”Mona Sahlin ansågs länge vara en lysande tv-politiker. Om det fortfarande är sant så måste hon bevisa det i kväll”, skrev SvD:s Göran Eriksson tidigare i dag. Själv skulle jag vilja påstå att hon åtminstone den här mandatperioden varit ganska ojämn. Stundtals lysande, påfallande ofta ganska dålig. Men Eriksson hade rätt i att detta var ett avgörande framträdande i ett tufft opinionsläge.

Och väl medveten om att det jag skriver naturligtvis är partiskt så tycker jag att Sahlin gjorde en stark insats i SVT:s utfrågning.

Hon framstod i mina ögon som en revanschsugen oppositionspolitiker som var angelägen om att så snart som möjligt axla statsministerrollen och ta ansvar för ett land som hon menade var på väg åt fel håll. Det vill säga antagligen precis just det hon borde utstråla i det här läget.

Upplägget på utfrågningen, som sköttes av Anna Hedenmo och Mats Knutson, var ganska traditionellt. Det bröts av då och då med små filmklipp där ”vanliga människor” (journalisters favoritklyscha) berättade om sin situation och sin oro. Det var den invandrade städerskan som undrade vad som skulle hända med hennes jobb om en rödgrön regering avskaffade RUT-avdraget, och änkemannen som undrade om han skulle kunna bo kvar i sitt hus om fastighetsskatten höjdes.

På den sista punkten kom ett snabbt lugnande besked via Twitter. S-bloggaren Magnus Ljungkvist, känd för sin fallenhet för att snoka rätt på fakta, konstaterade att änkemannen i fråga ”tjänar strax under 600 000 kronor om året” och skulle knappast få lämna huset.

Mona Sahlin var noga med att markera att hon var oppositionsledare och i den rollen även företrädde vänsterpartiet och miljöpartiet, och inte bara socialdemokraterna. Hon betonade att man var tre olika partier med olika uppfattningar i många frågor, men att man var överens om de stora dragen och mycket snart skulle presentera sitt gemensamma valmanifest. På frågan om hur snart då, sneglade Sahlin på klockan och svarade ”mycket snart”. Besked är alltså gissningsvis att vänta i morgon eller i helgen.

Som oppositionsledare var hon också noga med att ge sina rödgröna samarbetspartier erkännande. Inte minst miljöpartiet framhölls tydligt i frågan om eventuell sänkt tjänstemoms, som alternativ till RUT-avdraget. På Twitter påminde för övrigt också frilansjournalisten Andreas Henriksson att Sahlin ”för några år sedan torgförde idéer om rut-liknande skattereduktion” och att hennes partidistrikt Stockholms län vill ha det.

Själv sa Sahlin att i hennes hem städade den som hade tid; hon själv, hennes man eller hennes son. Men hon hade inga moraliska invändningar emot att andra anlitar professionell städhjälp – en markering mot ”pigdebatten”, däremot sa hon sig vara emot att skattepengar skulle möjliggöra en sådan marknad.

Det blev också en intressant diskussion om Sverigedemokraterna och vad som händer om de kommer in i riksdagen. Sahlin var tydlig med att hon aldrig kommer att leda en regering som måste förlita sig på stöd från Sd, och uttryckte sin förhoppning om att – om inget block får majoritet – det kan bildas en blocköverskridande majoritetsregering. Själv sa hon sig vara beredd att diskutera detta med mittenpartierna, även om hon erkände att det var lite oklart om det fanns några sådana. Efter viss press framkom att hon ändå tänkte på c och fp.

På det hela taget var det i mitt tycke en bra utfrågning där Mona Sahlin skötte sig bra. Om den Sahlin som framträdde i SVT i kväll är den som väljarna har i tankarna på valdagen är chansen stor att vi kan få vår första kvinnliga statsminister i Sverige i höst.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna , svt, Mona Sahlin, val 2010.

I politiken, och i synnerhet i valrörelser, handlar mycket om tajming. När ska utspel ske? Ska man försöka toppa Ekots lunchsändning eller räcker det med Rapport på kvällen? Vad planerar de politiska motståndarna och hur kan man på bästa sätt stjäla uppmärksamhet från vad de tar för sig. Detta är frågor som partiernas politiska strateger ständigt brottas med.

Då Mona Sahlin i kväll frågas ut i SVT kretsar just nu en hel del medieuppmärksamhet kring henne. Och Maria Wetterstrand lanserade i förmiddags sin bok Den nya gröna vågen. Kanske var det mot bakgrund av detta alliansen valde att presentera sitt valmanifest i dag.

Dokumentet kallas Jobbmanifestet och innehåller, som väntat, bland annat ett femte jobbskatteavdrag. Allianspartierna vill också fortsätta sälja statliga bolag och att fler ska jobba vidare efter pensionsåldern.

Fokus på ekonomi och jobb alltså, vilket sannolikt är klokt. Men antagligen hade inte strategerna som fattade beslutet om tillfället för presentationen av manifestet räknat med att SCB i morse skulle konstatera att arbetslösheten inte sjunker:

”Det relativa arbetslöshetstalet, andelen arbetslösa av arbetskraften, var 8,0 procent i juli 2010. /…/ Det är inte några statistiskt säkerställda förändringar jämfört med juli 2009.”

Det senaste året, då alliansen pratat mycket om sina insatser för jobben, har alltså inte arbetslösheten minskat. I juli låg ungdomsarbetslösheten på 25 procent, i stort sett oförändrat jämfört med månaderna innan.

Thomas Östros var snabbt ute med en kommentar och noterade att under mandatperioden har antalet arbetslösa ökat med 100 000 personer och sysselsättningen sjunkit med motsvarande 100 000 jobb.

I eftermiddag håller för övrigt Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson en pressträff – gissningsvis för att kommentera jobbmanifestet. Och det naturligtvis i syfte att låta sin syn på politiken prägla nyhetsrapporteringen.

Andra skriver intressant om politik, alliansen, arbete, Mona Sahlin, val 2010.

”Alla klagar på vädret men ingen gör något åt det”, brukar det heta. På ungefär samma sätt är det med tonläget i politiska debatter.

När debattens vågor går höga och kombattanter är hårda i tonen mot varandra så höjs det ofelbart röster om att det är alldeles för mycket smutskastning och tjuvnyp i politiken. Ungefär så som det skrivs i Aftonbladet i dag.

Men lika ofelbart så protesteras det när samtalstonen i stället blir lägre, tempot minskar och partiföreträdare i stället för mer resonerande dialog om samhällsutvecklingen. Då efterlyses mer passion och glöd, tydligare konfrontation och eldig retorik.

Människor blir helt enkelt aldrig nöjda.

För ett tag sedan bloggade jag om hur den politiska retoriken tog sig uttryck i valaffischer, annonser och tv-reklam. Jag konstaterade då att negative campaigning inte är detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Om man inte gör detta i en valrörelse så blir valet förmodligen väldigt svårt för de flesta väljare. Nyanserna mellan partierna går helt enkelt förlorade.

Därmed inte sagt att jag alltid vill ha ett politiskt samtal i stil med valrörelseretoriken. Ett sådant samhällsklimat vore nog outhärdligt. Men jag tror att en del hårda ord, ogina tolkningar och hätskhet är ofrånkomliga så här nära inpå ett val.

”Vi får de politiker vi förtjänar”, heter det också. Och lika sant är nog att vi också får den politiska debatt vi förtjänar.

Andra skriver intressant om politik, debatt, smutskastning, retorik, val 2010.

Det är sällan det bjuds på några överraskningar i politiska debatter. Och ju fler deltagare i panelen, desto kortare talartid för var och en och därmed mindre utrymme att utveckla resonemang. Sådana ser dessvärre spelreglerna ut.

SVT gjorde i kväll några försök att tillföra lite spänst och glöd genom grepp som ”Förhöret” där först alliansrepresentanterna fick ställa varsin kort fråga till socialdemokraternas ekonomiske talesperson Thomas Östros – som skulle besvara frågorna lika kortfattat och utan att argumentera. Senare i programmet fick de rödgröna göra motsvarande med finansminister Anders Borg.

Andra kreativa inslag var att låta politikerna i studion gissa vad ett antal vardagshushållsvaror som kaffe och ost kostade. Eftersom alla knappast handlar samma märken på samma butiker blev det lite grann som att fråga hur långt ett snöre är. Dessutom delades det ut sedelbuntar á 25 tusen kronor i låtsaspengar och uppmaningar att plocka bort vad respektive deltagare vill ta i skatt på en sådan lön. Och så, naturligtvis, det numera nästan obligatoriska högläsandet av kommentarer som tittare mejlat in. TV-mediets motsvarighet till ”Ring P1”.

Trots detta blev det ändå ganska förutsägbart. I det här läget av valrörelsen är skiljelinjerna mellan blocken tämligen fastslagna och man har inte råd att tveka eller resonera. De båda ”lagen” var för övrigt väldigt sammansvetsade och svarade i termer som ”Vi rödgröna vill…” och ”I alliansen är vi överens om…”.

Det fanns alltså ingen anledning att förvänta sig några överraskningar i debatten, däremot skedde ett och annat ”slip of the tongue” som ibland var underhållande och ibland mest pinsamt. När Mikaela Valtersson (mp) inte visste riktigt vad ett paket tvättmedel kostade så svarade hon att hon inte var den i familjen som tvättade och inte heller köpte tvättmedel. Detta skattrades det glatt åt, men jag misstänker att en man som sagt samma sak inte kommit undan lika lätt. Direkt pinsamt blev det när Carl B Hamilton (fp) tog till ett riktigt gubbigt tilltal mot Ulla Andersson (v) och hävde ur sig ”Du sa att du var trött Ulla, så ta och slappna av lite nu”.

En stor diskussion, med all rätt, blev det kring ungdomsarbetslösheten. Ni vet den där som enligt Svenskt Näringsliv ligger på c:a 30 procent, enligt Arbetsförmedlingen snarare är på 5-10 procent och enligt statsminister Fredrik Reinfeldt är en synvilla. Det kan vara på sin plats att påpeka att ungdomar är den grupp i samhällen som haft den sämsta ekonomiska utvecklingen under 2000-talet.

Sammanfattningsvis då? Tja, något i den här stilen kanske:

Bäst i debatten: Mikaela Valtersson. Stack ut – inte bara med sin blommiga, turkosa topp – utan också genom klokskap och pedagogisk skicklighet
Sakligast i debatten: Anders Borg. Det får man ändå ge honom, att han på ett tydligt och klart sätt redogjorde för sina resonemang och sin politik.
Ettrigast i debatten: Ulla Andersson. Vänsterpartisten som framstår som de rödgrönas svar på Maud Olofsson.
Göran Persson i debatten: Thomas Östros. Hans ”Säg aldrig till mig att jag inte respekterar städerskor”, när han berättade om sin arbetarklassbakgrund och sin mamma som jobbat som städerska, har potential att bli årets ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” (Göran Persson i en tv-debatt mot Carl Bildt 1998)
Verklighetens folk i debatten: Stefan Attefall. Kristdemokraternas representant gjorde ett ganska blekt intryck, men var skicklig på att hålla sig till partilinjen om att ifrågasätta politikens gränser samt föra makroperspektivet till köksbordsnivå.
Offside i debatten: Carl B Hamilton. Inledde med att ställa sig lite grann vid sidan av sin talarstol, för att sedan möblera om i studion under pågående debatt. Lågvattenmärken kom sedan med det ovan nämnda utfallet mot Ulla Andersson.
Osynligast i debatten: Roger Tiefensee. Ja just det, centerpartiet var ju också med. Tiefensee sa ju att… (bläddrar bland anteckningarna). Eh… Äh.

Andra skriver intressant om politik, svt, debatt, Anders Borg, Thomas Östros, Mikaela Valtersson, Ulla Andersson, Carl B Hamilton, Stefan Attefall, Roger Tiefensee, val 2010.

Påfallande ofta när nyhetsreportrar går ut på stan för att tala med ”vanliga väljare” om hur de ska rösta så är det den egna privatekonomin och andra vardagsnära frågor som verkar styra. Och det är kanske inte så konstigt. Men för politiskt förtroendevalda – i synnerhet ju högre upp i hierarkin de återfinns – så går i allmänhet resonemangen annorlunda.

Och jag tror ärligt talat inte att det handlar om taktik, att man försöker dölja privategoistiska motiv bakom ideologi och vackra ord. Min erfarenhet är att de allra flesta politiker faktiskt vill väl. Man är övertygande om att de idéer man har är till största möjliga nytta för folket.

Så är det alltså generellt. Sedan finns det förstås undantag. Det finns de som ger sig in i politiken med syfte att gynna sig själva, sina närstående och sina smala särintressen. Sannolikt är de dock ganska få. Politiken är nämligen en väldigt omständlig väg att förändra saker på, och de som blivit rika på sitt politiska arbete i Sverige torde vara lätträknade.

Med detta sagt finns det förstås gott om exempel på där den politiska viljan och egenintresset råkar sammanfalla. Riksdagsledamöter med ett starkt engagemang i föreningslivet slåss ofta hårt för mer skattemedel till just föreningslivet. Och borgerliga politiker – i vilkas väljarkårer finns många höginkomsttagare – kämpar man inte sällan för skattesänkningar. För mer om detta, se exempelvis bloggen Partistaten.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i Aftonbladet att statsminister Fredrik Reinfeldt ”i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi”. Detta baserar han på att borgerliga majoriteter i riksdag och kommunfullmäktige under den gångna mandatperioden fattat beslut som lett till att paret Reinfeldt fått skatten sänkt med 125 000 kronor per år, jämfört med om 2006 års regler hade gällt i stället.

Jag har ingen anledning att betvivla att siffrorna stämmer, men det är ändå rätt grovt att anklaga Fredrik Reinfeldt för att driva politik i syfte att berika sig själv. Som Mona Sahlin brukar påpeka så gynnas ju även hon personligen – rent ekonomiskt – av jobbskatteavdraget och andra beslut som alliansen fattat. Och som framkommit tidigare har ju även uttalade RUT-motståndare inom s och v själva ansökt om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. De höginkomsttagare som alltså kan sägas ha gynnats mest av den borgerliga politiken återfinns följaktligen inte enbart familjen Reinfeldt och deras sympatisörer.

Även om valrörelsen är inne i ett intensivt skede så finns det ingen anledning att ta till så slaskiga grepp som personangrepp.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Ibrahim Baylan, val 2010.

Återigen tycks opinionsmätningar vara det hetaste i valrörelsen. Beroende på vilket institut och mätmetod man litar mest på så är antingen 1) allianspartiernas ledning i det närmaste ointaglig, 2) det väger i det närmaste jämt mellan s och m, eller 3) de rödgröna leder ytterst knappt.

Även valets joker, Sverigedemokraterna, har ett mycket oklart opinionsläge. Enligt Aftonbladet/United Minds stöds Sd av 6,5 procent. Hos Sifo får de 3,7 och Novus 4,2 procent.

Aftonbladets Lena Mellin konstaterar att de många olika mätningarna och metoderna visserligen inte ger en entydig bild av tillståndet i nationen, men att de ändå är ganska samstämmiga. Och, som hon skriver: ”Som väljare, och konsument av opinionsmätningar, måste man dock vara observant”.

Därför rekommenderar jag varmt de sammanvägda mätningar – poll of polls – som görs på lite olika håll. Statsvetarprofessor Henrik Oscarsson presenterar t ex på sin blogg ”mätningarnas mätning”; ett viktat medelvärde av aktuella resultat från Sifo, Novus, Synovate, Demoskop och SCB. Enligt denna (senast uppdaterad 22 augusti) har alliansen 48,9 procent av väljarstödet medan de rödgröna får 45,6. Sd ser ut att klara riksdagsspärren med ett nödrop och kan med sina 4 procent hypotetiskt bli vågmästare.

SVT har på sin sajt ett så kallat Väljarindex som tagits fram av Svensk Opinion och som sammanställer undersökningar från Demoskop, Novus, Sentio, Sifo, Synovate och United Minds. Här får alliansen 47,9 procent, de rödgröna 45,5 och Sd 4,6.

Men sedan är inte heller procenten allt. För att få en bättre bild av vilket parlamentariskt läge som kan uppstå efter valet bör opinionssiffrorna räknas om till riksdagsmandat. Och för det har Valmyndigheten ett utmärkt redskap kallat Valsimulatorn. När jag häromdagen använde detta redskap för att, med utgångspunkt från SVT:s Väljarindex (endast ytterst marginella förändringar har skett sedan dess), få fram hur det skulle se ut i landets främsta politiska församling om det dåvarande opinionsläget blev valresultat såg siffrorna ut så här:

moderaterna: 30,8 (110 mandat)
folkpartiet: 7,0 (25)
kristdemokraterna: 5,3 (19)
centerpartiet: 5,0 (18)
socialdemokraterna: 30,9 (110)
miljöpartiet: 9,2 (33)
vänsterpartiet: 5,1 (18)
sverigedemokraterna: 4,6 (16)

Allianspartierna fick i detta scenario alltså 172 riksdagsmandat och de rödgröna 161. Sverigedemokraterna får en vågmästarroll med 16 mandat.

Andra skriver intressant om politik, opinion, val 2010.

[UPPDATERAD] Vad socialdemokratin just nu inte behövde var väl en skandal av den art som Aftonbladet i dag avslöjar: att två män som kandiderar för partiet i valet tagits på bar gärning av polisen när de hade sex med prostituerade – i ett LO-förbunds övernattningslägenhet, i samband med att de var i Stockholm för att delta i arbetet med en valupptakt.

Det är så mycket dumt på en gång så att man baxnar.

Det är sedan 1998 förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige. Att dessutom göra det i samband med sitt politiska arbete, i en lägenhet som tillhandahålls av ett fackförbund, är i det närmaste gränslöst korkat.

De båda männen uppges kandidera för socialdemokraterna i var sin kommun i Mellansverige. En av dem sägs vara en facklig profil i sin hemort och har tidigare haft kommunpolitiska uppdrag. Den andre är förtroendevald inom LO. Deras respektive karriärer är nu nog att betrakta som över.

Den ene säger till Aftonbladet att han tänkt hjälpa till i valrörelsen fram till den 19 september men ska inte ta några uppdrag, för att inte skada sig själv och partiet.

Själv tycker jag att de båda gör bäst i att hålla sig borta från valrörelsen. Långt borta.

* * *

PS: Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan verkar hålla med mig. ”Ägnar man sig åt sexköp åker man ut med huvudet före”, säger Baylan till Expressen.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, val 2010, sexköp.

Med lite drygt en månad kvar till valet så kan man konstatera att detta hittills varit en mycket märklig valrörelse. För första gången står två formaliserade flerpartisamarbeten mot varandra, något man kanske hade trott skulle minska enskilda partiutspel. Så verkar inte ha blivit fallet.

Tvärtom har mer eller mindre märkliga utspel kommit i strid ström under våren och sommaren, från i princip alla partier. Svensk mästare i märkligheter är nog ändå justitieminister Beatrice Ask (m).

Ask har i år bland annat uttryckt att det är bra att poliser får välbetalda jobb av bolag som figurerar i utredningar de själva leder; hon vill tvinga barn att lämna urinprov utan deras föräldrars vetskap; skicka gredelina brev till misstänkta sexköpare så att deras familjer och grannar ser vilka typer de är; vill låta polis och åklagare leka judge Dredd och döma folk enligt löpandebandprincipen eftersom man inte ska belasta rättsväsende och domstolar i onödan; att det ska bli lättare att kameraövervaka folk; samt att vi i Sverige ska börja genomföra rättegångar utan både den anklagade och vittnen.

(Tack till Anna Troberg för kartläggning av Asks många klavertramp.)

Andra skriver intressant om politik, Beatrice Ask, val 2010.

I opinionsmätning efter opinionsmätning (bland annat United Minds, Sifo och Skop) hamnar Sverigedemokraterna över 4-procentsspärren till riksdagen och förefaller därmed ha en hyfsad chans att ta plats i Sveriges främsta politiska församling efter valet. Även oddsen tycks tala för Sd.

Det är därför befogat att journalistiskt granska partiet, deras politik och företrädare utifrån perspektivet att de kan bli en politisk realitet i höst – i synnerhet om de, vilket också flera opinionsundersökningar tyder på, får en vågmästarroll.

I går sände TV4 dokumentären Dom kallas rasister, som jag hade hoppats skulle handla om Sverigedemokraterna – men som visade sig fokusera på partiets sympatisörer och väljare. I filmen får man se journalisten Lena Sundström ta kontakt med och prata med några av de många människor som skrivit och ringt till henne och uttryckt sig väldigt kritiskt – många gånger direkt hatiskt – om svensk invandringspolitik och invandrare. Filmen går att ses i sin helhet här:

Personligen blev jag besviken på greppet. Visst kan det vara befogat att granska vilka det är som sympatiserar med ett parti, men hur mycket säger det egentligen om partiet? Extra tveksamt blir det när granskningen bara är anekdotisk och fokuserar på några få utvalda individer som själva valt att ställa upp, i avspända samtal över en fika i sina egna hem.

Nu har det förvisso under våren och sommaren kommit ut flera intressanta böcker (och fler är på gång) om just partiet Sverigedemokraterna, deras historia, politik och företrädare. Men politiska fackböcker kan aldrig få samma genomslagskraft som tv-program. Och överraskande få har gått till botten med vilken kaotisk politisk situation om inget av de politiska blocken får majoritet efter valet och Sd verkligen lyckas med det de vill; att bli vågmästare.

Riksdagspartierna är noga med att påpeka att de inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Och av 166 tillfrågade riksdagsledamöter från båda blocken är 66 procent redo att samarbeta blocköverskridande för att motarbeta Sd om partiet skulle ta sig in i riksdagen. Det visar en undersökning som Göteborgs-Posten (ej på nätet) låtit göra. Undersökningen visar också att 19 procent av ledamöterna inte är beredda på att samarbeta över blockgränserna, samtidigt som 15 procent inte vet hur de vill göra.

Med andra ord hotar parlamentariskt kaos efter valet. Det vore intressant att se belyst i en tv-dokumentär.

Om det är något politikområde som verkligen kan ta fram skillnaderna i värderingar mellan folk till vänster respektive höger på den politiska skalan, så är det skolan. Det kan handla om huruvida skolor ska få drivas privat eller inte, och om de i så fall ska få ta ut vinst. Det kan gälla synen på betyg, och det kan röra hur resurserna på bästa sätt ska fördelas mellan skolor och enskilda elever.

Häromdagen föreslog socialdemokraterna, med hänvisning till en rapport från Skolverket, lagstiftning om att alla kommuner måste ge skolor särskilda pengar efter faktorer som utländsk bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå och annat som kan visa på segregation. Man menar att andelen elever som går ut nian med fullständiga betyg har minskat under mandatperioden, samtidigt som lärartätheten har sjunkit.

Detta var förstås utmanande. Skolpolitiken är ju något som ligger folkpartiet, och inte minst Jan Björklund själv, varmt om hjärtat. Att få pikar från s för brister på detta område var nog inte kul för folkpartiledaren. Och i dag kom svaret: ”Nu är det de högpresterande elevernas tur att få sin del av kakan”, deklarerade Björklund under en presskonferens i förmiddags.

Redan har alliansregeringen infört så kallade spetsutbildningar på gymnasienivå i Sverige. Nu vill fp utvidga företeelsen till grundskolan. Redan i högstadiet ska alltså barnen delas in i elitklass eller allmänklass. ”Spetsutbildningar för högpresterande elever” kallar man det för. Och antagningen är tänkt att ske via särskilda prov.

Några extra resurser till skolan blir det dock inte. Enligt Björklund kommer staten inte att skjuta till pengar för detta. I stället ska det bli ett annat sätt att organisera skolan, så det inte kostar mer.

Skillnaden mellan den socialdemokratiska och folkpartistiska synen på skolan och eleverna har sällan varit tydligare. Å ena sidan mer resurser till skolor i utsatta områden där elever halkar efter – å andra sidan genvägar för högpresterande elever, utan att det får kosta något. Jag vet vilket alternativ jag föredrar.