Häromdagen bloggade jag om opinionsundersökningar och om hur sådana kan manipuleras för att visa på önskat resultat. I dag skriver Gustav Fridolin, riksdagskandidat för miljöpartiet, att energibolaget Shell använde flera olika knep för att framställa det som att 74 procent av skåningarna var positiva till företagets provborrningar efter naturgas.

Opinionsundersökningen i fråga utfördes av Sifo och United Minds, och presenterades av TT i våras. Fridolin menar att resultatet lät osannolikt och inte stämmer med vad det oberoende SOM-institutet dessförinnan fått fram. Enligt SOM vill bara 20 procent av svenskarna att Sverige under de närmaste 5-10 åren ska ”satsa mer” på ”fossilgas-/naturgas”. I stället vill allmänheten prioritera förnybar energi.

På DN-debatt skriver Fridolin att mätningar kan manipuleras ”i syfte att ge intryck av ett folkligt stöd som i verkligheten inte existerar”. Det kan exempelvis göras genom att använda vilseledande ordval i frågans formulering eller inleda med en rad ledande ”uppvärmningsfrågor” innan man ställer den avgörande huvudfrågan. I det senare fallet kan man sedan lyfta fram avslutningsfrågan, utan att berätta att det först ställts en rad ledande frågor. Det är också möjligt att hemlighålla resultatet av de delfrågor som talar emot ens tes. Slutligen kan man försöka ge intryck av att frågorna formulerats av ett oberoende företag, även om det inte är fallet.

Jag kan inte avgöra om Shell verkligen har manipulerat undersökningen i fråga, men Gustavs Fridolins argument låter onekligen trovärdiga. I vilket fall som helst så bör hans debattinlägg ses som ännu en stark anledning till att hysa viss skepsis till opinionsundersökningar.

Under Amedalsveckan uppmärksammade HBT-socialdemokraterna att Apoteket AB diskriminerade hiv-positiva. Bakgrunden var att Apoteket erbjöd Almedalsbesökare att göra en hälsokontroll. I hälsokontrollen ingick, förutom att mätas och vägas, ett blodprov. Alla över 18 år var välkomna att hälsotesta sig – med undantag för hivpositiva. Personal på plats uppgav att man inte hade några rutiner för att hantera blodprov från hivpositiva.

Detta tyder på rejält bristande kunskap om riskbedömning och -hantering, något man rimligen borde kunna kräva att apotekare borde ha.

Nu visar det sig också att allt fler blodcentraler inte vill att homosexuella män ska få lämna blod, av rädsla för bland annat hiv. Detta trots att Socialstyrelsen gett klartecken och menar att smittorisken inte ökar. 

Själv är jag verkligen ingen expert på området, men det låter onekligen som diskriminering och homofobi.

Om mindre än två veckor startar Stockholm Pride. Vilket parti vågar då stå upp för att få ett stopp för detta?

Svenska Dagbladet rapporterar att många ledande politiker, såväl i alliansen som i den rödgröna oppositionen, anser att medierna inte behandlar opinionssiffror tillräckligt kritiskt – vare sig när det gäller partisympatiundersökningar eller mätningar kring enskilda frågor. Man är också kritiska mot den stora mängd undersökningar som presenteras och uttrycker oro för att detta skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Något ligger det förstås i detta. Att beställa opinionsundersökningar är en beprövad metod för partier, intresseorganisationer och andra att kunna påvisa stöd för en uppfattning man har. ”64 procent hyser inget förtroende för Mona Sahlin”, ”8 av 10 tycker att betyg från 7:e klass är bra”, ”Över tre fjärdedelar av folket stöder monarkin”. Alla dessa exempel är påhittade, men beroende på hur frågan ställs så är det fullt möjligt att få fram sådana resultat.

Lena Mellin skriver klokt att ”Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt”, och tillägger att många svarar ”som de tror förväntas av dem, särskilt om intervjuerna görs per telefon”.

Ett klassiskt sätt att få fram det resultat man önskar av en opinionsundersökning är att begränsa svarsalternativen. Om frågan t ex lyder: ”Vad skulle du rösta på om det vore val i dag; 1) Feministiskt initiativ, 2) Sverigedemokraterna, eller 3) Piratpartiet?”, så skulle dessa partier få betydligt högre opinionssiffror än de får i andra mätningar. Och sannolikt skulle vart och ett av dem kunna rapportera stora framgångar i opinionen.

En annan vanlig metod är att ladda svarsalternativen med inte fullt neutrala värderingar. Det lär troligen bli ett annat resultat om frågan formuleras ”Har du förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt?” än ”Har du fortfarande förtroende för Fredrik Reinfeldt, efter att han undanhållit information om Sven Otto Littorin för svenska folket?”.

Och som för att illustrera detta publicerar i dag både Aftonbladet och Expressen varsin opinionsmätning om just förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Aftonbladet har i går låtit Sifo intervjua 1000 personer mellan 18 och 65 år. De har bl a fått svara på frågan: ”Hur har förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt påverkats av Littorins avgång?”. 75 procent svarar att det inte påverkat förtroendet medan 18 procent uppger att det minskat.

Expressen redogör inte för några detaljer om undersökningen, men uppger att man låtit Demoskop fråga svenska folket hur deras förtroende för regeringen påverkats av den så kallade Littorinaffären. 32 procent av de tillfrågade säger att de fått minskat förtroende för regeringen och 31 procent säger att de fått det för Fredrik Reinfeldt.

Lite olika frågeställningar, som synes – och ganska olika resultat. Men riktigt intressant blir det när man tittar på hur detta presenteras.

Aftonbladet skriver att ”Var femte väljare har tappat förtroende för statsministern”, och preciserar det som att ”18 procent uppger att de nu känner mindre förtroende för statsministern än tidigare”. I Expressen beskrivs resultatet som att ”Nästan en tredjedel av väljarna har fått minskat förtroende för regeringen och statsministern efter Sven Otto Littorins avgång”.

Sant eller inte? Min poäng är att man som kritisk mediekonsument och väljare bör se till att få fram så mycket fakta som möjligt om de många undersökningar och mätningar som presenteras. Exakt hur är frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ har man fått ta ställning till? Under vilken period är mätningen genomförd? Hur många – och ur vilket urval – har egentligen svarat? Detta är frågor medierna bör redovisa, annars är siffrorna i sig inte mycket värda.

Med några dagars perspektiv kan jag konstatera att det inte blev någon vidare lyckad Almedalsvecka för moderaterna.

Fredrik Reinfeldts tal, som inledde veckan, fick minst sagt blandat mottagande. Vissa tyckte att det var engagerat och spännande – andra tyckte att han utstrålade en hånfullhet som inte anstod en statsminister.

Därefter kom Sven Otto Littorins oväntade avhopp. Först kommunicerat som resultatet av en uppslitande vårdnadstvist som tärt på den moderate arbetsmarknadsministerns hälsa och skadade hans barn; något som väckte sympati hos många. Därefter framkom det att Aftonbladet hade uppgifter om att Littorin köpt sex av en prostituerad under sin tid som partisekreterare, något som var brottsligt men i dag är preskriberat. Reinfeldts agerande i affären kritiseras nu och kan komma att skada aliansen i valrörelsen.

Lägg till detta Makthavare.se:s avslöjande att moderata partitjänstemän från Stockholm inte får inte lyssna på oppositionens Almedalstal och inte heller får tala med journalister.

Allt detta är förstås tufft att bära för moderaterna, men det lär knappast avgöra valet.

Ännu återstår det två månader till valdagen. Den närmaste tiden lär det råda i det närmaste inrikespolitisk stiltje, då många partiföreträdare av tradition tar semester omedelbart efter Almedalsveckan. Men det betyder förstås inte att det kommer att vara helt tyst. Själv ser jag fram emot en fortsatt spännande valrörelse, förhoppningsvis inriktad på sakfrågor och vad de båda regeringsalternativen vill med framtiden.

Ett år efter det omtalade talet om ”verklighetens folk” äntrar i kväll kristdemokraternas Göran Hägglund Almedalens scen. Givet partiets kräftgång i opinionen är det nog sannolikt att han kommer fortsätta på den inslagna vägen, där han utmålar sig som talespersonen för landets alla ”vanliga” människor.

Min erfarenhet är att ingen människa är särskilt vanlig. Alla har vi något som gör oss, var och en, unika. Och jo, jag är ytterst medveten om hur klyschigt det låter att uttrycka sig så.

Poängen är dock att Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är hyckleri. Tanken med detta ordval är att man ska måla upp en inre bild av ”vanliga” människor; mamma, pappa och 2,5 barn – vita, blonda svenskar som sitter runt köksbordet och pratar om det lilla livet. Semesterplaner, nivåer på veckopeng till barnen och vad det blir till middag. Alla som inte riktigt ser ut eller beter sig så här är alltså onormala. Inte riktigt ”verkliga”.

I sitt tal förra året förebyggde också Göran Hägglund den väntade kritikstormen mot dessa resonemang genom att i hårda ordalag angripa vänsterdebattörer och kulturskribenter för att just se till andra värden än vad den påhittade normalfamiljen kunde tänkas bry sig om. Den hårda retoriken har levt kvar, genom bland annat utfall mot politisk klåfingrighet som sägs hota människors fria val. Att det kristdemokratiska vårdnadsbidraget skulle vara ett sätt att från politiskt håll skicka signaler om hur tillvaron ska organiseras vill förstås inte Hägglund kännas vid.

Och ja, jag är själv lite hård i tonen nu märker jag. Men jag tycker verkligen att kristdemokraterna har ett obehagligt budskap och politiskt innehåll. Man balanserar på fyraprocentsgränsen till riksdagen. Själv skulle jag bara bli glad om Hägglund fick ta sin verklighets folk och gå.

Jag tycker att Mona Sahlins Almedalstal i går var ett av de bättre hon hållit. Innehållsmässigt håller hon ofta en jämn, hög nivå. Däremot brister det i bland i framförandet. Sahlin har en tendens att tala till publiken som enförmanande tonårsmorsa som klappar en på huvudet. Ibland betonar hon också ord och meningar lite fel, så att det låter som att hon läser innantill.

Så lät det inte i går.

Hennes röst var stark, engagemanget var tydligt och budskapen glasklara.

Ska jag rikta någon kritik mot själva talet så var det möjligen lite väl många teman. Ett eller två hade utan problem kunnat strykas så att de övergripande resonemangen fått utvecklas mer.

Kanske är det så att vårens nedåtgående sprial i opinionsmätningarna för s varit nyttigt. Det har Mona Sahlin och partistrategerna att inse att valet i höst är långt ifrån vunnet ännu, och det krävs fortsatta ansträngningar i det politiska kommunikationsarbetet. Och det är sådana sammanhang, när Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning, som hon brukar resa sig och slå som hårdast.

Sedan håller jag verkligen inte med om allt Mona Sahlin sa. Jag saknar mycket av den omprövande, resonerande attityd som fanns inom socialdemokraterna direkt efter valförlusten 2006. Jag tror att mitt parti, som s i allra högsta grad är, hade stått bättre rustade att möta väljarna i den här valrörelsen om mer av den attityden hade präglat socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet i dag.

Se talet i sin helhet här, och döm själva: 

Trots att dagens politiska snackis varit Sven Otto Littorins någon oväntade avhopp som arbetsmarknadsminister, så är det egentligen centerpartiets dag i Almedalen.

Det har bland annat märkts genom att Solveig Ternström deklarerat att hon lämnar centerpartiet. Ett osvikligt sinne för tajming, värdigt någon som sysslat med dramatik större delen av sitt liv – åtminstone om hon ville få maximal uppmärksamhet.

Det är inte upp till mig att avgöra om Ternströms avhopp var en rimlig grej att göra, två månader innan valet. Hon kände säkert att förbudet mot att uppföra nya kärnreaktorer upphävs och tio nya kärnreaktorer får byggas, var för mycket för henne.

Men oavsett vilket så är centerpartiet ett parti med stora problem. Opinionssiffrorna rör sig kring 4-procentstrecket och partiledare Maud Olofsson omges av avgångsrykten.

I kväll kommer Olofsson att prata i Almedalen och försöka förmedla budskapet att hon och hennes parti gjort stora insatser för företagandet, miljön, jordbruket och infrastrukturen. Hon lär upprepa knepet om att tårögt tala om den historiska betydelsen för barnen och barnbarnen att man nu ignorerar resultatet av folkomröstningen om kärnkraften. Hon lär inte nämna Solveig Ternström.

Jag nämnde i går att jag deltog i ett panelsamtal tillsammans med bland andra Aftonbladets retorikexpert Elaine Bergqvist. Hon gillade uppenbarligen inte att jag var skeptisk till att många medier tillämpar just retoritanalyser av partiledarframträdande. Hon har nu bloggat om detta. Jag vill därför förtydliga mig.

Först och främst förstår jag förstås varför nyhetsredaktionerna använder retoriker för att betygsätta tal, debatter och dylikt. Det är nämligen det enda sättet som verkar objektivt, men ändå går att omvandla till betyg eller poäng. Mer grundliga analyser av anförandenas sanningshalt, politiska betydelse etc. är betydligt mer komplicerat. Jag tycker därför att det är otroligt glädjande att tankesmedjan Fores, i samarbete med Axess TV och Makthavare.se gör ett försök till just sådana mer kvalificerade analyser under Almedalsveckan.

Som Elaine Bergqvist själv påpekade i paneldiskussionen i går så är inte retorik, i klassisk mening, något många i Sverige är skolade i. Inte heller våra främsta politiska företrädare. I stället bedöms de snarare utifrån mer breda mått om kommunikation, där såväl retorisk teknik, inlevelse, kroppsspråk och andra faktorer ingår. Om det är detta som retorik numera betyder så har jag missförstått begreppet. Beklagar i så fall.

Min poäng är dock att människors politiska gärning reduceras till något ganska abstrakt och, förlåt mig alla retorikexperter, futtigt om vi bara ska betygsätta dem utifrån hur de talar och ser ut. Politisk kommunikation är nämligen – åtminstone som jag ser det – oerhört mycket mer än så.

Vid lunch i dag deltog jag i ett intressant panelsamtal i arrangemang av Aftonbladet. Fokus låg på moderaterna och Fredrik Reinfeldts Almedalstal i kväll, men även den påstådda mobbningen av Mona Sahlin diskuterades.

Förutom jag själv deltog Aftonbladets Lena Mellin och retorikexperten Elaine Bergqvist, samt högerdebattören och debutterande ledarskribenten Alice Teodorescu. Det hela leddes föredömligt av tidningens debattchef Karin Magnusson.

Det var kul att se att så många dök upp för att lyssna. Själv hade jag ärligt talat varit lite fundersam över om människor verkligen skulle hitta dit, men det gjorde de verkligen – och föreföll uppskatta arrangemanget.

Om Reinfeldt och moderaterna sa jag ungefär samma sak som jag tidigare i dag skrev här i ett blogginlägg; att han verkar försöka fullfölja omvandlingen av m från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” till ett som tar ansvar för hela landet och alla medborgare. Men jag varnade också för att han riskerar att tappa de borgerliga småpartierna, och faller centerpartiet och/eller kristdemokraterna ur riksdagen så faller därmed i praktiken allianssamarbetet och de återstående borgerliga partierna lär få svårt att skrapa ihop en riksdagsmajoritet.

Vad gäller den påstådda mobbningen av Mona Sahlin så kunde jag bara konstatera att det inte var något nytt. Att politiker genom tiderna väckt starka känslor – både positiva och negativa – är något som hör det politiska spelet till. Sedan tar det sig ibland omogna, korkade eller direkt otäcka former. Minns t ex hatkampanjerna mot Olof Palme.

Sedan ska man förstås vara medveten om att den socialdemokratiska indignationen över nidbilder, elaka YouTube-filmer och förfalskade brev också är en del av det politiska spelet.

I dag är det moderaternas dag i Almedalen. Fredrik Reinfeldt kommer att äntra scenen på helt andra villkor än när han var oppositionsledare i valrörelsen 2006. Då var han utmanaren som erbjöd svenska folket ett alternativ till de ”regeringströtta” socialdemokraterna.

Nu är det Reinfeldt och moderaterna som styr regeringen och landet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av den debattartikel som i dag publiceras i Dagens Nyheter, där alliansen knappt nämns. I stället slås det fast att moderaterna nu ska ta över rollen ”som samhällsbärande i svensk politik” – en uppgift som tidigare inmutats av socialdemokratin.

Moderaternas vandring mot mitten har berövat sociademokraterna och de rödgröna möjligheten att framställa Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke, konstaterar statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld på Makthavare.se. Och visst ligger det mycket i det. Bilden av moderaterna har verkligen förändrats under Reinfeldts ordförandeskap. Och eftersom att han, till skillnad från den politiskt betydligt mer erfarne Mona Sahlin, nu faktiskt är statsminister är det inte märkligt att han åtnjuter ett starkt förtroende i frågan om att leda en regering.

Men att åtnjuta förtroende för något man gör är en sak. Att fullfölja omvandlingen från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” (Reinfeldts egna ord!) till ett parti som tar ansvar för hela landet och alla medborgare, under landsfader Fredrik Reinfeldts vakande ögon – det är något helt annat.

Det ska bli mycket intressant att höra om han i Almedalen i kväll kan leverera några besked som tyder på att han faktiskt är beredd att ta sig an den utmaningen.