Återigen hemma i Sverige efter två veckors semester går mycket av dagen åt att tvätta – samt att läsa ikapp mig kring vad som skett under min frånvaro. Och jag konstaterar att jag hittar paralleller mellan mina tvättbestyr och debatten om de politiska annonskampanjerna inför valet.

Min bloggkollega Johan Ingerö menar att den kampanj som LO rullat ut är ”helt och hållet negativ” samt ”en av de fulaste i Sveriges politiska historia”. Det kan ligga något i det – men det finns ändå skäl att hålla isär begreppen.

Den kampanj LO nu kör är, skulle jag vilja påstå, definitivt på gränsen till att betraktas som negativ. Man avbildar ledande alliansföreträdare och klistrar på dem epitet som ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Man ger sig alltså på enskilda personer och deras karaktär, i negativa ordalag.

Det är dock inte detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Att rösta handlar om vägval. Och i ett land där (och nu vet jag att partisekreterare och kampanjmakare blir sura) de politiska skillnaderna mellan partierna inte är avgrundsdjupa så krävs det lite tillskruvad retorik och breda penseldrag i valrörelser för att väljarna ska kunna uppfatta att det gör någon skillnad att rösta på det ena eller andra alternativet.

En av av Sveriges mest erfarna politiska kampajmakare är Bosse Krogvig. Han är socialdemokrat, men respekterad i snart sagt alla läger. I Fokus slår han fast att ”val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla”, samt att man ”måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet”. Krogvig menar vidare att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och att sådana knappt förekommer i svenska valrörelser. Vad som därmed är vanligt, och som inte minst socialdemokraterna ägnat sig åt i många valrörelser, är vad Krogvig kallar aggressiva kampanjer – och som då snarare handlar om att presentera motståndarens politik i ett mindre fördelaktigt ljus.

Han får dock mothugg av den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson som i Fokus hävdar att negativa kampanjer är just när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, menar Esaiasson, är negativa i en svensk valrörelse.

Smuts eller kontraster? Kanske är det bara en fråga om perspektiv.

Klart är i vilket fall som helst vi ännu inte sett slutet på utspel, annonser, filmklipp och andra kampanjinslag där de politiska alternativen och partiföreträdarna framställs som än oskuldsvita och än rejält smutsfläckade, allt beroende på avsändare.

Johan Ingerö tar i sitt förra inlägg här på Proffstyckarbloggen upp påståendet att impotensen har ökat under alliansens tid vid makten. Självklart kan man ironisera över den något ansträngda vinkeln i artikeln han hänvisar till. Men faktum är att regeringen uppvisat just impotens – i betydelsen oförmåga – i den fråga man själv slagit fast var den viktigaste under mandatperioden; att minska arbetslöshet och utanförskap.

Siffror från regeringens eget arbetsmarknadsdepartement visar att ”utanförskapet”, det vill säga de i åldern 16-64 år som står utanför arbetsmarknaden, ökat med 6 528 personer de senaste fyra åren. Och det är särskilt gruppen arbetslösa som ökat.

Jag är förstås väl medveten om att vi haft en lågkonjunktur under den här perioden. Men det räcker inte som förklaring till att arbetslösheten i Sverige ökade snabbare i samband med finanskrisen än i de flesta andra europeiska länder. Alliansen, och då inte minst Fredrik Reinfeldt och moderaterna, kommer att få det tufft i valrörelsen när han tvingas svara på hur en arbetslöshet som 2006 höll på att sjunka (i september 2006 låg den på lite drygt 6 procent, enligt SCB) kunnat hamna på dagens högre nivåer (8,8 procent) efter att de borgerliga fått driva sin politik.

Ingerö skriver för övrigt också om Beatrice Ask, brott och straff samt vikten av trygghet. På något sätt känns inte just justitieminister Ask som garanten för trygghet – åtminstone inte rättstrygghet. Jag ber att få hänvisa till den bingobricka Piratpartiets Rick Falkvinge tagit fram, där man kan markera hennes uttalanden som vart och ett tar bort något av rättsstatens grunder.

Okej, valdebatten har förstås pågått länge redan. Men inte primärt mellan just Johan Ingerö och mig – åtminstone inte här på Aftonbladet.se. Det ska bli kul att se vad detta kan ge.

För dem av er som inte känner till mig sedan tidigare så har jag bloggat om politik och samhällsfrågor sedan mars 2005, vilket är evigheter i bloggtermer. Jag är medlem i socialdemokraterna, men har varken lön från partiet eller aspirerar på några uppdrag. Mitt förhållande till partiet kan beskrivas som att jag är trogen, men inte lojal.

Själv tyckte jag att det var otroligt glädjande när Mona Sahlin presenterade det fördjupade samarbetet med miljöpartiet. Jag är inte lika entusiastisk över att även vänsterpartiet nu ingår i detta samarbete, men jag är pragmatisk och väljer att se detta som den bästa chans som nu finns att byta regering – och politik.

Just nu ser jag allra mest fram emot Almedalsveckan, en höjdpunkt på året för oss politiska nördar. Själv kommer jag att vara där hela veckan; följa seminarier, tal och debatter, mingla, blogga och sitta med i diverse paneler. Jag hoppas få träffa många av er där!