Tre frågor till journalisten och författaren Caroline Engvall. För tre år sedan kom hennes bok ”14 år till salu”, den sanna historien om helt vanliga tjejen om Tessan som blir våldtagen av en jämnårig kille. Efter det söker hon bekräftelse på nätet och straffar sig själv genom att sälja sin kropp.

Vad fick du för reaktioner på boken? 

– Det började välla in mejl till mig från andra unga som också ville berätta sina historier. Det visade sig att ingen riktigt hade pratat högt om att unga använder sex för att dämpa sin ångest tidigare, att de själva söker upp män på nätet – för att det gör så ont på insidan.

– De blir ofta väldigt missförstådda om de väl söker hjälp, ofta med ett ”men varför slutar du inte bara?”. Men det är inte så enkelt. Det destruktiva sexet blir som ett missbruk för dem.

Nu kommer uppföljaren ”Skamfläck”. Varför har du skrivit den?

– De tre historier jag har flätat ihop i ”Skamfläck” är tre av de historier som jag har följt sedan förra boken släpptes. Jag vill sätta illamåendeframkallande starkt strålkastarljus på frågan om sex som ångestdämpning, just för att unga ska känna att de inte är ensamma. Förklara varför man väljer att utsätta sig för så farliga saker och varför man inte själv kan ta sig ur det så lätt. Och att omgivningen ska få stöd i hur de kan hjälpa. 

Vilken är den vanligaste fördomen du möter om barn och unga som skadar sig med sex?

– Att vi tror att vi kan se vilka de här unga är. Att de på ytan ska vara trasiga. Så är de inte. Ofta är det här väldigt duktiga unga som går genom skolan med bra betyg och aldrig skulle berätta något för någon. Det är de vi måste lära oss se, de vi måste lära oss att fråga. De som skickar ut små fina signaler, eller ibland inte alls gör det, som det är bekvämast för oss vuxna att blunda för.