[UPPDATERAD] Debatten i TV4 mellan allianspartiledarna och de rödgröna var den näst sista innan valet. I morgon möts de igen i SVT, men med så mycket på spel för vardera gänget var nog uppladdningen redan inför kvällens sammandrabbning på topp.

Jag har tidigare gjort klart att jag inte varit så förtjust i TV4:s upplägg av de blockvisa partiledarutfrågningarna. Men i kväll var förutsättningarna annorlunda, med faktiska politiska motståndare i studion som var taggade inför en tuff debatt. Dessvärre kvarstod problemet Peter Jihde, hans tramsiga digitala skärm och ännu tramsigare påannonseringar. Mentometeromröstningarna ska vi inte ens prata om.

Snabbt blev tonen i programmet uppskruvad. Jan Björklund blev påtagligt irriterad när Lars Ohly ifrågasatte hur kunskapsmålen prioriterades i alliansens skola. Irriterat lät det också när Peter Eriksson munhöggs med Maud Olofsson om ungdomsarbetslösheten. Och när det strax innan avbrottet för nyheter debatterades klimatfrågor så stod i princip Eriksson och Fredrik Reinfeldt och skrek i munnen på varandra. Grälet återupptogs sedan, ännu hetsigare, efter pausen.

För min del ger den typen av ”debatt” absolut ingenting. Och det gör mig förbannad att det var scener som dessa som TV4:s hela upplägg verkade gå ut på. Jag ser jättegärna ett tufft debattklimat om viktiga sakfrågor, men det kräver programledare som ställer vettiga frågor och som låter debattörerna få utveckla sina resonemang (inom rimliga tidsramar). Tyvärr var det inte det vi fick se i kväll.

Politiskt var det två ganska jämna lag som stod emot varandra. Alliansen hade fördelen av att sitta på regeringsmakten och kunde hänvisa till en fyraårig mandatperiod där de fått bedriva den politik de gick till val på. Samtidigt ställdes de också till svars för alla de brister som finns i skolan, sysselsättningen, sjukersättningarna och många andra områden. De rödgrönas utmaning var att visa sig regeringsdugliga. Trots Mona Sahlins oomtvistliga gedigna erfarenhet så har hon aldrig vart statsminister, och hennes samarbetspartner mp och v har aldrig suttit i en regering.

Både Reinfeldt och Sahlin låg länge lågt i debatten, antagligen för att spara sin avsatta talartid och låta sina kollegor ta de första fajterna. Men i det vi kan kalla andra halvlek tog de desto mer utrymme. Reinfeldt gick starkt in i rollen som chef för sitt lag, med en landsfaderlig om än något teknokratisk ton. Sahlin, i synnerhet när sjukförsäkringarna hamnade i fokus, spelade skickligt på känslosträngar och ställde regeringen till svars för deras politik slår mot sjuka, utförsäkrade människor. I detta fick hon också stark uppbackning från Ohly och Eriksson, vars starka engagemang tydligt framkom.

Expressen skriver i dag om just sjukförsäkringarna och kallar regeringens hantering av dem för ”Fredrik Reinfeldts svaga punkt”, som sätter bilden av ”den hjärtlöse statsministern”. Och kanske är det detta som så här i valrörelsens sista timmar kan vända opinionen och ge en rödgrön valseger. Mona Sahlin och hennes gäng hoppas uppenbarligen det.

På söndag får vi svaret.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

I går imponerade inte direkt TV4:s upplägg när man samlade allianspartiledarna för en utfrågning. Mina förväntningar var därför inte särskilt höga när det i kväll var de rödgrönas tur att ta plats i tv-studion. Och när jag redan när vinjetten spelades upp hörde en förvirrad Peter Jihde be om ursäkt för att han gått vilse, växte inte direkt mitt förtroende.

Men jag återkommer till programmet. Först något om förutsättningarna.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men som det påpekats på många håll på sistone så har de rödgröna – och då inte minst Mona Sahlin själv – haft det tufft i medierna under valrörelsen. Påfallande ofta utmålas hon och de andra som förlorare, mindre kompetenta och inte mogna uppgiften att regera. Och det kan man förstås tycka, men det är oroväckande när det är journalister – som ska vara konsekvensneutrala – som förmedlar den här bilden.

Observera att jag absolut inte talar om att redaktionerna pratat ihop sig om att sänka oppositionens chanser i valet. Snarare tror jag att det finns någon sorts inbygd logik i att förstärka bilden av dem som förefaller leda och betona svagheterna hos dem som ligger under.

Därmed inte sagt att inte de rödgröna själva gjort en del märkligheter i valrörelsen, som butlers i tunnelbanan, clowner i äldreomsorgen och strippor på vänsterpartiets familjedag. Detta inger naturligtvis inte förtroende. Det tar också fokus från det viktiga bakomliggande politiska grundbudskap man faktiskt går till val på.

I tv-programmet handlade inledningsvis mycket om skolan, ett område där det ju faktiskt finns en del skillnader i synen hos s, mp och v. Under Mona Sahlins partiledarskap har socialdemokratin utvecklat en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Detta har jag tidigare bloggat om.

Lars Ohly erkände i TV4 att den rödgröna överenskommelsen om skolpolitiken inte var den där vänsterpartiet rönt störst framgångar i förhandlingarna med sina samarbetspartner. Men oavsett vad man tycker om innehållet i uppgörelsen så har oppositionspartierna förmodligen landat i ställningstaganden som faktiskt är valbara. Ytterst lite skiljer nu i praktiken mellan de båda regeringsalternativens skolpolitik. Det betyder förvisso att väljarna inte har så mycket att välja på i just den här frågan, men å andra sidan förefaller båda alternativen nu stå för uppfattningar som en stor del av väljarkåren instämmer i.

En annan viktig del i början av kvällens program kretsade kring integrationsfrågor, invandring och – förstås – Sverigedemokraterna. Sahlin passade då på att markera hårt mot dem som kallar sig socialdemokrater men som inte respekterar tanken om alla människors lika värde, genom motstånd mot homosexualitet och invandring.

Generellt visade Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly upp en enad fasad – samtidigt som framförallt Eriksson och Ohly då och då markerade att man hade avvikande åsikt, men ändå var nöjda med de gemensamma linjer man enats om.

Och min slutsats om programmet i sig då? Jo, jag tyckte att programledarna skötte sig bättre i kväll än i går. Frågorna kändes genomgående mer seriösa, de utfrågade fick komma till tals – utan att få breda ut sig orimligt, och det kom oftare relevanta följdfrågor. Men fortfarande var det väldigt störande med det ständiga hänvisandet till Jihdes digitala skärm där han växlade mellan opinionsundersökningar, tittarkommentarer och filmklipp.

En annan viktig invändning mot formatet är att de rutinerade partiledarna inte fick något ordentligt mothugg. Programledarna bör ju rimligen inte gå in i rollen av politiska motståndare. I stället måste de, när inte partiföreträdarna har några att debattera mot, verkligen borra djupt i det gästerna säger. Och i detta tyckte jag inte att Malou von Sivers och Jenny Östergren räckte till. De var bättre än igår men fortfarande inte bra nog, för att man som tittare/väljare skulle få ordentligt svar på sina frågor.

Det var nog för övrigt till de rödgrönas fördel att vara en person mindre i laguppställningen jämfört med alliansgänget. Alla fick nu komma till tals och också utveckla sina resonemang, något som det blev väldigt lite utrymme för i går.

Med det sagt tror jag ändå inte att utfrågningen i TV4 var den vändpunkt de rödgröna så väl behöver just nu. Intrycket de gjorde var huvudsakligen gott – men kan knappast beskrivas som en succé.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, val 2010.

I morse skrev miljöpartiets Peter Eriksson en debattartikel som förtjänar att uppmärksammas. Trots att fem av sju riksdagspartier anser att bidrag överstigande 20 000 kronor ska redovisas öppet, vägrar moderaterna och kristdemokraterna att uppge vilka som skänker dem pengar. Erksson menar att det nu är dags att införa tvingande lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas större bidragsgivare, och jag kan bara instämma.

Nyligen bloggade jag om utspelet från socialdemokraternas partisekreterare, där han menade att Fredrik Reinfeldt gynnat sig själv och sin familj genom att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under mandatperioden sänkt skatten för bl a paret Reinfeldt med 125 000 kronor per år. Jag skrev då att det var rätt grovt att anklaga Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv och att det inte fanns någon anledning att ta till slaskiga personangrepp. Nu annonserar socialdemokraterna på samma tema, vilket i mina ögon är precis lika illa.

Pengar är självklart viktigt i politiken. Utan pengar kan ett parti inte bedriva något effektivt opinionsbildningsarbete och har inte råd att rekrytera kompetenta människor som kan hjälpa till att föra ut sitt budskap. Däremot har, enligt min erfarenhet, pengar ytterst liten betydelse som drivkraft för människors politiska engagemang. Man tjänar nämligen ganska dåligt – i de allra flesta fall inget alls – på att vara politiker.

Dock är det relevant att granska var partier får sina pengar. Centerpartiet, t ex, är ett av Europas rikaste partier efter att ha sålt sin tidningskoncern Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Andra, som socialdemokraterna, får ekonomiskt stöd från LO samt drar in pengar genom lottförsäljning.

Moderaterna däremot är väldigt hemlighetsfulla. Man säger sig ha lagt ner flera av sina tidigare insamlingsfonder och ersatt dem med en fond, Återvalsfonden. Motivet för manövern är oklart men som Peter Eriksson skriver tyder mycket på att den tidigare formen med flera specialfonder riskerade avslöja finansiärernas sakpolitiska särintressen.

Moderaternas bidrag har skjutit i höjden under 2000-talet. Medan övriga partier tillsammans fick in c:a fyra miljoner i bidrag under valåret 2006, fick m drygt 30 miljoner. Under det senaste decenniet handlar det om mer än 80 miljoner.

I nästan alla andra länder är det självklart att partier måste redovisa sina bidragsgivare. Det är en förutsättning för att förhindra korruption och jäv. Starka ekonomiska intressen ska inte kunna påverka politiken genom att skänka pengar till makthavarna. Sverige är ett tämligen unikt undantag. I Europa är det utöver Sverige bara San Marino, Malta och Schweiz som saknar sådan lagstiftning.

Jag hoppas att det i kväll, när Fredrik Reinfeldt frågas ut i SVT, kommer frågor om när han är beredd att ge skattebetalarna och väljarna insyn i vilka som är moderaternas bidragsgivare. Det är en demokratifråga som känns alltmer relevant.

* * *

PS: För mer information om moderaternas hemlighetsmakeri kring sina bidragsgivare, se bloggen Partistaten. En annan källa om detta, samt om den borgerliga dominansen i opinionsbildningen, är wikin Ekokammaren.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Peter Eriksson, moderaterna, val 2010.