Svenska Dagbladet rapporterar att många ledande politiker, såväl i alliansen som i den rödgröna oppositionen, anser att medierna inte behandlar opinionssiffror tillräckligt kritiskt – vare sig när det gäller partisympatiundersökningar eller mätningar kring enskilda frågor. Man är också kritiska mot den stora mängd undersökningar som presenteras och uttrycker oro för att detta skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Något ligger det förstås i detta. Att beställa opinionsundersökningar är en beprövad metod för partier, intresseorganisationer och andra att kunna påvisa stöd för en uppfattning man har. ”64 procent hyser inget förtroende för Mona Sahlin”, ”8 av 10 tycker att betyg från 7:e klass är bra”, ”Över tre fjärdedelar av folket stöder monarkin”. Alla dessa exempel är påhittade, men beroende på hur frågan ställs så är det fullt möjligt att få fram sådana resultat.

Lena Mellin skriver klokt att ”Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt”, och tillägger att många svarar ”som de tror förväntas av dem, särskilt om intervjuerna görs per telefon”.

Ett klassiskt sätt att få fram det resultat man önskar av en opinionsundersökning är att begränsa svarsalternativen. Om frågan t ex lyder: ”Vad skulle du rösta på om det vore val i dag; 1) Feministiskt initiativ, 2) Sverigedemokraterna, eller 3) Piratpartiet?”, så skulle dessa partier få betydligt högre opinionssiffror än de får i andra mätningar. Och sannolikt skulle vart och ett av dem kunna rapportera stora framgångar i opinionen.

En annan vanlig metod är att ladda svarsalternativen med inte fullt neutrala värderingar. Det lär troligen bli ett annat resultat om frågan formuleras ”Har du förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt?” än ”Har du fortfarande förtroende för Fredrik Reinfeldt, efter att han undanhållit information om Sven Otto Littorin för svenska folket?”.

Och som för att illustrera detta publicerar i dag både Aftonbladet och Expressen varsin opinionsmätning om just förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Aftonbladet har i går låtit Sifo intervjua 1000 personer mellan 18 och 65 år. De har bl a fått svara på frågan: ”Hur har förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt påverkats av Littorins avgång?”. 75 procent svarar att det inte påverkat förtroendet medan 18 procent uppger att det minskat.

Expressen redogör inte för några detaljer om undersökningen, men uppger att man låtit Demoskop fråga svenska folket hur deras förtroende för regeringen påverkats av den så kallade Littorinaffären. 32 procent av de tillfrågade säger att de fått minskat förtroende för regeringen och 31 procent säger att de fått det för Fredrik Reinfeldt.

Lite olika frågeställningar, som synes – och ganska olika resultat. Men riktigt intressant blir det när man tittar på hur detta presenteras.

Aftonbladet skriver att ”Var femte väljare har tappat förtroende för statsministern”, och preciserar det som att ”18 procent uppger att de nu känner mindre förtroende för statsministern än tidigare”. I Expressen beskrivs resultatet som att ”Nästan en tredjedel av väljarna har fått minskat förtroende för regeringen och statsministern efter Sven Otto Littorins avgång”.

Sant eller inte? Min poäng är att man som kritisk mediekonsument och väljare bör se till att få fram så mycket fakta som möjligt om de många undersökningar och mätningar som presenteras. Exakt hur är frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ har man fått ta ställning till? Under vilken period är mätningen genomförd? Hur många – och ur vilket urval – har egentligen svarat? Detta är frågor medierna bör redovisa, annars är siffrorna i sig inte mycket värda.

Vid lunch i dag deltog jag i ett intressant panelsamtal i arrangemang av Aftonbladet. Fokus låg på moderaterna och Fredrik Reinfeldts Almedalstal i kväll, men även den påstådda mobbningen av Mona Sahlin diskuterades.

Förutom jag själv deltog Aftonbladets Lena Mellin och retorikexperten Elaine Bergqvist, samt högerdebattören och debutterande ledarskribenten Alice Teodorescu. Det hela leddes föredömligt av tidningens debattchef Karin Magnusson.

Det var kul att se att så många dök upp för att lyssna. Själv hade jag ärligt talat varit lite fundersam över om människor verkligen skulle hitta dit, men det gjorde de verkligen – och föreföll uppskatta arrangemanget.

Om Reinfeldt och moderaterna sa jag ungefär samma sak som jag tidigare i dag skrev här i ett blogginlägg; att han verkar försöka fullfölja omvandlingen av m från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” till ett som tar ansvar för hela landet och alla medborgare. Men jag varnade också för att han riskerar att tappa de borgerliga småpartierna, och faller centerpartiet och/eller kristdemokraterna ur riksdagen så faller därmed i praktiken allianssamarbetet och de återstående borgerliga partierna lär få svårt att skrapa ihop en riksdagsmajoritet.

Vad gäller den påstådda mobbningen av Mona Sahlin så kunde jag bara konstatera att det inte var något nytt. Att politiker genom tiderna väckt starka känslor – både positiva och negativa – är något som hör det politiska spelet till. Sedan tar det sig ibland omogna, korkade eller direkt otäcka former. Minns t ex hatkampanjerna mot Olof Palme.

Sedan ska man förstås vara medveten om att den socialdemokratiska indignationen över nidbilder, elaka YouTube-filmer och förfalskade brev också är en del av det politiska spelet.

Aftonbladets politiska Lena Mellin är inget större fan av Almedalsveckan. Det har hon gjort klart genom åren. Man blir alltså inte förvånad när hon några dagar innan årets upplaga av denna unika politiska institution skriver en krönika om att ”under politikerveckans 42-åriga historia har det vid två (2) tillfällen hänt något som satt spår i svensk politik”.

Räknar man på det sättet har man ett märkligt perspektiv.

Då missar man nämligen helt betydelsen av att landets högsta politiska beslutsfattare, kommun- och landstingspolitiskt aktiva, ideellt engagerade i mängder av intresseorganisationer, professionella lobbyister, journalister och andra som brinner för samhällsförändring eller just sin hjärtefråga, under en vecka kommer varandra mer inpå livet än vad som aldrig någonsin är möjligt.

Och då är ändå Sverige ett väldigt öppet land med korta avstånd mellan politiker och ”vanligt folk”. Trots det är det sällan eller aldrig man som gräsrotsaktiv i t ex handikapprörelsen, en lokal kulturförening eller företrädare för en branschorganisation får tillfälle att träffa en riksdagsledamot eller minister öga mot öga och faktiskt få ett ordentligt samtal.

Därför är Almedalsveckan så fantastisk – och väl värd att bevara.

För min del blir det nionde året i rad jag deltar i detta Visbyevenemang. Och jag längtar redan till mitt tioårsjubileum.