Det blev lite ironiskt att det i samma bloggpost som meddelade att socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets gemensamma budgetmotion fanns att läsa på respektive partis webbplats, också aviserades att ”Rödgrön.se, som var en del av den rödgröna valkampanjen, kommer att släckas ned under de närmsta dagarna”. I går framkom också att även den rödgröna Facebookgruppen skulle stängas.

Ambitionerna att ha en gemensam front för det rödgröna samarbetet sviktar med andra ord betänkligt.

Inget märkligt med det, i och för sig. Såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet led svidande nederlag i valet och har all anledning att nu noga analysera valresultatet – och förutsättningslöst ifrågasätta om trepartisamarbetet verkligen var så klokt.

Det är ingen hemlighet att jag välkomnade s/mp-samarbetet – men var djupt skeptisk till att plocka ombord vänsterpartiet. Och fler än jag tycks nu vara inne på den linjen. På ledarplats i Aftonbladet i dag skriver Karin Pettersson att ”Från att ha haft en tydlig politisk och strategisk idé, blev de rödgröna [med vänsterpartiet] en dålig kopia av alliansen, med den viktiga skillnaden att varken partimedlemmar eller väljare egentligen efterfrågat något samarbete”.

Att den rödgröna budgeten – sannolikt det sista stora gemensamma utspelet under överskådlig framtid – inte innehöll några större nyheter jämfört med vad man gått till val på var inte oväntat. På samma sätt var det med allianspartiernas budget. Faktum är att det hade varit mer förvånande om man direkt efter valet lagt fram helt nya förslag jämfört med vad man presenterat i valrörelsen.

Gissningsvis kommer dock kommande budgetar och andra utspel komma från vart och ett av de rödgröna partierna, även om kontakterna dem emellan består. Man gör inte helt och hållet slut men väljer att åtminstone ett tag ”bara vara vänner”. Detta öppnar i sin tur för ett mer oförutsägbart läge i riksdagen.

Det rödgröna samarbetet kom till av nödvändighet när de borgerliga cementerade blockpolitiken genom skapandet av alliansen. Socialdemokraterna kunde inte vinna valet på egen hand mot en enad borgerlighet och tvingades söka organiserat samarbete med i första hand mp. Och så länge alliansen består så måste oppositionen koordinera sig i en eller annan form om man på allvar vill vinna valet.

Man ska dock komma ihåg att alliansbygget står och faller med att alla deltagande partier känner att de har något att vinna på partnerskapet. De svaga länkarna i detta är uppenbarligen kristdemokraterna och centerpartiet. Om de inför nästa val återigen ligger farligt nära 4-procentsspärren så är det en öppen fråga hur laguppställningarna då kommer att se ut.

Tills dess tillägnas de rödgröna denna klassiker:

Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna.

[UPPDATERAD] Genom dagens uttalande gör Göran Hägglund två fel samtidigt. Han relativiserar den otäcka människosyn som Sverigedemokraterna står för genom att jämställa dem med ett etablerat riksdagsparti med en stabil väljarbas – och som mycket snart kan göra anspråk på statsrådsposter. Samtidigt visar han prov på en häpnadsväckande okunnighet om vad vänsterpartiet står för i dag.

Återigen vill jag påminna om att jag inte tillhör vänsterpartiets största fans. Jag hade helst sett ett s/mp-samarbete utan Lars Ohly och hans kamrater. V och dess föregångare har en pinsam historia av ekonomiskt stöd från Sovjetunionen, många resor till ”broderpartier” i diktatoriska östländer, hyllningar till olika förtryckande kommunistledare och stöd för Berlinmuren. Detta fick vänsterpartiet att år 1993 publicera en vitbok om sina internationella förbindelser med diktatorer i bl a Sovjetunionen, Östeuropa och Kuba. År 1996 kom en utökad upplaga: http://www.marxistarkiv.se/sverige/skp-v/lik_i_garderoben.pdf. Man kan alltså sägas ha gjort upp med sitt förflutna. Det är mer än man kan säga om en del andra riksdagspartier – däribland med eget – med många skamligheter i bagaget.

Men om detta säger inte Göran Hägglund någonting.

I stället låter han ganska desperat i sin strävan att smutskasta det rödgröna samarbetet och säga att det är lika illa med vänsterpartiet som med Sverigedemokraterna. Antingen tyder detta på en stor okunskap hos Hägglund, eller så ljuger han. Frågan är vilket som är värst.

* * *

OBS: Jag har blivit uppmärksammad på att historikern och vetenskapsjournalisten Anders Björnsson gett ut en bok om Bondeförbundets/centerpartiets historia. 

Andra skriver intressant om politik, Göran Hägglund, vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, val 2010.

Efter utfrågningen av Lars Ohly i SVT i går har en diskussion uppstått om det ”tvång” vänsterpartiet sägs vilja utsätta svenska barnfamiljer för. Otroliga överord har använts, som att ”Ohly vill rycka spädbarn ur famnen på deras mödrar”. Tankarna går till ”kosackvalet” 1928, då den tidens moderater – Allmänna valmansförbundet – bland annat tog fram valaffischer med budskapet att ”Envar som röstar på ’Arbetarepartiet’, röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall”.

Ohly i färd med att genomdriva familjebandens upplösning

Ska vi kanske försöka diskutera saken lite mer sansat?

Det handlar alltså om föräldraförsäkringen som såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet och miljöpartiet på olika sätt vill utveckla i syfte att vika fler föräldraledighetsdagar åt pappan. Ett i mitt tycke utmärkt förslag som dels skulle betyda att betydligt fler pappor än i dag faktiskt stannade hemma med sina barn under den första tiden, och dels innebära att en anledning till att kvinnor diskrimineras karriär- och lönemässigt togs bort.

I dag får som bekant kvinnor en sämre löneutveckling än män, bland annat på grund av de i högre grad än män är föräldralediga med sina barn. Det förefaller också vara ett faktum att kvinnor har svårare att få vissa jobb – och inte minst chefsposter – därför att många arbetsgivare inte vill ”riskera” att dessa kvinnor ska vara borta från jobbet under lång tid av föräldraledighet. Om pappor var hemma med sina barn i ungefär lika hög utsträckning som barnens mammor så skulle detta inte längre vara en faktor. I synnerhet inte om föräldraledigheten var lagstadgad.

Nu har dock de rödgröna valt att inte föra fram frågan om utvecklad föräldraförsäkring i valrörelsen. Skälet är att opinionsundersökningar visar att det finns ett starkt motstånd mot detta. Det ses därför inte som en valvinnarfråga.

Personligen tycker jag att detta är trist. Jag tycker att politiken ibland måste kunna gå före och driva på i en samhällsutveckling, trots att det finns motstånd mot det. Det saknas knappast exempel på frågor där många varit emot förändringar, men sedan de väl genomförts har de blivit allmänt accepterade. Högertrafikomläggningen, förbudet mot barnaga samt möjligheten för samkönade par att adoptera barn, för att bara nämna några stycken.

* * *

PS: Läs gärna Gustav Almestad (AKA @GrovtInitiativ) om detta.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, föräldraförsäkring, Lars Ohly, val 2010.

Båda blocken har sina svaga punkter. För alliansen är det centerpartiet och kristdemokraterna (som enligt den senaste Sifomätningen bara klarar fyraprocentsspärren till riksdagen med ett nödrop), och för de rödgröna är det vänsterpartiet. Detta var förstås Lars Ohly väl medveten om när han i kväll tog plats i SVT:s Utfrågat.

Själv tillhör jag dem som jublade över samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, men inte kände mig alls lika entusiastisk över att få med vänsterpartiet på köpet. Jag tyckte i stället att Lars Ohly genom s/mp-samarbetet fick en perfekt politisk roll sig serverad på ett fat: möjligheten att få fortsätta vara i vänsteropposition mot såväl alliansen som mot de rödgröna – utan att behöva ta ansvar för sina politiska idéer. Dessvärre lockade tydligen möjligheten till ministerposter mer. Och för partistrategerna hos s och mp insåg man väl att sannolikheten för att på egen hand få tillräckligt mycket röster för majoritet i riksdagen helt enkelt var för liten.

I SVT i kväll försäkrade Ohly att samarbetet de rödgröna emellan fungerade utmärkt, även om socialdemokraterna i kraft av sin storlek fick något mer uppmärksamhet än v och mp. Ett återkommande tema i programmet var annars frågor där vänsterpartiet och Ohly själv fått backa och kompromissa. Men hans rutin fick honom ändå att klara av att hålla god min, även när han blev avbruten och pressad i frågor som skatt och rättspolitik.

Hårt pressad blev han också – med all rätt – om svenskt tillbakadragande från Afghanistan och att USA ska lämna alla sina militära baser utomlands. Sedan är inte Lars Ohly utrikespolitisk talesperson för de rödgröna, även om man lätt kan få det intrycket när det ständigt är han som krävs på besked om utrikespolitiska ställningstaganden. Skälet till detta är givetvis att att vänsterpartiet, med sin i mångt och mycket pinsamma historia, inte är representativa i de här frågorna.

Totalt tycker jag nog ändå att Ohly klarade sig bra i tv. I likhet med Göran Hägglund är han avväpnande med underfundig humor och – vilket är ovanligt bland politiker – öppenhet om att omständigheter kan få en att ändra uppfattning. Detta är en egenskap jag själv gärna skulle se premierades mer, men tyvärr blir det i stället snarare något som politiska journalister väljer att angripa.

Andra skriver intressant om politik, vänsterpartiet, SVT, Lars Ohly, val 2010.