Jag har funderat väldigt mycket inför årets riksdagsval. I snart sagt alla tidigare val jag fått rösta har jag valt socialdemokraterna, ett parti jag varit troget sedan 14-årsåldern. Den här gången har det inte känts lika självklart.

Orsaken är det rödgröna samarbetet. Jag blev mycket glad över s/mp-samarbetet – men betydligt mindre entusiastisk när även v kom med. Faktum är att jag länge övervägde att rösta på miljöpartiet, dels på grund av att jag känner ganska stor sympati för dem och många av deras företrädare – men dels också för att bidra till att stärka mp-inflytandet i en rödgrön regering.

Det var dock i ett annat skede av valrörelsen, när det i opinionsmätningarna stundtals såg ut som att s och mp kunde få majoritet i riksdagen utan vänsterpartiet. Sedan dess har mycket hänt. I nuläget känns det oerhört svårt för mig att rösta på något annat parti än socialdemokraterna.

Och när jag på sistone suttit och gjort de flesta partitester som finns att tillgå – och även granskat riksdagskandidaters ställningstaganden och jämfört dem med varandra, visar det sig att jag åsiktsmässigt förefaller ligga närmast just s och mp. Inte så förvånande kanske, men intressant att se det bekräftat. Dock visar det sig inte finnas några socialdemokrater i min valkrets, Stockholms kommun, som ligger riktigt nära mina åsikter.

Faktum är det nästan bara är miljöpartister som hamnar riktigt nära mig enligt Valpejl.se. Men, som sagt: det blir ingen av dem jag kryssar i år.

En viktig orsak till det att det finns fler orsaker än åsiktsgemenskap till att välja ett parti eller en enskild kandidat. Kloka Cecilia Garme påminner om att man röstar med hjärnan, hjärtat och samvetet – förnuft och känsla. Dessutom, vilket inte är oviktigt, så kan personliga relationer spela in. Själv har jag förmånen att känna ganska många på den socialdemokratiska riksdagslistan för Stockholm, vilket innebär att jag faktiskt utan vidare kan ta kontakt med och resonera med den person som får mitt kryss om/när hon eller han blir invald.

Och jag gillar verkligen idén med att ha ”sin egen” riksdagsledamot; en som jag givit ett personligt förtroende att ta plats i Sveriges främsta beslutande församling och fatta bra beslut. Självklart betyder inte det att jag kan tvinga henne eller honom att rösta som jag vill. Men personvalskryssen förpliktigar. Som riksdagsledamot sitter man inte bara på sitt partis eller sin valkrets mandat – man har också ett högst påtagligt mandat från de väljare som kryssat en.

Mot den bakgrunden har jag bestämt mig för att kryssa Eric Sundström.

Eric är en god vän till mig och tog över posten som ordförande för Socialdemokratiska pressföreningen när jag gjort mitt där. Han har sin bakgrund i Stockholms län (inte oväsentligt, om man har koll på socialdemokratisk internpolitik), har pluggat utomlands i bland annat USA, är mycket engagerad i frågan om Europasamarbetet, och tar i Valpejls enkät ställning för att personvalets betydelse i Sverige ska stärkas.

Detta är betydelsefullt för mig. Eric är också en person jag känner att jag kan ringa och prata med inför en viktig omröstning på en partikongress eller i riksdagen och resonera med honom om hur han lutar åt att rösta och vilka argument han har för det. Och jag är övertygad om att han skulle lyssna på mig och ta intryck om jag skulle argumentera emot.

Så grattis Eric! Gör mig stolt.

* * *

PS1: I valet 2006 fick socialdemokraterna i Stockholm sex riksdagsplatser. Om Eric Sundström på plats 16 faktiskt ska bli invald måste han därmed realistiskt sett kryssa sig förbi en hel del andra (bland andra Börje Vestlund, Teres Lindberg, Sven Britton, Olle Burell och Mattias Vepsä). En annan möjlighet är att det faktiskt blir en rödgrön regering och att flera av de översta namnen på listan (som Mona Sahlin, Anders Ygeman, Veronica Palm och Ylva Johansson) blir statsråd.

PS2: Hade valkretsarna sett annorlunda ut så hade jag kryssat på min favoritkandidat i valet – Evin Cetin. Dessvärre har jag inte möjlighet att rösta på henne, då hon står på listan för Stockholms län.

Andra skriver intressant om politik, Valpejl.se, Makthavare.se, Eric Sundström, Evin Cetin, val 2010.

I går avslöjade sajten Dagens Opinion att kristdemokraterna varumärkesskyddat begreppen ”Verklighetens folk” och ”Ett mänskligare Sverige”. Även Dagens Media skrev om detta, och Makthavare.se passade på att fråga RFSL – som ju själva bedriver en valrörelsekampanj på temat ”Verklighetens folk” – hur man ställde sig till detta.

Sedan plockade TT upp nyheten, vilket bland annat ledde till publiceringar i Aftonbladet och Dagens Nyheter.

För TT uppger kristdemokraterna att det inte är på grund av att RFSL velat visa att också hbt-personer ryms i begreppet ”Verklighetens folk” och att mycket återstår att göra för att allas verklighet ska respekteras, som man registrerat varumärket. Man uppger att kd brukar registrera de fraser de använder i kampanjer, och poängterar att partiet inte tänker agera mot RFSL.

Trots det så känns partiets agerande märkligt. För även om Göran Hägglund förvisso försökt ladda orden ”Verklighetens folk” med ett specifikt (om än något oklart) politiskt innehåll, så känns begreppet lite väl allmänt för att rimligen kunna ägas av ett enskilt parti. Dessutom var han inte först. Som Niklas Orrenius på Sydsvenskan påpekat så var det Ian Wachtmeister och Ny Demokrati som förde in uttrycket i svensk politik redan 1991. Även bloggen Alliansfritt Sverige har uppmärksammat detta.

Stor humor är det att kd också vill varumärkesskydda begreppet ”Ett mänskligare Sverige”, då det är en slogan även folkpartiet använt sig av – bland annat på valaffischer 1998.

För övrigt tipsar bloggen Partistaten RFSL att ansöka om att få registrera begreppet ”Göran Hägglund” på PRV, då detta (ännu) inte tycks vara varumärkesskyddat.

Många mediesajter har i år presenterat sina egna varianter av partitest och kompasser där man genom att besvara ett antal frågor får veta vilket partis åsikter man förefaller ligga närmast.

Inga av dessa tester är givetvis heltäckande. Det finns många olika faktorer bakom människors partival. Åsiktslikhet i några utvalda frågor är förstås en betydelsefull del, men även sådant som förtroende för partiledare och andra företrädare kan ha betydelse – liksom ideologisk och klassmässig identifikation, en helhetsbedömning av vilken regering som vore bäst för Sverige etc.

Inte desto mindre är sådana här test ofta ganska roliga att göra och man får sig ofta en tankeställare när man ser resultaten.

I slutet av maj uppmärksammade bland annat Makthavare.se att den partikompass som Svenska Dagbladet köpt från TT Spektra innehöll en hel del brister. Det var exempelvis i det närmaste omöjligt att få resultatet ”socialdemokraterna” eller ”piratpartiet” i testet, hur man än svarade. Sedan dess har detta test delvis gjorts om och flera andra tester som presenterats efteråt verkar vara mer genomarbetade än vad som tidigare varit fallet.

Nu har även Aftonbladet, i samarbete med Amsterdam-baserade Kieskompas, tagit fram en valkompass. Detta test ger också bland annat möjlighet att sätta förtroendebetyg på de olika partiledarna, såväl i riksdagen som utanför.

När jag själv gjorde testet kändes resultatet ganska rätt:

Med några dagars perspektiv kan jag konstatera att det inte blev någon vidare lyckad Almedalsvecka för moderaterna.

Fredrik Reinfeldts tal, som inledde veckan, fick minst sagt blandat mottagande. Vissa tyckte att det var engagerat och spännande – andra tyckte att han utstrålade en hånfullhet som inte anstod en statsminister.

Därefter kom Sven Otto Littorins oväntade avhopp. Först kommunicerat som resultatet av en uppslitande vårdnadstvist som tärt på den moderate arbetsmarknadsministerns hälsa och skadade hans barn; något som väckte sympati hos många. Därefter framkom det att Aftonbladet hade uppgifter om att Littorin köpt sex av en prostituerad under sin tid som partisekreterare, något som var brottsligt men i dag är preskriberat. Reinfeldts agerande i affären kritiseras nu och kan komma att skada aliansen i valrörelsen.

Lägg till detta Makthavare.se:s avslöjande att moderata partitjänstemän från Stockholm inte får inte lyssna på oppositionens Almedalstal och inte heller får tala med journalister.

Allt detta är förstås tufft att bära för moderaterna, men det lär knappast avgöra valet.

Ännu återstår det två månader till valdagen. Den närmaste tiden lär det råda i det närmaste inrikespolitisk stiltje, då många partiföreträdare av tradition tar semester omedelbart efter Almedalsveckan. Men det betyder förstås inte att det kommer att vara helt tyst. Själv ser jag fram emot en fortsatt spännande valrörelse, förhoppningsvis inriktad på sakfrågor och vad de båda regeringsalternativen vill med framtiden.

Jag nämnde i går att jag deltog i ett panelsamtal tillsammans med bland andra Aftonbladets retorikexpert Elaine Bergqvist. Hon gillade uppenbarligen inte att jag var skeptisk till att många medier tillämpar just retoritanalyser av partiledarframträdande. Hon har nu bloggat om detta. Jag vill därför förtydliga mig.

Först och främst förstår jag förstås varför nyhetsredaktionerna använder retoriker för att betygsätta tal, debatter och dylikt. Det är nämligen det enda sättet som verkar objektivt, men ändå går att omvandla till betyg eller poäng. Mer grundliga analyser av anförandenas sanningshalt, politiska betydelse etc. är betydligt mer komplicerat. Jag tycker därför att det är otroligt glädjande att tankesmedjan Fores, i samarbete med Axess TV och Makthavare.se gör ett försök till just sådana mer kvalificerade analyser under Almedalsveckan.

Som Elaine Bergqvist själv påpekade i paneldiskussionen i går så är inte retorik, i klassisk mening, något många i Sverige är skolade i. Inte heller våra främsta politiska företrädare. I stället bedöms de snarare utifrån mer breda mått om kommunikation, där såväl retorisk teknik, inlevelse, kroppsspråk och andra faktorer ingår. Om det är detta som retorik numera betyder så har jag missförstått begreppet. Beklagar i så fall.

Min poäng är dock att människors politiska gärning reduceras till något ganska abstrakt och, förlåt mig alla retorikexperter, futtigt om vi bara ska betygsätta dem utifrån hur de talar och ser ut. Politisk kommunikation är nämligen – åtminstone som jag ser det – oerhört mycket mer än så.