Det första vallöftet kom i en folkpark i Huskvarna med sänkt skatt för landets pensionärer. Jag tog påsklov och bytte Huskvarna mot Moskva men hemma igen förstår jag att Fredrik Reinfeldt och hans regering fortsatt i bästa valårsstil. Mer pengar till barnfamiljerna och en gigantisk infrastruktursatsning – med Förbifart Stockholm som smetana på tvorogen. Smart drag att lyfta frågan nu mitt i det känsliga förhandlingsspelet på den andra, rödgröna sidan. Av bland annat Miljöpartiets Peter Eriksson har man förstått att frågan om motorvägsleden förbi Stockholm är en av de svåraste nötterna för samarbetspartierna att knäcka. Det börjar närma sig nu. Torsdag nästa vecka lägger Borg sin vårbudget. Drygt två veckor senare ska Östros, Valtersson och Andersson fram med sin gemensamma.

Men där i Moskva kändes deras problem som närmast onämnbara när terrorn slog till och 40 människor dog.

En renhållningsarbetare samlar upp blommor på perrongen där den första självmordsbombaren utlöste sin explosion några timmar tidigare.

Skrämmande eller kanske självklart snart försvann rädslan och alla åkte tunnelbana som vanligt och Moskva var som vanligt, bara just där, nere på Lubjankastationen fortsatte människorna att gråta.

Sista kvällen tillbringade jag framför tv:n med en fredagsunderhållning väldigt långt från svensk inrikespolitik. ”20 år med Zjirinovskij” hette programmet och handlade helt enkelt om vad 20 år med populisten och gaphalsen Vladimir Volfovitj Zjirinovskij inneburit för rysk politik och samhälle.

Framför gudagestalten satt huvudpersonen själv, vevade med armarna som vanligt och gapade så fort han öppnade munnen. Tidigare samma vecka hade jag frågat en bekant hur det kan komma sig att en person som Zjirinovskij överlevt så länge i rysk politik. Ja, sa min bekant, han är ju kul att titta på – men lyssnar till honom är det ingen som gör. Å andra sidan, sa min bekant, så skulle väl utan Zjirinovski ingen överhuvudtaget följa arbetet i duman, parlamentet. Han bidrar i alla fall med visst underhållningsvärde.

Zjirinovskij i demokratins tjänst alltså? En ren välgärning och en känsla av att någon åtminstone låter som en oppositionell i den annars nästan helt oppositionsbefriade ryska politiken.