Det borgerliga parti som under mandatperioden klarat sig bäst i skuggan av moderaterna är utan tvekan folkpartiet. Och detta är antagligen Jan Björklunds förtjänst. Under hans partiledarskap (eller, nja, ska man vara noga så började det tidigare än så) har fp gjort en politisk resa och är i dag sannolikt det parti i svensk politik som är tydligast med sin ”lag och rätt”/”ordning och reda”-retorik. Huruvida detta verkligen är en korrekt bild av partiet och dess företrädare är en annan sak, men de har otvetydigt hittat en nisch där de verkar kunna samla ett stadigt väljarunderlag.

När Björklund i kväll tog plats i SVT:s Utfrågningen så var det tydligt att ambitionen att normalisera ståndpunkter som många uppfattar som kontroversiella. Påfallande ofta använde han argumentation av typen ”det är en sådan självklarhet”, och att ”de allra flesta” tycker som fp – men inte talar öppet om det. Det är en smart argumentationslinje som dels får de som tycker som partiet att känna sig bekräftade och dels får dem som inte håller med att fundera över om deras egna uppfattningar kanske är onormala.

Men faktum är att många av de folkpartistiska ståndpunkterna anno 2010 är kontroversiella. Uppfattningen om att skolelever inte ska få bära slöja i klassrummet är långt ifrån allmänt vedertagen. Det finns inget som säger att en slöja för ansiktet per definition skulle försvåra undervisningen. Om nu Björklund och folkpartiet har andra invändningar mot niqab och burka så får de väl tala klarspråk om det, inte ducka bakom ordnings- och pedagogikargument.

I programmet framträdde stundtals, vilket även min bloggkollega Johan Ingerö är inne på, en delvis mjukare sida av Jan Björklund än han oftast visar upp publikt. Men helhetsintrycket var ändå ändå en person som uttryckte sig skarpa ordalag med väldigt tydliga uppfattningar om rätt och fel; uppfattningar som var normativa och föreföll prägla det politiska program som folkpartiet står för i dag. Det är i mina ögon ganska fjärran från liberalismens ideal om individens frihet.

Men fp-ledaren klarade sig ändå bra i tv-studion. Vissa röster på bl a Twitter menade att han fick snällare frågor än Mona Sahlin, tidigare i veckan. Själv tyckte jag inte att frågorna var så värst annorlunda, men att programledarna möjligen missade en del tillfällen att ställa följdfrågor och lät Björklund komma undan lite för lätt.

På tisdag är det dags för Göran Hägglund att ta plats i studion. Vi får väl se hur upplägget fungerar då.

Andra skriver intressant om politik, Jan Björklund, folkpartiet, val 2010.

”Mona Sahlin ansågs länge vara en lysande tv-politiker. Om det fortfarande är sant så måste hon bevisa det i kväll”, skrev SvD:s Göran Eriksson tidigare i dag. Själv skulle jag vilja påstå att hon åtminstone den här mandatperioden varit ganska ojämn. Stundtals lysande, påfallande ofta ganska dålig. Men Eriksson hade rätt i att detta var ett avgörande framträdande i ett tufft opinionsläge.

Och väl medveten om att det jag skriver naturligtvis är partiskt så tycker jag att Sahlin gjorde en stark insats i SVT:s utfrågning.

Hon framstod i mina ögon som en revanschsugen oppositionspolitiker som var angelägen om att så snart som möjligt axla statsministerrollen och ta ansvar för ett land som hon menade var på väg åt fel håll. Det vill säga antagligen precis just det hon borde utstråla i det här läget.

Upplägget på utfrågningen, som sköttes av Anna Hedenmo och Mats Knutson, var ganska traditionellt. Det bröts av då och då med små filmklipp där ”vanliga människor” (journalisters favoritklyscha) berättade om sin situation och sin oro. Det var den invandrade städerskan som undrade vad som skulle hända med hennes jobb om en rödgrön regering avskaffade RUT-avdraget, och änkemannen som undrade om han skulle kunna bo kvar i sitt hus om fastighetsskatten höjdes.

På den sista punkten kom ett snabbt lugnande besked via Twitter. S-bloggaren Magnus Ljungkvist, känd för sin fallenhet för att snoka rätt på fakta, konstaterade att änkemannen i fråga ”tjänar strax under 600 000 kronor om året” och skulle knappast få lämna huset.

Mona Sahlin var noga med att markera att hon var oppositionsledare och i den rollen även företrädde vänsterpartiet och miljöpartiet, och inte bara socialdemokraterna. Hon betonade att man var tre olika partier med olika uppfattningar i många frågor, men att man var överens om de stora dragen och mycket snart skulle presentera sitt gemensamma valmanifest. På frågan om hur snart då, sneglade Sahlin på klockan och svarade ”mycket snart”. Besked är alltså gissningsvis att vänta i morgon eller i helgen.

Som oppositionsledare var hon också noga med att ge sina rödgröna samarbetspartier erkännande. Inte minst miljöpartiet framhölls tydligt i frågan om eventuell sänkt tjänstemoms, som alternativ till RUT-avdraget. På Twitter påminde för övrigt också frilansjournalisten Andreas Henriksson att Sahlin ”för några år sedan torgförde idéer om rut-liknande skattereduktion” och att hennes partidistrikt Stockholms län vill ha det.

Själv sa Sahlin att i hennes hem städade den som hade tid; hon själv, hennes man eller hennes son. Men hon hade inga moraliska invändningar emot att andra anlitar professionell städhjälp – en markering mot ”pigdebatten”, däremot sa hon sig vara emot att skattepengar skulle möjliggöra en sådan marknad.

Det blev också en intressant diskussion om Sverigedemokraterna och vad som händer om de kommer in i riksdagen. Sahlin var tydlig med att hon aldrig kommer att leda en regering som måste förlita sig på stöd från Sd, och uttryckte sin förhoppning om att – om inget block får majoritet – det kan bildas en blocköverskridande majoritetsregering. Själv sa hon sig vara beredd att diskutera detta med mittenpartierna, även om hon erkände att det var lite oklart om det fanns några sådana. Efter viss press framkom att hon ändå tänkte på c och fp.

På det hela taget var det i mitt tycke en bra utfrågning där Mona Sahlin skötte sig bra. Om den Sahlin som framträdde i SVT i kväll är den som väljarna har i tankarna på valdagen är chansen stor att vi kan få vår första kvinnliga statsminister i Sverige i höst.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna , svt, Mona Sahlin, val 2010.

Det är sällan det bjuds på några överraskningar i politiska debatter. Och ju fler deltagare i panelen, desto kortare talartid för var och en och därmed mindre utrymme att utveckla resonemang. Sådana ser dessvärre spelreglerna ut.

SVT gjorde i kväll några försök att tillföra lite spänst och glöd genom grepp som ”Förhöret” där först alliansrepresentanterna fick ställa varsin kort fråga till socialdemokraternas ekonomiske talesperson Thomas Östros – som skulle besvara frågorna lika kortfattat och utan att argumentera. Senare i programmet fick de rödgröna göra motsvarande med finansminister Anders Borg.

Andra kreativa inslag var att låta politikerna i studion gissa vad ett antal vardagshushållsvaror som kaffe och ost kostade. Eftersom alla knappast handlar samma märken på samma butiker blev det lite grann som att fråga hur långt ett snöre är. Dessutom delades det ut sedelbuntar á 25 tusen kronor i låtsaspengar och uppmaningar att plocka bort vad respektive deltagare vill ta i skatt på en sådan lön. Och så, naturligtvis, det numera nästan obligatoriska högläsandet av kommentarer som tittare mejlat in. TV-mediets motsvarighet till ”Ring P1”.

Trots detta blev det ändå ganska förutsägbart. I det här läget av valrörelsen är skiljelinjerna mellan blocken tämligen fastslagna och man har inte råd att tveka eller resonera. De båda ”lagen” var för övrigt väldigt sammansvetsade och svarade i termer som ”Vi rödgröna vill…” och ”I alliansen är vi överens om…”.

Det fanns alltså ingen anledning att förvänta sig några överraskningar i debatten, däremot skedde ett och annat ”slip of the tongue” som ibland var underhållande och ibland mest pinsamt. När Mikaela Valtersson (mp) inte visste riktigt vad ett paket tvättmedel kostade så svarade hon att hon inte var den i familjen som tvättade och inte heller köpte tvättmedel. Detta skattrades det glatt åt, men jag misstänker att en man som sagt samma sak inte kommit undan lika lätt. Direkt pinsamt blev det när Carl B Hamilton (fp) tog till ett riktigt gubbigt tilltal mot Ulla Andersson (v) och hävde ur sig ”Du sa att du var trött Ulla, så ta och slappna av lite nu”.

En stor diskussion, med all rätt, blev det kring ungdomsarbetslösheten. Ni vet den där som enligt Svenskt Näringsliv ligger på c:a 30 procent, enligt Arbetsförmedlingen snarare är på 5-10 procent och enligt statsminister Fredrik Reinfeldt är en synvilla. Det kan vara på sin plats att påpeka att ungdomar är den grupp i samhällen som haft den sämsta ekonomiska utvecklingen under 2000-talet.

Sammanfattningsvis då? Tja, något i den här stilen kanske:

Bäst i debatten: Mikaela Valtersson. Stack ut – inte bara med sin blommiga, turkosa topp – utan också genom klokskap och pedagogisk skicklighet
Sakligast i debatten: Anders Borg. Det får man ändå ge honom, att han på ett tydligt och klart sätt redogjorde för sina resonemang och sin politik.
Ettrigast i debatten: Ulla Andersson. Vänsterpartisten som framstår som de rödgrönas svar på Maud Olofsson.
Göran Persson i debatten: Thomas Östros. Hans ”Säg aldrig till mig att jag inte respekterar städerskor”, när han berättade om sin arbetarklassbakgrund och sin mamma som jobbat som städerska, har potential att bli årets ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” (Göran Persson i en tv-debatt mot Carl Bildt 1998)
Verklighetens folk i debatten: Stefan Attefall. Kristdemokraternas representant gjorde ett ganska blekt intryck, men var skicklig på att hålla sig till partilinjen om att ifrågasätta politikens gränser samt föra makroperspektivet till köksbordsnivå.
Offside i debatten: Carl B Hamilton. Inledde med att ställa sig lite grann vid sidan av sin talarstol, för att sedan möblera om i studion under pågående debatt. Lågvattenmärken kom sedan med det ovan nämnda utfallet mot Ulla Andersson.
Osynligast i debatten: Roger Tiefensee. Ja just det, centerpartiet var ju också med. Tiefensee sa ju att… (bläddrar bland anteckningarna). Eh… Äh.

Andra skriver intressant om politik, svt, debatt, Anders Borg, Thomas Östros, Mikaela Valtersson, Ulla Andersson, Carl B Hamilton, Stefan Attefall, Roger Tiefensee, val 2010.