Frågan om hur man från politiskt håll ska underlätta för människor att få tillgång till service och tjänster till en rimlig kostnad, utan att lockas betala svart, har varit en lång följetong i debatten. Det hela sattes på sin spets med idén om skatteavdrag för hushållsnära tjänster (RUT) – vilket efter visst velande fick socialdemokraterna att sätta ned foten och slå fast att några ”pigavdrag” skulle vi inte ha i Sverige. Några invändningar mot det så kallade ROT-avdraget har man dock inte haft.

Jag har länge tillhört dem som haft väldigt svårt att begripa mig på det socialdemokratiska motståndet mot RUT-avdraget. Det borde, tycker jag, ur ett s-perspektiv vara bra med incitament att köpa sådana här tjänster vitt snarare än svart. Detta innebär i sig en ökning av skatteintäkter och att fler människor kan försörja sig på trygga, lagliga jobb. Men min uppfattning vann inte gehör, utan i stället målade socialdemokratin in sig i ett hörn och blev hårdnackade RUT-motståndare.

I dag presenterade för övrigt Företagarna en ny rapport som sägs visa att RUT- och ROT-avdragen har skapat minst 1 8000 nya jobb i Sverige, bara det senaste året.

Det finns dessutom en könsaspekt i detta som är rätt intressant. Hushållsnära tjänster såsom städning i människors hem utförs i väldigt hög grad av kvinnor – ”pigor” enligt motståndarnas retorik. Underhåll, reparationer och om- och tillbyggnader inom ramen för ROT-avdraget utförs huvudsakligen av män. Några motsvarande nedsättande benämningar på dessa har jag inte uppfattat i debatten.

Men det finns ju ändå en manlig motsvarighet till pigan, som dock traditionellt ansågs stå högre i rang: butlern. Och just detta yrke verkar nu åtminstone socialdemokraterna i Stockholms stad och landsting vilja återupprätta via en satsning på tjänster i Stockholms lokaltrafik för att resenärerna ska spara tid. Den som reser med SL ska, föreslår Ilija Batljan och Carin Jämtin, bland annat få hjälp med tvätten, parkeringen och barnpassningen i anslutning till sin tåg- och busstationer. Även butlerliknande tjänster, hjälp med olika ärenden, ska erbjudas.

Så om jag förstått saken rätt är alltså servicetjänster riktade till privatpersoner helt okej om de utförs av män – eller åtminstone har yrkestitlar som låter manliga. Butler bra, piga dåligt.

Den här valrörelsen känns allt snurrigare.

Återigen hemma i Sverige efter två veckors semester går mycket av dagen åt att tvätta – samt att läsa ikapp mig kring vad som skett under min frånvaro. Och jag konstaterar att jag hittar paralleller mellan mina tvättbestyr och debatten om de politiska annonskampanjerna inför valet.

Min bloggkollega Johan Ingerö menar att den kampanj som LO rullat ut är ”helt och hållet negativ” samt ”en av de fulaste i Sveriges politiska historia”. Det kan ligga något i det – men det finns ändå skäl att hålla isär begreppen.

Den kampanj LO nu kör är, skulle jag vilja påstå, definitivt på gränsen till att betraktas som negativ. Man avbildar ledande alliansföreträdare och klistrar på dem epitet som ”megafel” (Reinfeldt) ”helsjuk” (Hägglund) ”dunderdum” (Olofsson), ”knaslåg” (Björklund) och ”dumsnål” (Borg). Man ger sig alltså på enskilda personer och deras karaktär, i negativa ordalag.

Det är dock inte detsamma som att måla upp kontraster och visa vilka politiska alternativ som finns. Att rösta handlar om vägval. Och i ett land där (och nu vet jag att partisekreterare och kampanjmakare blir sura) de politiska skillnaderna mellan partierna inte är avgrundsdjupa så krävs det lite tillskruvad retorik och breda penseldrag i valrörelser för att väljarna ska kunna uppfatta att det gör någon skillnad att rösta på det ena eller andra alternativet.

En av av Sveriges mest erfarna politiska kampajmakare är Bosse Krogvig. Han är socialdemokrat, men respekterad i snart sagt alla läger. I Fokus slår han fast att ”val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla”, samt att man ”måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet”. Krogvig menar vidare att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och att sådana knappt förekommer i svenska valrörelser. Vad som därmed är vanligt, och som inte minst socialdemokraterna ägnat sig åt i många valrörelser, är vad Krogvig kallar aggressiva kampanjer – och som då snarare handlar om att presentera motståndarens politik i ett mindre fördelaktigt ljus.

Han får dock mothugg av den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson som i Fokus hävdar att negativa kampanjer är just när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, menar Esaiasson, är negativa i en svensk valrörelse.

Smuts eller kontraster? Kanske är det bara en fråga om perspektiv.

Klart är i vilket fall som helst vi ännu inte sett slutet på utspel, annonser, filmklipp och andra kampanjinslag där de politiska alternativen och partiföreträdarna framställs som än oskuldsvita och än rejält smutsfläckade, allt beroende på avsändare.

I går avslöjade sajten Dagens Opinion att kristdemokraterna varumärkesskyddat begreppen ”Verklighetens folk” och ”Ett mänskligare Sverige”. Även Dagens Media skrev om detta, och Makthavare.se passade på att fråga RFSL – som ju själva bedriver en valrörelsekampanj på temat ”Verklighetens folk” – hur man ställde sig till detta.

Sedan plockade TT upp nyheten, vilket bland annat ledde till publiceringar i Aftonbladet och Dagens Nyheter.

För TT uppger kristdemokraterna att det inte är på grund av att RFSL velat visa att också hbt-personer ryms i begreppet ”Verklighetens folk” och att mycket återstår att göra för att allas verklighet ska respekteras, som man registrerat varumärket. Man uppger att kd brukar registrera de fraser de använder i kampanjer, och poängterar att partiet inte tänker agera mot RFSL.

Trots det så känns partiets agerande märkligt. För även om Göran Hägglund förvisso försökt ladda orden ”Verklighetens folk” med ett specifikt (om än något oklart) politiskt innehåll, så känns begreppet lite väl allmänt för att rimligen kunna ägas av ett enskilt parti. Dessutom var han inte först. Som Niklas Orrenius på Sydsvenskan påpekat så var det Ian Wachtmeister och Ny Demokrati som förde in uttrycket i svensk politik redan 1991. Även bloggen Alliansfritt Sverige har uppmärksammat detta.

Stor humor är det att kd också vill varumärkesskydda begreppet ”Ett mänskligare Sverige”, då det är en slogan även folkpartiet använt sig av – bland annat på valaffischer 1998.

För övrigt tipsar bloggen Partistaten RFSL att ansöka om att få registrera begreppet ”Göran Hägglund” på PRV, då detta (ännu) inte tycks vara varumärkesskyddat.

Det är knappast förvånande att ordföranden för centerpartiet i Stockholm, Per Ankersjö, på Aftonbladet Debatt hävdar att miljöpartiet står ”så långt från mittenpolitik man kan komma”. Centerpartiet har ju de senaste åren själva fjärmat sig påtagligt mycket från sina gamla mittenideal. Inte konstigt då att man försöker hävda sin mittenposition genom att anklaga andra för att inte finnas där.

I Stockholm förefaller annars centerpartiets väljarfokus vara tydligt: man satsar på högutbildade innerstadsväljare med inkomster över 400 000 kronor om året. Det är nämligen innebörden i den valplan som Ekot tagit del av. Och för Ekot medger Ankersjö att man därmed i viss mån lämnar fattiga och ofta invandrartäta förorter därhän. Komiskt nog motiverar han detta med att centerpartiet ”är ett parti med ganska få resurser”.

Vad ”få resurser” innebär på centerpartistiska är svårt att först. Vi pratar här alltså om ett parti som 2005 blev ett av Europas rikaste när man sålde tidningskoncernen Centerpress för 1,8 miljarder kronor. Dessa pengar förvaltas av partiets förvaltningsbolag Randello, som bara förra året gav centerpartiet 110 miljoner i utdelning.

Medan andra partier livnär sig på medlemsavgifter, lotterier, statliga anslag och generösa bidragsgivare, skulle centerpartiet klara sig utan de dryga 15 miljoner man får från skattebetalarna i år. Valbudgeten på 65 miljoner bekostas i praktiken helt med pengar från Randellos vinst, uppger Aftonbladet.

Per Ankersjö skriver att det fanns en tid då miljöpartiet var i den politiska mitten, men att man i samarbetet med v och s förflyttat sig långt åt vänster. Det är verkligen komiskt. Detta skriver alltså en företrädare för det parti som gjort kanske den längsta resan av alla i svensk politik.

För inte alltför länge sedan hade centerpartiet under Olof Johanssons ledning ett omfattande samarbete kring saneringspolitiken med Göran Perssons s-regering. Sedan Maud Olofsson tog över har partiet seglat iväg rejält och i många frågor hamnat till höger om moderaterna. Dörren till blocköverskridande överenskommelser slogs definitivt igen då c lämnade samarbetet med s och v om energipolitiken. Och sedan följde partiets ökända omsvängning i kärnkraftsfrågan.

Vad det är för slags mitten Per Ankersjö egentligen talar om är alltså väldigt oklart. Kanske ges några ledtrådar i den klassiska sketchen med Gösta Ekman, från revyn ”Glaset i örat” (1973):

Spelar det någon roll vilka man umgås med som politiskt aktiv? Finns det en gräns för vem eller vilka man med bibehållen trovärdighet kan hänga med i en soffa och dricka champagne ihop med?

Frågorna verkar kanske underliga, men aktualiseras just nu när förbundssekreteraren i fp-anknutna Liberal Mångfald Philip Wendahl poserar på sin Facebook-sida till synes drickandes champagne med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Wendahl själv skriver som kommentar till bilden att han och Åkesson var ”rörande överens om att de partier [Wendahl] lyft som goda exempel inom invandring, islamism och frihetsfrågor inte är några systerpartier till SD”. Vidare skriver Wendahl att han och Åkesson kommer debattera framöver, ”för det är så liberala demokrater gör”. ”Vi isolerar inte utan debatterar med meningsmotståndarna oavsett om de råkar vara kommunister som Ohly eller nationalister som Åkesson”, tillägger han.

Till saken hör nu att det inte direkt är första gången som Philip Wendahl syns i märkliga sammanhang. Han är även krönikör hos den norska organisationen Human Rights Service (HRS), som i praktiken sägs fungera som det norska invandringskritiska Fremskrittspartiets tankesmedja. I en debattartikel i QX i våras argumenterade Wendahl för en positiv syn på den mördade holländske politikern Pim Fortuyn och dennes högerpopulistiska parti, något som uppmärksammades av Expo. Och han har uppmanat folkpartiet och Jan Björklund att ”bedriva en stramare invandringspolitik”.

Allt detta har fått Alex Bengtsson på Expo, tillika författare till boken Sverigedemokraterna har fel, skriva att Wendahl ”under det senaste året profilerat sig genom att sprida fördomar, generaliseringar och annan dynga riktad mot den muslimska minoriteten i Sverige och Europa”. ”Att han har omvalts till förbundssekreterare i organisationen Liberal Mångfald borde vara en rejäl väckarklocka för de liberaler som vill vara fortsatt trovärdiga antirasister”, skriver Bengtsson.

Med detta i bagaget slår sig alltså Philip Wendahl ned i en soffa i Visby under Almedalsveckan tillsammans med Jimmie Åkesson, förefaller dricka champagne ihop, diskuterar och poserar leende för kameran. Sedan publicerar han bilden på Facebook, rimligen räknandes med att reaktioner skulle följa.

Min poäng är inte att man inte ska umgås med politiska meningsmotståndare. Jag gör det själv regelbundet och tror att det gynnar det demokratiska samtalet. Man kan rent av hävda att otvunget umgänge över partigränserna är en av poängerna med Almedalsveckan. Men det finns en del saker man bör tänka på som politiskt aktiv i sådana sammanhang. Hur kan det uppfattas? Är det smart att till synes vänskapligt posera ihop med någon som torde borde stå väldigt långt ifrån en politiskt? Vilka signaler skickar det?

Allt detta är saker man bör ha i åtanke som företrädare för en organisation som säger sig arbeta mot diskriminering, främlingsfientlighet och intolerans.

* * *

PS: Blogginläggets rubrik syftar på en blogg med detta namn, som nu dessvärre verkar vara insomnad. I sin programförklaring slog man fast att ”Det måste finnas ett parti som försvarar individens fri- och rättigheter. Oavsett om de krafter som hotar dem är bruna, röda eller mörkblåa.”

I helgen rullade socialdemokraterna ut en ny annonskampanj med partiledaren Mona Sahlin i fokus. Avbildad vid ett skolbesök, på en byggarbetsplats och på en boxningsklubb är det en Sahlin som just ledare, beredd att ta ansvar för landet, som visas upp.

Copytexten i annonserna är hämtade från den nyutkomna boken Möjligheternas land där Mona Sahlin berättar om sin politiska drivkraft och visioner för framtiden. En av bilderna föreställer Sahlin på boxningsklubben Star Fights Gym:

Annonstexten lyder: ”Jag är övertygad om att vi får mer kraft att uppfylla personliga drömmar om vi väljer att lösa de stora och svåra problemen tillsammans. Då kan vi växa som människor, ta hand om både karriären och familjelivet – ge oss i kast med nya utmaningar. Samhällets resurser ska användas effektivt. Det gäller också den resurs som människor utgör. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett slöseri. Om varje människa i Sverige får utveckla sin fulla potential – då växer Sverige maximalt.”

Låt mig till att börja med säga något om bilden. Mona Sahlin står alltså tydligt i centrum med korslagda armar och mörka kläder. Med sin något sammanbitna min kontrasterar hon tydligt mot sin omgivning av unga ljusklädda, leende boxarposerande tjejer och killar. Sahlin är hårt stylad och photoshoppad. Inte ett hårstrå ligger fel och hon ser knappt ut att vara en dag över 35, trots att passet säger något annat. Avsikten förefaller vara att framställa henne som mogen men samtidigt ungdomlig, fast förankrad i verkligheten men samtidigt en erfaren ledare.

Inget ont i detta. Utan att göra anspråk på att känna Mona Sahlin så stämmer de egenskaperna rätt väl överens med min bild av henne. Och ska man utmana en sittande statsminister med starka popularitetssiffror så är det nog sådana kvaliteter som bör lyftas fram.

Däremot är det svårt att komma bort från att kampanjen känns just som en reaktion på att Sahlin tampats med förtroendebrist från väljarna. Även om jag själv tidigare konstaterat att det är just när hon tagit en del stryk och nästan är nere för räkning som Sahlin brukar resa sig och slå som hårdast, så hade det känts bättre i det här läget av valrörelsen med ett anslag som inte handlade om att hon faktiskt är mogen den uppgift som står på spel. Jag hade föredragit att vi lagt den fasen bakom oss.

Några ord till sist om formuleringarna i bokutdraget. Boktiteln ”Möjligheternas land” känns som hämtad från Barack Obamas presidentvalskampanj, och det är knappast en slump. Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna och inte minst Mona Sahlin själv hämtat mycket inspiration från just Obamakampanjen. Många delar av denna är dock svåra att överföra till den svenska politiska verkligheten, eftersom den skiljer sig väldigt mycket från USA:s.

Däremot tror jag att det i en tid där många väljare upplever att det inte är så stora skillnader mellan partierna, är klokt att tala om drömmar och visioner. Och vad Sahlin gör är att koppla ihop människors ”personliga drömmar” med utmaningen i att ”lösa de stora och svåra problemen tillsammans”. På motsvarande sätt dras paralleller mellan vikten av att använda samhällets resurser effektivt till att prata om ”den resurs som människor utgör”. Hon går från det privata till det gemensamma och från makro till mikro på ett elegant sätt. Detta är något Mona Sahlin alltid varit duktig på, men som kommit lite i skymundan på senare år. I det mycket jämna lopp som årets valrörelse ser ut att bli kan denna talang vara väl värd att ta till vara på nu.

Mona Sahlin tar i dag till storsläggan i form av Ingvar Carlsson för att trumma in budskapet om att pensionärer är den grupp som har blivit mest missgynnade sedan alliansregeringen tog över. På SvD Brännpunkt skriver de gemensamt att ”regeringen har gett ett tydligt besked – pensionärer ska betala mer i skatt än löntagare”.

Från att tidigare pratat om löneskatteavdraget som en ”pensionärsskatt” (med logiken att eftersom pensionärer inte omfattas av avdraget så får de ingen skattesänkning, ergo högre skatt) skriver nu socialdemokratins partiledare och förr-förre dito att pension nu ”beskattas hårdare än lön” och att ”endast 3 procent av svenska folket stödjer regeringens straffbeskattning av pensionärer”.

Notera begreppet straffbeskattning. De i samhället som inte omfattas av en skattesänkning (eller i realiteten ett avdrag, även om effekten blir densamma) betraktas enligt denna retorik alltså som bestraffade. Personligen tycker jag att detta är ett idiotiskt och ohederligt sätt att uttrycka sig.

Jag är helt med på att pensionärer mycket väl kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka sin ekonomiska ställning. Men det betyder inte att vi måste sänka den intellektuella nivån i argumentationen.

Tidigare när jag bloggat om det här så har jag själv känt mig manad att sänka nivån rätt rejält för att påvisa hur missvisande resonemanget om straffskatt är. Jag formulerade mig då så här:

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Kalle har alltså inte förlorat någonting – och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare.

Man skulle också kunna dra en parallell till våra olika momssatser. I Sverige har vi sedan EU-inträdet tre: 25, 12 och 6 procent. 25 procent anses vara normalmomssatsen, men med den bisarra valrörelseretoriken skulle vi alltså exempelvis kunna kalla 12 procents moms för det normala och 25 procent för ”straffmoms”. Och med hänvisning till RUT-debatten så antar jag att 6 procents moms ska ses som en ”subvention”.

Återigen: det kan mycket väl finnas goda skäl att satsa på att ge pensionärer bättre ekonomiska villkor. Och jag är en varm anhängare av utjämna klyftorna i människors levnadsvillkor. Men för den skull finns det ingen anledning att argumentera ohederligt.

Många mediesajter har i år presenterat sina egna varianter av partitest och kompasser där man genom att besvara ett antal frågor får veta vilket partis åsikter man förefaller ligga närmast.

Inga av dessa tester är givetvis heltäckande. Det finns många olika faktorer bakom människors partival. Åsiktslikhet i några utvalda frågor är förstås en betydelsefull del, men även sådant som förtroende för partiledare och andra företrädare kan ha betydelse – liksom ideologisk och klassmässig identifikation, en helhetsbedömning av vilken regering som vore bäst för Sverige etc.

Inte desto mindre är sådana här test ofta ganska roliga att göra och man får sig ofta en tankeställare när man ser resultaten.

I slutet av maj uppmärksammade bland annat Makthavare.se att den partikompass som Svenska Dagbladet köpt från TT Spektra innehöll en hel del brister. Det var exempelvis i det närmaste omöjligt att få resultatet ”socialdemokraterna” eller ”piratpartiet” i testet, hur man än svarade. Sedan dess har detta test delvis gjorts om och flera andra tester som presenterats efteråt verkar vara mer genomarbetade än vad som tidigare varit fallet.

Nu har även Aftonbladet, i samarbete med Amsterdam-baserade Kieskompas, tagit fram en valkompass. Detta test ger också bland annat möjlighet att sätta förtroendebetyg på de olika partiledarna, såväl i riksdagen som utanför.

När jag själv gjorde testet kändes resultatet ganska rätt:

Svenska Dagbladet rapporterar att många ledande politiker, såväl i alliansen som i den rödgröna oppositionen, anser att medierna inte behandlar opinionssiffror tillräckligt kritiskt – vare sig när det gäller partisympatiundersökningar eller mätningar kring enskilda frågor. Man är också kritiska mot den stora mängd undersökningar som presenteras och uttrycker oro för att detta skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Något ligger det förstås i detta. Att beställa opinionsundersökningar är en beprövad metod för partier, intresseorganisationer och andra att kunna påvisa stöd för en uppfattning man har. ”64 procent hyser inget förtroende för Mona Sahlin”, ”8 av 10 tycker att betyg från 7:e klass är bra”, ”Över tre fjärdedelar av folket stöder monarkin”. Alla dessa exempel är påhittade, men beroende på hur frågan ställs så är det fullt möjligt att få fram sådana resultat.

Lena Mellin skriver klokt att ”Opinionsmätningar ska alltid tas med en nypa salt”, och tillägger att många svarar ”som de tror förväntas av dem, särskilt om intervjuerna görs per telefon”.

Ett klassiskt sätt att få fram det resultat man önskar av en opinionsundersökning är att begränsa svarsalternativen. Om frågan t ex lyder: ”Vad skulle du rösta på om det vore val i dag; 1) Feministiskt initiativ, 2) Sverigedemokraterna, eller 3) Piratpartiet?”, så skulle dessa partier få betydligt högre opinionssiffror än de får i andra mätningar. Och sannolikt skulle vart och ett av dem kunna rapportera stora framgångar i opinionen.

En annan vanlig metod är att ladda svarsalternativen med inte fullt neutrala värderingar. Det lär troligen bli ett annat resultat om frågan formuleras ”Har du förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt?” än ”Har du fortfarande förtroende för Fredrik Reinfeldt, efter att han undanhållit information om Sven Otto Littorin för svenska folket?”.

Och som för att illustrera detta publicerar i dag både Aftonbladet och Expressen varsin opinionsmätning om just förtroendet för regeringen Reinfeldt.

Aftonbladet har i går låtit Sifo intervjua 1000 personer mellan 18 och 65 år. De har bl a fått svara på frågan: ”Hur har förtroendet för statsminister Fredrik Reinfeldt påverkats av Littorins avgång?”. 75 procent svarar att det inte påverkat förtroendet medan 18 procent uppger att det minskat.

Expressen redogör inte för några detaljer om undersökningen, men uppger att man låtit Demoskop fråga svenska folket hur deras förtroende för regeringen påverkats av den så kallade Littorinaffären. 32 procent av de tillfrågade säger att de fått minskat förtroende för regeringen och 31 procent säger att de fått det för Fredrik Reinfeldt.

Lite olika frågeställningar, som synes – och ganska olika resultat. Men riktigt intressant blir det när man tittar på hur detta presenteras.

Aftonbladet skriver att ”Var femte väljare har tappat förtroende för statsministern”, och preciserar det som att ”18 procent uppger att de nu känner mindre förtroende för statsministern än tidigare”. I Expressen beskrivs resultatet som att ”Nästan en tredjedel av väljarna har fått minskat förtroende för regeringen och statsministern efter Sven Otto Littorins avgång”.

Sant eller inte? Min poäng är att man som kritisk mediekonsument och väljare bör se till att få fram så mycket fakta som möjligt om de många undersökningar och mätningar som presenteras. Exakt hur är frågorna formulerade? Vilka svarsalternativ har man fått ta ställning till? Under vilken period är mätningen genomförd? Hur många – och ur vilket urval – har egentligen svarat? Detta är frågor medierna bör redovisa, annars är siffrorna i sig inte mycket värda.

Med några dagars perspektiv kan jag konstatera att det inte blev någon vidare lyckad Almedalsvecka för moderaterna.

Fredrik Reinfeldts tal, som inledde veckan, fick minst sagt blandat mottagande. Vissa tyckte att det var engagerat och spännande – andra tyckte att han utstrålade en hånfullhet som inte anstod en statsminister.

Därefter kom Sven Otto Littorins oväntade avhopp. Först kommunicerat som resultatet av en uppslitande vårdnadstvist som tärt på den moderate arbetsmarknadsministerns hälsa och skadade hans barn; något som väckte sympati hos många. Därefter framkom det att Aftonbladet hade uppgifter om att Littorin köpt sex av en prostituerad under sin tid som partisekreterare, något som var brottsligt men i dag är preskriberat. Reinfeldts agerande i affären kritiseras nu och kan komma att skada aliansen i valrörelsen.

Lägg till detta Makthavare.se:s avslöjande att moderata partitjänstemän från Stockholm inte får inte lyssna på oppositionens Almedalstal och inte heller får tala med journalister.

Allt detta är förstås tufft att bära för moderaterna, men det lär knappast avgöra valet.

Ännu återstår det två månader till valdagen. Den närmaste tiden lär det råda i det närmaste inrikespolitisk stiltje, då många partiföreträdare av tradition tar semester omedelbart efter Almedalsveckan. Men det betyder förstås inte att det kommer att vara helt tyst. Själv ser jag fram emot en fortsatt spännande valrörelse, förhoppningsvis inriktad på sakfrågor och vad de båda regeringsalternativen vill med framtiden.