Foto: Scanpix/Henrik Montgomery

Sten Nordin kom in i rummet med fem tjocka pärmar i famn. De placerades i fönstersmygen för på bordet fanns ingen plats för alla mikrofoner. Sedan sa Sten Nordin att han var ledsen och besviken. Ljudanläggningen började tjuta och snart hade den tagit över hela det moderata Blå hörnet på Stora Nygatan i Stockholm.

När vi kunde höra igen och stillheten återvänt sa Sten Nordin att han var ledsen och vi trodde att nu bryter helvetet lös. Men Sten Nordin sa att det enda fel som hade begåtts var det Mats Rudinska som vi alla redan kände till. De andra hade inte felat men brutit mot en anda och förtroenden var i fara. Han fick förklara en gång till och det tog en stund att förstå hur man kunnat fela fast ändå inte. De utpekade själva hoppade av men sa att de var rentvådda.

Bland journalistkollegor anades vittring av blod. I de blåryggade pärmarna i fönstersmygen fanns svaren eller möjligen en stor konspiration. Sten Nordin var ledsen, besviken, ja till och med arg men några hundra meter därifrån på Moderaternas riksdagskansli sa partisekreterare Per Schlingmann att ingen fara fanns på taket. Partiet skulle inte skadas för man hade visat att fel bör straffas, man hade agerat snabbt, resolut.

Vad Fredrik Reinfeldt tänkte fick vi inte veta men han önskade säkert att nu blåser det över. Han kan ha önskat för tidigt. För i Fredrik Reinfeldts Stockholmsmoderater gror förtreten som kräver upprättelse, kanske till och med hämnd.