”Alla klagar på vädret men ingen gör något åt det”, brukar det heta. På ungefär samma sätt är det med tonläget i politiska debatter.

När debattens vågor går höga och kombattanter är hårda i tonen mot varandra så höjs det ofelbart röster om att det är alldeles för mycket smutskastning och tjuvnyp i politiken. Ungefär så som det skrivs i Aftonbladet i dag.

Men lika ofelbart så protesteras det när samtalstonen i stället blir lägre, tempot minskar och partiföreträdare i stället för mer resonerande dialog om samhällsutvecklingen. Då efterlyses mer passion och glöd, tydligare konfrontation och eldig retorik.

Människor blir helt enkelt aldrig nöjda.

För ett tag sedan bloggade jag om hur den politiska retoriken tog sig uttryck i valaffischer, annonser och tv-reklam. Jag konstaterade då att negative campaigning inte är detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Om man inte gör detta i en valrörelse så blir valet förmodligen väldigt svårt för de flesta väljare. Nyanserna mellan partierna går helt enkelt förlorade.

Därmed inte sagt att jag alltid vill ha ett politiskt samtal i stil med valrörelseretoriken. Ett sådant samhällsklimat vore nog outhärdligt. Men jag tror att en del hårda ord, ogina tolkningar och hätskhet är ofrånkomliga så här nära inpå ett val.

”Vi får de politiker vi förtjänar”, heter det också. Och lika sant är nog att vi också får den politiska debatt vi förtjänar.

Andra skriver intressant om politik, debatt, smutskastning, retorik, val 2010.

Återigen hemma i Sverige efter två veckors semester går mycket av dagen åt att tvätta – samt att läsa ikapp mig kring vad som skett under min frånvaro. Och jag konstaterar att jag hittar paralleller mellan mina tvättbestyr och debatten om de politiska annonskampanjerna inför valet.

Min bloggkollega Johan Ingerö menar att den kampanj som LO rullat ut är ”helt och hållet negativ” samt ”en av de fulaste i Sveriges politiska historia”. Det kan ligga något i det – men det finns ändå skäl att hålla isär begreppen.

Den kampanj LO nu kör är, skulle jag vilja påstå, definitivt på gränsen till att betraktas som negativ. Man avbildar ledande alliansföreträdare och klistrar på dem epitet som ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Man ger sig alltså på enskilda personer och deras karaktär, i negativa ordalag.

Det är dock inte detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Att rösta handlar om vägval. Och i ett land där (och nu vet jag att partisekreterare och kampanjmakare blir sura) de politiska skillnaderna mellan partierna inte är avgrundsdjupa så krävs det lite tillskruvad retorik och breda penseldrag i valrörelser för att väljarna ska kunna uppfatta att det gör någon skillnad att rösta på det ena eller andra alternativet.

En av av Sveriges mest erfarna politiska kampajmakare är Bosse Krogvig. Han är socialdemokrat, men respekterad i snart sagt alla läger. I Fokus slår han fast att ”val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla”, samt att man ”måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet”. Krogvig menar vidare att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och att sådana knappt förekommer i svenska valrörelser. Vad som därmed är vanligt, och som inte minst socialdemokraterna ägnat sig åt i många valrörelser, är vad Krogvig kallar aggressiva kampanjer – och som då snarare handlar om att presentera motståndarens politik i ett mindre fördelaktigt ljus.

Han får dock mothugg av den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson som i Fokus hävdar att negativa kampanjer är just när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, menar Esaiasson, är negativa i en svensk valrörelse.

Smuts eller kontraster? Kanske är det bara en fråga om perspektiv.

Klart är i vilket fall som helst vi ännu inte sett slutet på utspel, annonser, filmklipp och andra kampanjinslag där de politiska alternativen och partiföreträdarna framställs som än oskuldsvita och än rejält smutsfläckade, allt beroende på avsändare.

I helgen rullade socialdemokraterna ut en ny annonskampanj med partiledaren Mona Sahlin i fokus. Avbildad vid ett skolbesök, på en byggarbetsplats och på en boxningsklubb är det en Sahlin som just ledare, beredd att ta ansvar för landet, som visas upp.

Copytexten i annonserna är hämtade från den nyutkomna boken Möjligheternas land där Mona Sahlin berättar om sin politiska drivkraft och visioner för framtiden. En av bilderna föreställer Sahlin på boxningsklubben Star Fights Gym:

Annonstexten lyder: ”Jag är övertygad om att vi får mer kraft att uppfylla personliga drömmar om vi väljer att lösa de stora och svåra problemen tillsammans. Då kan vi växa som människor, ta hand om både karriären och familjelivet – ge oss i kast med nya utmaningar. Samhällets resurser ska användas effektivt. Det gäller också den resurs som människor utgör. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett slöseri. Om varje människa i Sverige får utveckla sin fulla potential – då växer Sverige maximalt.”

Låt mig till att börja med säga något om bilden. Mona Sahlin står alltså tydligt i centrum med korslagda armar och mörka kläder. Med sin något sammanbitna min kontrasterar hon tydligt mot sin omgivning av unga ljusklädda, leende boxarposerande tjejer och killar. Sahlin är hårt stylad och photoshoppad. Inte ett hårstrå ligger fel och hon ser knappt ut att vara en dag över 35, trots att passet säger något annat. Avsikten förefaller vara att framställa henne som mogen men samtidigt ungdomlig, fast förankrad i verkligheten men samtidigt en erfaren ledare.

Inget ont i detta. Utan att göra anspråk på att känna Mona Sahlin så stämmer de egenskaperna rätt väl överens med min bild av henne. Och ska man utmana en sittande statsminister med starka popularitetssiffror så är det nog sådana kvaliteter som bör lyftas fram.

Däremot är det svårt att komma bort från att kampanjen känns just som en reaktion på att Sahlin tampats med förtroendebrist från väljarna. Även om jag själv tidigare konstaterat att det är just när hon tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som Sahlin brukar resa sig och slå som hårdast, så hade det känts bättre i det här läget av valrörelsen med ett anslag som inte handlade om att hon faktiskt är mogen den uppgift som står på spel. Jag hade föredragit att vi lagt den fasen bakom oss.

Några ord till sist om formuleringarna i bokutdraget. Boktiteln ”Möjligheternas land” känns som hämtad från Barack Obamas presidentvalskampanj, och det är knappast en slump. Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna och inte minst Mona Sahlin själv hämtat mycket inspiration från just Obamakampanjen. Många delar av denna är dock svåra att överföra till den svenska politiska verkligheten, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från USA:s.

Däremot tror jag att det i en tid där många väljare upplever att det inte är så stora skillnader mellan partierna, är klokt att tala om drömmar och visioner. Och vad Sahlin gör är att koppla ihop människors ”personliga drömmar” med utmaningen i att ”lösa de stora och svåra problemen tillsammans”. På motsvarande sätt dras paralleller mellan vikten av att använda samhällets resurser effektivt till att prata om ”den resurs som människor utgör”. Hon går från det privata till det gemensamma och från makro till mikro på ett elegant sätt. Detta är något Mona Sahlin alltid varit duktig på, men som kommit lite i skymundan på senare år. I det mycket jämna lopp som årets valrörelse ser ut att bli kan denna talang vara väl värd att ta till vara på nu.

Mona Sahlin tar i dag till storsläggan i form av Ingvar Carlsson för att trumma in budskapet om att pensionärer är den grupp som har blivit mest missgynnade sedan alliansregeringen tog över. På SvD Brännpunkt skriver de gemensamt att ”regeringen har gett ett tydligt besked – pensionärer ska betala mer i skatt än löntagare”.

Från att tidigare pratat om löneskatteavdraget som en ”pensionärsskatt” (med logiken att eftersom pensionärer inte omfattas av avdraget så får de ingen skattesänkning, ergo högre skatt) skriver nu socialdemokratins partiledare och förr-förre dito att pension nu ”beskattas hårdare än lön” och att ”endast 3 procent av svenska folket stödjer regeringens straffbeskattning av pensionärer”.

Notera begreppet straffbeskattning. De i samhället som inte omfattas av en skattesänkning (eller i realiteten ett avdrag, även om effekten blir densamma) betraktas enligt denna retorik alltså som bestraffade. Personligen tycker jag att detta är ett idiotiskt och ohederligt sätt att uttrycka sig.

Jag är helt med på att pensionärer mycket väl kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka sin ekonomiska ställning. Men det betyder inte att vi måste sänka den intellektuella nivån i argumentationen.

Tidigare när jag bloggat om det här så har jag själv känt mig manad att sänka nivån rätt rejält för att påvisa hur missvisande resonemanget om straffskatt är. Jag formulerade mig då så här:

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Kalle har alltså inte förlorat någonting – och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare.

Man skulle också kunna dra en parallell till våra olika momssatser. I Sverige har vi sedan EU-inträdet tre: 25, 12 och 6 procent. 25 procent anses vara normalmomssatsen, men med den bisarra valrörelseretoriken skulle vi alltså exempelvis kunna kalla 12 procents moms för det normala och 25 procent för ”straffmoms”. Och med hänvisning till RUT-debatten så antar jag att 6 procents moms ska ses som en ”subvention”.

Återigen: det kan mycket väl finnas goda skäl att satsa på att ge pensionärer bättre ekonomiska villkor. Och jag är en varm anhängare av utjämna klyftorna i människors levnadsvillkor. Men för den skull finns det ingen anledning att argumentera ohederligt.

Jag nämnde i går att jag deltog i ett panelsamtal tillsammans med bland andra Aftonbladets retorikexpert Elaine Bergqvist. Hon gillade uppenbarligen inte att jag var skeptisk till att många medier tillämpar just retoritanalyser av partiledarframträdande. Hon har nu bloggat om detta. Jag vill därför förtydliga mig.

Först och främst förstår jag förstås varför nyhetsredaktionerna använder retoriker för att betygsätta tal, debatter och dylikt. Det är nämligen det enda sättet som verkar objektivt, men ändå går att omvandla till betyg eller poäng. Mer grundliga analyser av anförandenas sanningshalt, politiska betydelse etc. är betydligt mer komplicerat. Jag tycker därför att det är otroligt glädjande att tankesmedjan Fores, i samarbete med Axess TV och Makthavare.se gör ett försök till just sådana mer kvalificerade analyser under Almedalsveckan.

Som Elaine Bergqvist själv påpekade i paneldiskussionen i går så är inte retorik, i klassisk mening, något många i Sverige är skolade i. Inte heller våra främsta politiska företrädare. I stället bedöms de snarare utifrån mer breda mått om kommunikation, där såväl retorisk teknik, inlevelse, kroppsspråk och andra faktorer ingår. Om det är detta som retorik numera betyder så har jag missförstått begreppet. Beklagar i så fall.

Min poäng är dock att människors politiska gärning reduceras till något ganska abstrakt och, förlåt mig alla retorikexperter, futtigt om vi bara ska betygsätta dem utifrån hur de talar och ser ut. Politisk kommunikation är nämligen – åtminstone som jag ser det – oerhört mycket mer än så.