Ett år efter det omtalade talet om ”verklighetens folk” äntrar i kväll kristdemokraternas Göran Hägglund Almedalens scen. Givet partiets kräftgång i opinionen är det nog sannolikt att han kommer fortsätta på den inslagna vägen, där han utmålar sig som talespersonen för landets alla ”vanliga” människor.

Min erfarenhet är att ingen människa är särskilt vanlig. Alla har vi något som gör oss, var och en, unika. Och jo, jag är ytterst medveten om hur klyschigt det låter att uttrycka sig så.

Poängen är dock att Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är hyckleri. Tanken med detta ordval är att man ska måla upp en inre bild av ”vanliga” människor; mamma, pappa och 2,5 barn – vita, blonda svenskar som sitter runt köksbordet och pratar om det lilla livet. Semesterplaner, nivåer på veckopeng till barnen och vad det blir till middag. Alla som inte riktigt ser ut eller beter sig så här är alltså onormala. Inte riktigt ”verkliga”.

I sitt tal förra året förebyggde också Göran Hägglund den väntade kritikstormen mot dessa resonemang genom att i hårda ordalag angripa vänsterdebattörer och kulturskribenter för att just se till andra värden än vad den påhittade normalfamiljen kunde tänkas bry sig om. Den hårda retoriken har levt kvar, genom bland annat utfall mot politisk klåfingrighet som sägs hota människors fria val. Att det kristdemokratiska vårdnadsbidraget skulle vara ett sätt att från politiskt håll skicka signaler om hur tillvaron ska organiseras vill förstås inte Hägglund kännas vid.

Och ja, jag är själv lite hård i tonen nu märker jag. Men jag tycker verkligen att kristdemokraterna har ett obehagligt budskap och politiskt innehåll. Man balanserar på fyraprocentsgränsen till riksdagen. Själv skulle jag bara bli glad om Hägglund fick ta sin verklighets folk och gå.

Jag tycker att Mona Sahlins Almedalstal i går var ett av de bättre hon hållit. Innehållsmässigt håller hon ofta en jämn, hög nivå. Däremot brister det i bland i framförandet. Sahlin har en tendens att tala till publiken som enförmanande tonårsmorsa som klappar en på huvudet. Ibland betonar hon också ord och meningar lite fel, så att det låter som att hon läser innantill.

Så lät det inte i går.

Hennes röst var stark, engagemanget var tydligt och budskapen glasklara.

Ska jag rikta någon kritik mot själva talet så var det möjligen lite väl många teman. Ett eller två hade utan problem kunnat strykas så att de övergripande resonemangen fått utvecklas mer.

Kanske är det så att vårens nedåtgående sprial i opinionsmätningarna för s varit nyttigt. Det har Mona Sahlin och partistrategerna att inse att valet i höst är långt ifrån vunnet ännu, och det krävs fortsatta ansträngningar i det politiska kommunikationsarbetet. Och det är sådana sammanhang, när Sahlin tagit en del stryk och nästan är nere för räkning, som hon brukar resa sig och slå som hårdast.

Sedan håller jag verkligen inte med om allt Mona Sahlin sa. Jag saknar mycket av den omprövande, resonerande attityd som fanns inom socialdemokraterna direkt efter valförlusten 2006. Jag tror att mitt parti, som s i allra högsta grad är, hade stått bättre rustade att möta väljarna i den här valrörelsen om mer av den attityden hade präglat socialdemokraterna och det rödgröna samarbetet i dag.

Se talet i sin helhet här, och döm själva: 

Trots att dagens politiska snackis varit Sven Otto Littorins någon oväntade avhopp som arbetsmarknadsminister, så är det egentligen centerpartiets dag i Almedalen.

Det har bland annat märkts genom att Solveig Ternström deklarerat att hon lämnar centerpartiet. Ett osvikligt sinne för tajming, värdigt någon som sysslat med dramatik större delen av sitt liv – åtminstone om hon ville få maximal uppmärksamhet.

Det är inte upp till mig att avgöra om Ternströms avhopp var en rimlig grej att göra, två månader innan valet. Hon kände säkert att förbudet mot att uppföra nya kärnreaktorer upphävs och tio nya kärnreaktorer får byggas, var för mycket för henne.

Men oavsett vilket så är centerpartiet ett parti med stora problem. Opinionssiffrorna rör sig kring 4-procentstrecket och partiledare Maud Olofsson omges av avgångsrykten.

I kväll kommer Olofsson att prata i Almedalen och försöka förmedla budskapet att hon och hennes parti gjort stora insatser för företagandet, miljön, jordbruket och infrastrukturen. Hon lär upprepa knepet om att tårögt tala om den historiska betydelsen för barnen och barnbarnen att man nu ignorerar resultatet av folkomröstningen om kärnkraften. Hon lär inte nämna Solveig Ternström.

Vid lunch i dag deltog jag i ett intressant panelsamtal i arrangemang av Aftonbladet. Fokus låg på moderaterna och Fredrik Reinfeldts Almedalstal i kväll, men även den påstådda mobbningen av Mona Sahlin diskuterades.

Förutom jag själv deltog Aftonbladets Lena Mellin och retorikexperten Elaine Bergqvist, samt högerdebattören och debutterande ledarskribenten Alice Teodorescu. Det hela leddes föredömligt av tidningens debattchef Karin Magnusson.

Det var kul att se att så många dök upp för att lyssna. Själv hade jag ärligt talat varit lite fundersam över om människor verkligen skulle hitta dit, men det gjorde de verkligen – och föreföll uppskatta arrangemanget.

Om Reinfeldt och moderaterna sa jag ungefär samma sak som jag tidigare i dag skrev här i ett blogginlägg; att han verkar försöka fullfölja omvandlingen av m från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” till ett som tar ansvar för hela landet och alla medborgare. Men jag varnade också för att han riskerar att tappa de borgerliga småpartierna, och faller centerpartiet och/eller kristdemokraterna ur riksdagen så faller därmed i praktiken allianssamarbetet och de återstående borgerliga partierna lär få svårt att skrapa ihop en riksdagsmajoritet.

Vad gäller den påstådda mobbningen av Mona Sahlin så kunde jag bara konstatera att det inte var något nytt. Att politiker genom tiderna väckt starka känslor – både positiva och negativa – är något som hör det politiska spelet till. Sedan tar det sig ibland omogna, korkade eller direkt otäcka former. Minns t ex hatkampanjerna mot Olof Palme.

Sedan ska man förstås vara medveten om att den socialdemokratiska indignationen över nidbilder, elaka YouTube-filmer och förfalskade brev också är en del av det politiska spelet.

I dag är det moderaternas dag i Almedalen. Fredrik Reinfeldt kommer att äntra scenen på helt andra villkor än när han var oppositionsledare i valrörelsen 2006. Då var han utmanaren som erbjöd svenska folket ett alternativ till de ”regeringströtta” socialdemokraterna.

Nu är det Reinfeldt och moderaterna som styr regeringen och landet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av den debattartikel som i dag publiceras i Dagens Nyheter, där alliansen knappt nämns. I stället slås det fast att moderaterna nu ska ta över rollen ”som samhällsbärande i svensk politik” – en uppgift som tidigare inmutats av socialdemokratin.

Moderaternas vandring mot mitten har berövat sociademokraterna och de rödgröna möjligheten att framställa Fredrik Reinfeldt som ett högerspöke, konstaterar statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld på Makthavare.se. Och visst ligger det mycket i det. Bilden av moderaterna har verkligen förändrats under Reinfeldts ordförandeskap. Och eftersom att han, till skillnad från den politiskt betydligt mer erfarne Mona Sahlin, nu faktiskt är statsminister är det inte märkligt att han åtnjuter ett starkt förtroende i frågan om att leda en regering.

Men att åtnjuta förtroende för något man gör är en sak. Att fullfölja omvandlingen från ”ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper” (Reinfeldts egna ord!) till ett parti som tar ansvar för hela landet och alla medborgare, under landsfader Fredrik Reinfeldts vakande ögon – det är något helt annat.

Det ska bli mycket intressant att höra om han i Almedalen i kväll kan leverera några besked som tyder på att han faktiskt är beredd att ta sig an den utmaningen.

Jag hoppas innerligt att inte resten av valrörelsen ska se ut så här; alliansen utlovar (senkomna) satsningar på välfärden och de rödgröna kontrar med lova att lägga 12 miljarder mer. Men så verkar Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly ha sagt att de tänkt göra.

I valrörelsen 2006 sa Fredrik Reinfeldt att allt som socialdemokraterna sa att de ville satsa på skola och vård skulle moderaterna acceptera. Enligt vissa uppgifter uttrycktes det som att m skulle matcha s-regeringens satsningar ”krona för krona”.

Det här är otroligt trist överbudspolitik.

På Twitter brukar man uttrycka stöd för inlägg någon annan postat genom att skriva ”+1”, alltså ungefär ”jag instämmer i det som sagts”. I valrörelsen riskerar vi nu att de rödgröna, så fort moderaterna pratar om vad de vill göra på välfärdsområdet, ropar ”plus tolv på det”.

Aftonbladets politiska Lena Mellin är inget större fan av Almedalsveckan. Det har hon gjort klart genom åren. Man blir alltså inte förvånad när hon några dagar innan årets upplaga av denna unika politiska institution skriver en krönika om att ”under politikerveckans 42-åriga historia har det vid två (2) tillfällen hänt något som satt spår i svensk politik”.

Räknar man på det sättet har man ett märkligt perspektiv.

Då missar man nämligen helt betydelsen av att landets högsta politiska beslutsfattare, kommun- och landstingspolitiskt aktiva, ideellt engagerade i mängder av intresseorganisationer, professionella lobbyister, journalister och andra som brinner för samhällsförändring eller just sin hjärtefråga, under en vecka kommer varandra mer inpå livet än vad som aldrig någonsin är möjligt.

Och då är ändå Sverige ett väldigt öppet land med korta avstånd mellan politiker och ”vanligt folk”. Trots det är det sällan eller aldrig man som gräsrotsaktiv i t ex handikapprörelsen, en lokal kulturförening eller företrädare för en branschorganisation får tillfälle att träffa en riksdagsledamot eller minister öga mot öga och faktiskt få ett ordentligt samtal.

Därför är Almedalsveckan så fantastisk – och väl värd att bevara.

För min del blir det nionde året i rad jag deltar i detta Visbyevenemang. Och jag längtar redan till mitt tioårsjubileum.

Johan Ingerö tar i sitt förra inlägg här på Proffstyckarbloggen upp påståendet att impotensen har ökat under alliansens tid vid makten. Självklart kan man ironisera över den något ansträngda vinkeln i artikeln han hänvisar till. Men faktum är att regeringen uppvisat just impotens – i betydelsen oförmåga – i den fråga man själv slagit fast var den viktigaste under mandatperioden; att minska arbetslöshet och utanförskap.

Siffror från regeringens eget arbetsmarknadsdepartement visar att ”utanförskapet”, det vill säga de i åldern 16-64 år som står utanför arbetsmarknaden, ökat med 6 528 personer de senaste fyra åren. Och det är särskilt gruppen arbetslösa som ökat.

Jag är förstås väl medveten om att vi haft en lågkonjunktur under den här perioden. Men det räcker inte som förklaring till att arbetslösheten i Sverige ökade snabbare i samband med finanskrisen än i de flesta andra europeiska länder. Alliansen, och då inte minst Fredrik Reinfeldt och moderaterna, kommer att få det tufft i valrörelsen när han tvingas svara på hur en arbetslöshet som 2006 höll på att sjunka (i september 2006 låg den på lite drygt 6 procent, enligt SCB) kunnat hamna på dagens högre nivåer (8,8 procent) efter att de borgerliga fått driva sin politik.

Ingerö skriver för övrigt också om Beatrice Ask, brott och straff samt vikten av trygghet. På något sätt känns inte just justitieminister Ask som garanten för trygghet – åtminstone inte rättstrygghet. Jag ber att få hänvisa till den bingobricka Piratpartiets Rick Falkvinge tagit fram, där man kan markera hennes uttalanden som vart och ett tar bort något av rättsstatens grunder.

En lämplig grej att börja diskutera här skulle kanske vara alla dessa opinionsundersökningar. Inte minst under våren har det presenterats nästan en i veckan, från något av de många opinionsinstituten Sifo, Synovate, Novus, Skop, Demoskop med flera. Och förstås statens eget SCB.

Resultaten från dessa opinionsmätningar varierar. Ena dagen kan de rödgröna ha egen majoritet, andra dagen verkar alliansen sitta säkert. Småpartierna c och kd är ena dagen en del av det borgerliga regeringsunderlaget, andra dagen kommer de inte över tröskeln till riksdagen. Och vinglar på riksdagströskeln gör också Sverigedemokraterna.

Nu i veckan har Novus presenterat siffror som tyder på att det är ett mycket jämnt läge mellan blocken, men en ytterst knapp ledning för de rödgröna. Enligt samma opinionsmätning kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen som vågmästare. Synovates senaste siffror visar samtidigt att stödet för socialdemokraterna är rekordsvagt, medan moderaterna och alliansen rycker ifrån till ett stabilt försprång. Även i denna mätning kommer Sd in, men blir inte vågmästare.

Så vem ska man tro på?

Ett sätt att förhålla sig alla dessa mätningar är att titta på genomsnitten av de olika undersökningarna som görs. Detta kallas för ”poll of polls” och är en vedertagen metod i bland annat USA. På Sveriges Radios utmärkta valsajt finns ett så kallat väljarindex sammanställt av Novus Opinion för Ekot. De slutsatser man kan dra är att läget är oerhört jämt.

Allt detta visar på vikten av att den politiska debatten nu måste börja handla om sakfrågor; vad partierna gjort och vad man vill göra framöver. För de rödgröna handlar det om att påvisa att alliansen inte infriat sina löften om att bryta utanförskapet och minska arbetslösheten, något de har visst stöd för beroende på hur man tolkar statistiken.

Okej, valdebatten har förstås pågått länge redan. Men inte primärt mellan just Johan Ingerö och mig – åtminstone inte här på Aftonbladet.se. Det ska bli kul att se vad detta kan ge.

För dem av er som inte känner till mig sedan tidigare så har jag bloggat om politik och samhällsfrågor sedan mars 2005, vilket är evigheter i bloggtermer. Jag är medlem i socialdemokraterna, men har varken lön från partiet eller aspirerar på några uppdrag. Mitt förhållande till partiet kan beskrivas som att jag är trogen, men inte lojal.

Själv tyckte jag att det var otroligt glädjande när Mona Sahlin presenterade det fördjupade samarbetet med miljöpartiet. Jag är inte lika entusiastisk över att även vänsterpartiet nu ingår i detta samarbete, men jag är pragmatisk och väljer att se detta som den bästa chans som nu finns att byta regering – och politik.

Just nu ser jag allra mest fram emot Almedalsveckan, en höjdpunkt på året för oss politiska nördar. Själv kommer jag att vara där hela veckan; följa seminarier, tal och debatter, mingla, blogga och sitta med i diverse paneler. Jag hoppas få träffa många av er där!