Det blev lite ironiskt att det i samma bloggpost som meddelade att socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets gemensamma budgetmotion fanns att läsa på respektive partis webbplats, också aviserades att ”Rödgrön.se, som var en del av den rödgröna valkampanjen, kommer att släckas ned under de närmsta dagarna”. I går framkom också att även den rödgröna Facebookgruppen skulle stängas.

Ambitionerna att ha en gemensam front för det rödgröna samarbetet sviktar med andra ord betänkligt.

Inget märkligt med det, i och för sig. Såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet led svidande nederlag i valet och har all anledning att nu noga analysera valresultatet – och förutsättningslöst ifrågasätta om trepartisamarbetet verkligen var så klokt.

Det är ingen hemlighet att jag välkomnade s/mp-samarbetet – men var djupt skeptisk till att plocka ombord vänsterpartiet. Och fler än jag tycks nu vara inne på den linjen. På ledarplats i Aftonbladet i dag skriver Karin Pettersson att ”Från att ha haft en tydlig politisk och strategisk idé, blev de rödgröna [med vänsterpartiet] en dålig kopia av alliansen, med den viktiga skillnaden att varken partimedlemmar eller väljare egentligen efterfrågat något samarbete”.

Att den rödgröna budgeten – sannolikt det sista stora gemensamma utspelet under överskådlig framtid – inte innehöll några större nyheter jämfört med vad man gått till val på var inte oväntat. På samma sätt var det med allianspartiernas budget. Faktum är att det hade varit mer förvånande om man direkt efter valet lagt fram helt nya förslag jämfört med vad man presenterat i valrörelsen.

Gissningsvis kommer dock kommande budgetar och andra utspel komma från vart och ett av de rödgröna partierna, även om kontakterna dem emellan består. Man gör inte helt och hållet slut men väljer att åtminstone ett tag ”bara vara vänner”. Detta öppnar i sin tur för ett mer oförutsägbart läge i riksdagen.

Det rödgröna samarbetet kom till av nödvändighet när de borgerliga cementerade blockpolitiken genom skapandet av alliansen. Socialdemokraterna kunde inte vinna valet på egen hand mot en enad borgerlighet och tvingades söka organiserat samarbete med i första hand mp. Och så länge alliansen består så måste oppositionen koordinera sig i en eller annan form om man på allvar vill vinna valet.

Man ska dock komma ihåg att alliansbygget står och faller med att alla deltagande partier känner att de har något att vinna på partnerskapet. De svaga länkarna i detta är uppenbarligen kristdemokraterna och centerpartiet. Om de inför nästa val återigen ligger farligt nära 4-procentsspärren så är det en öppen fråga hur laguppställningarna då kommer att se ut.

Tills dess tillägnas de rödgröna denna klassiker:

Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna.

Thomas Bodströms beslut att lämna riksdagen och stanna med sin familj i USA var det enda rimliga i den situation som uppstått. Han hade hoppats att regelverket skulle ge honom rätt till föräldraledighet. Så blev det inte. Att efter några mycket intensiva år i politikens absoluta hetluft göra andra prioriteringar kan knappast hållas emot honom.

Dock finns det dem som menar att Bodström sviker sitt parti och sina väljare genom att hoppa av. Personligen tycker jag att det är småaktig syn. Politiker är inte livegna. Thomas Bodström var tydlig med i valrörelsen att han ville ta chansen efter höstens val och tillbringa en tid utomlands med familjen. Det kan man förstås ha synpunkter på, men det borde inte ha varit okänt för dem som kryssade honom.

Och kallar man detta svek, hur hade det låtit om Bodström lämnat familjen i USA och pliktskyldigt kommit hem?

Det finns mycket i Bodströms politiska gärning jag inte gillar, men jag tycker att det är bra med politiker som har en tydlig egen agenda och klarar av att bygga sig en plattform vid sidan av partilogiken. Som jag skrev på Aftonbladet Debatt så tycker jag det är positivt att socialdemokratin har utrymme för människor med hög personlig integritet och som beter sig annorlunda än vad som förväntas av dem.

Jag tror att Bodström representerar något nytt i svensk politik som vi kan komma att få se mer av; människor som kombinerar en gedigen politisk övertygelse med att vara egna starka varumärken. De balanserar på såväl den partipolitiska vägen som andra, delvis parallella stigar. De är trogna men inte alltid lojala. Och de innebär en högre grad av oförutsägbarhet för såväl sina partier som oss väljare.

Det ska bli mycket intressant att se hur han kommer att agera framöver. Vi lär inte ha läst det sista kapitlet i historien Thomas Bodström ännu.

* * *

PS: Det är för övrigt märkligt hur det i flera medier påstås att Bodström ”lämnar politiken”. På sin egen blogg skriver han:

Att jag lämnar riksdagen innebär inte att jag avslutar mitt engagemang i politiken. Det är naturligtvis en stor fördel att sitta i riksdagen om man ska ägna sig åt politik, men Jens Orback, Jan Eliasson och Margot Wallström har visat att det går att driva frågor framåt även utanför vårt parlament.

Jag kommer därför fortsätta att arbeta för att socialdemokraterna återvinner regeringsmakten. Med det osäkra politiska läge som vi befinner oss i, där vi har en regering som inte verkar ha insett att de är i minioritet, kan det gå fortare än vad många tror.

Andra skriver intressant om politik, Thomas Bodström, socialdemokraterna.

Thomas Bodström beskrivs ofta som att ha ett ytskikt av teflon; inget verkar fastna på honom. Han kom in i politikens absolut topp från ett ovanligt håll – idrott och juridik, men visade sig snabbt vara en stor politisk tallang.

Genom åren har han väckt många starka känslor, såväl positiva som negativa.

I valrörelsen väckte hans beslut att åka till USA för att köpa hus och etablera sin familj där, lindrigt sagt en hel del uppmärksamhet:

Nu är Thomas Bodström åter i USA med familjen och planen är att stanna där ett tag medan hans barn går i skolan. Ett problem i sammanhanget är dock att ledigheten från riksdagen – där han valts in – ännu inte är formellt godkänd. I praktiken är han därför just nu olovligen frånvarande. Under sin frånvaro kommer han, enligt uppgift, petas från posten som justitieutskottets ordförande och ersättas av Morgan Johansson.

Detta är nu i sig inte så konstigt. Självklart måste ordförandeposten besättas av någon som faktiskt är på plats och kan sköta sitt uppdrag. Dessutom ryktas det om att när den socialdemokratiska riksdagsgruppen sammanträder i eftermiddag så kommer det ske en hel del ommöbleringar bland de tunga uppdragen i s-riksdagsgruppen.

Själv tror jag inte att det faktum att Bodström lämnade in sin ledighetsansökan från riksdagen för sent kommer att få någon praktisk betydelse. Som folkvald i Sverige har man rätt att exempelvis vara föräldraledig. Att det på sina håll finns missnöje med honom och hur han sköter sitt uppdrag bör inte påverka formalian i detta fall.

Min gissning är att Thomas Bodström kommer att rida ut även denna storm – och lär nämnas flitigt i spekulationerna om socialdemokraterna bestämmer sig för att byta partiledare inför valet 2014.

Andra skriver intressant om politik, Thomas Bodström, socialdemokraterna.

Det har gått en dryg vecka sedan valet och oklarheten i regeringsfrågan består. Ska Fredrik Reinfeldt försöka regera med en minoritetsregering och löpande göra upp med oppositionspartier i sakfrågor, eller finns det planer på något annat?

I går meddelade miljöpartiets båda språkrör att man träffat Reinfeldt, men att något övergripande samarbete inte var aktuellt. Däremot sade man sig vara beredda att stödja allianspartierna i asyl- och medborgarrättsliga frågor, för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande.

Och i dag uppger Aftonbladet att även socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med regeringen om invandringspolitiken. Möjligen ter sig detta mer lockande för moderaterna än att samarbeta med mp. Historiskt sett har m och s haft ganska likartad syn i dessa frågor.

Med miljöpartiet som allianspartner blir det troligen mer generösa regler för arbetskraftsinvandring – något som socialdemokraterna med sin starka koppling till LO har många reservationer emot. Å andra sidan kommer knappast s ställa krav på att även papperslösa ska ges rätt till sjukvård, vilket mp förespråkar.

Fredrik Reinfeldt har nu alltså ett intressant förhandlingsläge som kan ge honom möjlighet att nå blocköverskridande överenskommelser om invandringspolitiken, samtidigt som det slår in en kil i det rödgröna samarbetet.

Under förra mandatperioden markerade Reinfeldt tydligt mot blocköverskridande överenskommelser om skol-, energi- och försvarspolitiken. Med dagens riksdagssituation är denna linje knappast möjlig att hålla. Det spel vi nu ser pågå är alltså bara början.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, Sverigedemokraterna.

I dag håller socialdemokraternas partistyrelse ett extra möte för att dra upp riktlinjerna för en så kallad kriskommission – eller möjligen en haveri-dito – efter valförlusten. En person ska också utses för att leda kommissionen. Vilka som i övrigt ska ingå sägs ska bestämmas senare.

Det saknas dock inte personer som i varierande grad av omtanke om socialdemokratins bästa är snabba med att slå fast vad som gått snett, vilka som är de skyldiga och bör få lämna sina poster. Flera halvtunga socialdemokrater kräver att samarbetet med mp och v avbryts. Andra har pekat på att partiets relation med fackföreningsrörelsen successivt har försvagats. För lite påstås ha gjorts för att fackföreningsrörelsen ska känna sig lyssnad på, vilket ska ha bidragit till socialdemokraternas dåliga valresultat.

Mest absurda av alla är nog ändå de som hävdar att socialdemokratin backat på grund av ”högervridning”. Varför skulle då i hela friden människor som var besvikna över detta hos s, rösta borgerligt?

Själv tillhör jag dem som tror att samarbetet med vänsterpartiet skadade socialdemokratin, både politiskt och förtroendemässigt. Denna förklaring köper däremot inte miljöpartiets tidigare språkrör Per Gahrton, som i stället menar att det var samarbetet med mp ”som fått kärnkraftskramare och materialistiska tillväxtfanatiker i s-partiet att resa borst”.

I grunden är det förstås för tidigt att slå fast exakt vad socialdemokratins kraftiga tillbakagång beror på. Kriskommissionen som partistyrelsen utser får därför ett oerhört viktigt jobb. Och som jag skrivit tidigare hoppas jag innerligt att man inte nöjer sig med att i denna grupp enbart ha med människor som själva varit ytterst inblandade i partiets valplanerings- och valrörelsearbete. Det måste in perspektiv utifrån.

Analysarbetet bör också ske relativt öppet, och gärna på flera olika håll. Tidigare har jag nämnt det lysande initiativet Eftervalsdebatt.se. Även Dagens Arena och – en smula mer oväntat – pr-byrån Gullers grupp bedriver intressanta valanalyser.

En sak är säker: krav på Mona Sahlins omedelbara avgång fyller ingen som helst funktion. Hon har varit tydlig med att hon är partiledare såväl i med- som motgång. Sahlin bör definitivt vara involverad i den självrannsakning som socialdemokratin nu genomgår. Ledarskapsfrågan får tas senare.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, val 2010.

För mig som socialdemokrat finns det all anledning att vara självkritisk i dag. Vad gick snett och vad hade vi kunnat göra annorlunda?

Jag tror inte att det handlar om Mona Sahlin. Man bör komma ihåg att hon inledde ett ambitiöst och viktigt förändringsarbete av socialdemokratin. Hon införde en ny, öppnare och mer tillåtande ledarstil. Och rådslagsarbetet utvecklade partiets ställningstaganden på många betydelsefulla områden.

Samarbetet med miljöpartiet var också historiskt och hade kunnat tillföra enormt mycket. Men sedan avstannade mycket av det positiva som påbörjats. Och från att ha haft enormt starka opinionssiffror sjönk stödet för de rödgröna kraftigt.

Sahlin gjorde på valnatten klart att hon inte har några planer på att avgå. Jag tror henne. Jag tror också att det skulle skicka fel signaler att säga något annat. Mona Sahlin har inlett ett nödvändigt förändringsarbete av det socialdemokratiska partiet, och det arbetet bör få fortsätta.

Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är hon som är partiets främsta företrädare när vi möter väljarna i valet 2014. Men partiledardiskussionen kan vänta ett tag. Det finns angelägnare frågor för dörren.

Socialdemokraterna kommer snart att sätta ihop sin egen eftervalsanalysgrupp där – förhoppningsvis – även personer som inte varit direkt inblandade i valarbetet släpps in. Men redan nu har s-bloggaren Erik Laakso tillsammans med några andra tagit initiativ till webbsajten Eftervalsdebatt.se där frågan om socialdemokratins framtid, vägval, politik och förnyelse tas upp. Alla ”som önskar se en starkare socialdemokrati resa sig upp ur den ökenvandring som råder” hälsas välkomna att delta.

Jag tror att detta är väldigt viktigt. Centrala analyser i all ära, men den viktigaste diskussionen måste nu ske öppet – och med så många som möjligt. Eftervalsanalysen börjar nu, men lär behöva fortsätta länge.

På Eftervalsdebatt.se skriver bl a Per Åhlström (tidigare ledarskribent på Nya Norrland) att socialdemokraterna bör byta partistyrelse och avkräva alla som kandiderar att de avger en egen politisk programförklaring. ”Ska man åstadkomma något i politiken måste man veta vad man vill och ha en uppfattning om vilken strategi som krävs för att få det som man vill”, menar Åhlström, och tillägger att det i dag är ”för många i partiorganisationen som har som enda merit att de gör som de blir tillsagda”.

Men även på andra ställen skrivs det intressanta saker om valresultatet ur ett s-perspektiv. På den utmärkta nyhets- och debattsajten Dagens Arena citerar Marika Lindgren Åsbrink (bloggare och fritidspolitiker i Sundbyberg) Sigmar Gabriels uppmärksammade installationstal efter den tyska socialdemokratins katastrofval 2009: ”Det var inte ett val vi förlorade. Vi har förlorat i flera omgångar”. Nederlaget, menade Gabriel, beror på att det under lång tid rått stora missförstånd kring det som brukar kallas ”den politiska mitten”. Mitten är inte en fast plats som enskilda partier måste anpassa sig efter för att vinna väljare. Den politiska mitten utgörs i stället av själva problemformuleringsprivilegiet i samhället.

Socialdemokratin var framgångsrik på den tiden man innehade problemformuleringsprivilegiet: ”Vi övertygade folket och fick steg för steg allt fler med oss. Till slut befann sig de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt. Mitten var vänster, eftersom vi hade förändrat den. Socialdemokratin hade erövrat den och det måste vi göra igen”, sa Gabriel.

Marika Lindgren Åsbrink skriver att den svenska socialdemokratins största problem i dag är att vi inte upplevs som relevanta. Den senaste mandatperioden har vi ägnat alldeles för mycket tid åt just det Sigmar Gabriel beskrev: ”I stället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.” Det måste bli ändring på det nu.

På Dagens Arena skriver också den tidigare SSU-ordföranden, numera pr-konsulten, Niklas Nordström att problemet handlar om politiken och hur socialdemokraterna som parti är relevanta för den tid vi lever i.

Nordström menar att socialdemokraterna ”måste moderniseras och på djupet förstå vilka värderingar och trender som påverkar väljarna i Stockholmsregionen för att bli relevanta i människors vardag också i storstaden”. Han slår också fast att det rödgröna samarbetet inte har levererat och att ”det var fel att först gå in i ett samarbete och först därefter definiera den egna politiken”.

Många kloka ord – och mycket att tänka på oss som vill göra socialdemokratin redo för en stark comeback.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, val 2010.

Det var dimmigt och kallt i Stockholm när jag klev upp i morse. Sverige verkar ha blivit några grader kallare.

Jag tillbringade hela kvällen och natten i går på aftonbladet.se:s webbtevevalavaka och kommenterade vallokalundersökningar, prognoser och valresultat i takt med att de trillade in. Detta varvades med spekulationer om valresultatets betydelse.

Ännu är inte alla röster slutgiltigt räknande. Teoretiskt kan det bli en del smärre ändringar, men troligen står sig huvddragen. Och resultatet kan inte gärna beskrivas annorlunda än katastrofalt.

Det värsta, som jag ser det, är inte att Sverige med största sannolikhet får ett fortsatt alliansstyre. Det värsta är inte heller att socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin. Det värsta är inte ens att sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nej, värst av allt är att vi nu har ett väldigt osäkert parlamentariskt läge där inget av de block som gick till val har fått majoritet. Man kommer därför tvingas till märkliga och kortsiktiga uppgörelser under mandatperiden, vilket inte borgar för någon vidare stabil politik.

Mona Sahlin uttryckte det väl i natt: det här valet har inga vinnare.

Vad valresultatet innebär för socialdemokratin och Sahlin själv ber jag att få återkomma till.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, val 2010.

Jag har funderat väldigt mycket inför årets riksdagsval. I snart sagt alla tidigare val jag fått rösta har jag valt socialdemokraterna, ett parti jag varit troget sedan 14-årsåldern. Den här gången har det inte känts lika självklart.

Orsaken är det rödgröna samarbetet. Jag blev mycket glad över s/mp-samarbetet – men betydligt mindre entusiastisk när även v kom med. Faktum är att jag länge övervägde att rösta på miljöpartiet, dels på grund av att jag känner ganska stor sympati för dem och många av deras företrädare – men dels också för att bidra till att stärka mp-inflytandet i en rödgrön regering.

Det var dock i ett annat skede av valrörelsen, när det i opinionsmätningarna stundtals såg ut som att s och mp kunde få majoritet i riksdagen utan vänsterpartiet. Sedan dess har mycket hänt. I nuläget känns det oerhört svårt för mig att rösta på något annat parti än socialdemokraterna.

Och när jag på sistone suttit och gjort de flesta partitester som finns att tillgå – och även granskat riksdagskandidaters ställningstaganden och jämfört dem med varandra, visar det sig att jag åsiktsmässigt förefaller ligga närmast just s och mp. Inte så förvånande kanske, men intressant att se det bekräftat. Dock visar det sig inte finnas några socialdemokrater i min valkrets, Stockholms kommun, som ligger riktigt nära mina åsikter.

Faktum är det nästan bara är miljöpartister som hamnar riktigt nära mig enligt Valpejl.se. Men, som sagt: det blir ingen av dem jag kryssar i år.

En viktig orsak till det att det finns fler orsaker än åsiktsgemenskap till att välja ett parti eller en enskild kandidat. Kloka Cecilia Garme påminner om att man röstar med hjärnan, hjärtat och samvetet – förnuft och känsla. Dessutom, vilket inte är oviktigt, så kan personliga relationer spela in. Själv har jag förmånen att känna ganska många på den socialdemokratiska riksdagslistan för Stockholm, vilket innebär att jag faktiskt utan vidare kan ta kontakt med och resonera med den person som får mitt kryss om/när hon eller han blir invald.

Och jag gillar verkligen idén med att ha ”sin egen” riksdagsledamot; en som jag givit ett personligt förtroende att ta plats i Sveriges främsta beslutande församling och fatta bra beslut. Självklart betyder inte det att jag kan tvinga henne eller honom att rösta som jag vill. Men personvalskryssen förpliktigar. Som riksdagsledamot sitter man inte bara på sitt partis eller sin valkrets mandat – man har också ett högst påtagligt mandat från de väljare som kryssat en.

Mot den bakgrunden har jag bestämt mig för att kryssa Eric Sundström.

Eric är en god vän till mig och tog över posten som ordförande för Socialdemokratiska pressföreningen när jag gjort mitt där. Han har sin bakgrund i Stockholms län (inte oväsentligt, om man har koll på socialdemokratisk internpolitik), har pluggat utomlands i bland annat USA, är mycket engagerad i frågan om Europasamarbetet, och tar i Valpejls enkät ställning för att personvalets betydelse i Sverige ska stärkas.

Detta är betydelsefullt för mig. Eric är också en person jag känner att jag kan ringa och prata med inför en viktig omröstning på en partikongress eller i riksdagen och resonera med honom om hur han lutar åt att rösta och vilka argument han har för det. Och jag är övertygad om att han skulle lyssna på mig och ta intryck om jag skulle argumentera emot.

Så grattis Eric! Gör mig stolt.

* * *

PS1: I valet 2006 fick socialdemokraterna i Stockholm sex riksdagsplatser. Om Eric Sundström på plats 16 faktiskt ska bli invald måste han därmed realistiskt sett kryssa sig förbi en hel del andra (bland andra Börje Vestlund, Teres Lindberg, Sven Britton, Olle Burell och Mattias Vepsä). En annan möjlighet är att det faktiskt blir en rödgrön regering och att flera av de översta namnen på listan (som Mona Sahlin, Anders Ygeman, Veronica Palm och Ylva Johansson) blir statsråd.

PS2: Hade valkretsarna sett annorlunda ut så hade jag kryssat på min favoritkandidat i valet – Evin Cetin. Dessvärre har jag inte möjlighet att rösta på henne, då hon står på listan för Stockholms län.

Andra skriver intressant om politik, Valpejl.se, Makthavare.se, Eric Sundström, Evin Cetin, val 2010.

Jag har tidigare konstaterat att det är när Mona Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som hon brukar resa sig och slå som hårdast. I kväll visade hon återigen att detta stämmer.

Inför duellen i SVT mellan sittande statsminister Fredrik Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin så hade Reinfeldt ett rejält övertag. Dels är han de facto statsminister. Han behöver inte bevisa att han klarar av det jobbet (även om man naturligtvis kan – och bör – ha synpunkter på hur han sköter det). Han har också, enligt opinionsmätningarna, en stabil ledning.

Samtidigt är förstås inget ännu avgjort. Det återstår en vecka till valdagen och fortfarande kan mycket hända. Enligt en Sifoundersökning förra veckan är fortfarande c:a 1,2 miljoner väljare öppna för att byta block, och det är bland borgerliga väljare rörligheten är som störst.

För Mona Sahlin är det mycket som står på spel. Skulle det bli fortsatt alliansstyre vore det naturligtvis ett stort bakslag. Men skulle dessutom s backa väsentligt jämfört med valresultatet 2006 och moderaterna gå om och bli största parti – då lär hennes ledarskap och politiska inriktningsbeslut under mandatperioden kraftigt ifrågasättas internt.

Om tillräckligt många osäkra väljare såg kvällens tv-debatt så behöver detta inte bli aktuellt. Jag tycker att hon här tydligt visade att hon har vad som krävs och förtjänar att ta över statsministerposten.

Det inleddes med klimatfrågan och Sahlin var snabbt på offensiven. Hon var visserligen överens med Reinfeldt om att flyget ska bära sina miljökostnader genom att dess utsläpp bör införlivas i handeln med utsläppsrättigheter, men menade att ambitionerna på klimatområdet måste vara högre än de regeringen verkar vara nöjda med. Reinfeldt tyckte å sin sida att Sahlin inte borde gå så hårt fram med skatter på flyg och biltrafik att hon får folket emot sig.

Därefter böt man ämne till ungdomsarbetslöshet. Även här var Sahlin på hugget och Reinfeldt mer defensiv.

Delvis beror detta förstås på deras roller. Genom att vara sittande statsminister så måste Fredrik Reinfeldt försvara sin politik och försäkra att han och regeringen har koll på läget. Och som oppositionsledare kunde Mona Sahlin pressa honom om snart sagt alla brister som finns i samhället.

Nu tycker jag i och för sig inte att Sahlin tog alla chanser till attack som gavs, men hon var väldigt mycket på hugget. Hon hade bra formuleringar förberedda och lät genomgående säker på rösten när hon ställde Reinfeldt till svars. Faktum är att hon, för att ta till en idrottsmetafor, vid många tillfällen under SVT-debatten hade honom trängd mot repen – och rent av hade Reinfeldt nere för räkning.

Någon knockout blev det inte, men väl en klar poängseger för Mona Sahlin. Om en vecka får vi se om det också blir valresultatet.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, SVT, val 2010.

Min bloggkollega Johan Ingerö uppmärksammade redan i natt det faktum att socialdemokraterna i dag arrangerar en pressträff med överläkaren vars fall blev en fråga Fredrik Reinfeldt pressades hårt om i gårdagens SVT-utfrågning. Ingerö menar att ”Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning”. Aftonbladet skriver om SVT:s ”tabbe” och på Twitter rullar konspirationsteorier.

Jag har ingen djupare insikt i det socialdemokratiska pr-maskineriet, men jag har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation. Som Mona Sahlins presschef Anna Helsén påpekar så har ju socialdemokraterna kunnat bli varse om fallet med överläkaren på samma sätt som SVT gjort, genom att det varit uppmärksammat i regionala medier. Och även om hans fall är unikt så är det ett talande exempel på hur de sjukregler alliansregeringen ändrat kan slå.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SVT, Aftonbladet, konspirationsteorier, val 2010.