[UPPDATERAD] Inför dagens presentation av det rödgröna valmanifestet – högtidligt kallat regeringsplattform – kom två nya opinionsundersökningar som sannolikt var dyster läsning för oppositionens strateger.

Enligt Skop minskar socialdemokraterna med 1,2 procentenheter till 30 procent. Samtidigt ökar moderaterna med 0,4 till 31,6 procent och blir därmed största parti. Alla nuvarande riksdagspartier hamnar ovanför fyraprocentsspärren medan Sverigedemokraterna hamnar under. Fem procentenheter är i denna mätning allt som skiljer de båda blocken åt; alliansen får 49,8 medan de rödgröna får 44,8. Samtidigt påpekar Skop att alla förändringar ligger inom den statistiska felmarginalen.

Även United Minds ger alliansen valsegern med nästan fyra procentenheter över de rödgröna. Socialdemokraterna stöds bara av rekordlåga 27,3 procent. Och även här är m störst med 29,3 procent. Totalt får allianspartierna 48,1 procent medan de rödgröna får 44,4. Observera dock att centerpartiet balanserar på riksdagströskeln med 4,2 procent och Sd kan få en teoretisk vågmästarroll med 5,6.

Läs dock gärna Makthavare.se:s kommentar till dessa mätningar.

Mot bakgrund av opinionsläget var hur som helst behovet för oppositionsledare Mona Sahlin att rycka tillbaks initiativet och ledartröjan mycket stort. Därför var det nog klokt av henne att vid dagens pressträff inleda med att tala om vikten av stabila statsfinanser och fullt ut finansierade förslag med höga välfärdsambitioner.

Inte oväntat ligger i det rödgröna manifestet mycket fokus på jobben, med ”investeringar i Sveriges konkurrenskraft”: tolv miljarder mer till välfärden, sänkt skatt för småföretag, sänkt restaurangmoms samt satsningar på infrastruktur och bostäder. De kan också tänka sig att sänka momsen i andra delar av tjänstesektorn samt sänka arbetsgivaravgifter, minska sjuklönekostnader eller införa ett riskkapitalavdrag. Redan i partiernas gemensamma vårbudget utlovades 100 000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser, något som nu upprepades.

Tidigare har det också framkommit att de rödgröna vill behålla det så kallade ROT-avdraget, åtminstone under den kommande mandatperioden. Man vill dessutom utvidga det till att gälla även hyreshus och bostadsrättsföreningar. Vidare föreslås ett nytt klimatavdrag för hushåll som vill göra större klimatinvesteringar.

Jag ska inte här gå in och i detalj kommentera varje enskild del i manifestet, däremot konstaterar jag att det som helhet känns genomtänkt och ideologiskt drivet. Vid olika tillfällen under dagens pressträff användes begrepp som ”ödesfråga”. Och det var tydligt att de rödgröna partiledarna och språkrören ville betona att valet i år handlar om vilket samhälle vi vill ha – nu och framöver.

Sannolikt är det den typen av retorik som krävs just nu. Valet kan mycket väl komma att avgöras av den stora mängden osäkra väljare som ännu inte bestämt sig eller vill säga vad de tänkt rösta på. De rödgröna har allt att vinna på att öka mobiliseringen bland sina sympatisörer och de som inte är nöjda med samhällsutvecklingen under den gångna mandatperioden. Kanske kan dagens besked ge Sahlin, Wetterstrand, Eriksson och Ohly de röster de så väl behöver.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010.

”Mona Sahlin ansågs länge vara en lysande tv-politiker. Om det fortfarande är sant så måste hon bevisa det i kväll”, skrev SvD:s Göran Eriksson tidigare i dag. Själv skulle jag vilja påstå att hon åtminstone den här mandatperioden varit ganska ojämn. Stundtals lysande, påfallande ofta ganska dålig. Men Eriksson hade rätt i att detta var ett avgörande framträdande i ett tufft opinionsläge.

Och väl medveten om att det jag skriver naturligtvis är partiskt så tycker jag att Sahlin gjorde en stark insats i SVT:s utfrågning.

Hon framstod i mina ögon som en revanschsugen oppositionspolitiker som var angelägen om att så snart som möjligt axla statsministerrollen och ta ansvar för ett land som hon menade var på väg åt fel håll. Det vill säga antagligen precis just det hon borde utstråla i det här läget.

Upplägget på utfrågningen, som sköttes av Anna Hedenmo och Mats Knutson, var ganska traditionellt. Det bröts av då och då med små filmklipp där ”vanliga människor” (journalisters favoritklyscha) berättade om sin situation och sin oro. Det var den invandrade städerskan som undrade vad som skulle hända med hennes jobb om en rödgrön regering avskaffade RUT-avdraget, och änkemannen som undrade om han skulle kunna bo kvar i sitt hus om fastighetsskatten höjdes.

På den sista punkten kom ett snabbt lugnande besked via Twitter. S-bloggaren Magnus Ljungkvist, känd för sin fallenhet för att snoka rätt på fakta, konstaterade att änkemannen i fråga ”tjänar strax under 600 000 kronor om året” och skulle knappast få lämna huset.

Mona Sahlin var noga med att markera att hon var oppositionsledare och i den rollen även företrädde vänsterpartiet och miljöpartiet, och inte bara socialdemokraterna. Hon betonade att man var tre olika partier med olika uppfattningar i många frågor, men att man var överens om de stora dragen och mycket snart skulle presentera sitt gemensamma valmanifest. På frågan om hur snart då, sneglade Sahlin på klockan och svarade ”mycket snart”. Besked är alltså gissningsvis att vänta i morgon eller i helgen.

Som oppositionsledare var hon också noga med att ge sina rödgröna samarbetspartier erkännande. Inte minst miljöpartiet framhölls tydligt i frågan om eventuell sänkt tjänstemoms, som alternativ till RUT-avdraget. På Twitter påminde för övrigt också frilansjournalisten Andreas Henriksson att Sahlin ”för några år sedan torgförde idéer om rut-liknande skattereduktion” och att hennes partidistrikt Stockholms län vill ha det.

Själv sa Sahlin att i hennes hem städade den som hade tid; hon själv, hennes man eller hennes son. Men hon hade inga moraliska invändningar emot att andra anlitar professionell städhjälp – en markering mot ”pigdebatten”, däremot sa hon sig vara emot att skattepengar skulle möjliggöra en sådan marknad.

Det blev också en intressant diskussion om Sverigedemokraterna och vad som händer om de kommer in i riksdagen. Sahlin var tydlig med att hon aldrig kommer att leda en regering som måste förlita sig på stöd från Sd, och uttryckte sin förhoppning om att – om inget block får majoritet – det kan bildas en blocköverskridande majoritetsregering. Själv sa hon sig vara beredd att diskutera detta med mittenpartierna, även om hon erkände att det var lite oklart om det fanns några sådana. Efter viss press framkom att hon ändå tänkte på c och fp.

På det hela taget var det i mitt tycke en bra utfrågning där Mona Sahlin skötte sig bra. Om den Sahlin som framträdde i SVT i kväll är den som väljarna har i tankarna på valdagen är chansen stor att vi kan få vår första kvinnliga statsminister i Sverige i höst.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna , svt, Mona Sahlin, val 2010.

Påfallande ofta när nyhetsreportrar går ut på stan för att tala med ”vanliga väljare” om hur de ska rösta så är det den egna privatekonomin och andra vardagsnära frågor som verkar styra. Och det är kanske inte så konstigt. Men för politiskt förtroendevalda – i synnerhet ju högre upp i hierarkin de återfinns – så går i allmänhet resonemangen annorlunda.

Och jag tror ärligt talat inte att det handlar om taktik, att man försöker dölja privategoistiska motiv bakom ideologi och vackra ord. Min erfarenhet är att de allra flesta politiker faktiskt vill väl. Man är övertygande om att de idéer man har är till största möjliga nytta för folket.

Så är det alltså generellt. Sedan finns det förstås undantag. Det finns de som ger sig in i politiken med syfte att gynna sig själva, sina närstående och sina smala särintressen. Sannolikt är de dock ganska få. Politiken är nämligen en väldigt omständlig väg att förändra saker på, och de som blivit rika på sitt politiska arbete i Sverige torde vara lätträknade.

Med detta sagt finns det förstås gott om exempel på där den politiska viljan och egenintresset råkar sammanfalla. Riksdagsledamöter med ett starkt engagemang i föreningslivet slåss ofta hårt för mer skattemedel till just föreningslivet. Och borgerliga politiker – i vilkas väljarkårer finns många höginkomsttagare – kämpar man inte sällan för skattesänkningar. För mer om detta, se exempelvis bloggen Partistaten.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i Aftonbladet att statsminister Fredrik Reinfeldt ”i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi”. Detta baserar han på att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under den gångna mandatperioden fattat beslut som lett till att paret Reinfeldt fått skatten sänkt med 125 000 kronor per år, jämfört med om 2006 års regler hade gällt i stället.

Jag har ingen anledning att betvivla att siffrorna stämmer, men det är ändå rätt grovt att anklaga Fredrik Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv. Som Mona Sahlin brukar påpeka så gynnas ju även hon personligen – rent ekonomiskt – av jobbskatteavdraget och andra beslut som alliansen fattat. Och som framkommit tidigare har ju även uttalade RUT-motståndare inom s och v själva ansökt om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. De höginkomsttagare som alltså kan sägas ha gynnats mest av den borgerliga politiken återfinns följaktligen inte enbart familjen Reinfeldt och deras sympatisörer.

Även om valrörelsen är inne i ett intensivt skede så finns det ingen anledning att ta till så slaskiga grepp som personangrepp.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Ibrahim Baylan, val 2010.

[UPPDATERAD] Vad socialdemokratin just nu inte behövde var väl en skandal av den art som Aftonbladet i dag avslöjar: att två män som kandiderar för partiet i valet tagits på bar gärning av polisen när de hade sex med prostituerade – i ett LO-förbunds övernattningslägenhet, i samband med att de var i Stockholm för att delta i arbetet med en valupptakt.

Det är så mycket dumt på en gång så att man baxnar.

Det är sedan 1998 förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Att dessutom göra det i samband med sitt politiska arbete, i en lägenhet som tillhandahålls av ett fackförbund, är i det närmaste gränslöst korkat.

De båda männen uppges kandidera för socialdemokraterna i var sin kommun i Mellansverige. En av dem sägs vara en facklig profil i sin hemort och har tidigare haft kommunpolitiska uppdrag. Den andre är förtroendevald inom LO. Deras respektive karriärer är nu nog att betrakta som över.

Den ene säger till Aftonbladet att han tänkt hjälpa till i valrörelsen fram till den 19 september men ska inte ta några uppdrag, för att inte skada sig själv och partiet.

Själv tycker jag att de båda gör bäst i att hålla sig borta från valrörelsen. Långt borta.

* * *

PS: Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan verkar hålla med mig. ”Ägnar man sig åt sexköp åker man ut med huvudet före”, säger Baylan till Expressen.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, val 2010, sexköp.

Om det är något politikområde som verkligen kan ta fram skillnaderna i värderingar mellan folk till vänster respektive höger på den politiska skalan, så är det skolan. Det kan handla om huruvida skolor ska få drivas privat eller inte, och om de i så fall ska få ta ut vinst. Det kan gälla synen på betyg, och det kan röra hur resurserna på bästa sätt ska fördelas mellan skolor och enskilda elever.

Häromdagen föreslog socialdemokraterna, med hänvisning till en rapport från Skolverket, lagstiftning om att alla kommuner måste ge skolor särskilda pengar efter faktorer som utländsk bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå och annat som kan visa på segregation. Man menar att andelen elever som går ut nian med fullständiga betyg har minskat under mandatperioden, samtidigt som lärartätheten har sjunkit.

Detta var förstås utmanande. Skolpolitiken är ju något som ligger folkpartiet, och inte minst Jan Björklund själv, varmt om hjärtat. Att få pikar från s för brister på detta område var nog inte kul för folkpartiledaren. Och i dag kom svaret: ”Nu är det de högpresterande elevernas tur att få sin del av kakan”, deklarerade Björklund under en presskonferens i förmiddags.

Redan har alliansregeringen infört så kallade spetsutbildningar på gymnasienivå i Sverige. Nu vill fp utvidga företeelsen till grundskolan. Redan i högstadiet ska alltså barnen delas in i elitklass eller allmänklass. ”Spetsutbildningar för högpresterande elever” kallar man det för. Och antagningen är tänkt att ske via särskilda prov.

Några extra resurser till skolan blir det dock inte. Enligt Björklund kommer staten inte att skjuta till pengar för detta. I stället ska det bli ett annat sätt att organisera skolan, så det inte kostar mer.

Skillnaden mellan den socialdemokratiska och folkpartistiska synen på skolan och eleverna har sällan varit tydligare. Å ena sidan mer resurser till skolor i utsatta områden där elever halkar efter – å andra sidan genvägar för högpresterande elever, utan att det får kosta något. Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

Frågan om hur man från politiskt håll ska underlätta för människor att få tillgång till service och tjänster till en rimlig kostnad, utan att lockas betala svart, har varit en lång följetong i debatten. Det hela sattes på sin spets med idén om skatteavdrag för hushållsnära tjänster (RUT) – vilket efter visst velande fick socialdemokraterna att sätta ned foten och slå fast att några ”pigavdrag” skulle vi inte ha i Sverige. Några invändningar mot det så kallade ROT-avdraget har man dock inte haft.

Jag har länge tillhört dem som haft väldigt svårt att begripa mig på det socialdemokratiska motståndet mot RUT-avdraget. Det borde, tycker jag, ur ett s-perspektiv vara bra med incitament att köpa sådana här tjänster vitt snarare än svart. Detta innebär i sig en ökning av skatteintäkter och att fler människor kan försörja sig på trygga, lagliga jobb. Men min uppfattning vann inte gehör, utan i stället målade socialdemokratin in sig i ett hörn och blev hårdnackade RUT-motståndare.

I dag presenterade för övrigt Företagarna en ny rapport som sägs visa att RUT- och ROT-avdragen har skapat minst 1 8000 nya jobb i Sverige, bara det senaste året.

Det finns dessutom en könsaspekt i detta som är rätt intressant. Hushållsnära tjänster såsom städning i människors hem utförs i väldigt hög grad av kvinnor – ”pigor” enligt motståndarnas retorik. Underhåll, reparationer och om- och tillbyggnader inom ramen för ROT-avdraget utförs huvudsakligen av män. Några motsvarande nedsättande benämningar på dessa har jag inte uppfattat i debatten.

Men det finns ju ändå en manlig motsvarighet till pigan, som dock traditionellt ansågs stå högre i rang: butlern. Och just detta yrke verkar nu åtminstone socialdemokraterna i Stockholms stad och landsting vilja återupprätta via en satsning på tjänster i Stockholms lokaltrafik för att resenärerna ska spara tid. Den som reser med SL ska, föreslår Ilija Batljan och Carin Jämtin, bland annat få hjälp med tvätten, parkeringen och barnpassningen i anslutning till sin tåg- och busstationer. Även butlerliknande tjänster, hjälp med olika ärenden, ska erbjudas.

Så om jag förstått saken rätt är alltså servicetjänster riktade till privatpersoner helt okej om de utförs av män – eller åtminstone har yrkestitlar som låter manliga. Butler bra, piga dåligt.

Den här valrörelsen känns allt snurrigare.

Återigen hemma i Sverige efter två veckors semester går mycket av dagen åt att tvätta – samt att läsa ikapp mig kring vad som skett under min frånvaro. Och jag konstaterar att jag hittar paralleller mellan mina tvättbestyr och debatten om de politiska annonskampanjerna inför valet.

Min bloggkollega Johan Ingerö menar att den kampanj som LO rullat ut är ”helt och hållet negativ” samt ”en av de fulaste i Sveriges politiska historia”. Det kan ligga något i det – men det finns ändå skäl att hålla isär begreppen.

Den kampanj LO nu kör är, skulle jag vilja påstå, definitivt på gränsen till att betraktas som negativ. Man avbildar ledande alliansföreträdare och klistrar på dem epitet som ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Man ger sig alltså på enskilda personer och deras karaktär, i negativa ordalag.

Det är dock inte detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Att rösta handlar om vägval. Och i ett land där (och nu vet jag att partisekreterare och kampanjmakare blir sura) de politiska skillnaderna mellan partierna inte är avgrundsdjupa så krävs det lite tillskruvad retorik och breda penseldrag i valrörelser för att väljarna ska kunna uppfatta att det gör någon skillnad att rösta på det ena eller andra alternativet.

En av av Sveriges mest erfarna politiska kampajmakare är Bosse Krogvig. Han är socialdemokrat, men respekterad i snart sagt alla läger. I Fokus slår han fast att ”val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla”, samt att man ”måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet”. Krogvig menar vidare att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och att sådana knappt förekommer i svenska valrörelser. Vad som därmed är vanligt, och som inte minst socialdemokraterna ägnat sig åt i många valrörelser, är vad Krogvig kallar aggressiva kampanjer – och som då snarare handlar om att presentera motståndarens politik i ett mindre fördelaktigt ljus.

Han får dock mothugg av den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson som i Fokus hävdar att negativa kampanjer är just när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, menar Esaiasson, är negativa i en svensk valrörelse.

Smuts eller kontraster? Kanske är det bara en fråga om perspektiv.

Klart är i vilket fall som helst vi ännu inte sett slutet på utspel, annonser, filmklipp och andra kampanjinslag där de politiska alternativen och partiföreträdarna framställs som än oskuldsvita och än rejält smutsfläckade, allt beroende på avsändare.

I helgen rullade socialdemokraterna ut en ny annonskampanj med partiledaren Mona Sahlin i fokus. Avbildad vid ett skolbesök, på en byggarbetsplats och på en boxningsklubb är det en Sahlin som just ledare, beredd att ta ansvar för landet, som visas upp.

Copytexten i annonserna är hämtade från den nyutkomna boken Möjligheternas land där Mona Sahlin berättar om sin politiska drivkraft och visioner för framtiden. En av bilderna föreställer Sahlin på boxningsklubben Star Fights Gym:

Annonstexten lyder: ”Jag är övertygad om att vi får mer kraft att uppfylla personliga drömmar om vi väljer att lösa de stora och svåra problemen tillsammans. Då kan vi växa som människor, ta hand om både karriären och familjelivet – ge oss i kast med nya utmaningar. Samhällets resurser ska användas effektivt. Det gäller också den resurs som människor utgör. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett slöseri. Om varje människa i Sverige får utveckla sin fulla potential – då växer Sverige maximalt.”

Låt mig till att börja med säga något om bilden. Mona Sahlin står alltså tydligt i centrum med korslagda armar och mörka kläder. Med sin något sammanbitna min kontrasterar hon tydligt mot sin omgivning av unga ljusklädda, leende boxarposerande tjejer och killar. Sahlin är hårt stylad och photoshoppad. Inte ett hårstrå ligger fel och hon ser knappt ut att vara en dag över 35, trots att passet säger något annat. Avsikten förefaller vara att framställa henne som mogen men samtidigt ungdomlig, fast förankrad i verkligheten men samtidigt en erfaren ledare.

Inget ont i detta. Utan att göra anspråk på att känna Mona Sahlin så stämmer de egenskaperna rätt väl överens med min bild av henne. Och ska man utmana en sittande statsminister med starka popularitetssiffror så är det nog sådana kvaliteter som bör lyftas fram.

Däremot är det svårt att komma bort från att kampanjen känns just som en reaktion på att Sahlin tampats med förtroendebrist från väljarna. Även om jag själv tidigare konstaterat att det är just när hon tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som Sahlin brukar resa sig och slå som hårdast, så hade det känts bättre i det här läget av valrörelsen med ett anslag som inte handlade om att hon faktiskt är mogen den uppgift som står på spel. Jag hade föredragit att vi lagt den fasen bakom oss.

Några ord till sist om formuleringarna i bokutdraget. Boktiteln ”Möjligheternas land” känns som hämtad från Barack Obamas presidentvalskampanj, och det är knappast en slump. Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna och inte minst Mona Sahlin själv hämtat mycket inspiration från just Obamakampanjen. Många delar av denna är dock svåra att överföra till den svenska politiska verkligheten, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från USA:s.

Däremot tror jag att det i en tid där många väljare upplever att det inte är så stora skillnader mellan partierna, är klokt att tala om drömmar och visioner. Och vad Sahlin gör är att koppla ihop människors ”personliga drömmar” med utmaningen i att ”lösa de stora och svåra problemen tillsammans”. På motsvarande sätt dras paralleller mellan vikten av att använda samhällets resurser effektivt till att prata om ”den resurs som människor utgör”. Hon går från det privata till det gemensamma och från makro till mikro på ett elegant sätt. Detta är något Mona Sahlin alltid varit duktig på, men som kommit lite i skymundan på senare år. I det mycket jämna lopp som årets valrörelse ser ut att bli kan denna talang vara väl värd att ta till vara på nu.

Mona Sahlin tar i dag till storsläggan i form av Ingvar Carlsson för att trumma in budskapet om att pensionärer är den grupp som har blivit mest missgynnade sedan alliansregeringen tog över. På SvD Brännpunkt skriver de gemensamt att ”regeringen har gett ett tydligt besked – pensionärer ska betala mer i skatt än löntagare”.

Från att tidigare pratat om löneskatteavdraget som en ”pensionärsskatt” (med logiken att eftersom pensionärer inte omfattas av avdraget så får de ingen skattesänkning, ergo högre skatt) skriver nu socialdemokratins partiledare och förr-förre dito att pension nu ”beskattas hårdare än lön” och att ”endast 3 procent av svenska folket stödjer regeringens straffbeskattning av pensionärer”.

Notera begreppet straffbeskattning. De i samhället som inte omfattas av en skattesänkning (eller i realiteten ett avdrag, även om effekten blir densamma) betraktas enligt denna retorik alltså som bestraffade. Personligen tycker jag att detta är ett idiotiskt och ohederligt sätt att uttrycka sig.

Jag är helt med på att pensionärer mycket väl kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka sin ekonomiska ställning. Men det betyder inte att vi måste sänka den intellektuella nivån i argumentationen.

Tidigare när jag bloggat om det här så har jag själv känt mig manad att sänka nivån rätt rejält för att påvisa hur missvisande resonemanget om straffskatt är. Jag formulerade mig då så här:

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Kalle har alltså inte förlorat någonting – och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare.

Man skulle också kunna dra en parallell till våra olika momssatser. I Sverige har vi sedan EU-inträdet tre: 25, 12 och 6 procent. 25 procent anses vara normalmomssatsen, men med den bisarra valrörelseretoriken skulle vi alltså exempelvis kunna kalla 12 procents moms för det normala och 25 procent för ”straffmoms”. Och med hänvisning till RUT-debatten så antar jag att 6 procents moms ska ses som en ”subvention”.

Återigen: det kan mycket väl finnas goda skäl att satsa på att ge pensionärer bättre ekonomiska villkor. Och jag är en varm anhängare av utjämna klyftorna i människors levnadsvillkor. Men för den skull finns det ingen anledning att argumentera ohederligt.

Många mediesajter har i år presenterat sina egna varianter av partitest och kompasser där man genom att besvara ett antal frågor får veta vilket partis åsikter man förefaller ligga närmast.

Inga av dessa tester är givetvis heltäckande. Det finns många olika faktorer bakom människors partival. Åsiktslikhet i några utvalda frågor är förstås en betydelsefull del, men även sådant som förtroende för partiledare och andra företrädare kan ha betydelse – liksom ideologisk och klassmässig identifikation, en helhetsbedömning av vilken regering som vore bäst för Sverige etc.

Inte desto mindre är sådana här test ofta ganska roliga att göra och man får sig ofta en tankeställare när man ser resultaten.

I slutet av maj uppmärksammade bland annat Makthavare.se att den partikompass som Svenska Dagbladet köpt från TT Spektra innehöll en hel del brister. Det var exempelvis i det närmaste omöjligt att få resultatet ”socialdemokraterna” eller ”piratpartiet” i testet, hur man än svarade. Sedan dess har detta test delvis gjorts om och flera andra tester som presenterats efteråt verkar vara mer genomarbetade än vad som tidigare varit fallet.

Nu har även Aftonbladet, i samarbete med Amsterdam-baserade Kieskompas, tagit fram en valkompass. Detta test ger också bland annat möjlighet att sätta förtroendebetyg på de olika partiledarna, såväl i riksdagen som utanför.

När jag själv gjorde testet kändes resultatet ganska rätt: