Min bloggkollega Johan Ingerö uppmärksammade redan i natt det faktum att socialdemokraterna i dag arrangerar en pressträff med överläkaren vars fall blev en fråga Fredrik Reinfeldt pressades hårt om i gårdagens SVT-utfrågning. Ingerö menar att ”Det får sägas vara något märkligt att det sker i närmast direkt anslutning till Reinfeldts utfrågning”. Aftonbladet skriver om SVT:s ”tabbe” och på Twitter rullar konspirationsteorier.

Jag har ingen djupare insikt i det socialdemokratiska pr-maskineriet, men jag har svårt att tro att man medvetet skulle riskera få sin pressträff att kretsa kring eventuell mediemanipulation. Som Mona Sahlins presschef Anna Helsén påpekar så har ju socialdemokraterna kunnat bli varse om fallet med överläkaren på samma sätt som SVT gjort, genom att det varit uppmärksammat i regionala medier. Och även om hans fall är unikt så är det ett talande exempel på hur de sjukregler alliansregeringen ändrat kan slå.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SVT, Aftonbladet, konspirationsteorier, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

Alla musikartister vet att den andra skiva man producerar efter en framgångsrik debutplatta, är oerhört svår. Pressen är stor att leva upp till förväntningarna. Jag antar att Fredrik Reinfeldt känner något liknande. Den borgerliga allianssegern 2006 var historisk, men det vore ännu mer historiskt (om det nu är ett begrepp) om Reinfeldt blev den första borgerliga statsminister att bli omvald.

I SVT i kväll fick statsministern inledningsvis tuffa frågor om den omfördelning av resurser som skett under mandatperioden, från sjuka och arbetslösa till de som har jobb. Han avfärdade dock den bilden och menade att vi inte har två grupper i Sverige som är konstanta, samt att hans regering minsann fört en politik för jobb.

Reinfeldt blev förstås pressad på den här punkten, och lite löjligt blev det när programledarna krävde honom på besked om det rimliga i att en överläkare som ville jobba 75 procent blev tillsagd att ta ett heltidsjobb på Samhall. Självklart kan – och bör – inte statsministern kommentera enskilda fall. Men problemet är att fall som detta inte är unika utan är en effekt av de regler alliansregeringen ändrat. Detta är fakta. Det är också fakta att arbetslösheten i dag är högre än när regeringen tillträdde, då Reinfeldt deklarerade att det var på frågan om jobben som alliansen skulle prövas.

Om den här prövningen görs på allvar borde alliansen hänga löst på valdagen.

Mitt sammantagna intryck är trots allt att Reinfeldt på det hela taget klarade sig hyfsat, men han hade svårt att klara frågan om arbetslösheten och de svåra konsekvenser de förändrade sjukreglerna inneburit. Han kom också lindrigast undan hittills när Henrik Dorsin agerade pausfågel med en nidvisa.

Slutligen ska Reinfeldt ha heder för sin varning för ”den försämring av beslutskraft det skulle innebära att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen” och uppmaningen att ”om man tycker om Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna”.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, SVT, moderaterna, val 2010.

I morse skrev miljöpartiets Peter Eriksson en debattartikel som förtjänar att uppmärksammas. Trots att fem av sju riksdagspartier anser att bidrag överstigande 20 000 kronor ska redovisas öppet, vägrar moderaterna och kristdemokraterna att uppge vilka som skänker dem pengar. Erksson menar att det nu är dags att införa tvingande lagstiftning om offentlig redovisning av partiernas större bidragsgivare, och jag kan bara instämma.

Nyligen bloggade jag om utspelet från socialdemokraternas partisekreterare, där han menade att Fredrik Reinfeldt gynnat sig själv och sin familj genom att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under mandatperioden sänkt skatten för bl a paret Reinfeldt med 125 000 kronor per år. Jag skrev då att det var rätt grovt att anklaga Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv och att det inte fanns någon anledning att ta till slaskiga personangrepp. Nu annonserar socialdemokraterna på samma tema, vilket i mina ögon är precis lika illa.

Pengar är självklart viktigt i politiken. Utan pengar kan ett parti inte bedriva något effektivt opinionsbildningsarbete och har inte råd att rekrytera kompetenta människor som kan hjälpa till att föra ut sitt budskap. Däremot har, enligt min erfarenhet, pengar ytterst liten betydelse som drivkraft för människors politiska engagemang. Man tjänar nämligen ganska dåligt – i de allra flesta fall inget alls – på att vara politiker.

Dock är det relevant att granska var partier får sina pengar. Centerpartiet, t ex, är ett av Europas rikaste partier efter att ha sålt sin tidningskoncern Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Andra, som socialdemokraterna, får ekonomiskt stöd från LO samt drar in pengar genom lottförsäljning.

Moderaterna däremot är väldigt hemlighetsfulla. Man säger sig ha lagt ner flera av sina tidigare insamlingsfonder och ersatt dem med en fond, Återvalsfonden. Motivet för manövern är oklart men som Peter Eriksson skriver tyder mycket på att den tidigare formen med flera specialfonder riskerade avslöja finansiärernas sakpolitiska särintressen.

Moderaternas bidrag har skjutit i höjden under 2000-talet. Medan övriga partier tillsammans fick in c:a fyra miljoner i bidrag under valåret 2006, fick m drygt 30 miljoner. Under det senaste decenniet handlar det om mer än 80 miljoner.

I nästan alla andra länder är det självklart att partier måste redovisa sina bidragsgivare. Det är en förutsättning för att förhindra korruption och jäv. Starka ekonomiska intressen ska inte kunna påverka politiken genom att skänka pengar till makthavarna. Sverige är ett tämligen unikt undantag. I Europa är det utöver Sverige bara San Marino, Malta och Schweiz som saknar sådan lagstiftning.

Jag hoppas att det i kväll, när Fredrik Reinfeldt frågas ut i SVT, kommer frågor om när han är beredd att ge skattebetalarna och väljarna insyn i vilka som är moderaternas bidragsgivare. Det är en demokratifråga som känns alltmer relevant.

* * *

PS: För mer information om moderaternas hemlighetsmakeri kring sina bidragsgivare, se bloggen Partistaten. En annan källa om detta, samt om den borgerliga dominansen i opinionsbildningen, är wikin Ekokammaren.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Peter Eriksson, moderaterna, val 2010.

Att vara ung och stå utanför arbetsmarknaden är tufft. Många kan vittna om Moment 22-situationen att bli nekad arbete med hänvisning till att man saknar erfarenhet. Att få in den där första foten på arbetsmarknaden kan vara väldigt svårt, och inte ens om/när man lyckas med det så är det självklart att man kan behålla jobbet eller komma vidare i karriären.

Från politiskt håll görs det många olika satsningar på att få unga i arbete, även om vissa verkar ta frågan på något större allvar än andra…

Och så finns det dem som fnyser och hånfullt säger att det väl bara är att ta sig i kragen, rulla upp skjortärmarna och ta de jobb som finns – eller starta eget. I dag var det entreprenören och debattören Linda Skugge som i ett svavelosande debattinlägg skriver att ungomar är lata och odugliga.

Egentligen borde man väl inte låta sig provoceras. Det är lite grann som bloggkommentarer från så kallade troll, som spyr ur sig okvädningsord. De verkar gå igång på att få folk att reagera.

Samtidigt tycker jag att Skugges inlägg är en smula tragiskt. Jag tvivlar inte alls på det hon skriver om att hon minsann slitit hårt och alltid sett till att försörja sig genom arbete. Och det är säkert sant att hon har dåliga erfarenheter av ungdomar som inte gjort det hon förväntat sig av dem när hon anställt dem. Samtidigt noterar jag att vi inte får veta vad det är för jobb och arbetsvillkor hon erbjudit. Är det verkligen rimligt att man som ung ska behöva acceptera vilka villkor och lönenivåer som helst, bara för att man är ung? Jag tycker inte det.

Jag har själv jobbat parallellt med skolgång under större delen av min ungdom. Jag har delat ut tidningar, sålt julkort, jobbat i en korvgrill och i olika affärer. Jag har även extraknäckt här på Aftonbladet med att digitalisera gamla tidningsklipp. Men jag har aldrig tyckt att min arbetsinsats varit så lite värd att jag inte skulle få en rimlig ersättning för det jag gjort – och har det funnits uppenbara faror i min arbetsmiljö så har jag påpekat det.

Linda Skugge skriver att hon ”horar och drar ner brallorna hela dagarna”. Det är, tycker jag, upp till henne att göra det. Men det är inte rimligt att kräva att alla andra ska göra det. Självrespekt är, för att parafresera moderaternas annonser, också en anledning till att ha ett jobb.

Andra skriver intressant om politik, Linda Skugge, arbete, moderaterna, val 2010.

[UPPDATERAD] Inte oväntat handlade den första frågan Göran Hägglund fick i SVT:s Utfrågat om begreppet verklighetens folk. Fortfarande var det lite oklart vilka som egentligen ryms i begreppet, eller snarare vilka som inte gör det. Möjligen handlar det om klåfingriga politiker som lägger sig i frågor som föräldraledighet. Men som programledarna konstaterade verkade inte Hägglund ha något att invända mot klåfingrighet mot homoadoption, så kallade kamphundar och alkoholinförsel från andra EU-länder.

Han medgav att detta kunde uppfattas som att han ville lägga sig i, men betonade att kristdemokraterna var ett värdedrivet parti: ”kristdemokraterna är inte anarkister”.

Lite nyheter framkom i utfrågningen. Bland annat sa Göran Hägglund att han ville att skillnaden mellan pensionärers och löntagares skatt skulle minska och helst försvinna – men medgav att några förslag om detta knappast lär komma under kommande mandatperiod, om det blir fortsatt alliansstyre. Han tyckte också att mammor och pappor i högre grad än i dag borde dela på föräldraledigheten (!) samt att SAOL:s definition av ”feminism” var tilltalande och något han själv skulle kunna ställa upp på – men ville ändå inte kalla sig feminist.

Apropå frågan om den skatt pensionärer betalar vill jag gärna ge Hägglund ett erkännande för att talat klarspråk: pensionärer har inte fått höjd skatt.

I programmet blev han stundtals hårt pressad, inte minst i början, om kristdemokraternas syn på hbt-personer, könsneutrala äktenskap och homoadoption. Men Hägglund klarade sig genomgående bra och gav många prov på sin omvittnade humor. Själv hade jag gärna sett att han t ex hade pressats lite mer på frågan om hur vårdnadsbidraget rimmar med alliansens uttalade bidragsmotstånd, samt om yttrandefrihetens gränser.

I opinionsmätningarna den senaste tiden förefaller nu kristdemokraterna klara fyraprocentsspärren och hänga sig kvar i riksdagen. Trots det finns det åtminstone i delar av partiet en insikt om att man är något av alliansens svagaste länk. Om kd gick stärkta ur kvällens tv-utfrågning återstår att se.

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, kristdemokraterna, svt, val 2010.

[UPPDATERAD] Inför dagens presentation av det rödgröna valmanifestet – högtidligt kallat regeringsplattform – kom två nya opinionsundersökningar som sannolikt var dyster läsning för oppositionens strateger.

Enligt Skop minskar socialdemokraterna med 1,2 procentenheter till 30 procent. Samtidigt ökar moderaterna med 0,4 till 31,6 procent och blir därmed största parti. Alla nuvarande riksdagspartier hamnar ovanför fyraprocentsspärren medan Sverigedemokraterna hamnar under. Fem procentenheter är i denna mätning allt som skiljer de båda blocken åt; alliansen får 49,8 medan de rödgröna får 44,8. Samtidigt påpekar Skop att alla förändringar ligger inom den statistiska felmarginalen.

Även United Minds ger alliansen valsegern med nästan fyra procentenheter över de rödgröna. Socialdemokraterna stöds bara av rekordlåga 27,3 procent. Och även här är m störst med 29,3 procent. Totalt får allianspartierna 48,1 procent medan de rödgröna får 44,4. Observera dock att centerpartiet balanserar på riksdagströskeln med 4,2 procent och Sd kan få en teoretisk vågmästarroll med 5,6.

Läs dock gärna Makthavare.se:s kommentar till dessa mätningar.

Mot bakgrund av opinionsläget var hur som helst behovet för oppositionsledare Mona Sahlin att rycka tillbaks initiativet och ledartröjan mycket stort. Därför var det nog klokt av henne att vid dagens pressträff inleda med att tala om vikten av stabila statsfinanser och fullt ut finansierade förslag med höga välfärdsambitioner.

Inte oväntat ligger i det rödgröna manifestet mycket fokus på jobben, med ”investeringar i Sveriges konkurrenskraft”: tolv miljarder mer till välfärden, sänkt skatt för småföretag, sänkt restaurangmoms samt satsningar på infrastruktur och bostäder. De kan också tänka sig att sänka momsen i andra delar av tjänstesektorn samt sänka arbetsgivaravgifter, minska sjuklönekostnader eller införa ett riskkapitalavdrag. Redan i partiernas gemensamma vårbudget utlovades 100 000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser, något som nu upprepades.

Tidigare har det också framkommit att de rödgröna vill behålla det så kallade ROT-avdraget, åtminstone under den kommande mandatperioden. Man vill dessutom utvidga det till att gälla även hyreshus och bostadsrättsföreningar. Vidare föreslås ett nytt klimatavdrag för hushåll som vill göra större klimatinvesteringar.

Jag ska inte här gå in och i detalj kommentera varje enskild del i manifestet, däremot konstaterar jag att det som helhet känns genomtänkt och ideologiskt drivet. Vid olika tillfällen under dagens pressträff användes begrepp som ”ödesfråga”. Och det var tydligt att de rödgröna partiledarna och språkrören ville betona att valet i år handlar om vilket samhälle vi vill ha – nu och framöver.

Sannolikt är det den typen av retorik som krävs just nu. Valet kan mycket väl komma att avgöras av den stora mängden osäkra väljare som ännu inte bestämt sig eller vill säga vad de tänkt rösta på. De rödgröna har allt att vinna på att öka mobiliseringen bland sina sympatisörer och de som inte är nöjda med samhällsutvecklingen under den gångna mandatperioden. Kanske kan dagens besked ge Sahlin, Wetterstrand, Eriksson och Ohly de röster de så väl behöver.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010.

Det borgerliga parti som under mandatperioden klarat sig bäst i skuggan av moderaterna är utan tvekan folkpartiet. Och detta är antagligen Jan Björklunds förtjänst. Under hans partiledarskap (eller, nja, ska man vara noga så började det tidigare än så) har fp gjort en politisk resa och är i dag sannolikt det parti i svensk politik som är tydligast med sin ”lag och rätt”/”ordning och reda”-retorik. Huruvida detta verkligen är en korrekt bild av partiet och dess företrädare är en annan sak, men de har otvetydigt hittat en nisch där de verkar kunna samla ett stadigt väljarunderlag.

När Björklund i kväll tog plats i SVT:s Utfrågningen så var det tydligt att ambitionen att normalisera ståndpunkter som många uppfattar som kontroversiella. Påfallande ofta använde han argumentation av typen ”det är en sådan självklarhet”, och att ”de allra flesta” tycker som fp – men inte talar öppet om det. Det är en smart argumentationslinje som dels får de som tycker som partiet att känna sig bekräftade och dels får dem som inte håller med att fundera över om deras egna uppfattningar kanske är onormala.

Men faktum är att många av de folkpartistiska ståndpunkterna anno 2010 är kontroversiella. Uppfattningen om att skolelever inte ska få bära slöja i klassrummet är långt ifrån allmänt vedertagen. Det finns inget som säger att en slöja för ansiktet per definition skulle försvåra undervisningen. Om nu Björklund och folkpartiet har andra invändningar mot niqab och burka så får de väl tala klarspråk om det, inte ducka bakom ordnings- och pedagogikargument.

I programmet framträdde stundtals, vilket även min bloggkollega Johan Ingerö är inne på, en delvis mjukare sida av Jan Björklund än han oftast visar upp publikt. Men helhetsintrycket var ändå ändå en person som uttryckte sig skarpa ordalag med väldigt tydliga uppfattningar om rätt och fel; uppfattningar som var normativa och föreföll prägla det politiska program som folkpartiet står för i dag. Det är i mina ögon ganska fjärran från liberalismens ideal om individens frihet.

Men fp-ledaren klarade sig ändå bra i tv-studion. Vissa röster på bl a Twitter menade att han fick snällare frågor än Mona Sahlin, tidigare i veckan. Själv tyckte jag inte att frågorna var så värst annorlunda, men att programledarna möjligen missade en del tillfällen att ställa följdfrågor och lät Björklund komma undan lite för lätt.

På tisdag är det dags för Göran Hägglund att ta plats i studion. Vi får väl se hur upplägget fungerar då.

Andra skriver intressant om politik, Jan Björklund, folkpartiet, val 2010.

Utfrågningar, debatter och dueller avlöser just nu varandra. Vi är liksom i det skedet av valrörelsen. I dag var det dags igen, när Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt möttes i en debatt i Sveriges Radios Studio Ett. De diskuterade bland annat olika insatser för jobb samt skolpolitik. Hettade till på allvar gjorde det dock när skattesänkningar kom på tal.

Tonen mellan Sahlin och Reinfeldt var påtagligt spänd. Det märktes att opinionsläget är mycket jämt och mycket står på spel. Båda högg på varje tänkbar blotta hos motståndaren och gjorde sitt bästa för att utmåla det politiska alternativet till den egna partikonstellationen som inkompetent och illasinnad.

Som Johan Ingerö konstaterar så är den här sortens debatter ganska tröttsamma. För oss politiska nördar tillför det absolut ingenting; inga nya argument kommer fram och inga nyheter presenteras. Och de genomsnittsväljare som till äventyrs tar del av de här debatterna får antagligen en ganska skev bild av politiken. I själva verket är inte skillnaden mellan svenska riksdagspartier så avgrundsdjup som man kan få intrycket av när man lyssnar på partiföreträdare i valrörelser.

Men jag ska vara ärlig; Reinfeldt var marginellt mindre konfrontativ och aggressiv. Å andra sidan lät han väldigt mycket som Göran Persson i valet 2006: dryg, pompös och arrogant. Komiskt nog upprepade han dessutom samma argument som Persson använde då: arbetslösheten är inte så alarmerande, jobben kommer.

Det kan vara på sin plats att påminna om hur det gick för regeringen Persson 2006.

Andra skriver intressant om politik, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, val 2010.

Det är bara att gratulera Sverigedemokraterna till ett skickligt genomfört pr-stunt – så här mycket uppmärksamhet hade de knappast fått om de så upprepat Gudrun Schymans trick från i somras, då hon eldade upp 100 00 kronor i Almedalen.

I dag lanserade alltså Sd en reklamfilm man hade tänkt skulle visas i TV4, TV4 Fakta och TV4 Sport den 6-17 september. I varje fall hävdar partiet att det var tanken. Själv är jag skeptisk. Innehållet i filmen är nämligen så grovt; samhällets kostnader för pensioner ställs på ett mycket obehagligt sätt mot kostnaden för invandring. I filmen ses en äldre dam med rollator försöka ta sig fram till ett bord där två statsbudgethandläggare sitter med 100 000 000 kronor. Men hon blir ikapp- och möjligen förbisprungen av ett stort antal kvinnor i heltäckande burka och med barnvagnar. Budskapet är att all politik handlar om val och som väljare ska man alltså kunna välja ”invandringsbroms före pensionsbroms”.

Men då TV4-gruppen är ansvariga utgivare för det som visas i deras kanaler har de valt att kontrollera att filmen inte faller under lagen om hets mot folkgrupp. Och enligt de besked som framkommit kommer man inte att sända filmen. 

Detta kom knappast som en överraskning för Sd, även om man naturligtvis låtsas vara upprörda och hotar med rättsliga påföljder. I själva verket passar det här dem utmärkt. Partiet får massor med uppmärksamhet för filmen som nu sprids via YouTube, bloggar, Twitter och mediesajter. Samtidigt får de återigen iklä sig martyrrollen.

Missförstå mig rätt: jag tycker genuint illa om Sverigedemokraterna och deras till politik förklädda rasism. Och filmen är bland det äckligaste jag sett. Men trots det är jag lite imponerad över hur de lyckas ta sig in i det politiska samtalet; genom Agenda-debatten mellan Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman, genom sin våldtäktsrapport fylld med felaktigheter, och nu genom sin valfilm.

Jag hoppas bara väljarna ser igenom Sd:s manipulationer och inte ger dem förtroendet att ta plats i riksdagen.

Andra skriver intressant om politik, sverigedemokraterna, tv4, val 2010.