppmärksamhet från pristagare, forskare och andra högdjur på plats. Då arrangerade Carl Bildt egna, alternativa fester på restaurang Trattoria Romana i Stockholm.

Detta grepp står det nu Jimmy Åkesson fritt att ta till om han vill försöka knipa martyrpoäng. Sannolikt lär en sådan fest dock inte bli så värst välbesökt av andra än hans partivänner.

I vilket fall som helst känns Nobelstiftelsens agerande i år dumt, populistiskt och dåligt motiverat.

Spelar det någon roll vilka man umgås med som politiskt aktiv? Finns det en gräns för vem eller vilka man med bibehållen trovärdighet kan hänga med i en soffa och dricka champagne ihop med?

Frågorna verkar kanske underliga, men aktualiseras just nu när förbundssekreteraren i fp-anknutna Liberal Mångfald Philip Wendahl poserar på sin Facebook-sida till synes drickandes champagne med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Wendahl själv skriver som kommentar till bilden att han och Åkesson var ”rörande överens om att de partier [Wendahl] lyft som goda exempel inom invandring, islamism och frihetsfrågor inte är några systerpartier till SD”. Vidare skriver Wendahl att han och Åkesson kommer debattera framöver, ”för det är så liberala demokrater gör”. ”Vi isolerar inte utan debatterar med meningsmotståndarna oavsett om de råkar vara kommunister som Ohly eller nationalister som Åkesson”, tillägger han.

Till saken hör nu att det inte direkt är första gången som Philip Wendahl syns i märkliga sammanhang. Han är även krönikör hos den norska organisationen Human Rights Service (HRS), som i praktiken sägs fungera som det norska invandringskritiska Fremskrittspartiets tankesmedja. I en debattartikel i QX i våras argumenterade Wendahl för en positiv syn på den mördade holländske politikern Pim Fortuyn och dennes högerpopulistiska parti, något som uppmärksammades av Expo. Och han har uppmanat folkpartiet och Jan Björklund att ”bedriva en stramare invandringspolitik”.

Allt detta har fått Alex Bengtsson på Expo, tillika författare till boken Sverigedemokraterna har fel, skriva att Wendahl ”under det senaste året profilerat sig genom att sprida fördomar, generaliseringar och annan dynga riktad mot den muslimska minoriteten i Sverige och Europa”. ”Att han har omvalts till förbundssekreterare i organisationen Liberal Mångfald borde vara en rejäl väckarklocka för de liberaler som vill vara fortsatt trovärdiga antirasister”, skriver Bengtsson.

Med detta i bagaget slår sig alltså Philip Wendahl ned i en soffa i Visby under Almedalsveckan tillsammans med Jimmie Åkesson, förefaller dricka champagne ihop, diskuterar och poserar leende för kameran. Sedan publicerar han bilden på Facebook, rimligen räknandes med att reaktioner skulle följa.

Min poäng är inte att man inte ska umgås med politiska meningsmotståndare. Jag gör det själv regelbundet och tror att det gynnar det demokratiska samtalet. Man kan rent av hävda att otvunget umgänge över partigränserna är en av poängerna med Almedalsveckan. Men det finns en del saker man bör tänka på som politiskt aktiv i sådana sammanhang. Hur kan det uppfattas? Är det smart att till synes vänskapligt posera ihop med någon som torde borde stå väldigt långt ifrån en politiskt? Vilka signaler skickar det?

Allt detta är saker man bör ha i åtanke som företrädare för en organisation som säger sig arbeta mot diskriminering, främlingsfientlighet och intolerans.

* * *

PS: Blogginläggets rubrik syftar på en blogg med detta namn, som nu dessvärre verkar vara insomnad. I sin programförklaring slog man fast att ”Det måste finnas ett parti som försvarar individens fri- och rättigheter. Oavsett om de krafter som hotar dem är bruna, röda eller mörkblåa.”