Jag håller nu på att avsluta arbetet med den här bloggen – om några av våra allra mest utsatta barn och unga. Det är tydligt att bristen på kunskap är stor. Skrämmande stor.

• De flesta tror inte att det finns barn som säljer sex i Sverige. I alla fall inte de barn vi känner.

• Jag har fått kontakt med många unga som beskriver sexet som ett sätt att skada sig själva, för att dämpa sin ångest. Kunskapen om dem är nästan obefintlig. Vilka är de? Hur vanligt är det? Vilken hjälp behöver de? Och så vidare.

• Många barn och unga vågar aldrig berätta om sexuella övergrepp och sällan får de frågan.

• Eftersom de flesta barn och unga som säljer sex själva har varit utsatta för övergrepp är bemötandet av barnen jätteviktigt. Risken är annars stor att de fortsätter att skada sig själva.

• De som ändå tar mod till sig att be om hjälp upplever ofta att ingen lyssnar. Vuxenvärlden varken vågar eller orkar lyssna, verkar det som många gånger.

• Det finns barn som får hjälp, men väldigt ofta trillar de mellan stolarna.

• Larmen om brister är allt för många och kommer från så spridda håll att de inte går att ignorera.

Den 8 augusti kommer journalisten Caroline Engvalls bok ”Skamfläck” som är orsaken till att vi drog igång den här satsningen på Aftonbladet. I boken berättas tre ungdomars sanna erfarenheter av övergrepp, självskadebeteende och sex mot betalning. Läs den.

Jag lovar också att återkomma till det här jätteviktiga ämnet.

Till sist vill jag säga att jag hoppas att ingen som läst den här bloggen tänker att det inte är någon idé att söka hjälp. Det är det alltid. 

I dagens tidning och på nätet handlar det om en kvinna som vi kallar Susanne som berättar om hur dottern åkt in och ut på behandlingshem under flera år sedan det upptäcktes att hon sålde sex till en äldre man. 

Tack Susanne och alla andra som hört av sig till mig och därmed bidragit till artikeln om vilken vård barnen får – eller inte får. 

Läs också debattartikeln av åklagare Ulrika Rogland, Paulina Bengtsson på Novahuset, professor Carl Göran Svedin, forskaren Linda Jonsson och journalisten Caroline Engvall som skriver om samhällets svek mot barnen.

Och glöm inte chatten med psykolog Åsa Landberg klockan 14!

Om en tjej som vi valt att kalla Lisa och som berättar om hur övergrepp i barndomen ledde till att hon började sälja sig till äldre män. 

– Det var ångestdämpande just då, säger hon.

Tack Lisa för att du hade modet att berätta trots att det är så svårt. Läs artikeln här.

I morgon kommer vår andra rapport från arbetet med bloggen den här veckan. 

Åsa Landberg är psykolog på Rädda Barnen och möter barn som säljer sex eller tar stora risker med sex när de söker hjälp på Rädda Barnens mottagning för barn och ungdomar i Stockholm. Hon har lång erfarenhet av att arbeta med barn som utsätts för sexuella övergrepp på nätet.

– När jag började arbeta med den här gruppen blev jag förvånad över att det var så många av dem som hade ett väldigt risktagande beteende. Det är de som riskerar att råka mest illa ut, även om det naturligtvis inte betyder att det är deras fel, säger hon.

Åsa beskriver det som ett ömhetssökande och kontaktsökande beteende som riskerar att bli väldigt farligt. En överväldigande majoritet av de tonåringar som säljer sex har själva varit utsatta för sexuella övergrepp.

Hon säger att en av de största utmaningarna är att få barn och ungdomar att våga söka hjälp.

– Väldigt få ungdomar berättar om de varit utsatta för sexuella övergrepp, de kanske berättar för en kompis men bara en av tio berättar för en myndighetsperson. Om vi kan få fler att söka hjälp kanske vi kunde minska antalet barn som utsätter sig för de här stora riskerna, säger Åsa.

Det är också därför som det är så viktigt att barnen får ett bra mottagande. Precis som många andra vittnat om säger Åsa att det verkar vara svårt att få den vård som behövs.

– Nästan alla som kommer till oss har sökt hjälp på andra ställen tidigare. Många upplever att de träffat någon som inte lyssnar eller inte tar dem på allvar. Jag tror att de flesta vuxna som möter de här barnen och deras föräldrar lyssnar, så det kanske handlar om att de inte känner sig förstådda.

Åsa Landberg vill ändå understryka hur viktigt det är att söka vård.

– Jag är övertygad om att de som klarar sig bäst är de som försöker säter stopp och som ber om hjälp, säger hon.

I  morgon, måndag, klockan 14 chattar Åsa med er läsare på Aftonbladet.se. Passa på att ställ era frågor!

I går eftermiddag pratade jag med Lena Banck, enhetschef på BUP Elefanten, en mottagning som riktar sig särskilt till barn som varit utsatta för sexuella övergrepp. Hon möter en del av de flickor och pojkar som den här bloggen handlar om och hennes erfarenhet är att många av barnen vuxit upp i en utsatt miljö. De kan ha varit förbisedda på många sätt redan från att de var små.

Forskning visar att fattigdom och utanförskap för med sig en rad andra problem: barnen är oftare mobbade, de har svårare att hänga med i skolan, de blir oftare utsatta för våld och så vidare. Ändå har vi mycket kvar att lära om hur en svår uppväxt påverkar barnen ända upp i vuxen ålder.

Många som skriver till mig berättar att de kommer från ”vanliga” familjer, med mamma, pappa, hund och fredagsmys. Men det är så klart inte sanningen för alla.

Tänk på Johan till exempel, som jag skrev om för några dagar sedan. För honom finns det även en ekonomisk aspekt av att sälja sex.

I dagens Aftonbladet (finns även här) har jag skrivit en text om att växa upp i en utsatt miljö. Om vi inte lyckas fånga upp de barnen riskerar de att ploppa upp någon annanstans i statistiken. Som N gjorde för mig.

Den som vill läsa mer om barnfattigdom kan kolla in arbetet med Barnfattigbloggen.

Hon är 20 år och berättar att hon lade ut en annons på nätet när hon var 16 år för att hon behövde pengar. I alla fall trodde hon att det var därför. Nu kan hon se att  det handlade om låg självkänsla, hon hade länge ställt upp på sex trots att hon inte ville. 

– De första gångerna var det med samma kille, men sen spårade det bara ur. Jag såg alltid till att spendera pengarna direkt så att det skulle kännas som att det var värt det. Men det kändes som att jag våldtog mig själv, jag ville inte göra det men jag gjorde det i alla fall, säger hon. 

Länge trodde hon att hon var ensam om att ha sålt sex i tonåren. Hon har bara vågat berätta för en nära vän och sin psykolog.

– Det är så himla skambelagt, just det att man varit delaktig själv man känner verkligen som att man sviker sig själv.

Zandra Lundgren är verksamhetsledare på den ideella organisationen 1 000 möjligheter som vänder sig till ungdomar. De möter många killar och tjejer som på olika sätt säljer sex eller skadar sig med sex.

– Många pratar om det som ett sätt att skada sig utan att det syns. Det är ingen som ser något och de har aldrig fått frågan heller.

På 1 000 möjligheter har alla volontärer fått utbildning att fråga om sex – eftersom det är ett så vanligt problem.

– Det borde finnas kunskap om det här på ungdomsmottagningar, på skolorna och på BUP. För ungdomarna är det så skuld och skambelagt att de inte tar upp det själva, säger Zandra Lundgren.

Novahuset i Linköping kommer också i kontakt med unga som skadar sig med sex. Paulina Bengtsson uppskattar att hon kommit i kontakt med 20–30 personer som berättar om liknande problem.

– De flesta är inte ute efter pengar. Det är mest de som mår dåligt som vill skada sig själva som vi möter. Sen är det många gråzoner också, säger hon.

Ewa Norling arbetar med barn och unga på frivilligorganisationen Atsu i Västerås och Eskilstuna. I dagsläget arbetar hon med tio tjejer mellan 14 och 18 år som säljer sex. Alla har tidigare varit utsatta för sexuella övergrepp.

– När de går på BUP får de hjälp att avsluta skärandet, eller sluta med droger, men de få inte hjälp med sitt grundproblem, säger hon.

Hennes erfarenhet att många av tjejerna kommer till BUP med andra problem, de kan ha anorexia eller kanske skär sig men de berättar aldrig att de säljer sex. 

– Oftast tycker de att det är deras eget fel, det tar tid och det är så viktigt med det första bemötandet, säger Ewa.

Om vikten av att ställa frågor kan ni läsa i ”Men fråga mig bara” från Ungdomsstyrelsen och Stiftelsen Allmänna barnhuset.

Jag får många mejl från unga som bara får medicin mot sin ångest. Medicinen fyller säkert sin funktion, men de efterlyser någon att prata med. 

Jeremy, 24, berättar att han fick kontakt med män på nätet från åttonde klass. ”Jag tror att jag bara ville bli sedd och uppskattad då.” De närmaste åren övergick kontakterna på nätet till riktiga möten som till slut ledde till att han släppte taget och lät männen göra ”vad de ville”.

”Jag kände mig totalt värdelös och struntade egentligen i vad som hände med mig. För mig låg bekräftelsen i studens hetta. Då kände jag mig oövervinnerlig, men efteråt var jag lika tom igen. Det blev som ett beroende för mig att bekräftas och döva mina destruktiva tankar.”

Han åkte in på psykakuten efter självmordsförsök och fick medicin. Flera år senare hamnade han av en slump på en ungdomsmottagning.

”Jag hade tur. Jag träffade en person där som förstod att allt inte stod rätt till. Hon frågade mig om jag behövde prata med någon, och det gjorde jag ju.”

Jeremy gick hos psykolog i ett och ett halvt år, det dröjde lång tid innan han kunde prata om övergreppen. Men bearbetningen var avgörande för att han lyckades sluta ha sex i utbyte mot olika tjänster.

Andra som skriver till mig har aldrig mött någon som sett igenom fasaden och vågat fråga. Inte träffat någon som varit beredd att lyssna.

Till alla er som delar med er av era erfarenheter: 

”Mitt hjärta slog dubbelslag i bröstet när jag läste artikeln om unga som säljer sex. Jag har nämligen varit en av dem och jag trodde fram till i dag att jag var ensam, skriver en 20-årig tjej.”

Camilla Rudeberg är psykolog på BUP:s DBT-team i Stockholm. DBT står för dialektisk beteendeterapi och riktar sig till personer som skadar sig själva och som har diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, även kallat borderline.

Enkelt uttryckt är det främst DBT-teamet som behandlar barn med självskadebeteende. Majoriteten är tjejer som skär sig, de utsätter sig ofta för risker och är impulsiva.

– Jag tror inte att det är så många av våra patienter som säljer sex, men däremot är det vanligt att de blir utsatta för sexuella övergrepp eftersom de många gånger har svårt att bedöma risksituationer, säger Camilla.

Självskadebeteende förknippas ofta med borderline, men det betyder inte att alla som skadar sig själva har den omfattande problematiken. Och alla som säljer sex eller som har sex för att skada sig har inte ett typiskt självskadebeteende. Dessutom finns det ganska lite forskning kring det.

Ändå ser vi att de här tjejerna, för det är oftast tjejer, även skadar sig på andra sätt. Det är många som jag har kontakt med som vittnar om det.

– Jag sökte upp männen både för att skada mig själv och för att det var ångestdämpande, säger en 21-årig tjej.

Hon hade sex med främmande män som hon fick kontakt med på nätet mellan 13 och 16 årsålder. Ibland fick hon cigaretter som betalning.

– Det var mest en slump att jag hamnade på nätet. Jag har massa andra självskadebeteenden också, säger hon.

Svaren från BUP-mottagningar runt om i landet pekar åt samma håll:

”Vi känner till fall där sex förekommer som ett av flera uttryck för självdestruktivitet och känslomässig, beteendemässig och/eller psykiatrisk problematik.”

Att barnen säljer sex är aldrig orsaken till att de får kontakt med BUP, det är en del av ett större problem, skriver de.

Vilken funktion fyller självskadebeteendet?

– Det är ett sätt att minska sin ångest, slippa smärtsamma känslor och plågsamma tankar. Man kan se det som en lösning för att komma ur ett mycket obehagligt tillstånd. Många känner sig lugnare och får mindre ångest när de skär sig. Det kan också ge en känsla av kontroll, säger Camilla Rudeberg.

Ett sätt att ersätta självskadebeteendet, som de lär ut inom DBT, är att hålla en isbit i handen tills den smälter.

När jag pratade med Carl Göran Svedin, som är professor i barn- och ungdomspsykiatri och expert på sexuella övergrepp, häromdagen uppskattade han att varje BUP-mottagning borde känna till ett tiotal barn upp till 18 år som säljer sex eller skadar sig med sex. Med tanke på att det finns 21 län i Sverige och att det i de flesta länen finns flera mottagningar skulle det handla om hundratals barn – som vuxenvärlden känner till.

De allra flesta jag pratar med har aldrig varit i kontakt med BUP, i alla fall inte för att prata om sexuella övergrepp eller att de säljer sex. Frågan är så känslig. De unga vuxna har ännu svårare att få hjälp.

Jag har försökt fråga BUP-mottagningar runt om i Sverige vad deras erfarenhet är, men jag inser att tiden är knapp och frågan lite för svår. Förhoppningsvis kan jag få några inblickar i hur det ser ut runt om i landet.

”Kan bara svara dig att problemet du tar upp om att sälja sex aldrig har lyfts som en fråga eller informerats om från behandlarna. Möjligt att det finns ändå men att det inte kommer fram i vår kontakt med ungdomarna”, skriver en verksamhetschef.  

”Svår fråga, det är sådant som kommer fram i samtal och jag har ingen samlad bild”, säger en annan.

Det mesta talar för att mörkertalet är mycket stort. Men ingen verkar riktigt veta. Vad tror du? Jag lovar att återkomma i takt med att jag får svar från BUP-mottagningarna.

Förresten: för er som ändå vill ha siffror hänvisar jag till inlägget från i går om unga, sex och internet.