Det blev lite ironiskt att det i samma bloggpost som meddelade att socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets gemensamma budgetmotion fanns att läsa på respektive partis webbplats, också aviserades att ”Rödgrön.se, som var en del av den rödgröna valkampanjen, kommer att släckas ned under de närmsta dagarna”. I går framkom också att även den rödgröna Facebookgruppen skulle stängas.

Ambitionerna att ha en gemensam front för det rödgröna samarbetet sviktar med andra ord betänkligt.

Inget märkligt med det, i och för sig. Såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet led svidande nederlag i valet och har all anledning att nu noga analysera valresultatet – och förutsättningslöst ifrågasätta om trepartisamarbetet verkligen var så klokt.

Det är ingen hemlighet att jag välkomnade s/mp-samarbetet – men var djupt skeptisk till att plocka ombord vänsterpartiet. Och fler än jag tycks nu vara inne på den linjen. På ledarplats i Aftonbladet i dag skriver Karin Pettersson att ”Från att ha haft en tydlig politisk och strategisk idé, blev de rödgröna [med vänsterpartiet] en dålig kopia av alliansen, med den viktiga skillnaden att varken partimedlemmar eller väljare egentligen efterfrågat något samarbete”.

Att den rödgröna budgeten – sannolikt det sista stora gemensamma utspelet under överskådlig framtid – inte innehöll några större nyheter jämfört med vad man gått till val på var inte oväntat. På samma sätt var det med allianspartiernas budget. Faktum är att det hade varit mer förvånande om man direkt efter valet lagt fram helt nya förslag jämfört med vad man presenterat i valrörelsen.

Gissningsvis kommer dock kommande budgetar och andra utspel komma från vart och ett av de rödgröna partierna, även om kontakterna dem emellan består. Man gör inte helt och hållet slut men väljer att åtminstone ett tag ”bara vara vänner”. Detta öppnar i sin tur för ett mer oförutsägbart läge i riksdagen.

Det rödgröna samarbetet kom till av nödvändighet när de borgerliga cementerade blockpolitiken genom skapandet av alliansen. Socialdemokraterna kunde inte vinna valet på egen hand mot en enad borgerlighet och tvingades söka organiserat samarbete med i första hand mp. Och så länge alliansen består så måste oppositionen koordinera sig i en eller annan form om man på allvar vill vinna valet.

Man ska dock komma ihåg att alliansbygget står och faller med att alla deltagande partier känner att de har något att vinna på partnerskapet. De svaga länkarna i detta är uppenbarligen kristdemokraterna och centerpartiet. Om de inför nästa val återigen ligger farligt nära 4-procentsspärren så är det en öppen fråga hur laguppställningarna då kommer att se ut.

Tills dess tillägnas de rödgröna denna klassiker:

Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna.

Det har gått en dryg vecka sedan valet och oklarheten i regeringsfrågan består. Ska Fredrik Reinfeldt försöka regera med en minoritetsregering och löpande göra upp med oppositionspartier i sakfrågor, eller finns det planer på något annat?

I går meddelade miljöpartiets båda språkrör att man träffat Reinfeldt, men att något övergripande samarbete inte var aktuellt. Däremot sade man sig vara beredda att stödja allianspartierna i asyl- och medborgarrättsliga frågor, för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande.

Och i dag uppger Aftonbladet att även socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med regeringen om invandringspolitiken. Möjligen ter sig detta mer lockande för moderaterna än att samarbeta med mp. Historiskt sett har m och s haft ganska likartad syn i dessa frågor.

Med miljöpartiet som allianspartner blir det troligen mer generösa regler för arbetskraftsinvandring – något som socialdemokraterna med sin starka koppling till LO har många reservationer emot. Å andra sidan kommer knappast s ställa krav på att även papperslösa ska ges rätt till sjukvård, vilket mp förespråkar.

Fredrik Reinfeldt har nu alltså ett intressant förhandlingsläge som kan ge honom möjlighet att nå blocköverskridande överenskommelser om invandringspolitiken, samtidigt som det slår in en kil i det rödgröna samarbetet.

Under förra mandatperioden markerade Reinfeldt tydligt mot blocköverskridande överenskommelser om skol-, energi- och försvarspolitiken. Med dagens riksdagssituation är denna linje knappast möjlig att hålla. Det spel vi nu ser pågå är alltså bara början.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, Sverigedemokraterna.

För de som hängt med här på bloggen så kommer det nog inte som en överraskning att miljöpartiet är mitt näst-bästa-parti, efter socialdemokraterna. Jag tillhör dem som jublade över samarbetet mellan s och mp. En viktig förklaring till det är att mp har en grundsyn i många frågor som ligger nära min egen. Miljöpartiet har också klarat att ompröva sakpolitiska ställningstaganden som tiden sprungit förbi. Dessutom han man identifierat och mutat in viktiga politikområden där de andra partierna inte kunna ge några svar.

Detta har mina egna socialdemokrater en del att lära av.

Miljöpartiet går till val under parollen ”Modernisera Sverige”, och det är förstås något man lätt kan driva med. För vilka talar stolt om att de vill vrida tiden tillbaks? Men jag tror att mp är något viktigt på spåren. Man dras inte med samma långa arv som de flesta andra riksdagspartierna och man har i många frågor ett befriande fräscht perspektiv.

Baksidan av det är förstås att man saknar rutin, något socialdemokratin knappast varit sen att utnyttja i de många och långa förhandlingar som pågått mellan de tre rödgröna partierna.

Maria Wetterstrand har varit språkrör för miljöpartiet sedan 2002 och är (vid sidan av kollegan Peter Eriksson) den av dagens riksdagspartiledare som suttit näst längst på sin post. Bara Maud Olofsson har suttit (ett år) längre. Hon är med andra ord inte direkt orutinerad.

Detta framkom tydligt när hon i inledningen av SVT:s Utfrågat pressades på frågan om mp skulle kunna stödja eller ingå i en alliansregering för att undvika att Sverigedemokraterna får inflytande i riksdagen. Läs mer om det här. Wetterstrand fick tålmodigt upprepa gång på gång att både miljöpartiet och alliansen gett tydliga besked i den frågan.

Pressad blev hon, som väntat, också om flyg- och bensinskatter. Och i de här frågorna har ju mp svårt att övertyga glesbygdsväljare, som inte har så värst mycket alternativ till bilen. Själv tycker jag dock att Wetterstrand klarade argumentationen kring detta. Hon var t ex mycket tydlig med att det inte blir mer än 49 öres höjning av bensinskatten den kommande mandatperioden – om det nu blir en rödgrön regering.

Stilpoäng får hon även för att hon stod upp för överenskommelsen om arbetskraftsinvandring – som svar på en tittarfråga som argumenterade för jobb åt ”svenskar” först.

Däremot var det trist att Maria Wetterstrand inte stod upp för miljöpartiets tidigare stöd för RUT-avdraget (ja, jag är för det – även om jag gärna hade sett systemet konstruerat lite annorlunda än i dag). Självklart måste mp kompromissa i många frågor, men det hade varit välkommet om hon ändå markerat på detta och en del andra områden vad hon själv tyckte. I stället blev svaret påfallande ofta att ”vi har inga förslag om det” eller ”vi tycker inte det”, där ”vi” kunde stå för såväl miljöpartiet som det rödgröna trepartisamarbetet.

Men totalt sett klarade ändå Wetterstrand Utfrågat väldigt bra. Det här var ju det sista avsnittet i SVT:s serie och möjligen kan det ha gynnat henne och mp att vara sist ut. Jag tror att hon med det här framträdandet stärkte sin ställning bland rödgröna väljare (där hon förvisso redan är väldigt populär), kan ha övertygat ett antal tveksamma/soffliggare att rösta på miljöpartiet – och rent av gjort lite inbrytningar bland medelklassväljare i större städer som hittills lutat åt alliansen.

Andra skriver intressant om politik, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, SVT, val 2010.

Som man frågar får man svar, heter det. När nu Svenska Dagbladet avslöjar att miljöpartistiska regionordförande kan tänka sig att stödja en alliansregering för att förhindra att Sverigedemokraterna blir vågmästare, är det knappast förvånande.

Faktum är att jag hade blivit mer förvånad om de svarat annorlunda. Om en blocköverskridande koalitionsregering är det enda sättet att hindra Sd från att få inflytande så bör ansvarskännande politiker rimligen överväga detta. Även Mona Sahlin har ju som bekant öppnat för detta, även om det mötts med kalla handen från centerpartiet och folkpartiet.

Peter Eriksson rycker ut och försvarar det rödgröna samarbetet, men uppger också att om de inte får majoritet så är ett samarbete med mittenpartierna ett tänkbart alternativ.

Man ska ha klart för sig vad det är som står på spel. Oavsett hur mycket s, mp och v vill ha ett regeringsskifte så är de också smärtsamt medvetna om att en regering utan majoritet i riksdagen och som måste förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin budget och sakpolitik, vore ett mycket sämre alternativ än ett fortsatt alliansstyre.

Detta kommer de förstås inte säga högt. I valrörelsen är det viktigt att betona kampen mellan de båda regeringsalternativen alliansen och de rödgröna. Sverigedemokraterna är en faktor man helst inte nämner för att inte ge dem mer betydelse än de förtjänar.

Som jag ser det måste vi få en stabil regering efter valet. Jag ser helst en rödgrön regering med en egen majoritet i riksdagen. Fungerar inte det bör alternativ två vara en mittenregering, och om inte heller det fungerar så är – tyvärr – ett fortsatt alliansstyre (med eller utan stöd av mp) det minst dåliga alternativet.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, miljöpartiet, val 2010.

Det är knappast förvånande att ordföranden för centerpartiet i Stockholm, Per Ankersjö, på Aftonbladet Debatt hävdar att miljöpartiet står ”så långt från mittenpolitik man kan komma”. Centerpartiet har ju de senaste åren själva fjärmat sig påtagligt mycket från sina gamla mittenideal. Inte konstigt då att man försöker hävda sin mittenposition genom att anklaga andra för att inte finnas där.

I Stockholm förefaller annars centerpartiets väljarfokus vara tydligt: man satsar på högutbildade innerstadsväljare med inkomster över 400 000 kronor om året. Det är nämligen innebörden i den valplan som Ekot tagit del av. Och för Ekot medger Ankersjö att man därmed i viss mån lämnar fattiga och ofta invandrartäta förorter därhän. Komiskt nog motiverar han detta med att centerpartiet ”är ett parti med ganska få resurser”.

Vad ”få resurser” innebär på centerpartistiska är svårt att först. Vi pratar här alltså om ett parti som 2005 blev ett av Europas rikaste när man sålde tidningskoncernen Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Dessa pengar förvaltas av partiets förvaltningsbolag Randello, som bara förra året gav centerpartiet 110 miljoner i utdelning.

Medan andra partier livnär sig på medlemsavgifter, lotterier, statliga anslag och generösa bidragsgivare, skulle centerpartiet klara sig utan de dryga 15 miljoner man får från skattebetalarna i år. Valbudgeten på 65 miljoner bekostas i praktiken helt med pengar från Randellos vinst, uppger Aftonbladet.

Per Ankersjö skriver att det fanns en tid då miljöpartiet var i den politiska mitten, men att man i samarbetet med v och s förflyttat sig långt åt vänster. Det är verkligen komiskt. Detta skriver alltså en företrädare för det parti som gjort kanske den längsta resan av alla i svensk politik.

För inte alltför länge sedan hade centerpartiet under Olof Johanssons ledning ett omfattande samarbete kring saneringspolitiken med Göran Perssons s-regering. Sedan Maud Olofsson tog över har partiet seglat iväg rejält och i många frågor hamnat till höger om moderaterna. Dörren till blocköverskridande överenskommelser slogs definitivt igen då c lämnade samarbetet med s och v om energipolitiken. Och sedan följde partiets ökända omsvängning i kärnkraftsfrågan.

Vad det är för slags mitten Per Ankersjö egentligen talar om är alltså väldigt oklart. Kanske ges några ledtrådar i den klassiska sketchen med Gösta Ekman, från revyn ”Glaset i örat” (1973):

Häromdagen bloggade jag om opinionsundersökningar och om hur sådana kan manipuleras för att visa på önskat resultat. I dag skriver Gustav Fridolin, riksdagskandidat för miljöpartiet, att energibolaget Shell använde flera olika knep för att framställa det som att 74 procent av skåningarna var positiva till företagets provborrningar efter naturgas.

Opinionsundersökningen i fråga utfördes av Sifo och United Minds, och presenterades av TT i våras. Fridolin menar att resultatet lät osannolikt och inte stämmer med vad det oberoende SOM-institutet dessförinnan fått fram. Enligt SOM vill bara 20 procent av svenskarna att Sverige under de närmaste 5-10 åren ska ”satsa mer” på ”fossilgas-/naturgas”. I stället vill allmänheten prioritera förnybar energi.

På DN-debatt skriver Fridolin att mätningar kan manipuleras ”i syfte att ge intryck av ett folkligt stöd som i verkligheten inte existerar”. Det kan exempelvis göras genom att använda vilseledande ordval i frågans formulering eller inleda med en rad ledande ”uppvärmningsfrågor” innan man ställer den avgörande huvudfrågan. I det senare fallet kan man sedan lyfta fram avslutningsfrågan, utan att berätta att det först ställts en rad ledande frågor. Det är också möjligt att hemlighålla resultatet av de delfrågor som talar emot ens tes. Slutligen kan man försöka ge intryck av att frågorna formulerats av ett oberoende företag, även om det inte är fallet.

Jag kan inte avgöra om Shell verkligen har manipulerat undersökningen i fråga, men Gustavs Fridolins argument låter onekligen trovärdiga. I vilket fall som helst så bör hans debattinlägg ses som ännu en stark anledning till att hysa viss skepsis till opinionsundersökningar.