När Fredrik Reinfeldt 2006 deklarerade att jobben var den fråga som hans regerings framgång skulle mätas efter fanns det skäl att tro honom på hans ord. Men i valet 2010 föreföll dessa ord glömda. Det lät som den gångna mandatperioden inte hänt. I stället var det plötsligt nu först som jobbfrågan verkligen stod på spel.

Och på något märkligt sätt kom de undan med det. Trots att inte ens Riksrevisionen, efter att ha granskat vad som gjorts inom arbetsmarknadsområdet de senaste åren, kan säga med säkerhet om alliansens politik har gett några jobb eller inte.

När regeringen i dag lämnar sitt förslag till statsbudget till riksdagen säger man sig ha som främsta mål att ”föra Sverige tillbaka till full sysselsättning”, och ämnar därför fortsätta ”arbeta för att stärka arbetslinjen och minska utanförskapet”. 2006 innebar det ändrade a-kasseregler och höjda avgifter, vilket fick mängder av svenskar att lämna facket – samtidigt som vi gick in i en omfattande finanskris.

Nu står Anders Borg och säger att ”jobben kommer”, och låter skrämmande lik Göran Persson strax innan han förlorade valet och regeringsmakten. Facit efter fyra års borgerligt regeringsinnehav är en arbetslöshet på 8 procent. I valrörelsen 2006 kallade allianspartierna 6 procents arbetslöshet för massarbetslöshet och katastrof.

Den här gången kan dock inte Reinfeldt, Anders Borg eller nyutnämnde arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gömma sig bakom finanskrisen. Som DN:s Henrik Brors konstaterar så ”kommer regeringen inte att ha något att skylla på ifall den inte lyckats bidra till att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen under den här mandatperioden”.

Så vad är det egentligen man nu presenterar? Tja, Borg säger att man vill ”vårda genomförda reformer”, vilket låter väldigt mycket som att ”göra ingenting”. Faktum är att jobbpolitiken verkar stå och falla med att regeringens optimistiska tillväxtprognoser håller. Det är ett högt spel att spela. Det finns också märkliga inslag i budgeten, som bl a Aftonbladets Lena Mellin påpekat. Ett sådant område är en av de största föreslagna satsningarna; en tredje skattesänkning för ålderspensionärerna. Hur gynnar det jobben, regeringens mest prioriterade område?

Förhoppningsvis kommer alliansen att på allvar ställas till svars för sin politik den här gången, inte minst på det arbetsmarknadspolitiska området. För trots det knepiga parlamentariska läget talar det mesta för att regeringen får igenom sin budget. Spexfaktorn i riksdagen, Sverigedemokraterna, planerar visserligen att lägga ett eget budgetförslag – men det kommer förstås att röstas ned. När det fallit är det mest troliga scenariot att de antingen röstar för alliansbudgeten eller lägger ned sina röster. I teorin skulle förvisso Sd kunna stödja enskilda förslag i de rödgrönas budgetalternativ som då – ytterst hypotetiskt – kan få majoritet. Flera ledande Sverigedemokrater har dock gjort klart att partiet inte tänker rösta på den rödgröna budgeten i sin helhet.

Det lär alltså bli fyra år till av allianspolitik vi har att vänta oss.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, Anders Borg, budget 2010.

Efter en otroligt lång och malande regeringsförklaring kom statsministern äntligen till vad alla politiknördar satt och väntade på: presentationen av vilka som tar plats i den nya regeringen.

Och det blev flera nyheter. En del hade redan läckt ut, varför det därför inte kom som någon stor överraskning att Cristina Husmark Pehrsson, Mats Odell, Tobias Krantz och Åsa Torstensson fick gå. Inte heller att Erik Ullenhag, Hillevi Engström, Ulf Kristersson och Stefan Attefall blir nya statsråd. Mer överraskande var namn som Anna-Karin Hatt, Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman.

Lite överraskande var det också att Per Schlingmann inte nämndes, men eftersom reglerna ännu inte tillåter att han som relativt nybliven svensk medborgare blir minister kommer han sannolikt tills vidare att att få en tung statssekreterarpost nära Reinfeldt.

Men själva regeringsförklaringen var alltså en 27-sidig snarkfest. Politiksajten Makthavare.se har gjort ett så kallat ordmoln av allt Reinfeldt sa, och som synes dominerade ”Sverige” och ”ska”. Även ”människor”, ”vill”, ”möjligheter” och ”arbete” förekom frekvent.

Till hans försvar ska sägas att Fredrik Reinfeldt sa en del bra saker om exempelvis invandring. Jag noterade att statsministerns ord om att ”generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv [har] berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer utvecklat samhälle”, inte fick sverigedemokraterna att lämna riksdagssalen. Däremot lämnade de tidigare på dagen Storkyrkan i protest när biskop Eva Brunne började tala om rasism och främlingsfientlighet.

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sa Eva Brunne i sin predikan. Detta blev tydligen för mycket för Sd.

Ommöbleringen i regeringen innebär att moderaterna stärker sin makt genom två nya ministerposter. Det återstår att se hur detta i praktiken kommer att avspegla sig i politiken.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, Sverigedemokraterna.

Även jag drar, i likhet med Johan Ingerö, mitt strå till stacken av spekulationer om hur Fredrik Reinfeldts nya regering ska se ut. Själv gissar jag på att det blir en del förändringar – och att den moderata tillväxten i riksdagen kommer att avspegla sig i regeringen.

Och nej, alla spekulationer här är inte superseriösa. Några är faktiskt på skämt (gissa gärna vilka). Men det är ju inte min uppgift att ge Reinfeldt goda råd…

Statsminister:
Fredrik Reinfeldt (m) sitter förstås kvar.

Utbildningsminister och vice statsminister:
Jan Björklund (fp) behåller greppet om utbildningsfrågorna och får, i kraft av ledare för det näst största regeringspartiet, ta över titeln som vice statsminister från Maud Olofsson (c).

Näringsminister:
Olofsson får däremot behålla detta jobb, men får sällskap på departementet av…

Minister för de gröna näringarna:
Annie Johansson (c) – en av centerpartiets skarpast lysande stjärnor som borde vara aktuell att ta över partiledarposten när Maud Olofsson lägger av (något som lär ske under mandatperioden). Johansson får småföretagar- och jordbruksfrågor på sitt bord, efter att superlojale klippan Eskil Erlandsson (c) får ägna sig åt sin egen gård på heltid.

Miljöminister:
Jakob Forssmed (kd), i dag statssekreterare i samordningskansliet.

Biträdande utbildningsminister och skolminister:
Tobias Krantz (fp) får förnyat förtroende.

Finansminister:
Anders Borg (m) har haft en nyckelroll i transformationen av moderaterna till ”det nya arbetarpartiet” och har skött jobbet som finansminister minst lika bra som en socialdemokrat hade gjort. Det ska alltså ses som gott betyg.

Biträdande finansminister samt kommun- och bostadsminister:
Mats Odell (kd) ersätts av partikamraten Stefan Attefall.

Utrikesminister:
Carl Bildt (m) har gjort sitt och är fortfarande kladdig av Lundin Oil. Jag tror inte att den ofta nämnda Gunilla Carlsson har någon chans att få ta över. I stället blir det en rejäl föryngring och överraskning: Anna Kinberg Batra, med bakgrund som bland annat EU-nämndens ordförande.

Invandrar-/migrationsminister:
Denna lite märkliga statsrådspost får Tobias Billström (m) behålla.

Arbetsmarknadsminister:
Här behövs en tuff moderat med partiledningens öra, efter avhoppade Sven Otto Littorin (m). Sannolikt ligger Hillevi Engström (m), tidigare ordförande i arbetsmarknadsutskottet, bra till.

Infrastrukturminister:
Åsa Torstensson (c) har inte imponerat. Hon ersätts av moderaternas talesperson kring klimat/miljö/energi/mat: Sofia Arkelsten (m).

Socialminister:
Göran Hägglund (kd) sitter kvar, men får oväntat besök på departementet av…

Biträdande socialminister samt äldre- och folkhälsominister:
Eva Flyborg (fp), riksdagsledamot från Göteborg. Hon ersätter Maria Larsson (kd). Spexigt nog tar Flyborg även över kulturpolitiken från Lena Adelsohn Liljeroth (m), som får gå.

Socialförsäkringsminister:
Detta politikområde har varit något av alliansregeringens akilleshäl, och här måste Reinfeldt visa att det tas nya tag. Gunnar Axén (m) tar därför över efter Cristina Husmark Pehrsson (m). Axén kan frågorna efter att ha varit ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. Bubblare: Ulf Kristersson (socialborgarråd i Stockholm).

Handelsminister:
Viktig post där två väldigt kompetenta politiker bör konkurrera om jobbet – sittande Ewa Björling (m) och nuvarande EU-minister Birgitta Ohlsson (fp). Min gissning blir att Björling får sitta kvar. Ohlsson blir i stället…

Integrations- och jämställdhetsminister:
Birgitta Ohlsson tar därmed över efter partikollegan Nyamko Sabuni, som dock blir kvar i regeringen.

Justitieminister:
Reinfeldt överraskar igen genom att peta moderaternas vice ordförande Beatrice Ask (m) – som kan ligga bra till för att bli riksdagens talman, om m kör hardball – och ersätta henne med folkpartisten Nyamko Sabuni. Hon får då, till många kramliberalers förtret, också ansvar för integritetsfrågorna.

Försvarsminister:
Sten Tolgfors (m) sitter kvar. Trots sin impopularitet i försvarskretsar. Reinfeldt markerar att hans nya moderater inte är samma försvarskramare som de gamla.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen.