Jag tycker att Mona Sahlins Almedalstal i går var ett av de bättre hon hållit. Innehållsmässigt håller hon ofta en jämn, hög nivå. Däremot brister det i bland i framförandet. Sahlin har en tendens att tala till publiken som enförmanande tonårsmorsa som klappar en på huvudet. Ibland betonar hon också ord och meningar lite fel, så att det låter som att hon läser innantill.

Så lät det inte i går.

Hennes röst var stark, engagemanget var tydligt och budskapen glasklara.

Ska jag rikta någon kritik mot själva talet så var det möjligen lite väl många teman. Ett eller två hade utan problem kunnat strykas så att de övergripande resonemangen fått utvecklas mer.

Kanske är det så att vårens nedåtgående sprial i opinionsmätningarna för s varit nyttigt. Det har Mona Sahlin och partistrategerna att inse att valet i höst är långt ifrån vunnet ännu, och det krävs fortsatta ansträngningar i det politiska kommunikationsarbetet. Och det är sådana sammanhang, när Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning, som hon brukar resa sig och slå som hårdast.

Sedan håller jag verkligen inte med om allt Mona Sahlin sa. Jag saknar mycket av den omprövande, resonerande attityd som fanns inom socialdemokraterna direkt efter valförlusten 2006. Jag tror att mitt parti, som s i allra högsta grad är, hade stått bättre rustade att möta väljarna i den här valrörelsen om mer av den attityden hade präglat socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet i dag.

Se talet i sin helhet här, och döm själva: 

I dag är det moderaternas dag i Almedalen. Fredrik Reinfeldt kommer att äntra scenen på helt andra villkor än när han var oppositionsledare i valrörelsen 2006. Då var han utmanaren som erbjöd svenska folket ett alternativ till de ”regeringströtta” socialdemokraterna.

Nu är det Reinfeldt och moderaterna som styr regeringen och landet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av den debattartikel som i dag publiceras i Dagens Nyheter, där alliansen knappt nämns. I stället slås det fast att moderaterna nu ska ta över rollen ”som samhällsbärande i svensk politik” – en uppgift som tidigare inmutats av socialdemokratin.

Moderaternas vandring mot mitten har berövat sociademokraterna och de rödgröna möjligheten att framställa Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke, konstaterar statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld på Makthavare.se. Och visst ligger det mycket i det. Bilden av moderaterna har verkligen förändrats under Reinfeldts ordförandeskap. Och eftersom att han, till skillnad från den politiskt betydligt mer erfarne Mona Sahlin, nu faktiskt är statsminister är det inte märkligt att han åtnjuter ett starkt förtroende i frågan om att leda en regering.

Men att åtnjuta förtroende för något man gör är en sak. Att fullfölja omvandlingen från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” (Reinfeldts egna ord!) till ett parti som tar ansvar för hela landet och alla medborgare, under landsfader Fredrik Reinfeldts vakande ögon – det är något helt annat.

Det ska bli mycket intressant att höra om han i Almedalen i kväll kan leverera några besked som tyder på att han faktiskt är beredd att ta sig an den utmaningen.

Jag hoppas innerligt att inte resten av valrörelsen ska se ut så här; alliansen utlovar (senkomna) satsningar på välfärden och de rödgröna kontrar med lova att lägga 12 miljarder mer. Men så verkar Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly ha sagt att de tänkt göra.

I valrörelsen 2006 sa Fredrik Reinfeldt att allt som socialdemokraterna sa att de ville satsa på skola och vård skulle moderaterna acceptera. Enligt vissa uppgifter uttrycktes det som att m skulle matcha s-regeringens satsningar ”krona för krona”.

Det här är otroligt trist överbudspolitik.

På Twitter brukar man uttrycka stöd för inlägg någon annan postat genom att skriva ”+1”, alltså ungefär ”jag instämmer i det som sagts”. I valrörelsen riskerar vi nu att de rödgröna, så fort moderaterna pratar om vad de vill göra på välfärdsområdet, ropar ”plus tolv på det”.

En lämplig grej att börja diskutera här skulle kanske vara alla dessa opinionsundersökningar. Inte minst under våren har det presenterats nästan en i veckan, från något av de många opinionsinstituten Sifo, Synovate, Novus, Skop, Demoskop med flera. Och förstås statens eget SCB.

Resultaten från dessa opinionsmätningar varierar. Ena dagen kan de rödgröna ha egen majoritet, andra dagen verkar alliansen sitta säkert. Småpartierna c och kd är ena dagen en del av det borgerliga regeringsunderlaget, andra dagen kommer de inte över tröskeln till riksdagen. Och vinglar på riksdagströskeln gör också Sverigedemokraterna.

Nu i veckan har Novus presenterat siffror som tyder på att det är ett mycket jämnt läge mellan blocken, men en ytterst knapp ledning för de rödgröna. Enligt samma opinionsmätning kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen som vågmästare. Synovates senaste siffror visar samtidigt att stödet för socialdemokraterna är rekordsvagt, medan moderaterna och alliansen rycker ifrån till ett stabilt försprång. Även i denna mätning kommer Sd in, men blir inte vågmästare.

Så vem ska man tro på?

Ett sätt att förhålla sig alla dessa mätningar är att titta på genomsnitten av de olika undersökningarna som görs. Detta kallas för ”poll of polls” och är en vedertagen metod i bland annat USA. På Sveriges Radios utmärkta valsajt finns ett så kallat väljarindex sammanställt av Novus Opinion för Ekot. De slutsatser man kan dra är att läget är oerhört jämt.

Allt detta visar på vikten av att den politiska debatten nu måste börja handla om sakfrågor; vad partierna gjort och vad man vill göra framöver. För de rödgröna handlar det om att påvisa att alliansen inte infriat sina löften om att bryta utanförskapet och minska arbetslösheten, något de har visst stöd för beroende på hur man tolkar statistiken.

Okej, valdebatten har förstås pågått länge redan. Men inte primärt mellan just Johan Ingerö och mig – åtminstone inte här på Aftonbladet.se. Det ska bli kul att se vad detta kan ge.

För dem av er som inte känner till mig sedan tidigare så har jag bloggat om politik och samhällsfrågor sedan mars 2005, vilket är evigheter i bloggtermer. Jag är medlem i socialdemokraterna, men har varken lön från partiet eller aspirerar på några uppdrag. Mitt förhållande till partiet kan beskrivas som att jag är trogen, men inte lojal.

Själv tyckte jag att det var otroligt glädjande när Mona Sahlin presenterade det fördjupade samarbetet med miljöpartiet. Jag är inte lika entusiastisk över att även vänsterpartiet nu ingår i detta samarbete, men jag är pragmatisk och väljer att se detta som den bästa chans som nu finns att byta regering – och politik.

Just nu ser jag allra mest fram emot Almedalsveckan, en höjdpunkt på året för oss politiska nördar. Själv kommer jag att vara där hela veckan; följa seminarier, tal och debatter, mingla, blogga och sitta med i diverse paneler. Jag hoppas få träffa många av er där!