Det är sällan jag som journalist saknar ord. Men det är heller inte så ofta en myndighetsanställd säger rakt ut: ”De får ingen hjälp.”

Inga-Lill Hedqvist är avdelningschef på en sluten avdelning för tjejer mellan 16 och 20 år. Gemensamt för dem som tvångsvårdas på avdelningen är att de har ett tungt missbruk. 

Hon känner väl igen problemet med unga som skadar sig med sex. De allra svåraste fallen kan hamna på hennes avdelning. Då har det ofta gått så långt att det inte längre går att se var problemen startade och vad som utlöste vad. Säljer de sex för att finansiera ett missbruk eller var det sexuella övergrepp som utlöste drogmissbruket – som för flickan vi berättade om i förra inlägget?

– I de värsta fallen har det gått så långt att de hamnar hos mig, och de kan vara så unga som 16 år, säger hon.

På hennes avdelning är huvudproblemet missbruk, de bakomliggande orsakerna kommer fram i terapi. En del av barnen hade kunnat läka om de hade fått hjälp i tid. Men hjälpen finns sällan.

– Vi pratar inte om de här barnen och ungdomarna i samhället. Vi pratar inte om att de finns, vi tar hand om dem när de dyker upp, när de blivit så pass skadade, säger Inga-Lill.

Långt ifrån alla barn och unga som skadar sig med sex eller som säljer sig på nätet hamnar i tungt missbruk. Men vem tar hand om dem?