[UPPDATERAD] Debatten i TV4 mellan allianspartiledarna och de rödgröna var den näst sista innan valet. I morgon möts de igen i SVT, men med så mycket på spel för vardera gänget var nog uppladdningen redan inför kvällens sammandrabbning på topp.

Jag har tidigare gjort klart att jag inte varit så förtjust i TV4:s upplägg av de blockvisa partiledarutfrågningarna. Men i kväll var förutsättningarna annorlunda, med faktiska politiska motståndare i studion som var taggade inför en tuff debatt. Dessvärre kvarstod problemet Peter Jihde, hans tramsiga digitala skärm och ännu tramsigare påannonseringar. Mentometeromröstningarna ska vi inte ens prata om.

Snabbt blev tonen i programmet uppskruvad. Jan Björklund blev påtagligt irriterad när Lars Ohly ifrågasatte hur kunskapsmålen prioriterades i alliansens skola. Irriterat lät det också när Peter Eriksson munhöggs med Maud Olofsson om ungdomsarbetslösheten. Och när det strax innan avbrottet för nyheter debatterades klimatfrågor så stod i princip Eriksson och Fredrik Reinfeldt och skrek i munnen på varandra. Grälet återupptogs sedan, ännu hetsigare, efter pausen.

För min del ger den typen av ”debatt” absolut ingenting. Och det gör mig förbannad att det var scener som dessa som TV4:s hela upplägg verkade gå ut på. Jag ser jättegärna ett tufft debattklimat om viktiga sakfrågor, men det kräver programledare som ställer vettiga frågor och som låter debattörerna få utveckla sina resonemang (inom rimliga tidsramar). Tyvärr var det inte det vi fick se i kväll.

Politiskt var det två ganska jämna lag som stod emot varandra. Alliansen hade fördelen av att sitta på regeringsmakten och kunde hänvisa till en fyraårig mandatperiod där de fått bedriva den politik de gick till val på. Samtidigt ställdes de också till svars för alla de brister som finns i skolan, sysselsättningen, sjukersättningarna och många andra områden. De rödgrönas utmaning var att visa sig regeringsdugliga. Trots Mona Sahlins oomtvistliga gedigna erfarenhet så har hon aldrig vart statsminister, och hennes samarbetspartner mp och v har aldrig suttit i en regering.

Både Reinfeldt och Sahlin låg länge lågt i debatten, antagligen för att spara sin avsatta talartid och låta sina kollegor ta de första fajterna. Men i det vi kan kalla andra halvlek tog de desto mer utrymme. Reinfeldt gick starkt in i rollen som chef för sitt lag, med en landsfaderlig om än något teknokratisk ton. Sahlin, i synnerhet när sjukförsäkringarna hamnade i fokus, spelade skickligt på känslosträngar och ställde regeringen till svars för deras politik slår mot sjuka, utförsäkrade människor. I detta fick hon också stark uppbackning från Ohly och Eriksson, vars starka engagemang tydligt framkom.

Expressen skriver i dag om just sjukförsäkringarna och kallar regeringens hantering av dem för ”Fredrik Reinfeldts svaga punkt”, som sätter bilden av ”den hjärtlöse statsministern”. Och kanske är det detta som så här i valrörelsens sista timmar kan vända opinionen och ge en rödgrön valseger. Mona Sahlin och hennes gäng hoppas uppenbarligen det.

På söndag får vi svaret.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, val 2010.

I går imponerade inte direkt TV4:s upplägg när man samlade allianspartiledarna för en utfrågning. Mina förväntningar var därför inte särskilt höga när det i kväll var de rödgrönas tur att ta plats i tv-studion. Och när jag redan när vinjetten spelades upp hörde en förvirrad Peter Jihde be om ursäkt för att han gått vilse, växte inte direkt mitt förtroende.

Men jag återkommer till programmet. Först något om förutsättningarna.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men som det påpekats på många håll på sistone så har de rödgröna – och då inte minst Mona Sahlin själv – haft det tufft i medierna under valrörelsen. Påfallande ofta utmålas hon och de andra som förlorare, mindre kompetenta och inte mogna uppgiften att regera. Och det kan man förstås tycka, men det är oroväckande när det är journalister – som ska vara konsekvensneutrala – som förmedlar den här bilden.

Observera att jag absolut inte talar om att redaktionerna pratat ihop sig om att sänka oppositionens chanser i valet. Snarare tror jag att det finns någon sorts inbygd logik i att förstärka bilden av dem som förefaller leda och betona svagheterna hos dem som ligger under.

Därmed inte sagt att inte de rödgröna själva gjort en del märkligheter i valrörelsen, som butlers i tunnelbanan, clowner i äldreomsorgen och strippor på vänsterpartiets familjedag. Detta inger naturligtvis inte förtroende. Det tar också fokus från det viktiga bakomliggande politiska grundbudskap man faktiskt går till val på.

I tv-programmet handlade inledningsvis mycket om skolan, ett område där det ju faktiskt finns en del skillnader i synen hos s, mp och v. Under Mona Sahlins partiledarskap har socialdemokratin utvecklat en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Detta har jag tidigare bloggat om.

Lars Ohly erkände i TV4 att den rödgröna överenskommelsen om skolpolitiken inte var den där vänsterpartiet rönt störst framgångar i förhandlingarna med sina samarbetspartner. Men oavsett vad man tycker om innehållet i uppgörelsen så har oppositionspartierna förmodligen landat i ställningstaganden som faktiskt är valbara. Ytterst lite skiljer nu i praktiken mellan de båda regeringsalternativens skolpolitik. Det betyder förvisso att väljarna inte har så mycket att välja på i just den här frågan, men å andra sidan förefaller båda alternativen nu stå för uppfattningar som en stor del av väljarkåren instämmer i.

En annan viktig del i början av kvällens program kretsade kring integrationsfrågor, invandring och – förstås – Sverigedemokraterna. Sahlin passade då på att markera hårt mot dem som kallar sig socialdemokrater men som inte respekterar tanken om alla människors lika värde, genom motstånd mot homosexualitet och invandring.

Generellt visade Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly upp en enad fasad – samtidigt som framförallt Eriksson och Ohly då och då markerade att man hade avvikande åsikt, men ändå var nöjda med de gemensamma linjer man enats om.

Och min slutsats om programmet i sig då? Jo, jag tyckte att programledarna skötte sig bättre i kväll än i går. Frågorna kändes genomgående mer seriösa, de utfrågade fick komma till tals – utan att få breda ut sig orimligt, och det kom oftare relevanta följdfrågor. Men fortfarande var det väldigt störande med det ständiga hänvisandet till Jihdes digitala skärm där han växlade mellan opinionsundersökningar, tittarkommentarer och filmklipp.

En annan viktig invändning mot formatet är att de rutinerade partiledarna inte fick något ordentligt mothugg. Programledarna bör ju rimligen inte gå in i rollen av politiska motståndare. I stället måste de, när inte partiföreträdarna har några att debattera mot, verkligen borra djupt i det gästerna säger. Och i detta tyckte jag inte att Malou von Sivers och Jenny Östergren räckte till. De var bättre än igår men fortfarande inte bra nog, för att man som tittare/väljare skulle få ordentligt svar på sina frågor.

Det var nog för övrigt till de rödgrönas fördel att vara en person mindre i laguppställningen jämfört med alliansgänget. Alla fick nu komma till tals och också utveckla sina resonemang, något som det blev väldigt lite utrymme för i går.

Med det sagt tror jag ändå inte att utfrågningen i TV4 var den vändpunkt de rödgröna så väl behöver just nu. Intrycket de gjorde var huvudsakligen gott – men kan knappast beskrivas som en succé.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Lars Ohly, val 2010.

Än en gång frågades ledande partiföreträdare ut i tv. I kväll var det TV4 som ställde allianspartiledarna mot väggen.

För oss som följt den senaste tidens många tv-sända utfrågningar fanns det kanske inte så mycket nyheter att förvänta, åtminstone inte på det politiska planet. Själva programmet var däremot lite överraskande. Dock inte på något positivt sätt. Men mer om det senare.

Självklart var Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund måna om att visa upp största möjliga enighet. Men redan tidigt i programmet framkom tydligt att centerpartiet avviker en del i arbetsmarknadspolitiken. De vill luckra upp Lagen om anställningsskydd och helst göra a-kassan obligatorisk. Detta tonades förstås ned, men det är trots allt ett faktum.

Och det här sätter fingret på en inbyggd paradox i ett flerpartisamarbete. Visserligen har man tillsammans bättre möjligheter att vinna majoritet i riksdagen för sina gemensamma uppfattningar. Men i de frågor där vissa partier – i synnerhet om de tillhör de mindre – har avvikande uppfattningar så är det svårt att övertyga väljarna varför man ska rösta just på dem, om de ändå inte kommer att driva sina frågor i regeringsställning.

Eller för att vara konkret: om man nu har borgerliga sympatier och lutar åt att centerpartiet är det parti som ligger närmast ens värderingar – varför ska man rösta på ett parti som i regeringsställning inte kommer att driva de särskiljande frågor de gått till val på? Är det då inte mer rationellt att rösta på något av de större partierna, i det här fallet moderaterna och folkpartiet, som förefaller dominera och få mest genomslag för sin politik?

Och just det här beteendet har vi kunnat se i opinionsmätningarna under mandatperioden. Moderaterna växer och Fredrik Reinfeldt får högt stöd i popularitets- och förtroendeundersökningar. På bekostnad av framförallt centerpartiet och kristdemokraterna, som får kämpa hårt för att uppfattas som relevanta.

Detta är nu inte unikt för alliansen. Hade vi haft en rödgrön trepartiregering hade vi förmodligen sett samma sak där.

Ett sätt att förhålla sig till detta är så som Fredrik Reinfeldt gjorde i TV4 i kväll: han var ovanligt nedtonad och tystlåten. Jag gjorde ingen ordentlig mätning, men mitt intryck är att Maud Olofsson och Jan Björklund fick betydligt mer utrymme än Reinfeldt och Hägglund.

Det samlande intrycket jag fick var dock att partiledarna skötte sig och levererade hyfsat tydliga besked – men inga nyheter. Och en viktig orsak till det är att programformatet var så dåligt. Min bloggkollega Johan Ingerö går in mer detaljerat på detta, och jag kan bara instämma. TV4 föreföll alltför förtjusta i att ”hotta upp” utfrågningen med grafik, omröstningar, och andra tekniska finesser. Det hela blev bara larvigt och tog fokus från politiken.

Dessutom var det hela på tok för långt. Två timmar, med start kl. 21 och med avbrott för nyheter, är rimligen betydligt mer än vad ens de allra mest intresserade orkar med. Frågan är om ens alliansens största fans kände sig stärkta och mer upplysta efter att ha sett och lyssnat sig igenom allting.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Maud Olofsson, val 2010.

Så möttes de då i duell, huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Denna gång var arenan TV4:s Kvällsöppet, men redan söndag är det dags igen – då i SVT.

Det hela inleddes – som utlovat – ideologiskt och visionärt. Det här har varit Sahlins styrka i valrörelsen; hon har gjort upprepade försök att lyfta perspektivet från enskilda sakfrågor och procentsatser, till vilket samhälle vi vill ha. Reinfeldt har då konsekvent kontrat med att hänvisa till samtal han haft med människor ”på sina resor runt i landet” och försökt (ofta framgångsrikt) föra tillbaks diskussionen till vardagsnära plånboksfrågor.

I kväll blev det lite annorlunda. Det blev verkligen ett samtal om de båda partiledarnas samhällssyn och visioner. Och påtagligt ofta var det ett snarlikt språkbruk de använde när de talade om exempelvis rättvisa. Skillnaden i innehåll var dock påtaglig. ”Jag hatar verkligen samhällen med klyftor, där människor inte får chanser”, sa Mona Sahlin – med ord som förde tanken till Göran Persson. 

Formen för partiledarduellen innebar att tonläget och tempot blev lågt, något som faktiskt kändes välkommet efter de väldigt tuffa utfrågningarna i SVT där partiledarna hela tiden blev avbrutna och ganska respektlöst bemötta.

Efter den första reklampausen lät det dock lite annorlunda. Huvudsakligen höll sig debattörerna fortfarande till det ideologiska anslaget, men det blev en påtagligt hårdare ton dem emellan när man kom in på konkreta exempel.

Vem vann då? Tja, båda var skickliga. De är erfarna och drivna debattörer med välsmort munläder. Båda tappade de dock stundtals masken och visade påtaglig irritation över motståndaren. Jag gör inga anspråk på att göra någon retorisk analys (hej Elaine Bergqvist!) men tycker nog ändå att Sahlin lät mer äkta och empatisk i det hon sa. Reinfeldt föll alltför ofta in i statsministerrollen som skulle berätta ”hur det är”, snarare än att lyssna och resonera. Och jo, inte sällan gick tankarna till Göran Persson. Och det var inte tänkt som en komplimang.

Väl medveten om att jag förstås inte är objektiv så är min slutsats att Mona Sahlin är den som bör känna sig mest nöjd med kvällens debatt.

* * *

PS: Jag avstod från att recensera sammandrabbningen mellan Anders Borg och Thomas Östros. Orkade helt enkelt inte titta mer.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, TV4, val 2010.

Det är bara att gratulera Sverigedemokraterna till ett skickligt genomfört pr-stunt – så här mycket uppmärksamhet hade de knappast fått om de så upprepat Gudrun Schymans trick från i somras, då hon eldade upp 100 00 kronor i Almedalen.

I dag lanserade alltså Sd en reklamfilm man hade tänkt skulle visas i TV4, TV4 Fakta och TV4 Sport den 6-17 september. I varje fall hävdar partiet att det var tanken. Själv är jag skeptisk. Innehållet i filmen är nämligen så grovt; samhällets kostnader för pensioner ställs på ett mycket obehagligt sätt mot kostnaden för invandring. I filmen ses en äldre dam med rollator försöka ta sig fram till ett bord där två statsbudgethandläggare sitter med 100 000 000 kronor. Men hon blir ikapp- och möjligen förbisprungen av ett stort antal kvinnor i heltäckande burka och med barnvagnar. Budskapet är att all politik handlar om val och som väljare ska man alltså kunna välja ”invandringsbroms före pensionsbroms”.

Men då TV4-gruppen är ansvariga utgivare för det som visas i deras kanaler har de valt att kontrollera att filmen inte faller under lagen om hets mot folkgrupp. Och enligt de besked som framkommit kommer man inte att sända filmen. 

Detta kom knappast som en överraskning för Sd, även om man naturligtvis låtsas vara upprörda och hotar med rättsliga påföljder. I själva verket passar det här dem utmärkt. Partiet får massor med uppmärksamhet för filmen som nu sprids via YouTube, bloggar, Twitter och mediesajter. Samtidigt får de återigen iklä sig martyrrollen.

Missförstå mig rätt: jag tycker genuint illa om Sverigedemokraterna och deras till politik förklädda rasism. Och filmen är bland det äckligaste jag sett. Men trots det är jag lite imponerad över hur de lyckas ta sig in i det politiska samtalet; genom Agenda-debatten mellan Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman, genom sin våldtäktsrapport fylld med felaktigheter, och nu genom sin valfilm.

Jag hoppas bara väljarna ser igenom Sd:s manipulationer och inte ger dem förtroendet att ta plats i riksdagen.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, tv4, val 2010.

I opinionsmätning efter opinionsmätning (bland annat United Minds, Sifo och Skop) hamnar Sverigedemokraterna över 4-procentsspärren till riksdagen och förefaller därmed ha en hyfsad chans att ta plats i Sveriges främsta politiska församling efter valet. Även oddsen tycks tala för Sd.

Det är därför befogat att journalistiskt granska partiet, deras politik och företrädare utifrån perspektivet att de kan bli en politisk realitet i höst – i synnerhet om de, vilket också flera opinionsundersökningar tyder på, får en vågmästarroll.

I går sände TV4 dokumentären Dom kallas rasister, som jag hade hoppats skulle handla om Sverigedemokraterna – men som visade sig fokusera på partiets sympatisörer och väljare. I filmen får man se journalisten Lena Sundström ta kontakt med och prata med några av de många människor som skrivit och ringt till henne och uttryckt sig väldigt kritiskt – många gånger direkt hatiskt – om svensk invandringspolitik och invandrare. Filmen går att ses i sin helhet här:

Personligen blev jag besviken på greppet. Visst kan det vara befogat att granska vilka det är som sympatiserar med ett parti, men hur mycket säger det egentligen om partiet? Extra tveksamt blir det när granskningen bara är anekdotisk och fokuserar på några få utvalda individer som själva valt att ställa upp, i avspända samtal över en fika i sina egna hem.

Nu har det förvisso under våren och sommaren kommit ut flera intressanta böcker (och fler är på gång) om just partiet Sverigedemokraterna, deras historia, politik och företrädare. Men politiska fackböcker kan aldrig få samma genomslagskraft som tv-program. Och överraskande få har gått till botten med vilken kaotisk politisk situation om inget av de politiska blocken får majoritet efter valet och Sd verkligen lyckas med det de vill; att bli vågmästare.

Riksdagspartierna är noga med att påpeka att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Och av 166 tillfrågade riksdagsledamöter från båda blocken är 66 procent redo att samarbeta blocköverskridande för att motarbeta Sd om partiet skulle ta sig in i riksdagen. Det visar en undersökning som Göteborgs-Posten (ej på nätet) låtit göra. Undersökningen visar också att 19 procent av ledamöterna inte är beredda på att samarbeta över blockgränserna, samtidigt som 15 procent inte vet hur de vill göra.

Med andra ord hotar parlamentariskt kaos efter valet. Det vore intressant att se belyst i en tv-dokumentär.