Efter en otroligt lång och malande regeringsförklaring kom statsministern äntligen till vad alla politiknördar satt och väntade på: presentationen av vilka som tar plats i den nya regeringen.

Och det blev flera nyheter. En del hade redan läckt ut, varför det därför inte kom som någon stor överraskning att Cristina Husmark Pehrsson, Mats Odell, Tobias Krantz och Åsa Torstensson fick gå. Inte heller att Erik Ullenhag, Hillevi Engström, Ulf Kristersson och Stefan Attefall blir nya statsråd. Mer överraskande var namn som Anna-Karin Hatt, Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman.

Lite överraskande var det också att Per Schlingmann inte nämndes, men eftersom reglerna ännu inte tillåter att han som relativt nybliven svensk medborgare blir minister kommer han sannolikt tills vidare att att få en tung statssekreterarpost nära Reinfeldt.

Men själva regeringsförklaringen var alltså en 27-sidig snarkfest. Politiksajten Makthavare.se har gjort ett så kallat ordmoln av allt Reinfeldt sa, och som synes dominerade ”Sverige” och ”ska”. Även ”människor”, ”vill”, ”möjligheter” och ”arbete” förekom frekvent.

Till hans försvar ska sägas att Fredrik Reinfeldt sa en del bra saker om exempelvis invandring. Jag noterade att statsministerns ord om att ”generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv [har] berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer utvecklat samhälle”, inte fick sverigedemokraterna att lämna riksdagssalen. Däremot lämnade de tidigare på dagen Storkyrkan i protest när biskop Eva Brunne började tala om rasism och främlingsfientlighet.

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sa Eva Brunne i sin predikan. Detta blev tydligen för mycket för Sd.

Ommöbleringen i regeringen innebär att moderaterna stärker sin makt genom två nya ministerposter. Det återstår att se hur detta i praktiken kommer att avspegla sig i politiken.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, Sverigedemokraterna.

Att Per Schlingmann hoppar av som partisekreterare för moderaterna kommer något överraskande, men saknar inte historiska paralleller. Företrädaren på posten, Sven Otto Littorin, lämnade också han jobbet kort innan Fredrik Reinfeldt höll sin regeringsförklaring 2006.

Själv tycker jag, helt ärligt, att det är riktigt kul att Sofia Arkelsten blir ny partisekreterare. Jag har träffat henne en hel del och har fått ett mycket positivt intryck. Hon är smart och cool och kan nog göra ett riktigt bra jobb. Häromdagen tippade jag henne som ny infrastrukturminister, något jag väl nu får äta upp.

På pressträffen i dag introducerade sig Arkelsten med orden ”Jag är nya moderaternas nya partisekretare”. Hon hade kunnat göra detta ännu mer tungvrickande genom att beteckna sitt parti som ”de ny-nya moderaterna”, för den transformation som moderaterna genomgått inför valet 2006 och under den gångna mandatperioden är av allt att döma bara början.

Den eftervalskampanj som just avgångne Schlingmann presenterade i går har temat ”Ansvar för hela Sverige”, och med ett moderat parti som stärkt sin position i riksdagen på bekostnad av sina allianskollegor – men ändå inte lyckats uppnå egen majoritet – så vilar nu detta ansvar mycket tungt på Fredrik Reinfeldts och Sofia Arkelstens axlar.

Moderaterna vill säkerligen fortsätta sitt förnyelsearbete, utan att främja sig alltför mycket från ”gammelmoderaterna”. Samtidigt ska Reinfeldt klara av att leda en minoritetsregering där även de mindre allianspartierna ska kunna känna sig som vinnare, trots att de minskar i väljarstöd. Det är en tuff utmaning som väntar dem.

Så vad händer nu med Per Schlingmann? Många har tippat honom som minister, men faktum är att han fram tills ganska nyligen varit tysk medborgare och för att bli minister i Sverige krävs det enligt uppgift att man varit svensk medborgare i minst tio år.

En rimlig gissning är därför att han i stället blir statssekreterare och blir i den rollen nära medarbetare till Fredrik Reinfeldt. Möjligen ersätter han då HG Wessberg på den posten, som i sin tur skulle kunna bli minister eller lämna regeringskansliet.

För att få höra från Schlingmann själv om vad han ska göra framöver, kom och lyssna när han gästar Makthavare.se på tisdag kväll!

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Sofia Arkelsten, moderaterna.

Det har gått en dryg vecka sedan valet och oklarheten i regeringsfrågan består. Ska Fredrik Reinfeldt försöka regera med en minoritetsregering och löpande göra upp med oppositionspartier i sakfrågor, eller finns det planer på något annat?

I går meddelade miljöpartiets båda språkrör att man träffat Reinfeldt, men att något övergripande samarbete inte var aktuellt. Däremot sade man sig vara beredda att stödja allianspartierna i asyl- och medborgarrättsliga frågor, för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande.

Och i dag uppger Aftonbladet att även socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med regeringen om invandringspolitiken. Möjligen ter sig detta mer lockande för moderaterna än att samarbeta med mp. Historiskt sett har m och s haft ganska likartad syn i dessa frågor.

Med miljöpartiet som allianspartner blir det troligen mer generösa regler för arbetskraftsinvandring – något som socialdemokraterna med sin starka koppling till LO har många reservationer emot. Å andra sidan kommer knappast s ställa krav på att även papperslösa ska ges rätt till sjukvård, vilket mp förespråkar.

Fredrik Reinfeldt har nu alltså ett intressant förhandlingsläge som kan ge honom möjlighet att nå blocköverskridande överenskommelser om invandringspolitiken, samtidigt som det slår in en kil i det rödgröna samarbetet.

Under förra mandatperioden markerade Reinfeldt tydligt mot blocköverskridande överenskommelser om skol-, energi- och försvarspolitiken. Med dagens riksdagssituation är denna linje knappast möjlig att hålla. Det spel vi nu ser pågå är alltså bara början.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, Sverigedemokraterna.

Jag har tidigare konstaterat att det är när Mona Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som hon brukar resa sig och slå som hårdast. I kväll visade hon återigen att detta stämmer.

Inför duellen i SVT mellan sittande statsminister Fredrik Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin så hade Reinfeldt ett rejält övertag. Dels är han de facto statsminister. Han behöver inte bevisa att han klarar av det jobbet (även om man naturligtvis kan – och bör – ha synpunkter på hur han sköter det). Han har också, enligt opinionsmätningarna, en stabil ledning.

Samtidigt är förstås inget ännu avgjort. Det återstår en vecka till valdagen och fortfarande kan mycket hända. Enligt en Sifoundersökning förra veckan är fortfarande c:a 1,2 miljoner väljare öppna för att byta block, och det är bland borgerliga väljare rörligheten är som störst.

För Mona Sahlin är det mycket som står på spel. Skulle det bli fortsatt alliansstyre vore det naturligtvis ett stort bakslag. Men skulle dessutom s backa väsentligt jämfört med valresultatet 2006 och moderaterna gå om och bli största parti – då lär hennes ledarskap och politiska inriktningsbeslut under mandatperioden kraftigt ifrågasättas internt.

Om tillräckligt många osäkra väljare såg kvällens tv-debatt så behöver detta inte bli aktuellt. Jag tycker att hon här tydligt visade att hon har vad som krävs och förtjänar att ta över statsministerposten.

Det inleddes med klimatfrågan och Sahlin var snabbt på offensiven. Hon var visserligen överens med Reinfeldt om att flyget ska bära sina miljökostnader genom att dess utsläpp bör införlivas i handeln med utsläppsrättigheter, men menade att ambitionerna på klimatområdet måste vara högre än de regeringen verkar vara nöjda med. Reinfeldt tyckte å sin sida att Sahlin inte borde gå så hårt fram med skatter på flyg och biltrafik att hon får folket emot sig.

Därefter böt man ämne till ungdomsarbetslöshet. Även här var Sahlin på hugget och Reinfeldt mer defensiv.

Delvis beror detta förstås på deras roller. Genom att vara sittande statsminister så måste Fredrik Reinfeldt försvara sin politik och försäkra att han och regeringen har koll på läget. Och som oppositionsledare kunde Mona Sahlin pressa honom om snart sagt alla brister som finns i samhället.

Nu tycker jag i och för sig inte att Sahlin tog alla chanser till attack som gavs, men hon var väldigt mycket på hugget. Hon hade bra formuleringar förberedda och lät genomgående säker på rösten när hon ställde Reinfeldt till svars. Faktum är att hon, för att ta till en idrottsmetafor, vid många tillfällen under SVT-debatten hade honom trängd mot repen – och rent av hade Reinfeldt nere för räkning.

Någon knockout blev det inte, men väl en klar poängseger för Mona Sahlin. Om en vecka får vi se om det också blir valresultatet.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, SVT, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

I morse skrev miljöpartiets Peter Eriksson en debattartikel som förtjänar att uppmärksammas. Trots att fem av sju riksdagspartier anser att bidrag överstigande 20 000 kronor ska redovisas öppet, vägrar moderaterna och kristdemokraterna att uppge vilka som skänker dem pengar. Erksson menar att det nu är dags att införa tvingande lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas större bidragsgivare, och jag kan bara instämma.

Nyligen bloggade jag om utspelet från socialdemokraternas partisekreterare, där han menade att Fredrik Reinfeldt gynnat sig själv och sin familj genom att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under mandatperioden sänkt skatten för bl a paret Reinfeldt med 125 000 kronor per år. Jag skrev då att det var rätt grovt att anklaga Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv och att det inte fanns någon anledning att ta till slaskiga personangrepp. Nu annonserar socialdemokraterna på samma tema, vilket i mina ögon är precis lika illa.

Pengar är självklart viktigt i politiken. Utan pengar kan ett parti inte bedriva något effektivt opinionsbildningsarbete och har inte råd att rekrytera kompetenta människor som kan hjälpa till att föra ut sitt budskap. Däremot har, enligt min erfarenhet, pengar ytterst liten betydelse som drivkraft för människors politiska engagemang. Man tjänar nämligen ganska dåligt – i de allra flesta fall inget alls – på att vara politiker.

Dock är det relevant att granska var partier får sina pengar. Centerpartiet, t ex, är ett av Europas rikaste partier efter att ha sålt sin tidningskoncern Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Andra, som socialdemokraterna, får ekonomiskt stöd från LO samt drar in pengar genom lottförsäljning.

Moderaterna däremot är väldigt hemlighetsfulla. Man säger sig ha lagt ner flera av sina tidigare insamlingsfonder och ersatt dem med en fond, Återvalsfonden. Motivet för manövern är oklart men som Peter Eriksson skriver tyder mycket på att den tidigare formen med flera specialfonder riskerade avslöja finansiärernas sakpolitiska särintressen.

Moderaternas bidrag har skjutit i höjden under 2000-talet. Medan övriga partier tillsammans fick in c:a fyra miljoner i bidrag under valåret 2006, fick m drygt 30 miljoner. Under det senaste decenniet handlar det om mer än 80 miljoner.

I nästan alla andra länder är det självklart att partier måste redovisa sina bidragsgivare. Det är en förutsättning för att förhindra korruption och jäv. Starka ekonomiska intressen ska inte kunna påverka politiken genom att skänka pengar till makthavarna. Sverige är ett tämligen unikt undantag. I Europa är det utöver Sverige bara San Marino, Malta och Schweiz som saknar sådan lagstiftning.

Jag hoppas att det i kväll, när Fredrik Reinfeldt frågas ut i SVT, kommer frågor om när han är beredd att ge skattebetalarna och väljarna insyn i vilka som är moderaternas bidragsgivare. Det är en demokratifråga som känns alltmer relevant.

* * *

PS: För mer information om moderaternas hemlighetsmakeri kring sina bidragsgivare, se bloggen Partistaten. En annan källa om detta, samt om den borgerliga dominansen i opinionsbildningen, är wikin Ekokammaren.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Peter Eriksson, moderaterna, val 2010.

Att vara ung och stå utanför arbetsmarknaden är tufft. Många kan vittna om Moment 22-situationen att bli nekad arbete med hänvisning till att man saknar erfarenhet. Att få in den där första foten på arbetsmarknaden kan vara väldigt svårt, och inte ens om/när man lyckas med det så är det självklart att man kan behålla jobbet eller komma vidare i karriären.

Från politiskt håll görs det många olika satsningar på att få unga i arbete, även om vissa verkar ta frågan på något större allvar än andra…

Och så finns det dem som fnyser och hånfullt säger att det väl bara är att ta sig i kragen, rulla upp skjortärmarna och ta de jobb som finns – eller starta eget. I dag var det entreprenören och debattören Linda Skugge som i ett svavelosande debattinlägg skriver att ungomar är lata och odugliga.

Egentligen borde man väl inte låta sig provoceras. Det är lite grann som bloggkommentarer från så kallade troll, som spyr ur sig okvädningsord. De verkar gå igång på att få folk att reagera.

Samtidigt tycker jag att Skugges inlägg är en smula tragiskt. Jag tvivlar inte alls på det hon skriver om att hon minsann slitit hårt och alltid sett till att försörja sig genom arbete. Och det är säkert sant att hon har dåliga erfarenheter av ungdomar som inte gjort det hon förväntat sig av dem när hon anställt dem. Samtidigt noterar jag att vi inte får veta vad det är för jobb och arbetsvillkor hon erbjudit. Är det verkligen rimligt att man som ung ska behöva acceptera vilka villkor och lönenivåer som helst, bara för att man är ung? Jag tycker inte det.

Jag har själv jobbat parallellt med skolgång under större delen av min ungdom. Jag har delat ut tidningar, sålt julkort, jobbat i en korvgrill och i olika affärer. Jag har även extraknäckt här på Aftonbladet med att digitalisera gamla tidningsklipp. Men jag har aldrig tyckt att min arbetsinsats varit så lite värd att jag inte skulle få en rimlig ersättning för det jag gjort – och har det funnits uppenbara faror i min arbetsmiljö så har jag påpekat det.

Linda Skugge skriver att hon ”horar och drar ner brallorna hela dagarna”. Det är, tycker jag, upp till henne att göra det. Men det är inte rimligt att kräva att alla andra ska göra det. Självrespekt är, för att parafresera moderaternas annonser, också en anledning till att ha ett jobb.

Andra skriver intressant om politik, Linda Skugge, arbete, moderaterna, val 2010.

Påfallande ofta när nyhetsreportrar går ut på stan för att tala med ”vanliga väljare” om hur de ska rösta så är det den egna privatekonomin och andra vardagsnära frågor som verkar styra. Och det är kanske inte så konstigt. Men för politiskt förtroendevalda – i synnerhet ju högre upp i hierarkin de återfinns – så går i allmänhet resonemangen annorlunda.

Och jag tror ärligt talat inte att det handlar om taktik, att man försöker dölja privategoistiska motiv bakom ideologi och vackra ord. Min erfarenhet är att de allra flesta politiker faktiskt vill väl. Man är övertygande om att de idéer man har är till största möjliga nytta för folket.

Så är det alltså generellt. Sedan finns det förstås undantag. Det finns de som ger sig in i politiken med syfte att gynna sig själva, sina närstående och sina smala särintressen. Sannolikt är de dock ganska få. Politiken är nämligen en väldigt omständlig väg att förändra saker på, och de som blivit rika på sitt politiska arbete i Sverige torde vara lätträknade.

Med detta sagt finns det förstås gott om exempel på där den politiska viljan och egenintresset råkar sammanfalla. Riksdagsledamöter med ett starkt engagemang i föreningslivet slåss ofta hårt för mer skattemedel till just föreningslivet. Och borgerliga politiker – i vilkas väljarkårer finns många höginkomsttagare – kämpar man inte sällan för skattesänkningar. För mer om detta, se exempelvis bloggen Partistaten.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i Aftonbladet att statsminister Fredrik Reinfeldt ”i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi”. Detta baserar han på att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under den gångna mandatperioden fattat beslut som lett till att paret Reinfeldt fått skatten sänkt med 125 000 kronor per år, jämfört med om 2006 års regler hade gällt i stället.

Jag har ingen anledning att betvivla att siffrorna stämmer, men det är ändå rätt grovt att anklaga Fredrik Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv. Som Mona Sahlin brukar påpeka så gynnas ju även hon personligen – rent ekonomiskt – av jobbskatteavdraget och andra beslut som alliansen fattat. Och som framkommit tidigare har ju även uttalade RUT-motståndare inom s och v själva ansökt om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. De höginkomsttagare som alltså kan sägas ha gynnats mest av den borgerliga politiken återfinns följaktligen inte enbart familjen Reinfeldt och deras sympatisörer.

Även om valrörelsen är inne i ett intensivt skede så finns det ingen anledning att ta till så slaskiga grepp som personangrepp.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Ibrahim Baylan, val 2010.

Vid lunch i dag deltog jag i ett intressant panelsamtal i arrangemang av Aftonbladet. Fokus låg på moderaterna och Fredrik Reinfeldts Almedalstal i kväll, men även den påstådda mobbningen av Mona Sahlin diskuterades.

Förutom jag själv deltog Aftonbladets Lena Mellin och retorikexperten Elaine Bergqvist, samt högerdebattören och debutterande ledarskribenten Alice Teodorescu. Det hela leddes föredömligt av tidningens debattchef Karin Magnusson.

Det var kul att se att så många dök upp för att lyssna. Själv hade jag ärligt talat varit lite fundersam över om människor verkligen skulle hitta dit, men det gjorde de verkligen – och föreföll uppskatta arrangemanget.

Om Reinfeldt och moderaterna sa jag ungefär samma sak som jag tidigare i dag skrev här i ett blogginlägg; att han verkar försöka fullfölja omvandlingen av m från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” till ett som tar ansvar för hela landet och alla medborgare. Men jag varnade också för att han riskerar att tappa de borgerliga småpartierna, och faller centerpartiet och/eller kristdemokraterna ur riksdagen så faller därmed i praktiken allianssamarbetet och de återstående borgerliga partierna lär få svårt att skrapa ihop en riksdagsmajoritet.

Vad gäller den påstådda mobbningen av Mona Sahlin så kunde jag bara konstatera att det inte var något nytt. Att politiker genom tiderna väckt starka känslor – både positiva och negativa – är något som hör det politiska spelet till. Sedan tar det sig ibland omogna, korkade eller direkt otäcka former. Minns t ex hatkampanjerna mot Olof Palme.

Sedan ska man förstås vara medveten om att den socialdemokratiska indignationen över nidbilder, elaka YouTube-filmer och förfalskade brev också är en del av det politiska spelet.