Generellt tycker jag att de som arrangerar en fest har rätt att bjuda vilka de vill. Om man som värd tycker att t ex Kalle inte riktigt passar in i sällskapet, inte kan bete sig ordentligt i sociala sammanhang eller dylikt så borde det vara helt i sin ordning att inte bjuda inom honom. Det tror jag även DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing skulle instämma i.

Men i en del fall kan det förstås bli komplicerat. Om ens barn fyller år och vill bjuda alla i klassen utom just Kalle så gränsar det till mobbning. På samma sätt vore det svårt att tänka sig en firmafest där alla i personalen utom just Kalle bjöds in.

När nu Jimmie Åkesson som ende riksdagspartiledare inte bjuds in till Nobelfesten av Nobelstiftelsen så ser det väldigt underligt ut.

”Läser man Alfred Nobels testamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationell tillhörighet. SD:s värderingar står i direkt strid med detta”, säger Michael Sohlman, vd för Nobelstiftelsen.

Det är en tolkning av partiets värderingar Åkesson själv nog knappast skulle ställa upp på. Att de kraftigt vill minska invandringen och har en nationalchauvinistisk värdegrund är en sak, men deras politik står nog inte i konflikt med Nobels testamente.

Och även om så vore fallet så har det på gästlistan till Nobelfesterna genom åren knappast saknats exempel på ambassadörer och andra företrädare för länder med minst sagt tveksam politik.

Vid några tillfällen på 1990-talet bestämde sig Nobelstiftelsen för att inte som vanligt bjuda partiledarna till den stora festen. Motiveringen var något i stil med att de stal uppmärksamhet från pristagare, forskare och andra högdjur på plats. Då arrangerade Carl Bildt egna, alternativa fester på restaurang Trattoria Romana i Stockholm.

Detta grepp står det nu Jimmy Åkesson fritt att ta till om han vill försöka knipa martyrpoäng. Sannolikt lär en sådan fest dock inte bli så värst välbesökt av andra än hans partivänner.

I vilket fall som helst känns Nobelstiftelsens agerande i år dumt, populistiskt och dåligt motiverat.

Efter en otroligt lång och malande regeringsförklaring kom statsministern äntligen till vad alla politiknördar satt och väntade på: presentationen av vilka som tar plats i den nya regeringen.

Och det blev flera nyheter. En del hade redan läckt ut, varför det därför inte kom som någon stor överraskning att Cristina Husmark Pehrsson, Mats Odell, Tobias Krantz och Åsa Torstensson fick gå. Inte heller att Erik Ullenhag, Hillevi Engström, Ulf Kristersson och Stefan Attefall blir nya statsråd. Mer överraskande var namn som Anna-Karin Hatt, Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman.

Lite överraskande var det också att Per Schlingmann inte nämndes, men eftersom reglerna ännu inte tillåter att han som relativt nybliven svensk medborgare blir minister kommer han sannolikt tills vidare att att få en tung statssekreterarpost nära Reinfeldt.

Men själva regeringsförklaringen var alltså en 27-sidig snarkfest. Politiksajten Makthavare.se har gjort ett så kallat ordmoln av allt Reinfeldt sa, och som synes dominerade ”Sverige” och ”ska”. Även ”människor”, ”vill”, ”möjligheter” och ”arbete” förekom frekvent.

Till hans försvar ska sägas att Fredrik Reinfeldt sa en del bra saker om exempelvis invandring. Jag noterade att statsministerns ord om att ”generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv [har] berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer utvecklat samhälle”, inte fick sverigedemokraterna att lämna riksdagssalen. Däremot lämnade de tidigare på dagen Storkyrkan i protest när biskop Eva Brunne började tala om rasism och främlingsfientlighet.

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sa Eva Brunne i sin predikan. Detta blev tydligen för mycket för Sd.

Ommöbleringen i regeringen innebär att moderaterna stärker sin makt genom två nya ministerposter. Det återstår att se hur detta i praktiken kommer att avspegla sig i politiken.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, Sverigedemokraterna.

Den kommande mandatperioden kommer att bli problematisk för både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.

Sahlin måste försöka klara av att vara en offensiv oppositionsledare som förnyar och profilerar sitt eget socialdemokratiska parti, samtidigt som hon håller ihop det rödgröna samarbetet. Hon förväntas också tydligt opponera sig mot allianspolitiken utan att hamna på samma sida som Sverigedemokraterna.

Reinfeldt kommer av allt att döma leda en minoritetsregering, då hans allianskompisar tappade en hel del väljarstöd och riksdagsmandat. Nu är det i och för sig inte alls omöjligt att leda minoritetsregeringar – genom åren har vi haft flera sådana som fungerat. Det som är nytt är de ganska låsta blocken och den faktor som stavas Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna har möjlighet att avgöra omröstningar i riksdagen, och utmaningen för såväl alliansen som de rödgröna är att driva sina frågor utan att göra sig beroende av Sd:s stöd – detta har de nämligen inte väljarnas mandat till.

Redan har Sverigedemokraterna börjat visa musklerna, och det i frågan om vem som ska bli riksdagens talman. Detta brukar normalt sett göras upp partierna emellan utan större kontroverser. Den här gången blir det annorlunda. I skrivande stund är det en öppen fråga om den talman som väljs blir moderat eller socialdemokrat. Den mest lämpade s-kandidaten, Björn von Sydow, deklarerade att han inte ställer upp eftersom han inte ville ”riskera att väljas till talman med Sverigedemokraternas stöd”. Sd kontrade med att säga sig vara beredda att stödja den moderate kandidaten till talman, sittande Per Westerberg, om man själva fick andre vice talmansposten.

I fredags uppgav Dagens Nyheter att Westerberg var den ende kandidaten till talman, då socialdemokraterna påstods ha bestämt sig för att inte nominera någon egen. Detta förnekades dock av Mona Sahlin till TT när hon gick in till socialdemokraternas verkställande utskott på fredagsmorgonen. Sedan stod det klart att s förespråkade Kent Härstedt som talman.

Effekten blir alltså att antingen vinner det borgerliga förslaget, om Sd stöder det eller lägger ned sina röster – eller så vinner s-förslaget med stöd från Sd. Om det senare blir fallet kommer Reinfeldt, med all rätt, kunna säga att Sahlins tal om att socialdemokraterna ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång” skulle göra sig beroende av Sd, föll platt i den första omröstning som hölls i riksdagen. Och det till på köpet i en principiellt viktig fråga. Talmannen har formellt det näst högsta ämbetet i Sverige efter kungen. 

”Vi kan inte ta hänsyn till vad Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på i varje fråga”, sa Mona Sahiln på en pressträff i fredags, och tillade att socialdemokraterna även framöver kommer att följa samma princip om att inte bry sig om hur Sd eventuellt kommer att rösta. Så mycket för ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång”, alltså.

Det kan vara så att Sahlin spelar ett högt spel där hon räknar med att Sverigedemokraterna inte kan tänka sig att rösta för Kent Härstedt, då han varit aktiv i det antirasistiska arbetet och sannolikt gjort sig ovän med ganska många sverigedemokrater. Om så är fallet används Härstedt som en spelpjäs i en omröstning s räknar med att förlora och nomineringen endast är en markering.

Ekot konstaterar att talmansfrågan blev det första tillfället för Sd att i den nya parlamentariska situationen försöka sig på utpressning. Det lär följas av fler.

Det är förstås ohållbart av båda blocken att försöka driva igenom sina frågor utan att någon gång få stöd från Sd. Frågan är väl mest om de rödgröna kommer att kunna avhålla sig från att peka finger åt alliansen, om det nu blir alliansen som får sverigedemokraters röster först. Förr eller senare kommer det rimligen att drabba båda.

Alternativet är en lösning där Fredrik Reinfeldt knyter upp minst ett av de rödgröna partierna för ett långsiktigt samarbete. Detta känns dock inte så troligt. Mer sannolikt är blocköverskridande överenskommelser i vissa sakfrågor – som exempelvis invandringspolitiken – där såväl alliansen som de rödgröna är extra angelägna om att Sd inte ska kunna få inflytande.

Hur det än går lär mandatperioden bjuda på en hel del spänning och oväntade sängkamrater.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Sverigedemokraterna.

Det har gått en dryg vecka sedan valet och oklarheten i regeringsfrågan består. Ska Fredrik Reinfeldt försöka regera med en minoritetsregering och löpande göra upp med oppositionspartier i sakfrågor, eller finns det planer på något annat?

I går meddelade miljöpartiets båda språkrör att man träffat Reinfeldt, men att något övergripande samarbete inte var aktuellt. Däremot sade man sig vara beredda att stödja allianspartierna i asyl- och medborgarrättsliga frågor, för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande.

Och i dag uppger Aftonbladet att även socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med regeringen om invandringspolitiken. Möjligen ter sig detta mer lockande för moderaterna än att samarbeta med mp. Historiskt sett har m och s haft ganska likartad syn i dessa frågor.

Med miljöpartiet som allianspartner blir det troligen mer generösa regler för arbetskraftsinvandring – något som socialdemokraterna med sin starka koppling till LO har många reservationer emot. Å andra sidan kommer knappast s ställa krav på att även papperslösa ska ges rätt till sjukvård, vilket mp förespråkar.

Fredrik Reinfeldt har nu alltså ett intressant förhandlingsläge som kan ge honom möjlighet att nå blocköverskridande överenskommelser om invandringspolitiken, samtidigt som det slår in en kil i det rödgröna samarbetet.

Under förra mandatperioden markerade Reinfeldt tydligt mot blocköverskridande överenskommelser om skol-, energi- och försvarspolitiken. Med dagens riksdagssituation är denna linje knappast möjlig att hålla. Det spel vi nu ser pågå är alltså bara början.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, Sverigedemokraterna.

Jag har hört många säga – och skriva i bl a kommentarer till blogginläggen här – att Sd kom in för att andra partier inte tagit integrationsproblemen på allvar. Andra uttrycker sig grövre och pratar om invandrare som problemet.

Själv är jag av en annan uppfattning.

Det finns onekligen utanförskap i Sverige. Många människor får inte utnyttja sina livschanser. Brister i utbildningssystemet, sociala stigman grundade på bostadsmiljö och härkomst, arbetslöshet och andra faktorer stänger i varierande grad ute människor. Detta är reella problem – men de handlar inte om invandring.

När jag läser artikeln i Aftonbladet om att nästan var tredje i stadsdelen Almgården i Malmö röstat på Sverigedemokraterna, tycker jag mig tydligt se problemen. Här bor alltså många unga människor utan jobb eller högre utbildning. Några av dem har invandrarbakgrund, andra har varit svenskar i många generationer. Men de förenas i utanförskap.

I någon mening har de alltså mycket gemensamt. Trots det blir utanförskapet en källa till missnöje, oro och våld. Det tar sig uttryck i uppeldade bilar, våld – och röster på ett i grunden främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det är sorgligt och kräver politiska insatser. Men det är insatser som bör riktas mot skolan, boendemiljö och åtgärder för att få människor i arbete. Förlorar man sig i stället i begrepp som ”integrationsproblem” så kommer man inte komma någon vart.

Andra skriver intressant om politik, integration, Sverigedemokraterna, val 2010.

Det var dimmigt och kallt i Stockholm när jag klev upp i morse. Sverige verkar ha blivit några grader kallare.

Jag tillbringade hela kvällen och natten i går på aftonbladet.se:s webbtevevalavaka och kommenterade vallokalundersökningar, prognoser och valresultat i takt med att de trillade in. Detta varvades med spekulationer om valresultatets betydelse.

Ännu är inte alla röster slutgiltigt räknande. Teoretiskt kan det bli en del smärre ändringar, men troligen står sig huvddragen. Och resultatet kan inte gärna beskrivas annorlunda än katastrofalt.

Det värsta, som jag ser det, är inte att Sverige med största sannolikhet får ett fortsatt alliansstyre. Det värsta är inte heller att socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin. Det värsta är inte ens att sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Nej, värst av allt är att vi nu har ett väldigt osäkert parlamentariskt läge där inget av de block som gick till val har fått majoritet. Man kommer därför tvingas till märkliga och kortsiktiga uppgörelser under mandatperiden, vilket inte borgar för någon vidare stabil politik.

Mona Sahlin uttryckte det väl i natt: det här valet har inga vinnare.

Vad valresultatet innebär för socialdemokratin och Sahlin själv ber jag att få återkomma till.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, val 2010.

[UPPDATERAD] Genom dagens uttalande gör Göran Hägglund två fel samtidigt. Han relativiserar den otäcka människosyn som Sverigedemokraterna står för genom att jämställa dem med ett etablerat riksdagsparti med en stabil väljarbas – och som mycket snart kan göra anspråk på statsrådsposter. Samtidigt visar han prov på en häpnadsväckande okunnighet om vad vänsterpartiet står för i dag.

Återigen vill jag påminna om att jag inte tillhör vänsterpartiets största fans. Jag hade helst sett ett s/mp-samarbete utan Lars Ohly och hans kamrater. V och dess föregångare har en pinsam historia av ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, många resor till ”broderpartier” i diktatoriska östländer, hyllningar till olika förtryckande kommunistledare och stöd för Berlinmuren. Detta fick vänsterpartiet att år 1993 publicera en vitbok om sina internationella förbindelser med diktatorer i bl a Sovjetunionen, Östeuropa och Kuba. År 1996 kom en utökad upplaga: http://www.marxistarkiv.se/sverige/skp-v/lik_i_garderoben.pdf. Man kan alltså sägas ha gjort upp med sitt förflutna. Det är mer än man kan säga om en del andra riksdagspartier – däribland med eget – med många skamligheter i bagaget.

Men om detta säger inte Göran Hägglund någonting.

I stället låter han ganska desperat i sin strävan att smutskasta det rödgröna samarbetet och säga att det är lika illa med vänsterpartiet som med Sverigedemokraterna. Antingen tyder detta på en stor okunskap hos Hägglund, eller så ljuger han. Frågan är vilket som är värst.

* * *

OBS: Jag har blivit uppmärksammad på att historikern och vetenskapsjournalisten Anders Björnsson gett ut en bok om Bondeförbundets/centerpartiets historia. 

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, val 2010.

Som man frågar får man svar, heter det. När nu Svenska Dagbladet avslöjar att miljöpartistiska regionordförande kan tänka sig att stödja en alliansregering för att förhindra att Sverigedemokraterna blir vågmästare, är det knappast förvånande.

Faktum är att jag hade blivit mer förvånad om de svarat annorlunda. Om en blocköverskridande koalitionsregering är det enda sättet att hindra Sd från att få inflytande så bör ansvarskännande politiker rimligen överväga detta. Även Mona Sahlin har ju som bekant öppnat för detta, även om det mötts med kalla handen från centerpartiet och folkpartiet.

Peter Eriksson rycker ut och försvarar det rödgröna samarbetet, men uppger också att om de inte får majoritet så är ett samarbete med mittenpartierna ett tänkbart alternativ.

Man ska ha klart för sig vad det är som står på spel. Oavsett hur mycket s, mp och v vill ha ett regeringsskifte så är de också smärtsamt medvetna om att en regering utan majoritet i riksdagen och som måste förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin budget och sakpolitik, vore ett mycket sämre alternativ än ett fortsatt alliansstyre.

Detta kommer de förstås inte säga högt. I valrörelsen är det viktigt att betona kampen mellan de båda regeringsalternativen alliansen och de rödgröna. Sverigedemokraterna är en faktor man helst inte nämner för att inte ge dem mer betydelse än de förtjänar.

Som jag ser det måste vi få en stabil regering efter valet. Jag ser helst en rödgrön regering med en egen majoritet i riksdagen. Fungerar inte det bör alternativ två vara en mittenregering, och om inte heller det fungerar så är – tyvärr – ett fortsatt alliansstyre (med eller utan stöd av mp) det minst dåliga alternativet.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, miljöpartiet, val 2010.

Det är bara att gratulera Sverigedemokraterna till ett skickligt genomfört pr-stunt – så här mycket uppmärksamhet hade de knappast fått om de så upprepat Gudrun Schymans trick från i somras, då hon eldade upp 100 00 kronor i Almedalen.

I dag lanserade alltså Sd en reklamfilm man hade tänkt skulle visas i TV4, TV4 Fakta och TV4 Sport den 6-17 september. I varje fall hävdar partiet att det var tanken. Själv är jag skeptisk. Innehållet i filmen är nämligen så grovt; samhällets kostnader för pensioner ställs på ett mycket obehagligt sätt mot kostnaden för invandring. I filmen ses en äldre dam med rollator försöka ta sig fram till ett bord där två statsbudgethandläggare sitter med 100 000 000 kronor. Men hon blir ikapp- och möjligen förbisprungen av ett stort antal kvinnor i heltäckande burka och med barnvagnar. Budskapet är att all politik handlar om val och som väljare ska man alltså kunna välja ”invandringsbroms före pensionsbroms”.

Men då TV4-gruppen är ansvariga utgivare för det som visas i deras kanaler har de valt att kontrollera att filmen inte faller under lagen om hets mot folkgrupp. Och enligt de besked som framkommit kommer man inte att sända filmen. 

Detta kom knappast som en överraskning för Sd, även om man naturligtvis låtsas vara upprörda och hotar med rättsliga påföljder. I själva verket passar det här dem utmärkt. Partiet får massor med uppmärksamhet för filmen som nu sprids via YouTube, bloggar, Twitter och mediesajter. Samtidigt får de återigen iklä sig martyrrollen.

Missförstå mig rätt: jag tycker genuint illa om Sverigedemokraterna och deras till politik förklädda rasism. Och filmen är bland det äckligaste jag sett. Men trots det är jag lite imponerad över hur de lyckas ta sig in i det politiska samtalet; genom Agenda-debatten mellan Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman, genom sin våldtäktsrapport fylld med felaktigheter, och nu genom sin valfilm.

Jag hoppas bara väljarna ser igenom Sd:s manipulationer och inte ger dem förtroendet att ta plats i riksdagen.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, tv4, val 2010.

I opinionsmätning efter opinionsmätning (bland annat United Minds, Sifo och Skop) hamnar Sverigedemokraterna över 4-procentsspärren till riksdagen och förefaller därmed ha en hyfsad chans att ta plats i Sveriges främsta politiska församling efter valet. Även oddsen tycks tala för Sd.

Det är därför befogat att journalistiskt granska partiet, deras politik och företrädare utifrån perspektivet att de kan bli en politisk realitet i höst – i synnerhet om de, vilket också flera opinionsundersökningar tyder på, får en vågmästarroll.

I går sände TV4 dokumentären Dom kallas rasister, som jag hade hoppats skulle handla om Sverigedemokraterna – men som visade sig fokusera på partiets sympatisörer och väljare. I filmen får man se journalisten Lena Sundström ta kontakt med och prata med några av de många människor som skrivit och ringt till henne och uttryckt sig väldigt kritiskt – många gånger direkt hatiskt – om svensk invandringspolitik och invandrare. Filmen går att ses i sin helhet här:

Personligen blev jag besviken på greppet. Visst kan det vara befogat att granska vilka det är som sympatiserar med ett parti, men hur mycket säger det egentligen om partiet? Extra tveksamt blir det när granskningen bara är anekdotisk och fokuserar på några få utvalda individer som själva valt att ställa upp, i avspända samtal över en fika i sina egna hem.

Nu har det förvisso under våren och sommaren kommit ut flera intressanta böcker (och fler är på gång) om just partiet Sverigedemokraterna, deras historia, politik och företrädare. Men politiska fackböcker kan aldrig få samma genomslagskraft som tv-program. Och överraskande få har gått till botten med vilken kaotisk politisk situation om inget av de politiska blocken får majoritet efter valet och Sd verkligen lyckas med det de vill; att bli vågmästare.

Riksdagspartierna är noga med att påpeka att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Och av 166 tillfrågade riksdagsledamöter från båda blocken är 66 procent redo att samarbeta blocköverskridande för att motarbeta Sd om partiet skulle ta sig in i riksdagen. Det visar en undersökning som Göteborgs-Posten (ej på nätet) låtit göra. Undersökningen visar också att 19 procent av ledamöterna inte är beredda på att samarbeta över blockgränserna, samtidigt som 15 procent inte vet hur de vill göra.

Med andra ord hotar parlamentariskt kaos efter valet. Det vore intressant att se belyst i en tv-dokumentär.