Generellt tycker jag att de som arrangerar en fest har rätt att bjuda vilka de vill. Om man som värd tycker att t ex Kalle inte riktigt passar in i sällskapet, inte kan bete sig ordentligt i sociala sammanhang eller dylikt så borde det vara helt i sin ordning att inte bjuda inom honom. Det tror jag även DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing skulle instämma i.

Men i en del fall kan det förstås bli komplicerat. Om ens barn fyller år och vill bjuda alla i klassen utom just Kalle så gränsar det till mobbning. På samma sätt vore det svårt att tänka sig en firmafest där alla i personalen utom just Kalle bjöds in.

När nu Jimmie Åkesson som ende riksdagspartiledare inte bjuds in till Nobelfesten av Nobelstiftelsen så ser det väldigt underligt ut.

”Läser man Alfred Nobels testamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationell tillhörighet. SD:s värderingar står i direkt strid med detta”, säger Michael Sohlman, vd för Nobelstiftelsen.

Det är en tolkning av partiets värderingar Åkesson själv nog knappast skulle ställa upp på. Att de kraftigt vill minska invandringen och har en nationalchauvinistisk värdegrund är en sak, men deras politik står nog inte i konflikt med Nobels testamente.

Och även om så vore fallet så har det på gästlistan till Nobelfesterna genom åren knappast saknats exempel på ambassadörer och andra företrädare för länder med minst sagt tveksam politik.

Vid några tillfällen på 1990-talet bestämde sig Nobelstiftelsen för att inte som vanligt bjuda partiledarna till den stora festen. Motiveringen var något i stil med att de stal uppmärksamhet från pristagare, forskare och andra högdjur på plats. Då arrangerade Carl Bildt egna, alternativa fester på restaurang Trattoria Romana i Stockholm.

Detta grepp står det nu Jimmy Åkesson fritt att ta till om han vill försöka knipa martyrpoäng. Sannolikt lär en sådan fest dock inte bli så värst välbesökt av andra än hans partivänner.

I vilket fall som helst känns Nobelstiftelsens agerande i år dumt, populistiskt och dåligt motiverat.

Det blev lite ironiskt att det i samma bloggpost som meddelade att socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets gemensamma budgetmotion fanns att läsa på respektive partis webbplats, också aviserades att ”Rödgrön.se, som var en del av den rödgröna valkampanjen, kommer att släckas ned under de närmsta dagarna”. I går framkom också att även den rödgröna Facebookgruppen skulle stängas.

Ambitionerna att ha en gemensam front för det rödgröna samarbetet sviktar med andra ord betänkligt.

Inget märkligt med det, i och för sig. Såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet led svidande nederlag i valet och har all anledning att nu noga analysera valresultatet – och förutsättningslöst ifrågasätta om trepartisamarbetet verkligen var så klokt.

Det är ingen hemlighet att jag välkomnade s/mp-samarbetet – men var djupt skeptisk till att plocka ombord vänsterpartiet. Och fler än jag tycks nu vara inne på den linjen. På ledarplats i Aftonbladet i dag skriver Karin Pettersson att ”Från att ha haft en tydlig politisk och strategisk idé, blev de rödgröna [med vänsterpartiet] en dålig kopia av alliansen, med den viktiga skillnaden att varken partimedlemmar eller väljare egentligen efterfrågat något samarbete”.

Att den rödgröna budgeten – sannolikt det sista stora gemensamma utspelet under överskådlig framtid – inte innehöll några större nyheter jämfört med vad man gått till val på var inte oväntat. På samma sätt var det med allianspartiernas budget. Faktum är att det hade varit mer förvånande om man direkt efter valet lagt fram helt nya förslag jämfört med vad man presenterat i valrörelsen.

Gissningsvis kommer dock kommande budgetar och andra utspel komma från vart och ett av de rödgröna partierna, även om kontakterna dem emellan består. Man gör inte helt och hållet slut men väljer att åtminstone ett tag ”bara vara vänner”. Detta öppnar i sin tur för ett mer oförutsägbart läge i riksdagen.

Det rödgröna samarbetet kom till av nödvändighet när de borgerliga cementerade blockpolitiken genom skapandet av alliansen. Socialdemokraterna kunde inte vinna valet på egen hand mot en enad borgerlighet och tvingades söka organiserat samarbete med i första hand mp. Och så länge alliansen består så måste oppositionen koordinera sig i en eller annan form om man på allvar vill vinna valet.

Man ska dock komma ihåg att alliansbygget står och faller med att alla deltagande partier känner att de har något att vinna på partnerskapet. De svaga länkarna i detta är uppenbarligen kristdemokraterna och centerpartiet. Om de inför nästa val återigen ligger farligt nära 4-procentsspärren så är det en öppen fråga hur laguppställningarna då kommer att se ut.

Tills dess tillägnas de rödgröna denna klassiker:

Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna.

Thomas Bodströms beslut att lämna riksdagen och stanna med sin familj i USA var det enda rimliga i den situation som uppstått. Han hade hoppats att regelverket skulle ge honom rätt till föräldraledighet. Så blev det inte. Att efter några mycket intensiva år i politikens absoluta hetluft göra andra prioriteringar kan knappast hållas emot honom.

Dock finns det dem som menar att Bodström sviker sitt parti och sina väljare genom att hoppa av. Personligen tycker jag att det är småaktig syn. Politiker är inte livegna. Thomas Bodström var tydlig med i valrörelsen att han ville ta chansen efter höstens val och tillbringa en tid utomlands med familjen. Det kan man förstås ha synpunkter på, men det borde inte ha varit okänt för dem som kryssade honom.

Och kallar man detta svek, hur hade det låtit om Bodström lämnat familjen i USA och pliktskyldigt kommit hem?

Det finns mycket i Bodströms politiska gärning jag inte gillar, men jag tycker att det är bra med politiker som har en tydlig egen agenda och klarar av att bygga sig en plattform vid sidan av partilogiken. Som jag skrev på Aftonbladet Debatt så tycker jag det är positivt att socialdemokratin har utrymme för människor med hög personlig integritet och som beter sig annorlunda än vad som förväntas av dem.

Jag tror att Bodström representerar något nytt i svensk politik som vi kan komma att få se mer av; människor som kombinerar en gedigen politisk övertygelse med att vara egna starka varumärken. De balanserar på såväl den partipolitiska vägen som andra, delvis parallella stigar. De är trogna men inte alltid lojala. Och de innebär en högre grad av oförutsägbarhet för såväl sina partier som oss väljare.

Det ska bli mycket intressant att se hur han kommer att agera framöver. Vi lär inte ha läst det sista kapitlet i historien Thomas Bodström ännu.

* * *

PS: Det är för övrigt märkligt hur det i flera medier påstås att Bodström ”lämnar politiken”. På sin egen blogg skriver han:

Att jag lämnar riksdagen innebär inte att jag avslutar mitt engagemang i politiken. Det är naturligtvis en stor fördel att sitta i riksdagen om man ska ägna sig åt politik, men Jens Orback, Jan Eliasson och Margot Wallström har visat att det går att driva frågor framåt även utanför vårt parlament.

Jag kommer därför fortsätta att arbeta för att socialdemokraterna återvinner regeringsmakten. Med det osäkra politiska läge som vi befinner oss i, där vi har en regering som inte verkar ha insett att de är i minioritet, kan det gå fortare än vad många tror.

Andra skriver intressant om politik, Thomas Bodström, socialdemokraterna.

När Fredrik Reinfeldt 2006 deklarerade att jobben var den fråga som hans regerings framgång skulle mätas efter fanns det skäl att tro honom på hans ord. Men i valet 2010 föreföll dessa ord glömda. Det lät som den gångna mandatperioden inte hänt. I stället var det plötsligt nu först som jobbfrågan verkligen stod på spel.

Och på något märkligt sätt kom de undan med det. Trots att inte ens Riksrevisionen, efter att ha granskat vad som gjorts inom arbetsmarknadsområdet de senaste åren, kan säga med säkerhet om alliansens politik har gett några jobb eller inte.

När regeringen i dag lämnar sitt förslag till statsbudget till riksdagen säger man sig ha som främsta mål att ”föra Sverige tillbaka till full sysselsättning”, och ämnar därför fortsätta ”arbeta för att stärka arbetslinjen och minska utanförskapet”. 2006 innebar det ändrade a-kasseregler och höjda avgifter, vilket fick mängder av svenskar att lämna facket – samtidigt som vi gick in i en omfattande finanskris.

Nu står Anders Borg och säger att ”jobben kommer”, och låter skrämmande lik Göran Persson strax innan han förlorade valet och regeringsmakten. Facit efter fyra års borgerligt regeringsinnehav är en arbetslöshet på 8 procent. I valrörelsen 2006 kallade allianspartierna 6 procents arbetslöshet för massarbetslöshet och katastrof.

Den här gången kan dock inte Reinfeldt, Anders Borg eller nyutnämnde arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gömma sig bakom finanskrisen. Som DN:s Henrik Brors konstaterar så ”kommer regeringen inte att ha något att skylla på ifall den inte lyckats bidra till att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen under den här mandatperioden”.

Så vad är det egentligen man nu presenterar? Tja, Borg säger att man vill ”vårda genomförda reformer”, vilket låter väldigt mycket som att ”göra ingenting”. Faktum är att jobbpolitiken verkar stå och falla med att regeringens optimistiska tillväxtprognoser håller. Det är ett högt spel att spela. Det finns också märkliga inslag i budgeten, som bl a Aftonbladets Lena Mellin påpekat. Ett sådant område är en av de största föreslagna satsningarna; en tredje skattesänkning för ålderspensionärerna. Hur gynnar det jobben, regeringens mest prioriterade område?

Förhoppningsvis kommer alliansen att på allvar ställas till svars för sin politik den här gången, inte minst på det arbetsmarknadspolitiska området. För trots det knepiga parlamentariska läget talar det mesta för att regeringen får igenom sin budget. Spexfaktorn i riksdagen, Sverigedemokraterna, planerar visserligen att lägga ett eget budgetförslag – men det kommer förstås att röstas ned. När det fallit är det mest troliga scenariot att de antingen röstar för alliansbudgeten eller lägger ned sina röster. I teorin skulle förvisso Sd kunna stödja enskilda förslag i de rödgrönas budgetalternativ som då – ytterst hypotetiskt – kan få majoritet. Flera ledande Sverigedemokrater har dock gjort klart att partiet inte tänker rösta på den rödgröna budgeten i sin helhet.

Det lär alltså bli fyra år till av allianspolitik vi har att vänta oss.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Anders Borg, budget 2010.

Thomas Bodström beskrivs ofta som att ha ett ytskikt av teflon; inget verkar fastna på honom. Han kom in i politikens absolut topp från ett ovanligt håll – idrott och juridik, men visade sig snabbt vara en stor politisk tallang.

Genom åren har han väckt många starka känslor, såväl positiva som negativa.

I valrörelsen väckte hans beslut att åka till USA för att köpa hus och etablera sin familj där, lindrigt sagt en hel del uppmärksamhet:

Nu är Thomas Bodström åter i USA med familjen och planen är att stanna där ett tag medan hans barn går i skolan. Ett problem i sammanhanget är dock att ledigheten från riksdagen – där han valts in – ännu inte är formellt godkänd. I praktiken är han därför just nu olovligen frånvarande. Under sin frånvaro kommer han, enligt uppgift, petas från posten som justitieutskottets ordförande och ersättas av Morgan Johansson.

Detta är nu i sig inte så konstigt. Självklart måste ordförandeposten besättas av någon som faktiskt är på plats och kan sköta sitt uppdrag. Dessutom ryktas det om att när den socialdemokratiska riksdagsgruppen sammanträder i eftermiddag så kommer det ske en hel del ommöbleringar bland de tunga uppdragen i s-riksdagsgruppen.

Själv tror jag inte att det faktum att Bodström lämnade in sin ledighetsansökan från riksdagen för sent kommer att få någon praktisk betydelse. Som folkvald i Sverige har man rätt att exempelvis vara föräldraledig. Att det på sina håll finns missnöje med honom och hur han sköter sitt uppdrag bör inte påverka formalian i detta fall.

Min gissning är att Thomas Bodström kommer att rida ut även denna storm – och lär nämnas flitigt i spekulationerna om socialdemokraterna bestämmer sig för att byta partiledare inför valet 2014.

Andra skriver intressant om politik, Thomas Bodström, socialdemokraterna.

Efter en otroligt lång och malande regeringsförklaring kom statsministern äntligen till vad alla politiknördar satt och väntade på: presentationen av vilka som tar plats i den nya regeringen.

Och det blev flera nyheter. En del hade redan läckt ut, varför det därför inte kom som någon stor överraskning att Cristina Husmark Pehrsson, Mats Odell, Tobias Krantz och Åsa Torstensson fick gå. Inte heller att Erik Ullenhag, Hillevi Engström, Ulf Kristersson och Stefan Attefall blir nya statsråd. Mer överraskande var namn som Anna-Karin Hatt, Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman.

Lite överraskande var det också att Per Schlingmann inte nämndes, men eftersom reglerna ännu inte tillåter att han som relativt nybliven svensk medborgare blir minister kommer han sannolikt tills vidare att att få en tung statssekreterarpost nära Reinfeldt.

Men själva regeringsförklaringen var alltså en 27-sidig snarkfest. Politiksajten Makthavare.se har gjort ett så kallat ordmoln av allt Reinfeldt sa, och som synes dominerade ”Sverige” och ”ska”. Även ”människor”, ”vill”, ”möjligheter” och ”arbete” förekom frekvent.

Till hans försvar ska sägas att Fredrik Reinfeldt sa en del bra saker om exempelvis invandring. Jag noterade att statsministerns ord om att ”generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv [har] berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer utvecklat samhälle”, inte fick sverigedemokraterna att lämna riksdagssalen. Däremot lämnade de tidigare på dagen Storkyrkan i protest när biskop Eva Brunne började tala om rasism och främlingsfientlighet.

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sa Eva Brunne i sin predikan. Detta blev tydligen för mycket för Sd.

Ommöbleringen i regeringen innebär att moderaterna stärker sin makt genom två nya ministerposter. Det återstår att se hur detta i praktiken kommer att avspegla sig i politiken.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, Sverigedemokraterna.

Den kommande mandatperioden kommer att bli problematisk för både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

Sahlin måste försöka klara av att vara en offensiv oppositionsledare som förnyar och profilerar sitt eget socialdemokratiska parti, samtidigt som hon håller ihop det rödgröna samarbetet. Hon förväntas också tydligt opponera sig mot allianspolitiken utan att hamna på samma sida som Sverigedemokraterna.

Reinfeldt kommer av allt att döma leda en minoritetsregering, då hans allianskompisar tappade en hel del väljarstöd och riksdagsmandat. Nu är det i och för sig inte alls omöjligt att leda minoritetsregeringar – genom åren har vi haft flera sådana som fungerat. Det som är nytt är de ganska låsta blocken och den faktor som stavas Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har möjlighet att avgöra omröstningar i riksdagen, och utmaningen för såväl alliansen som de rödgröna är att driva sina frågor utan att göra sig beroende av Sd:s stöd – detta har de nämligen inte väljarnas mandat till.

Redan har Sverigedemokraterna börjat visa musklerna, och det i frågan om vem som ska bli riksdagens talman. Detta brukar normalt sett göras upp partierna emellan utan större kontroverser. Den här gången blir det annorlunda. I skrivande stund är det en öppen fråga om den talman som väljs blir moderat eller socialdemokrat. Den mest lämpade s-kandidaten, Björn von Sydow, deklarerade att han inte ställer upp eftersom han inte ville ”riskera att väljas till talman med Sverigedemokraternas stöd”. Sd kontrade med att säga sig vara beredda att stödja den moderate kandidaten till talman, sittande Per Westerberg, om man själva fick andre vice talmansposten.

I fredags uppgav Dagens Nyheter att Westerberg var den ende kandidaten till talman, då socialdemokraterna påstods ha bestämt sig för att inte nominera någon egen. Detta förnekades dock av Mona Sahlin till TT när hon gick in till socialdemokraternas verkställande utskott på fredagsmorgonen. Sedan stod det klart att s förespråkade Kent Härstedt som talman.

Effekten blir alltså att antingen vinner det borgerliga förslaget, om Sd stöder det eller lägger ned sina röster – eller så vinner s-förslaget med stöd från Sd. Om det senare blir fallet kommer Reinfeldt, med all rätt, kunna säga att Sahlins tal om att socialdemokraterna ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång” skulle göra sig beroende av Sd, föll platt i den första omröstning som hölls i riksdagen. Och det till på köpet i en principiellt viktig fråga. Talmannen har formellt det näst högsta ämbetet i Sverige efter kungen. 

”Vi kan inte ta hänsyn till vad Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på i varje fråga”, sa Mona Sahiln på en pressträff i fredags, och tillade att socialdemokraterna även framöver kommer att följa samma princip om att inte bry sig om hur Sd eventuellt kommer att rösta. Så mycket för ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång”, alltså.

Det kan vara så att Sahlin spelar ett högt spel där hon räknar med att Sverigedemokraterna inte kan tänka sig att rösta för Kent Härstedt, då han varit aktiv i det antirasistiska arbetet och sannolikt gjort sig ovän med ganska många sverigedemokrater. Om så är fallet används Härstedt som en spelpjäs i en omröstning s räknar med att förlora och nomineringen endast är en markering.

Ekot konstaterar att talmansfrågan blev det första tillfället för Sd att i den nya parlamentariska situationen försöka sig på utpressning. Det lär följas av fler.

Det är förstås ohållbart av båda blocken att försöka driva igenom sina frågor utan att någon gång få stöd från Sd. Frågan är väl mest om de rödgröna kommer att kunna avhålla sig från att peka finger åt alliansen, om det nu blir alliansen som får sverigedemokraters röster först. Förr eller senare kommer det rimligen att drabba båda.

Alternativet är en lösning där Fredrik Reinfeldt knyter upp minst ett av de rödgröna partierna för ett långsiktigt samarbete. Detta känns dock inte så troligt. Mer sannolikt är blocköverskridande överenskommelser i vissa sakfrågor – som exempelvis invandringspolitiken – där såväl alliansen som de rödgröna är extra angelägna om att Sd inte ska kunna få inflytande.

Hur det än går lär mandatperioden bjuda på en hel del spänning och oväntade sängkamrater.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna.

Att Per Schlingmann hoppar av som partisekreterare för moderaterna kommer något överraskande, men saknar inte historiska paralleller. Företrädaren på posten, Sven Otto Littorin, lämnade också han jobbet kort innan Fredrik Reinfeldt höll sin regeringsförklaring 2006.

Själv tycker jag, helt ärligt, att det är riktigt kul att Sofia Arkelsten blir ny partisekreterare. Jag har träffat henne en hel del och har fått ett mycket positivt intryck. Hon är smart och cool och kan nog göra ett riktigt bra jobb. Häromdagen tippade jag henne som ny infrastrukturminister, något jag väl nu får äta upp.

På pressträffen i dag introducerade sig Arkelsten med orden ”Jag är nya moderaternas nya partisekretare”. Hon hade kunnat göra detta ännu mer tungvrickande genom att beteckna sitt parti som ”de ny-nya moderaterna”, för den transformation som moderaterna genomgått inför valet 2006 och under den gångna mandatperioden är av allt att döma bara början.

Den eftervalskampanj som just avgångne Schlingmann presenterade i går har temat ”Ansvar för hela Sverige”, och med ett moderat parti som stärkt sin position i riksdagen på bekostnad av sina allianskollegor – men ändå inte lyckats uppnå egen majoritet – så vilar nu detta ansvar mycket tungt på Fredrik Reinfeldts och Sofia Arkelstens axlar.

Moderaterna vill säkerligen fortsätta sitt förnyelsearbete, utan att främja sig alltför mycket från ”gammelmoderaterna”. Samtidigt ska Reinfeldt klara av att leda en minoritetsregering där även de mindre allianspartierna ska kunna känna sig som vinnare, trots att de minskar i väljarstöd. Det är en tuff utmaning som väntar dem.

Så vad händer nu med Per Schlingmann? Många har tippat honom som minister, men faktum är att han fram tills ganska nyligen varit tysk medborgare och för att bli minister i Sverige krävs det enligt uppgift att man varit svensk medborgare i minst tio år.

En rimlig gissning är därför att han i stället blir statssekreterare och blir i den rollen nära medarbetare till Fredrik Reinfeldt. Möjligen ersätter han då HG Wessberg på den posten, som i sin tur skulle kunna bli minister eller lämna regeringskansliet.

För att få höra från Schlingmann själv om vad han ska göra framöver, kom och lyssna när han gästar Makthavare.se på tisdag kväll!

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann, Sofia Arkelsten, moderaterna.

Även jag drar, i likhet med Johan Ingerö, mitt strå till stacken av spekulationer om hur Fredrik Reinfeldts nya regering ska se ut. Själv gissar jag på att det blir en del förändringar – och att den moderata tillväxten i riksdagen kommer att avspegla sig i regeringen.

Och nej, alla spekulationer här är inte superseriösa. Några är faktiskt på skämt (gissa gärna vilka). Men det är ju inte min uppgift att ge Reinfeldt goda råd…

Statsminister:
Fredrik Reinfeldt (m) sitter förstås kvar.

Utbildningsminister och vice statsminister:
Jan Björklund (fp) behåller greppet om utbildningsfrågorna och får, i kraft av ledare för det näst största regeringspartiet, ta över titeln som vice statsminister från Maud Olofsson (c).

Näringsminister:
Olofsson får däremot behålla detta jobb, men får sällskap på departementet av…

Minister för de gröna näringarna:
Annie Johansson (c) – en av centerpartiets skarpast lysande stjärnor som borde vara aktuell att ta över partiledarposten när Maud Olofsson lägger av (något som lär ske under mandatperioden). Johansson får småföretagar- och jordbruksfrågor på sitt bord, efter att superlojale klippan Eskil Erlandsson (c) får ägna sig åt sin egen gård på heltid.

Miljöminister:
Jakob Forssmed (kd), i dag statssekreterare i samordningskansliet.

Biträdande utbildningsminister och skolminister:
Tobias Krantz (fp) får förnyat förtroende.

Finansminister:
Anders Borg (m) har haft en nyckelroll i transformationen av moderaterna till ”det nya arbetarpartiet” och har skött jobbet som finansminister minst lika bra som en socialdemokrat hade gjort. Det ska alltså ses som gott betyg.

Biträdande finansminister samt kommun- och bostadsminister:
Mats Odell (kd) ersätts av partikamraten Stefan Attefall.

Utrikesminister:
Carl Bildt (m) har gjort sitt och är fortfarande kladdig av Lundin Oil. Jag tror inte att den ofta nämnda Gunilla Carlsson har någon chans att få ta över. I stället blir det en rejäl föryngring och överraskning: Anna Kinberg Batra, med bakgrund som bland annat EU-nämndens ordförande.

Invandrar-/migrationsminister:
Denna lite märkliga statsrådspost får Tobias Billström (m) behålla.

Arbetsmarknadsminister:
Här behövs en tuff moderat med partiledningens öra, efter avhoppade Sven Otto Littorin (m). Sannolikt ligger Hillevi Engström (m), tidigare ordförande i arbetsmarknadsutskottet, bra till.

Infrastrukturminister:
Åsa Torstensson (c) har inte imponerat. Hon ersätts av moderaternas talesperson kring klimat/miljö/energi/mat: Sofia Arkelsten (m).

Socialminister:
Göran Hägglund (kd) sitter kvar, men får oväntat besök på departementet av…

Biträdande socialminister samt äldre- och folkhälsominister:
Eva Flyborg (fp), riksdagsledamot från Göteborg. Hon ersätter Maria Larsson (kd). Spexigt nog tar Flyborg även över kulturpolitiken från Lena Adelsohn Liljeroth (m), som får gå.

Socialförsäkringsminister:
Detta politikområde har varit något av alliansregeringens akilleshäl, och här måste Reinfeldt visa att det tas nya tag. Gunnar Axén (m) tar därför över efter Cristina Husmark Pehrsson (m). Axén kan frågorna efter att ha varit ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. Bubblare: Ulf Kristersson (socialborgarråd i Stockholm).

Handelsminister:
Viktig post där två väldigt kompetenta politiker bör konkurrera om jobbet – sittande Ewa Björling (m) och nuvarande EU-minister Birgitta Ohlsson (fp). Min gissning blir att Björling får sitta kvar. Ohlsson blir i stället…

Integrations- och jämställdhetsminister:
Birgitta Ohlsson tar därmed över efter partikollegan Nyamko Sabuni, som dock blir kvar i regeringen.

Justitieminister:
Reinfeldt överraskar igen genom att peta moderaternas vice ordförande Beatrice Ask (m) – som kan ligga bra till för att bli riksdagens talman, om m kör hardball – och ersätta henne med folkpartisten Nyamko Sabuni. Hon får då, till många kramliberalers förtret, också ansvar för integritetsfrågorna.

Försvarsminister:
Sten Tolgfors (m) sitter kvar. Trots sin impopularitet i försvarskretsar. Reinfeldt markerar att hans nya moderater inte är samma försvarskramare som de gamla.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen.

Det har gått en dryg vecka sedan valet och oklarheten i regeringsfrågan består. Ska Fredrik Reinfeldt försöka regera med en minoritetsregering och löpande göra upp med oppositionspartier i sakfrågor, eller finns det planer på något annat?

I går meddelade miljöpartiets båda språkrör att man träffat Reinfeldt, men att något övergripande samarbete inte var aktuellt. Däremot sade man sig vara beredda att stödja allianspartierna i asyl- och medborgarrättsliga frågor, för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande.

Och i dag uppger Aftonbladet att även socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med regeringen om invandringspolitiken. Möjligen ter sig detta mer lockande för moderaterna än att samarbeta med mp. Historiskt sett har m och s haft ganska likartad syn i dessa frågor.

Med miljöpartiet som allianspartner blir det troligen mer generösa regler för arbetskraftsinvandring – något som socialdemokraterna med sin starka koppling till LO har många reservationer emot. Å andra sidan kommer knappast s ställa krav på att även papperslösa ska ges rätt till sjukvård, vilket mp förespråkar.

Fredrik Reinfeldt har nu alltså ett intressant förhandlingsläge som kan ge honom möjlighet att nå blocköverskridande överenskommelser om invandringspolitiken, samtidigt som det slår in en kil i det rödgröna samarbetet.

Under förra mandatperioden markerade Reinfeldt tydligt mot blocköverskridande överenskommelser om skol-, energi- och försvarspolitiken. Med dagens riksdagssituation är denna linje knappast möjlig att hålla. Det spel vi nu ser pågå är alltså bara början.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, Sverigedemokraterna.