Jag har tidigare konstaterat att det är när Mona Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som hon brukar resa sig och slå som hårdast. I kväll visade hon återigen att detta stämmer.

Inför duellen i SVT mellan sittande statsminister Fredrik Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin så hade Reinfeldt ett rejält övertag. Dels är han de facto statsminister. Han behöver inte bevisa att han klarar av det jobbet (även om man naturligtvis kan – och bör – ha synpunkter på hur han sköter det). Han har också, enligt opinionsmätningarna, en stabil ledning.

Samtidigt är förstås inget ännu avgjort. Det återstår en vecka till valdagen och fortfarande kan mycket hända. Enligt en Sifoundersökning förra veckan är fortfarande c:a 1,2 miljoner väljare öppna för att byta block, och det är bland borgerliga väljare rörligheten är som störst.

För Mona Sahlin är det mycket som står på spel. Skulle det bli fortsatt alliansstyre vore det naturligtvis ett stort bakslag. Men skulle dessutom s backa väsentligt jämfört med valresultatet 2006 och moderaterna gå om och bli största parti – då lär hennes ledarskap och politiska inriktningsbeslut under mandatperioden kraftigt ifrågasättas internt.

Om tillräckligt många osäkra väljare såg kvällens tv-debatt så behöver detta inte bli aktuellt. Jag tycker att hon här tydligt visade att hon har vad som krävs och förtjänar att ta över statsministerposten.

Det inleddes med klimatfrågan och Sahlin var snabbt på offensiven. Hon var visserligen överens med Reinfeldt om att flyget ska bära sina miljökostnader genom att dess utsläpp bör införlivas i handeln med utsläppsrättigheter, men menade att ambitionerna på klimatområdet måste vara högre än de regeringen verkar vara nöjda med. Reinfeldt tyckte å sin sida att Sahlin inte borde gå så hårt fram med skatter på flyg och biltrafik att hon får folket emot sig.

Därefter böt man ämne till ungdomsarbetslöshet. Även här var Sahlin på hugget och Reinfeldt mer defensiv.

Delvis beror detta förstås på deras roller. Genom att vara sittande statsminister så måste Fredrik Reinfeldt försvara sin politik och försäkra att han och regeringen har koll på läget. Och som oppositionsledare kunde Mona Sahlin pressa honom om snart sagt alla brister som finns i samhället.

Nu tycker jag i och för sig inte att Sahlin tog alla chanser till attack som gavs, men hon var väldigt mycket på hugget. Hon hade bra formuleringar förberedda och lät genomgående säker på rösten när hon ställde Reinfeldt till svars. Faktum är att hon, för att ta till en idrottsmetafor, vid många tillfällen under SVT-debatten hade honom trängd mot repen – och rent av hade Reinfeldt nere för räkning.

Någon knockout blev det inte, men väl en klar poängseger för Mona Sahlin. Om en vecka får vi se om det också blir valresultatet.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, SVT, val 2010.

[UPPDATERAD] Genom dagens uttalande gör Göran Hägglund två fel samtidigt. Han relativiserar den otäcka människosyn som Sverigedemokraterna står för genom att jämställa dem med ett etablerat riksdagsparti med en stabil väljarbas – och som mycket snart kan göra anspråk på statsrådsposter. Samtidigt visar han prov på en häpnadsväckande okunnighet om vad vänsterpartiet står för i dag.

Återigen vill jag påminna om att jag inte tillhör vänsterpartiets största fans. Jag hade helst sett ett s/mp-samarbete utan Lars Ohly och hans kamrater. V och dess föregångare har en pinsam historia av ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, många resor till ”broderpartier” i diktatoriska östländer, hyllningar till olika förtryckande kommunistledare och stöd för Berlinmuren. Detta fick vänsterpartiet att år 1993 publicera en vitbok om sina internationella förbindelser med diktatorer i bl a Sovjetunionen, Östeuropa och Kuba. År 1996 kom en utökad upplaga: http://www.marxistarkiv.se/sverige/skp-v/lik_i_garderoben.pdf. Man kan alltså sägas ha gjort upp med sitt förflutna. Det är mer än man kan säga om en del andra riksdagspartier – däribland med eget – med många skamligheter i bagaget.

Men om detta säger inte Göran Hägglund någonting.

I stället låter han ganska desperat i sin strävan att smutskasta det rödgröna samarbetet och säga att det är lika illa med vänsterpartiet som med Sverigedemokraterna. Antingen tyder detta på en stor okunskap hos Hägglund, eller så ljuger han. Frågan är vilket som är värst.

* * *

OBS: Jag har blivit uppmärksammad på att historikern och vetenskapsjournalisten Anders Björnsson gett ut en bok om Bondeförbundets/centerpartiets historia. 

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, val 2010.

Så möttes de då i duell, huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Denna gång var arenan TV4:s Kvällsöppet, men redan söndag är det dags igen – då i SVT.

Det hela inleddes – som utlovat – ideologiskt och visionärt. Det här har varit Sahlins styrka i valrörelsen; hon har gjort upprepade försök att lyfta perspektivet från enskilda sakfrågor och procentsatser, till vilket samhälle vi vill ha. Reinfeldt har då konsekvent kontrat med att hänvisa till samtal han haft med människor ”på sina resor runt i landet” och försökt (ofta framgångsrikt) föra tillbaks diskussionen till vardagsnära plånboksfrågor.

I kväll blev det lite annorlunda. Det blev verkligen ett samtal om de båda partiledarnas samhällssyn och visioner. Och påtagligt ofta var det ett snarlikt språkbruk de använde när de talade om exempelvis rättvisa. Skillnaden i innehåll var dock påtaglig. ”Jag hatar verkligen samhällen med klyftor, där människor inte får chanser”, sa Mona Sahlin – med ord som förde tanken till Göran Persson. 

Formen för partiledarduellen innebar att tonläget och tempot blev lågt, något som faktiskt kändes välkommet efter de väldigt tuffa utfrågningarna i SVT där partiledarna hela tiden blev avbrutna och ganska respektlöst bemötta.

Efter den första reklampausen lät det dock lite annorlunda. Huvudsakligen höll sig debattörerna fortfarande till det ideologiska anslaget, men det blev en påtagligt hårdare ton dem emellan när man kom in på konkreta exempel.

Vem vann då? Tja, båda var skickliga. De är erfarna och drivna debattörer med välsmort munläder. Båda tappade de dock stundtals masken och visade påtaglig irritation över motståndaren. Jag gör inga anspråk på att göra någon retorisk analys (hej Elaine Bergqvist!) men tycker nog ändå att Sahlin lät mer äkta och empatisk i det hon sa. Reinfeldt föll alltför ofta in i statsministerrollen som skulle berätta ”hur det är”, snarare än att lyssna och resonera. Och jo, inte sällan gick tankarna till Göran Persson. Och det var inte tänkt som en komplimang.

Väl medveten om att jag förstås inte är objektiv så är min slutsats att Mona Sahlin är den som bör känna sig mest nöjd med kvällens debatt.

* * *

PS: Jag avstod från att recensera sammandrabbningen mellan Anders Borg och Thomas Östros. Orkade helt enkelt inte titta mer.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, TV4, val 2010.

För de som hängt med här på bloggen så kommer det nog inte som en överraskning att miljöpartiet är mitt näst-bästa-parti, efter socialdemokraterna. Jag tillhör dem som jublade över samarbetet mellan s och mp. En viktig förklaring till det är att mp har en grundsyn i många frågor som ligger nära min egen. Miljöpartiet har också klarat att ompröva sakpolitiska ställningstaganden som tiden sprungit förbi. Dessutom han man identifierat och mutat in viktiga politikområden där de andra partierna inte kunna ge några svar.

Detta har mina egna socialdemokrater en del att lära av.

Miljöpartiet går till val under parollen ”Modernisera Sverige”, och det är förstås något man lätt kan driva med. För vilka talar stolt om att de vill vrida tiden tillbaks? Men jag tror att mp är något viktigt på spåren. Man dras inte med samma långa arv som de flesta andra riksdagspartierna och man har i många frågor ett befriande fräscht perspektiv.

Baksidan av det är förstås att man saknar rutin, något socialdemokratin knappast varit sen att utnyttja i de många och långa förhandlingar som pågått mellan de tre rödgröna partierna.

Maria Wetterstrand har varit språkrör för miljöpartiet sedan 2002 och är (vid sidan av kollegan Peter Eriksson) den av dagens riksdagspartiledare som suttit näst längst på sin post. Bara Maud Olofsson har suttit (ett år) längre. Hon är med andra ord inte direkt orutinerad.

Detta framkom tydligt när hon i inledningen av SVT:s Utfrågat pressades på frågan om mp skulle kunna stödja eller ingå i en alliansregering för att undvika att Sverigedemokraterna får inflytande i riksdagen. Läs mer om det här. Wetterstrand fick tålmodigt upprepa gång på gång att både miljöpartiet och alliansen gett tydliga besked i den frågan.

Pressad blev hon, som väntat, också om flyg- och bensinskatter. Och i de här frågorna har ju mp svårt att övertyga glesbygdsväljare, som inte har så värst mycket alternativ till bilen. Själv tycker jag dock att Wetterstrand klarade argumentationen kring detta. Hon var t ex mycket tydlig med att det inte blir mer än 49 öres höjning av bensinskatten den kommande mandatperioden – om det nu blir en rödgrön regering.

Stilpoäng får hon även för att hon stod upp för överenskommelsen om arbetskraftsinvandring – som svar på en tittarfråga som argumenterade för jobb åt ”svenskar” först.

Däremot var det trist att Maria Wetterstrand inte stod upp för miljöpartiets tidigare stöd för RUT-avdraget (ja, jag är för det – även om jag gärna hade sett systemet konstruerat lite annorlunda än i dag). Självklart måste mp kompromissa i många frågor, men det hade varit välkommet om hon ändå markerat på detta och en del andra områden vad hon själv tyckte. I stället blev svaret påfallande ofta att ”vi har inga förslag om det” eller ”vi tycker inte det”, där ”vi” kunde stå för såväl miljöpartiet som det rödgröna trepartisamarbetet.

Men totalt sett klarade ändå Wetterstrand Utfrågat väldigt bra. Det här var ju det sista avsnittet i SVT:s serie och möjligen kan det ha gynnat henne och mp att vara sist ut. Jag tror att hon med det här framträdandet stärkte sin ställning bland rödgröna väljare (där hon förvisso redan är väldigt populär), kan ha övertygat ett antal tveksamma/soffliggare att rösta på miljöpartiet – och rent av gjort lite inbrytningar bland medelklassväljare i större städer som hittills lutat åt alliansen.

Andra skriver intressant om politik, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, SVT, val 2010.

Som man frågar får man svar, heter det. När nu Svenska Dagbladet avslöjar att miljöpartistiska regionordförande kan tänka sig att stödja en alliansregering för att förhindra att Sverigedemokraterna blir vågmästare, är det knappast förvånande.

Faktum är att jag hade blivit mer förvånad om de svarat annorlunda. Om en blocköverskridande koalitionsregering är det enda sättet att hindra Sd från att få inflytande så bör ansvarskännande politiker rimligen överväga detta. Även Mona Sahlin har ju som bekant öppnat för detta, även om det mötts med kalla handen från centerpartiet och folkpartiet.

Peter Eriksson rycker ut och försvarar det rödgröna samarbetet, men uppger också att om de inte får majoritet så är ett samarbete med mittenpartierna ett tänkbart alternativ.

Man ska ha klart för sig vad det är som står på spel. Oavsett hur mycket s, mp och v vill ha ett regeringsskifte så är de också smärtsamt medvetna om att en regering utan majoritet i riksdagen och som måste förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin budget och sakpolitik, vore ett mycket sämre alternativ än ett fortsatt alliansstyre.

Detta kommer de förstås inte säga högt. I valrörelsen är det viktigt att betona kampen mellan de båda regeringsalternativen alliansen och de rödgröna. Sverigedemokraterna är en faktor man helst inte nämner för att inte ge dem mer betydelse än de förtjänar.

Som jag ser det måste vi få en stabil regering efter valet. Jag ser helst en rödgrön regering med en egen majoritet i riksdagen. Fungerar inte det bör alternativ två vara en mittenregering, och om inte heller det fungerar så är – tyvärr – ett fortsatt alliansstyre (med eller utan stöd av mp) det minst dåliga alternativet.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, miljöpartiet, val 2010.

Att centerpartiet tagits med fingrarna i syltburken i fråga om att göra skillnad på folk och folk är förstås smått pinsamt för dem. Men som Johan Ingerö påpekar så förekommer det snart sagt överallt att partier, organisationer och företag gör riktade utskick till t ex vissa bostadsområden, kvinnor, pensionärer, Volvoägare och höginkomsttagare. Det är i sig inget konstigt med att rikta utvalda budskap till utvalda målgrupper, så länge de sammantagna budskapen också hänger ihop.

Det som sticker i ögonen i det här fallet är förstås det cyniska uppmärkandet av valmaterialet med grupper som ”Välbeställda villaägare” respektive ”Lågutbildade och äldre”. Man hade rimligen kunnat formulera detta lite snyggare.

Centerpartiet har gissningsvis problem med att mobilisera vissa av sina tidigare viktiga väljargrupper bland kärnkraftsmotståndare och glesbygdsbor, och kämpar för sin politiska relevans och överlevnad. Mot den bakgrunden är det fullt förståeligt att man försöker formulera sitt budskap för att på bästa sätt övertyga dessa väljare om att lägga sin röst på c i valet – samtidigt som man inte vill alienera nya stödtrupper bland de mer allmänborgerliga i storstäderna.

Balansgången blir därför stundtals svår. Och den här gången verkar man ha trillat dit.

Andra skriver intressant om politik, centerpartiet, val 2010.

Centerpartiet löper stor risk att bli denna valrörelses stora loser. Visserligen verkar man nu inte längre ligga och balansera på fyraprocentspärren till riksdagen, men tappet jämfört med valresultatet 2006 (7,88 procent) ser ändå ut att bli stort.

Det är mycket som gått snett för centerpartiet och Maud Olofsson under mandatperioden. Omsvängningen i kärnkraftsfrågan, vilket bland annat fick profilen Solveig Ternström att hoppa av partiet, är förstås det mest spektakulära. Men hanteringen av FRA – där c-riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Annie Johansson först deklarerade sin tveksamhet till att rösta för regeringslinjen, men som till sist tvingades krypa till korset – innebar även den ett stort bakslag för partiet och Olofssons ledarskap.

När Maud Olofsson i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat så var det med ett tungt politiskt bagage att släpa på.

Inledningsvis kretsade mycket kring centerpartiets vallöfte 2006 om obligatorisk ursprungsmärkning av alla livsmedel, något som inte resulterat i något lagförslag från regeringen. I sanningens namn kretsade löjligt mycket kring denna faktiskt ganska perifera fråga. Därefter gick programledarna över till att pressa Olofsson om miljöbilspremien, bensinskatt och andra miljöfrågor. Mer relevant, men hon gled skickligt undan det mesta. Sedan blev det tuffare.

Hårt pressad blev hon exempelvis om sin styrning av Vattenfall, något som varit hett omdiskuterat under mandatperioden.

Frågan är om inte Maud Olofsson blev hårdast ansatt hittills i de partiledarutfrågningar vi kunnat se de senaste veckorna. Tonen från framförallt Anna Hedemo var påfallande ofta skarp och vid mer än ett tillfälle blev c-ledaren bryskt avsnoppad.

På frågan om eventuellt mittensamarbete om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarroll i riksdagen svarade Olofsson bestämt nej, med hänvisning till att hon ”aldrig i världen [skulle sätta sig] i en regering med kommunister” – syftandes på vänsterpartiet.

Hur det än går i valet finns det mycket som tyder på att det här är Maud Olofssons sista valrörelse som partiledare. Hon har haft det riktigt tufft under mandatperioden och inte setts till så mycket i valrörelsen som man hade kunnat förvänta sig av ordföranden för ett regeringsbärande parti – tillika vice statsminister och näringsminister.

Själv kommer jag då inte sakna henne nämnvärt. Däremot kommer jag minnas henne från Knappnytts otroligt roliga guide till förstagångsväljare 2006, då hon beskrevs som en ”liten, liten partiledare med en väldigt, väldigt skränig röst”:

PS1: Läs gärna min förra spaning om centerextremismen.
PS2: Missa inte Makthavare.se:s recension av Maud Olofssons bok Ett land av friherrinnor.

Andra skriver intressant om politik, svt, centerpartiet, Maud Olofsson, val 2010.

Att göra politisk satir är svårt. Det kräver hyfsade kunskaper om politik för att bli relevant och stor komisk talang för att bli kul. Genom åren är det få som lyckats med detta. Alltför många brister i framförallt politikkunskaperna, alternativt så lägger man sig medvetet på en för låg nivå därför att man underskattar sin publik.

I USA finns två lysande exempel på kunnig, bitsk och väldigt rolig politisk satir: The Daily Show med Jon Stewart och The Colbert Report med Stephen Colbert. Båda klarar de av balansen mellan å ena sidan rappa och aktuella samhällskommentarer och å andra sidan humor med intelligens och värme. Hemligheten är sannolikt begåvade manusförfattare och respekt för ämnet.

När SVT inom ramen för programmet Utfrågat haft med komikern Henrik Dorsin för att sjunga nidvisor om partiledarna, har det bara blivit plumpt. I flera fall har Dorsin gått långt över gränsen. Om Björklund hette det t ex att han ”gillar krig i Afghanistan”, ”har vikariat som sverigedemokrat”, i riksdagen är ”minst human” och har Franco som förebild. Men att vara grov är en sak. Att faktiskt inte verka ha koll på ämnet är i sammanhanget värre.

Finns det t ex inget mer aktuellt och relevant att driva med Mona Sahlin om än att ”hon oss Toble-råna”? Eller att Lars Ohly ”drömmer om Mao Tse-Tung” och ”äter hellre lunch med Kim Jung-Il”?

I går var det premiär för SVT:s Elfte timmen. Till det yttre påminde det väldigt mycket om ovan nämnda The Daily Show. Men helt utan detta programs intelligens, tempo och humor. Och grundproblemet verkar vara att programledare Peter Settman och manusförfattarna helt enkelt inte har någon vidare koll på politiken. I stället blev det ganska grabbiga sketcher, trista – och i ärlighetens namn rätt dåliga – imitationer, och en synnerligen ansträngd intervju med Jan Björklund.

Sverige saknar inte komiker med intelligens och koll på politiken. Magnus Betnér, Henrik Schyffert, Nour El-Refai och Kristian Luuk, för att bara nämna några. Och ja, jag är väl medveten om att Schyffert kommit ut som sosse och att El-Refai hoppat i säng med Gudrun Schyman. Betnér röstade för övrigt på Feministiskt initiativ 2006 och kryssade moderaten Christofer Fjellner i EU-valet 2009. Att komiker bekänt politisk färg tycker jag dock inte diskvalificerar dem från att göra skarp politisk satir.

Jag tror inte att Elfte timmen hade blivit bättre, skarpare eller roligare om det letts av Magnus Betnér. Det är liksom inte hans format. Däremot är jag övertygad om att han hade kunnat leverera betydligt intelligentare och mer relevanta politiska kommentarer på samma sändningstid. Men vill man nu prompt göra en svensk The Daily Show hade sannolikt Kristian Luuk passat bättre som programledare än Peter Settman. Den förre hade nog åtminstone vetat att Jan Björklund inte gör sin första valrörelse i år och att Fredrik Reinfeldt knappast skulle erbjudas någon ministerpost alls om folkpartiet skulle få 51 procent av rösterna i valet.

PS: Apropå humor och koll på svensk politik, läs gärna Betnérs fantastiska sågningar av Sverigedemokraterna på hans blogg.

Andra skriver intressant om politik, svt, satir, Henrik Dorsin, Peter Settman, val 2010.

Efter utfrågningen av Lars Ohly i SVT i går har en diskussion uppstått om det ”tvång” vänsterpartiet sägs vilja utsätta svenska barnfamiljer för. Otroliga överord har använts, som att ”Ohly vill rycka spädbarn ur famnen på deras mödrar”. Tankarna går till ”kosackvalet” 1928, då den tidens moderater – Allmänna valmansförbundet – bland annat tog fram valaffischer med budskapet att ”Envar som röstar på ’Arbetarepartiet’, röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall”.

Ohly i färd med att genomdriva familjebandens upplösning

Ska vi kanske försöka diskutera saken lite mer sansat?

Det handlar alltså om föräldraförsäkringen som såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet och miljöpartiet på olika sätt vill utveckla i syfte att vika fler föräldraledighetsdagar åt pappan. Ett i mitt tycke utmärkt förslag som dels skulle betyda att betydligt fler pappor än i dag faktiskt stannade hemma med sina barn under den första tiden, och dels innebära att en anledning till att kvinnor diskrimineras karriär- och lönemässigt togs bort.

I dag får som bekant kvinnor en sämre löneutveckling än män, bland annat på grund av de i högre grad än män är föräldralediga med sina barn. Det förefaller också vara ett faktum att kvinnor har svårare att få vissa jobb – och inte minst chefsposter – därför att många arbetsgivare inte vill ”riskera” att dessa kvinnor ska vara borta från jobbet under lång tid av föräldraledighet. Om pappor var hemma med sina barn i ungefär lika hög utsträckning som barnens mammor så skulle detta inte längre vara en faktor. I synnerhet inte om föräldraledigheten var lagstadgad.

Nu har dock de rödgröna valt att inte föra fram frågan om utvecklad föräldraförsäkring i valrörelsen. Skälet är att opinionsundersökningar visar att det finns ett starkt motstånd mot detta. Det ses därför inte som en valvinnarfråga.

Personligen tycker jag att detta är trist. Jag tycker att politiken ibland måste kunna gå före och driva på i en samhällsutveckling, trots att det finns motstånd mot det. Det saknas knappast exempel på frågor där många varit emot förändringar, men sedan de väl genomförts har de blivit allmänt accepterade. Högertrafikomläggningen, förbudet mot barnaga samt möjligheten för samkönade par att adoptera barn, för att bara nämna några stycken.

* * *

PS: Läs gärna Gustav Almestad (AKA @GrovtInitiativ) om detta.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, föräldraförsäkring, Lars Ohly, val 2010.

Båda blocken har sina svaga punkter. För alliansen är det centerpartiet och kristdemokraterna (som enligt den senaste Sifomätningen bara klarar fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop), och för de rödgröna är det vänsterpartiet. Detta var förstås Lars Ohly väl medveten om när han i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat.

Själv tillhör jag dem som jublade över samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, men inte kände mig alls lika entusiastisk över att få med vänsterpartiet på köpet. Jag tyckte i stället att Lars Ohly genom s/mp-samarbetet fick en perfekt politisk roll sig serverad på ett fat: möjligheten att få fortsätta vara i vänsteropposition mot såväl alliansen som mot de rödgröna – utan att behöva ta ansvar för sina politiska idéer. Dessvärre lockade tydligen möjligheten till ministerposter mer. Och för partistrategerna hos s och mp insåg man väl att sannolikheten för att på egen hand få tillräckligt mycket röster för majoritet i riksdagen helt enkelt var för liten.

I SVT i kväll försäkrade Ohly att samarbetet de rödgröna emellan fungerade utmärkt, även om socialdemokraterna i kraft av sin storlek fick något mer uppmärksamhet än v och mp. Ett återkommande tema i programmet var annars frågor där vänsterpartiet och Ohly själv fått backa och kompromissa. Men hans rutin fick honom ändå att klara av att hålla god min, även när han blev avbruten och pressad i frågor som skatt och rättspolitik.

Hårt pressad blev han också – med all rätt – om svenskt tillbakadragande från Afghanistan och att USA ska lämna alla sina militära baser utomlands. Sedan är inte Lars Ohly utrikespolitisk talesperson för de rödgröna, även om man lätt kan få det intrycket när det ständigt är han som krävs på besked om utrikespolitiska ställningstaganden. Skälet till detta är givetvis att att vänsterpartiet, med sin i mångt och mycket pinsamma historia, inte är representativa i de här frågorna.

Totalt tycker jag nog ändå att Ohly klarade sig bra i tv. I likhet med Göran Hägglund är han avväpnande med underfundig humor och – vilket är ovanligt bland politiker – öppenhet om att omständigheter kan få en att ändra uppfattning. Detta är en egenskap jag själv gärna skulle se premierades mer, men tyvärr blir det i stället snarare något som politiska journalister väljer att angripa.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, SVT, Lars Ohly, val 2010.