Nej, det blev ingen revansch från i våras mot Almtuna i kväll. Almtuna spelade bra, och hade under långa stunder hårt tryck på Malmö, och Almtuna vinner rättvist matchen efter förlängning. Poängen vi tar ska vi dock vara glada för, då jag anser att vi inte riktigt förtjänar den!

Innan vi går vidare så är det inte så konstigt att man förlorar när man 13 gånger om får sitta i utvisningsbåset. Även om en gång var ett personligt straff, så är det ganska svårt att vinna matcher med en man mindre i 24 av matchens 60 minuter. Vissa utvisningar är riktigt onödiga, medans domaren ibland verkar lite hemmakär. Carl Söderberg har två frilägen och blir vid båda tillfällena nedriven / hakad, utan åtgärd från Ulf Rådbjer.

Malmö inleder dock bra, i början av första perioden var Malmö absolut med i matchen som innehöll chanser åt båda håll. I andra – efter fem powerplayförsök – får Almtuna i det sjätte in 1-0, efter en snygg framspelning, där Mackan inte har en chans att hinna med i sidledsförflyttningen. Det dröjer dock inte länge innan Robin Weihager i Malmös första PP-försök sätter dit kvitteringen med en fladderpuck. Återigen, Malmös första powerplay efter sex Almtunalägen.

Andra perioden innehåller ett par riktigt akrobatiska räddningar av Mackan, och i tredje perioden har Almtuna ett konstant tryck mot Malmö som endast kommer upp i ett par kontringsförsök. Även i tredje gör Svensson en underbar räddning med klubban, men sedan i förlängningen orkar inte ens han stå emot, och pucken letar sig retligt in över mållinjen.

Malmö var inte bra i den här matchen. Förstakedjan som borde vara ganska dominant på allsvensk nivå glämtade till emellanåt, men var annars ganska dåliga. Slarvigt spel gjorde att vi inte fick ut pucken ur zon, och gång på gång fick Almtuna tillbaka pucken enkelt. Det försvårades ju också självklart av utvisningarna.

Nej, Bobo Simensen kan gå till sängs med ett léende på läpparna då han, fullt rättvist, slog sitt gamla lag.