I kväll möttes alla riksdagspartiledarna i en sista uppgörelse i SVT innan valet på söndag. Personligen är jag rätt glad att alla dessa utfrågningar och debatter är över. Eller i alla fall nästan. I morgon möts huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i TV4. Detta missar jag. Men bloggkollegan Johan Ingerö bevakar dramat – och själv kommenterar jag aftonens debatt.

Låt mig börja med att lyfta på hatten för SVT, Mats Knutson och Anna Hedemo. De visade var skåpet skulle stå i kväll med ett otroligt skickligt genomfört upplägg. Det är svårt att få sju partiers företrädare komma till tals, vara offensiva och inte avbryta varandra. Men det fungerade väldigt bra. Helt utan tekniska specialfinesser eller ansträngda lustigkurrar.

Däremot var det hela i längsta laget. Visst, det är bra att ge gästerna utrymme och det är bra att många ämnen kom upp. Men ändå. Två timmar nonstop är för mycket.

Precis som i går – men antagligen ännu mer den här gången – stod oerhört mycket på spel. Jag har hört att hela två miljoner svenskar uppskattas titta på SVT:s slutdebatt. De sista dagarna har det också hänt något i medierapporteringen om valrörelsen. Alliansregeringen har blivit oerhört pressade på frågan om deras förändring av sjukförsäkringen. Detta förefaller ha gett de rödgröna nytt mod – trots underläge i opinionsmätningarna. Plötsligt känns det inte längre som att valet redan är avgjort.

Det här präglade kvällens debatt. Alla var taggade till tusen och märkbart ordentligt pålästa med fakta och skarpa oneliners.

De rödgröna vann nog på att ha populära Maria Wetterstrand som mp-representant, snarare än Peter Eriksson som efter gårdagens debatt fick kritiska omdömen för sin insats. Dock var hon nog den i sitt lag som märktes minst den här gången. Lars Ohly var riktigt skarp i går men en aning mer nedtonad i kväll. I välfärdsfrågorna gick han däremot ut starkt. Och Mona Sahlin visade upp sig från sin mest statsministerlika sida, med den äran.

I den del av programmet där hon frågades ut av allianspartiledarna var hon förstås hårt ansatt, men behöll sitt lugn och sakliga ton – utan att för den del förlora engagemanget i rösten.

På allianssidan dominerade länge Jan Björklund debatten. Han tog kommandot såväl i diskussionen om skolan (väntat) som ungdomsarbetslösheten. Och han var retoriskt mycket skicklig. Björklund överglänste kollegan Maud Olofsson, som ju rimligen borde ha varit den i gruppen som borde kunnat ta poäng på regeringens näringspolitiska satsningen. Olofsson var överhuvudtaget rätt mycket offside under kvällen. Göran Hägglund blev stundtals hårt pressad – bland annat i frågan om sjukförsäkringarna, men klarade att replikera skapligt. Han gav dock ett ganska slitet intryck.

Fredrik Reinfeldt var även i kväll också ganska nedtonad. Han tog inte ens en sjundedel av debattiden i anspråk, något man hade kunnat förvänta sig om nu talartiden skulle fördelas jämt. Och han var inte i närheten av att dominera debatten han borde kunna göra i kraft av att vara statsminister. Reinfeldt hamnade i en del munhuggningsövningar med Mona Sahlin där ingen av dem direkt imponerade, men han förmodligen framstod som förlorare.

En stor nackdel Fredrik Reinfeldt har i sådana här debatter är hans monotona tonfall. Det är extremt sällan han låter känslomässigt engagerad; vare sig upprörd eller glad. Jag tror att han förlorar på det.

Jag vill inte kora någon vinnare i kvällens debatt. Båda sidor presterade på topp, om än med de individuella avvikelser jag redogjort för ovan. Och jag tror att de tittare som orkat sig igenom hela programmet faktiskt har fått lite mer på fötterna inför söndagens val.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

Jag har tidigare konstaterat att det är när Mona Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som hon brukar resa sig och slå som hårdast. I kväll visade hon återigen att detta stämmer.

Inför duellen i SVT mellan sittande statsminister Fredrik Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin så hade Reinfeldt ett rejält övertag. Dels är han de facto statsminister. Han behöver inte bevisa att han klarar av det jobbet (även om man naturligtvis kan – och bör – ha synpunkter på hur han sköter det). Han har också, enligt opinionsmätningarna, en stabil ledning.

Samtidigt är förstås inget ännu avgjort. Det återstår en vecka till valdagen och fortfarande kan mycket hända. Enligt en Sifoundersökning förra veckan är fortfarande c:a 1,2 miljoner väljare öppna för att byta block, och det är bland borgerliga väljare rörligheten är som störst.

För Mona Sahlin är det mycket som står på spel. Skulle det bli fortsatt alliansstyre vore det naturligtvis ett stort bakslag. Men skulle dessutom s backa väsentligt jämfört med valresultatet 2006 och moderaterna gå om och bli största parti – då lär hennes ledarskap och politiska inriktningsbeslut under mandatperioden kraftigt ifrågasättas internt.

Om tillräckligt många osäkra väljare såg kvällens tv-debatt så behöver detta inte bli aktuellt. Jag tycker att hon här tydligt visade att hon har vad som krävs och förtjänar att ta över statsministerposten.

Det inleddes med klimatfrågan och Sahlin var snabbt på offensiven. Hon var visserligen överens med Reinfeldt om att flyget ska bära sina miljökostnader genom att dess utsläpp bör införlivas i handeln med utsläppsrättigheter, men menade att ambitionerna på klimatområdet måste vara högre än de regeringen verkar vara nöjda med. Reinfeldt tyckte å sin sida att Sahlin inte borde gå så hårt fram med skatter på flyg och biltrafik att hon får folket emot sig.

Därefter böt man ämne till ungdomsarbetslöshet. Även här var Sahlin på hugget och Reinfeldt mer defensiv.

Delvis beror detta förstås på deras roller. Genom att vara sittande statsminister så måste Fredrik Reinfeldt försvara sin politik och försäkra att han och regeringen har koll på läget. Och som oppositionsledare kunde Mona Sahlin pressa honom om snart sagt alla brister som finns i samhället.

Nu tycker jag i och för sig inte att Sahlin tog alla chanser till attack som gavs, men hon var väldigt mycket på hugget. Hon hade bra formuleringar förberedda och lät genomgående säker på rösten när hon ställde Reinfeldt till svars. Faktum är att hon, för att ta till en idrottsmetafor, vid många tillfällen under SVT-debatten hade honom trängd mot repen – och rent av hade Reinfeldt nere för räkning.

Någon knockout blev det inte, men väl en klar poängseger för Mona Sahlin. Om en vecka får vi se om det också blir valresultatet.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, SVT, val 2010.

För de som hängt med här på bloggen så kommer det nog inte som en överraskning att miljöpartiet är mitt näst-bästa-parti, efter socialdemokraterna. Jag tillhör dem som jublade över samarbetet mellan s och mp. En viktig förklaring till det är att mp har en grundsyn i många frågor som ligger nära min egen. Miljöpartiet har också klarat att ompröva sakpolitiska ställningstaganden som tiden sprungit förbi. Dessutom han man identifierat och mutat in viktiga politikområden där de andra partierna inte kunna ge några svar.

Detta har mina egna socialdemokrater en del att lära av.

Miljöpartiet går till val under parollen ”Modernisera Sverige”, och det är förstås något man lätt kan driva med. För vilka talar stolt om att de vill vrida tiden tillbaks? Men jag tror att mp är något viktigt på spåren. Man dras inte med samma långa arv som de flesta andra riksdagspartierna och man har i många frågor ett befriande fräscht perspektiv.

Baksidan av det är förstås att man saknar rutin, något socialdemokratin knappast varit sen att utnyttja i de många och långa förhandlingar som pågått mellan de tre rödgröna partierna.

Maria Wetterstrand har varit språkrör för miljöpartiet sedan 2002 och är (vid sidan av kollegan Peter Eriksson) den av dagens riksdagspartiledare som suttit näst längst på sin post. Bara Maud Olofsson har suttit (ett år) längre. Hon är med andra ord inte direkt orutinerad.

Detta framkom tydligt när hon i inledningen av SVT:s Utfrågat pressades på frågan om mp skulle kunna stödja eller ingå i en alliansregering för att undvika att Sverigedemokraterna får inflytande i riksdagen. Läs mer om det här. Wetterstrand fick tålmodigt upprepa gång på gång att både miljöpartiet och alliansen gett tydliga besked i den frågan.

Pressad blev hon, som väntat, också om flyg- och bensinskatter. Och i de här frågorna har ju mp svårt att övertyga glesbygdsväljare, som inte har så värst mycket alternativ till bilen. Själv tycker jag dock att Wetterstrand klarade argumentationen kring detta. Hon var t ex mycket tydlig med att det inte blir mer än 49 öres höjning av bensinskatten den kommande mandatperioden – om det nu blir en rödgrön regering.

Stilpoäng får hon även för att hon stod upp för överenskommelsen om arbetskraftsinvandring – som svar på en tittarfråga som argumenterade för jobb åt ”svenskar” först.

Däremot var det trist att Maria Wetterstrand inte stod upp för miljöpartiets tidigare stöd för RUT-avdraget (ja, jag är för det – även om jag gärna hade sett systemet konstruerat lite annorlunda än i dag). Självklart måste mp kompromissa i många frågor, men det hade varit välkommet om hon ändå markerat på detta och en del andra områden vad hon själv tyckte. I stället blev svaret påfallande ofta att ”vi har inga förslag om det” eller ”vi tycker inte det”, där ”vi” kunde stå för såväl miljöpartiet som det rödgröna trepartisamarbetet.

Men totalt sett klarade ändå Wetterstrand Utfrågat väldigt bra. Det här var ju det sista avsnittet i SVT:s serie och möjligen kan det ha gynnat henne och mp att vara sist ut. Jag tror att hon med det här framträdandet stärkte sin ställning bland rödgröna väljare (där hon förvisso redan är väldigt populär), kan ha övertygat ett antal tveksamma/soffliggare att rösta på miljöpartiet – och rent av gjort lite inbrytningar bland medelklassväljare i större städer som hittills lutat åt alliansen.

Andra skriver intressant om politik, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, SVT, val 2010.

Centerpartiet löper stor risk att bli denna valrörelses stora loser. Visserligen verkar man nu inte längre ligga och balansera på fyraprocentspärren till riksdagen, men tappet jämfört med valresultatet 2006 (7,88 procent) ser ändå ut att bli stort.

Det är mycket som gått snett för centerpartiet och Maud Olofsson under mandatperioden. Omsvängningen i kärnkraftsfrågan, vilket bland annat fick profilen Solveig Ternström att hoppa av partiet, är förstås det mest spektakulära. Men hanteringen av FRA – där c-riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Annie Johansson först deklarerade sin tveksamhet till att rösta för regeringslinjen, men som till sist tvingades krypa till korset – innebar även den ett stort bakslag för partiet och Olofssons ledarskap.

När Maud Olofsson i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat så var det med ett tungt politiskt bagage att släpa på.

Inledningsvis kretsade mycket kring centerpartiets vallöfte 2006 om obligatorisk ursprungsmärkning av alla livsmedel, något som inte resulterat i något lagförslag från regeringen. I sanningens namn kretsade löjligt mycket kring denna faktiskt ganska perifera fråga. Därefter gick programledarna över till att pressa Olofsson om miljöbilspremien, bensinskatt och andra miljöfrågor. Mer relevant, men hon gled skickligt undan det mesta. Sedan blev det tuffare.

Hårt pressad blev hon exempelvis om sin styrning av Vattenfall, något som varit hett omdiskuterat under mandatperioden.

Frågan är om inte Maud Olofsson blev hårdast ansatt hittills i de partiledarutfrågningar vi kunnat se de senaste veckorna. Tonen från framförallt Anna Hedemo var påfallande ofta skarp och vid mer än ett tillfälle blev c-ledaren bryskt avsnoppad.

På frågan om eventuellt mittensamarbete om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i riksdagen svarade Olofsson bestämt nej, med hänvisning till att hon ”aldrig i världen [skulle sätta sig] i en regering med kommunister” – syftandes på vänsterpartiet.

Hur det än går i valet finns det mycket som tyder på att det här är Maud Olofssons sista valrörelse som partiledare. Hon har haft det riktigt tufft under mandatperioden och inte setts till så mycket i valrörelsen som man hade kunnat förvänta sig av ordföranden för ett regeringsbärande parti – tillika vice statsminister och näringsminister.

Själv kommer jag då inte sakna henne nämnvärt. Däremot kommer jag minnas henne från Knappnytts otroligt roliga guide till förstagångsväljare 2006, då hon beskrevs som en ”liten, liten partiledare med en väldigt, väldigt skränig röst”:

PS1: Läs gärna min förra spaning om centerextremismen.
PS2: Missa inte Makthavare.se:s recension av Maud Olofssons bok Ett land av friherrinnor.

Andra skriver intressant om politik, svt, centerpartiet, Maud Olofsson, val 2010.

Att göra politisk satir är svårt. Det kräver hyfsade kunskaper om politik för att bli relevant och stor komisk talang för att bli kul. Genom åren är det få som lyckats med detta. Alltför många brister i framförallt politikkunskaperna, alternativt så lägger man sig medvetet på en för låg nivå därför att man underskattar sin publik.

I USA finns två lysande exempel på kunnig, bitsk och väldigt rolig politisk satir: The Daily Show med Jon Stewart och The Colbert Report med Stephen Colbert. Båda klarar de av balansen mellan å ena sidan rappa och aktuella samhällskommentarer och å andra sidan humor med intelligens och värme. Hemligheten är sannolikt begåvade manusförfattare och respekt för ämnet.

När SVT inom ramen för programmet Utfrågat haft med komikern Henrik Dorsin för att sjunga nidvisor om partiledarna, har det bara blivit plumpt. I flera fall har Dorsin gått långt över gränsen. Om Björklund hette det t ex att han ”gillar krig i Afghanistan”, ”har vikariat som sverigedemokrat”, i riksdagen är ”minst human” och har Franco som förebild. Men att vara grov är en sak. Att faktiskt inte verka ha koll på ämnet är i sammanhanget värre.

Finns det t ex inget mer aktuellt och relevant att driva med Mona Sahlin om än att ”hon oss Toble-råna”? Eller att Lars Ohly ”drömmer om Mao Tse-Tung” och ”äter hellre lunch med Kim Jung-Il”?

I går var det premiär för SVT:s Elfte timmen. Till det yttre påminde det väldigt mycket om ovan nämnda The Daily Show. Men helt utan detta programs intelligens, tempo och humor. Och grundproblemet verkar vara att programledare Peter Settman och manusförfattarna helt enkelt inte har någon vidare koll på politiken. I stället blev det ganska grabbiga sketcher, trista – och i ärlighetens namn rätt dåliga – imitationer, och en synnerligen ansträngd intervju med Jan Björklund.

Sverige saknar inte komiker med intelligens och koll på politiken. Magnus Betnér, Henrik Schyffert, Nour El-Refai och Kristian Luuk, för att bara nämna några. Och ja, jag är väl medveten om att Schyffert kommit ut som sosse och att El-Refai hoppat i säng med Gudrun Schyman. Betnér röstade för övrigt på Feministiskt initiativ 2006 och kryssade moderaten Christofer Fjellner i EU-valet 2009. Att komiker bekänt politisk färg tycker jag dock inte diskvalificerar dem från att göra skarp politisk satir.

Jag tror inte att Elfte timmen hade blivit bättre, skarpare eller roligare om det letts av Magnus Betnér. Det är liksom inte hans format. Däremot är jag övertygad om att han hade kunnat leverera betydligt intelligentare och mer relevanta politiska kommentarer på samma sändningstid. Men vill man nu prompt göra en svensk The Daily Show hade sannolikt Kristian Luuk passat bättre som programledare än Peter Settman. Den förre hade nog åtminstone vetat att Jan Björklund inte gör sin första valrörelse i år och att Fredrik Reinfeldt knappast skulle erbjudas någon ministerpost alls om folkpartiet skulle få 51 procent av rösterna i valet.

PS: Apropå humor och koll på svensk politik, läs gärna Betnérs fantastiska sågningar av Sverigedemokraterna på hans blogg.

Andra skriver intressant om politik, svt, satir, Henrik Dorsin, Peter Settman, val 2010.

Båda blocken har sina svaga punkter. För alliansen är det centerpartiet och kristdemokraterna (som enligt den senaste Sifomätningen bara klarar fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop), och för de rödgröna är det vänsterpartiet. Detta var förstås Lars Ohly väl medveten om när han i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat.

Själv tillhör jag dem som jublade över samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, men inte kände mig alls lika entusiastisk över att få med vänsterpartiet på köpet. Jag tyckte i stället att Lars Ohly genom s/mp-samarbetet fick en perfekt politisk roll sig serverad på ett fat: möjligheten att få fortsätta vara i vänsteropposition mot såväl alliansen som mot de rödgröna – utan att behöva ta ansvar för sina politiska idéer. Dessvärre lockade tydligen möjligheten till ministerposter mer. Och för partistrategerna hos s och mp insåg man väl att sannolikheten för att på egen hand få tillräckligt mycket röster för majoritet i riksdagen helt enkelt var för liten.

I SVT i kväll försäkrade Ohly att samarbetet de rödgröna emellan fungerade utmärkt, även om socialdemokraterna i kraft av sin storlek fick något mer uppmärksamhet än v och mp. Ett återkommande tema i programmet var annars frågor där vänsterpartiet och Ohly själv fått backa och kompromissa. Men hans rutin fick honom ändå att klara av att hålla god min, även när han blev avbruten och pressad i frågor som skatt och rättspolitik.

Hårt pressad blev han också – med all rätt – om svenskt tillbakadragande från Afghanistan och att USA ska lämna alla sina militära baser utomlands. Sedan är inte Lars Ohly utrikespolitisk talesperson för de rödgröna, även om man lätt kan få det intrycket när det ständigt är han som krävs på besked om utrikespolitiska ställningstaganden. Skälet till detta är givetvis att att vänsterpartiet, med sin i mångt och mycket pinsamma historia, inte är representativa i de här frågorna.

Totalt tycker jag nog ändå att Ohly klarade sig bra i tv. I likhet med Göran Hägglund är han avväpnande med underfundig humor och – vilket är ovanligt bland politiker – öppenhet om att omständigheter kan få en att ändra uppfattning. Detta är en egenskap jag själv gärna skulle se premierades mer, men tyvärr blir det i stället snarare något som politiska journalister väljer att angripa.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, SVT, Lars Ohly, val 2010.

Min bloggkollega Johan Ingerö uppmärksammade redan i natt det faktum att socialdemokraterna i dag arrangerar en pressträff med överläkaren vars fall blev en fråga Fredrik Reinfeldt pressades hårt om i gårdagens SVT-utfrågning. Ingerö menar att ”Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning”. Aftonbladet skriver om SVT:s ”tabbe” och på Twitter rullar konspirationsteorier.

Jag har ingen djupare insikt i det socialdemokratiska pr-maskineriet, men jag har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation. Som Mona Sahlins presschef Anna Helsén påpekar så har ju socialdemokraterna kunnat bli varse om fallet med överläkaren på samma sätt som SVT gjort, genom att det varit uppmärksammat i regionala medier. Och även om hans fall är unikt så är det ett talande exempel på hur de sjukregler alliansregeringen ändrat kan slå.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SVT, Aftonbladet, konspirationsteorier, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

[UPPDATERAD] Inte oväntat handlade den första frågan Göran Hägglund fick i SVT:s Utfrågat om begreppet verklighetens folk. Fortfarande var det lite oklart vilka som egentligen ryms i begreppet, eller snarare vilka som inte gör det. Möjligen handlar det om klåfingriga politiker som lägger sig i frågor som föräldraledighet. Men som programledarna konstaterade verkade inte Hägglund ha något att invända mot klåfingrighet mot homoadoption, så kallade kamphundar och alkoholinförsel från andra EU-länder.

Han medgav att detta kunde uppfattas som att han ville lägga sig i, men betonade att kristdemokraterna var ett värdedrivet parti: ”kristdemokraterna är inte anarkister”.

Lite nyheter framkom i utfrågningen. Bland annat sa Göran Hägglund att han ville att skillnaden mellan pensionärers och löntagares skatt skulle minska och helst försvinna – men medgav att några förslag om detta knappast lär komma under kommande mandatperiod, om det blir fortsatt alliansstyre. Han tyckte också att mammor och pappor i högre grad än i dag borde dela på föräldraledigheten (!) samt att SAOL:s definition av ”feminism” var tilltalande och något han själv skulle kunna ställa upp på – men ville ändå inte kalla sig feminist.

Apropå frågan om den skatt pensionärer betalar vill jag gärna ge Hägglund ett erkännande för att talat klarspråk: pensionärer har inte fått höjd skatt.

I programmet blev han stundtals hårt pressad, inte minst i början, om kristdemokraternas syn på hbt-personer, könsneutrala äktenskap och homoadoption. Men Hägglund klarade sig genomgående bra och gav många prov på sin omvittnade humor. Själv hade jag gärna sett att han t ex hade pressats lite mer på frågan om hur vårdnadsbidraget rimmar med alliansens uttalade bidragsmotstånd, samt om yttrandefrihetens gränser.

I opinionsmätningarna den senaste tiden förefaller nu kristdemokraterna klara fyraprocentsspärren och hänga sig kvar i riksdagen. Trots det finns det åtminstone i delar av partiet en insikt om att man är något av alliansens svagaste länk. Om kd gick stärkta ur kvällens tv-utfrågning återstår att se.

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, svt, val 2010.